Sök i arkiven
Genvägar MENY

bild
Arkiv

Mölnbacka bruk


Grunddata

ReferenskodSE/VA/50424
Länk till postenhttps://sok.riksarkivet.se/arkiv/DaRGqy6BNwJItNudAO04h3
ExtraID50424
Omfång
19 Hyllmeter  (31/72.)
Datering
1628–1923(Tidsomfång)
ArkivinstitutionVärmlandsarkiv, Region Värmland (depå: Zakrisdal)
Arkivbildare/upphov
Mölnbacka bruk (1628 – 1931)
Alternativa namn: Mölnbacka bolag  (1839 – )
Alternativa namn: Mölnbacka solidariska bruks- och sågverksbolag  (1839 – )
Kategori: Företag. Utvinnings- och tillverkningsindustri, ospecificerat (Järnbruk, sågverk)
Kategori: Företag. Processindustri (Träsliperi)

Innehåll

Allmän anmärkningFörteckningsnummer 17/84
Inledning (äldre form)Mölnbacka Bruk

Ur Jalmar Furuskog, De värmländska järnbruken (1924).

Även i trakten av Mölnbacka hade jordbruksbygden blivit ganska tät, då bruket anlades. Nordsjötorp var anlagt på 1580-talet, Perstorp på 1590-talet, Åna, Sjötorp och Lövåsen mellan 1600 och 1620. Sålunda upprepades här vad som skett på många andra likartade lägen mellan tvänne sjöar: jordbruket skapar först en mellansjöbebyggelse, och sedan lokaliseras industrin till strömmen som rinner fram över edet. Två hamrar, den norra och den södra, byggdes vid Mölnbacka, och båda voro uppförda redan i slutet av 1620-talet.


Bland bruken i Nedre Ullerud intog Mölnbacka en plats som i viss mån var jämförlig med Älvsbacka. Vid dess båda hamrar var tillverkningen i slutet av 1600-talet uppe i den betydande summan av 1300 skeppund.
Vid mitten av 1700-talet skedde dels ett par smidesflyttningar till andra bruk, i det Jakob Robsahm 1748 flyttade nedre hammarens ena härd med 417 skepp. smide till Karlsfors nya bruk i Sillerud och Reinh. Antonsson två år senare 187 skepp. smide från samma hammare till det likaledes nyanlagda Lövstaholm i Fryksdalen. Dessa inskränkningar i driften kompenserades av att manufaktursmide ej långt därefter infördes.
Ägaren till Mölnbacka och Dömle, sedermera riksrådet C.G. Löwenhielm, synes först ha menat att fördela detta verk på de båda bruken, enär han år 1750 förvärvade privilegium på knipp- och spikhamrar vid Dömle samt på ett valsverk vid Mölnbacka, men dessa rättigheter blevo år 1763 i sin helhet förlagda till Mölnbacka. Det dröjde rätt länge, innan det undfångna privilegiet fullständigt utnyttjades. En knipp- och en spikhammare uppfördes vid Mölnbacka kort efter rättighetens erhållande, men valsverket kom ej till stånd förrän 1796. I tvänne privilegier som utfärdades året därpå bestämdes det nya verkets slutliga omfattning: manufakturverkstäderna inneslöto ett skärverk, 2 knipp- och 9 spikhamrar för 400 skeppunds förädling, valsverket fick producera ej mindre än 2000 skeppund plåtar och bandjärn.
För att erhålla tillräckligt ämnessmide till denna förädlingsindustri inflyttades år 1803 en smidesrättighet om 200 skeppund från Rosenfors i Småland och år 1806 en härd från Näshammaren i Nyed. Mölnbacka blev genom dessa utvidgningar ett av Värmlands största järnbruk. Även här samverkade en initiativkraftig ledning med goda naturliga förutsättningar i vattenkraft och skogstillgångar. Enligt en bruksvärdering från 1804 låg stångjärnsbruket vid det översta fallet. Båda hamrarna och de tre härdarna voro sammanflyttade i en smedja, som var helt och hållet byggd av sten. Något längre ned låg manufaktursmedjan, innehållande 3 knipp- och 6 spikhamrar, och längst ned vals- och skärverket. Det privilegierade stångjärnssmidet uppgick till 1191 skeppund, och den övriga tillverkningen uppskattades till 200 skeppund runt knippjärn, 100 skeppund smitt bandjärn, 300 skeppund 3 à 4-tums spik och 1000 skeppund valsat fint bandjärn. Vid Dömle och Kvarntorp liksom också vid det högre upp belägna Ransäter fortskred verksamheten under 1700-talet utan några nyanläggningar. Den utveckling som Mölnbacka bruk genomgått under 1800-talet illustrerar ypperligt trävarurörelsens alltmer ökade betydelse i jämförelse med järnhanteringen. Med sina två stångjärnshamrar, sin manufaktursmedja och sitt valsverk var bruket vid seklets början ett av de mera betydande i Värmland (sid. 273).
Valsverket nedlades 1840, då i stället smidesrättigheten ökades till närmare 3000 skepp. stångjärn. En stålugn trädde i verksamhet 1844. Enligt en beskrivning från 1868 bestod bruket av en stångjärnssmedja, en stålugn och en spiksmedja med klippsax (36). Några nyanläggningar gjordes sedermera icke, ty brukets utveckling gick träindustrins väg. När det år 1839 bildade Mölnbacka solidariska bruks- och sågverksbolag inköpte bruket av greve D. Frölich (37), övertog detta bolag tillika de flesta andelarna i Trysils skogsbolag, som bildats 1831 av bl.a. brukspatron L.G. Örn på Kvarntorp. Därigenom grundades det stora egendomskomplex som omfattar vidsträckta norska skogar och åtskilliga värmländska industriföretag. Aktiebolaget Mölnbacka-Trysil som bildades 1873, innefattade sålunda även Tjärns masugn och Kvarntorps bruk. På 1860-talet funnos vid Mölnbacka två sågar, en stor med 2 dubbelramar och en liten med 2 enkelramar. Sågverksrörelsen överflyttades 1881 till den vid Klarälven anlagda Hults ångsåg. Vid Mölnbacka uppfördes i stället år 1884 ett träsliperi. Stångjärnstillverkningen hade under 1870-talet närmat sig de största värmlandsbrukens siffror (omkring 50 000 ctr) men nedsjönk efter träsliperiets anläggning till mycket obetydliga belopp. Järnhanteringen upphörde dock icke alldeles förrän 1895, då verkstäderna revos.

Kontroll

Skapad2004-04-13 00:00:00
Senast ändrad2021-08-24 08:26:59