Ordet "garvare" fanns ej under medeltiden utan är ett lån från lågtyskan under 1600-talet. Medeltidens benämning på detta hantverk var skinnare. Dessa förekommer tidigt i källorna. Omkring år 1200 omtalas skinnare och skomakare i Slesvigs stadsrätt och år 1294 omnämns deras verksamheter i Köpenhamns stadsrätt. Skinnare och skomakare var ännu vid 1200-talets slut de enda representanterna för dem som arbetade med skinn. Ur skinnare avskilde sig vid övergången från medeltid till nyare tid buntmakarna (vitgarvare som i huvudsak arbet- ade med viltskinn med påsittande hår). Buntmakare skilde sig från sadelmakare, remsnidare och pungmakare. På 1600-talet började buntmakarna kallas körsnärer. Skinnare betyder i första hand (päls-) skinnberedare. Skinnarna omnämns i Malmös äldsta privilegiebrev 1353. Den 1429-04-06 fick de statuter fastställda av borg- mästare och råd. Sådana som tillverkade "sämskläder" tilläts också vara med i laget, så länge det inte fanns något särskilt ämbete för dom. Utländska skinnare fick här sälja sina produkter endast under höstmarknaden. Den som tog någon "kännepilt" (lärgosse) till sig i ämbetet skulle skänka laget en halv tunna öl. Borgmästare och råd utfärdade en ny skråordning 1548. Omkring 1580 fanns det minst elva mästare i skinnar- laget och tre av dem kallades buntmakare.
Källor: Registrum ville Malmöyghe; Malmö stads och tingböcker; Magistratens burskaps- och brevböcker.
Litteratur: G.Hazelius: Hantverksämbetena under medeltiden (1906); Malmö Hantverksförening 1826-1926 (1926); C. Nyrop: Danmarks Gilde og Lavsskraaer (1904).
Arkivförteckningen omarbetad av Staffan Gudmundsson våren 2000.
Ordning & struktur
Arkivnr MSA/01390
Förteckning
över
Garvareämbetets i Malmö
arkiv
1720-1846
Tillgänglighet
Sekretess
Nej
Kontroll
Skapad
1999-09-08 00:00:00
Senast ändrad
2014-12-15 08:33:15
Garvareämbetet i Malmö
Ordet "garvare" fanns ej under medeltiden utan är ett lån från lågtyskan under 1600-talet. Medeltidens benämning på detta hantverk var skinnare. Dessa förekommer tidigt i källorna. Omkring år 1200 omtalas skinnare och skomakare i Slesvigs stadsrätt och år 1294 omnämns deras verksamheter i Köpenhamns stadsrätt. Skinnare och skomakare var ännu vid 1200-talets slut de enda representanterna för dem som arbetade med skinn. Ur skinnare avskilde sig vid övergången från medeltid till nyare tid buntmakarna (vitgarvare som i huvudsak arbet- ade med viltskinn med påsittande hår). Buntmakare skilde sig från sadelmakare, remsnidare och pungmakare. På 1600-talet började buntmakarna kallas körsnärer. Skinnare betyder i första hand (päls-) skinnberedare. Skinnarna omnämns i Malmös äldsta privilegiebrev 1353. Den 1429-04-06 fick de statuter fastställda av borg- mästare och råd. Sådana som tillverkade "sämskläder" tilläts också vara med i laget, så länge det inte fanns något särskilt ämbete för dom. Utländska skinnare fick här sälja sina produkter endast under höstmarknaden. Den som tog någon "kännepilt" (lärgosse) till sig i ämbetet skulle skänka laget en halv tunna öl. Borgmästare och råd utfärdade en ny skråordning 1548. Omkring 1580 fanns det minst elva mästare i skinnar- laget och tre av dem kallades buntmakare.
Källor: Registrum ville Malmöyghe; Malmö stads och tingböcker; Magistratens burskaps- och brevböcker.
Litteratur: G.Hazelius: Hantverksämbetena under medeltiden (1906); Malmö Hantverksförening 1826-1926 (1926); C. Nyrop: Danmarks Gilde og Lavsskraaer (1904).
Arkivförteckningen omarbetad av Staffan Gudmundsson våren 2000.