P Gustaf D Granqvist

Granqvist, Per Gustaf David, f 27 aug 1866 i Tegnaby (Kron), d 18 sept 1922 i Uppsala. Föräldrar: landssekr Gustaf Wilhelm G o Nanny Koraen. Mogenhetsex i Växjö vt 87, inskr vid LU 16 sept 87, eo amanuens vid fys institutionen i Lund maj 89—jan 93, FK 14 dec 89, FL 10 dec 92, ord amanuens vid fys institutionen jan 93—sept 96, disp pro gradu 12 maj 94, FD 31 maj 94, doc i fysik vid LU 13 juni 94, tf observatör i astronomi där mars 95—sept 96, tf laborator i experimentell fysik vid UU sept 96—jan 99, doc i fysik där 29 sept 98, laborator i experimentell fysik där 9 jan 99, tf prof i fysik 8 mars—31 maj 00, mars 04 o vt 10, prof:s n h o v 12 febr 05, prof i fysik vid UU 6 maj 10—22, chef för VA:s solförmörkelseexp till Åvike somm 1914. Ledamot av nobelkommittén för fysik från dec 03 (ordf 10—22). LVS 02, LVA 05, LFS 08. — Ogift.

Gustaf G:s forskningar föll huvudsakligen inom elektricitetsläran och berörde alltifrån doktorsavhandlingen 1894 och fram till 1907 främst den elektriska ljusbågens komplicerade egenskaper. I strid med dittills gällande åsikt visade han 1903 i sitt kanske viktigaste arbete på detta område att största delen av det i bågen utvecklade värmet leddes bort genom elektroderna. I samband härmed klargjorde han såväl experimentellt som teoretiskt den betydelse, som elektrodernas värmeledningsförmåga har för bågens stabilitet. Från studiet av ljusbågen kom G in på frågan om katodens förstoftning i ett urladdningsrör. Han utredde genom eleganta försök förstoftningens uppkomst och de optiska egenskaperna hos det speglande metallskikt, som avsatt sig på urladdningsrörets vägg.

I en ljusbåge, driven med växelström, är förhållandena långt mer invecklade än vid en likströmsbåge. Sedan G ådagalagt, att elektrodernas värmeledning här spelar en ännu större roll än när det är fråga om likström, ägnade han sin forskning åt den s k sjungande ljusbågen. Omkring sekelskiftet hade man upptäckt, att om en likströmsbåge kopplas parallellt med en ledning, som innehåller en kondensator i serie med en självinduktionsspole, så uppstår under vissa betingelser i strömkretsen ljusbåge-kondensator-induktionsspole odämpade elektriska svängningar med högt periodtal. Om periodtalet ej överskrider den övre tongränsen, avgiver bågen en ton, motsvarande periodtalet. G utredde förutsättningarna för höga svängningstal. Problemet angreps samtidigt av den danske fysikern och uppfinnaren Valdemar Poulsen och utnyttjades av denne för att skapa det första systemet för trådlös telefoni.

Efter det att G:s företrädare på fysikprofessuren i Uppsala, Knut Ångström, avlidit i början av 1910, fullföljde G det pionjärarbete rörande solens instrålning, som Ångström lämnat ofullbordat. I första rummet gällde det att bestämma den s k solarkonstanten, dvs den värmemängd, som per minut faller på varje cm2 utanför jordatmosfärens gräns. Problemet var synnerligen svårbemästrat, eftersom ljuset delvis absorberas i atmosfären, olika för olika våglängder. Strax före sin död menade G sig kunna konstatera, att den särskilt av amerikanska forskare påvisade förändringen i solarkonstanten var skenbar och berodde på variationer i atmosfärens genomskinlighet.

G var en förträfflig lärare. Han lade ner stor omsorg på föreläsningarna, som beledsagades av ypperliga experiment, vilkas förberedelse ofta tog flera dagar i anspråk. För dem, som ägnade sig åt högre studier, var han en uppoffrande handledare. Kanske kunde det anmärkas, att forskningsuppgifterna i enlighet med gammal tradition spriddes ut över alltför många grenar av fysiken i stället för att koncentreras till avgränsade områden. Den överväldigande undervisningsbördan, det betungande ordförandeskapet inom nobelkommittén för fysik, censorsuppdraget vid studentexamen, på vilket G nedlade stor omsorg i syfte att förbättra gymnasieundervisningen, och andra åtaganden bröt ner hans krafter i förtid.