J H Antenor Nydqvist

Nydqvist, Johan Henrik Antenor, f 31 jan 1817 i Sthlm (enl fdb för Botkyrka, Sth), d 24 maj 1914 i Trollhättan. Föräldrar: distriktsläk Herman N o Elisabeth Christine Nordqvist. Elev vid Jacobi h apologistskola i Sthlm 29–32, vid Teknolog inst där 19 jan 32–30 dec 33, praktikant vid Rosendahls spinneri i Mölndal 33–36, studieresa till Tyskland, Österrike, Schweiz o Frankrike 36–41, verkmästare vid Brevens bruk, Asker, Ör, 41–47, deläg i Trollhättans mek verkstad (Nydqvist & Holm från 50) 47–70, ägare (från 96 tills m sonen Herman N) och chef där från 71. – Iqml 04.

G 26 nov 1858 i Västra Tunhem, Älvsb, m Johanna Eleonora Pettersson, f 11 juli 1829 i Norrköping, Hedvig, d 23 juli 1907 i Trollhättan, dtr till handl Pehr Gustaf P o Johanna Regina Wedelin.

Tidigt föräldralös – modern avled 1820 och fadern 1828 – fick Antenor N och hans två år äldre bror Anders Herman en praktiskt inriktad utbildning. Efter att ha undervisats inackorderade på Fogelsta gård i Salem, Sth, och vid Jacobs skola i Sthlm inskrevs bröderna 1832 vid Teknologiska institutet, där de året därpå erhöll avgångsbetyg i form av "gesällbrev på sådana järn-och metallarbeten, som huvudsakligen grunda sig på filning och svarvning". De anställdes sedan av grosshandlaren G F Hennig (bd 18) som praktikanter vid Rosendahls spinneri i Mölndal, som då höll på att uppföras.

På Rosendahl biträdde bröderna bl a vid uppsättningen av från England importerade spinnerimaskiner av nytt slag. Där lärde de också känna en tysk spinnmästare, B Grüetler, som bistod dem vid uppgörandet av en resplan för gesällvandring och även författade ett rekommendationsbrev. I maj 1836 gav sig bröderna i väg till Tyskland. Plågade av sjösjuka anlände de till Stettin från Khvn och for vidare till Berlin, där verkstäder och klädesfabriker besöktes. Efter en vecka fortsatte de resan till Chemnitz, där de fick anställning vid Haubolds verkstäder. Företaget tillverkade främst spinnerimaskiner. Dessa var dock inte lika moderna som de engelska maskiner bröderna lärt känna på Rosendahl, men efter deras ritningar tillverkades snart sådana (s k Dyers slubbar) i Chemnitz.

Sedan brodern efter en tids sjukdom avlidit 4 jan 1837 fortsatte N resan ensam. Han praktiserade vid ytterligare några verkstäder i Österrike (Neunkirchen), Schweiz (Escher, Wyss & Co i Zürich och Biedermann i Thaiweil) samt i Frankrike (Andreas Köchlins verk i Mulhouse, Alsace). Till Sverige återvände N först i april 1841 sedan han av J A Anckarswärd (bd 1) erbjudits platsen som verkmästare vid Brevens järnbruk i Närke. Befattningen hade innehafts av N:s kamrat från Teknologiska institutet, J M Lidström, som fått annan tjänst och till vännen förmedlat sin gamla plats. Detta blev inledningen till ett givande samarbete mellan N och den till Hellefors styckebruk flyttade Lidström.

Brevens bruk bestod vid denna tid av bl a hytta, stångjärnssmedja, gjuteri, mekanisk verkstad och manufaktursmedja. Produktionen var starkt diversifierad, inte minst i gjuteriet och verkstaden, där N främst var verksam. Här tillkom också N:s första uppfinning, en "dubbelt verkande cylinderblåsmaskin av järn", för vilken kommerskollegium beviljade patent 8 mars 1842. Maskinen var enligt patentansökningen "av en högst enkel och kostnadsbesparande konstruktion" men vann ändå ingen framgång i konkurrensen med t ex J Bagges (bd 2) kända blåsmaskiner. Vidare fick N tillsammans med Lidström 8 juli 1846 patent på en förbättrad anordning vid strömsnurror, dvs vid vattenturbiner av fransmännen Fourneyrons och Cadiats konstruktion. En sådan förbättrad strömsnurra installerades kort därefter på Carlslunds säteri vid Örebro för att driva ett förenat såg-, trösk- och grynkvarnverk.

N och Lidström var vid denna tid de enda i Sverige som hade grundlig praktisk insikt i turbinbyggnad. Efter överläggningar med en gemensam bekant, fabriksmästaren C O Holm på Mariedals spinneri i Mölndal, beslöt de att tillsammans med denne söka grunda en mekanisk verkstad med gjuteri. Vid valet av lokaliseringsort beaktades bla Mölna på Lidingö, Björknäs på Värmdö, Hult vid Vänern samt Torskog och Trollhättan vid Göta älv. Valet föll slutligen på sistnämnda ort, där en utvidgning av Trollhätte kanal fullbordats 1844 och tillgången på vattenkraft var god.

Tomt och vattenkraft arrenderades av Nya Trollhätte Kanalbolag i mars 1847. Kapital för anläggningen skaffade de tre bo-lagsbildarna var och en på sitt håll. N sålde därvid Nackdala gård i Botkyrka, Sth, som han övertagit från sin åldriga mormor Eva Nordqvist. Senare tvingades de uppta gemensamma lån för att täcka kostnaderna. Bolagsmännen svarade också för ritningar och byggnation. Grundstenen lades midsommarafton 1847, och i slutet av nov stod fabrikshuset – en gedigen tegelbyggnad – färdigt för inredning.

Maskiner och verktyg förfärdigade man i stor utsträckning själv. N tillverkade en del av utrustningen på Brevens bruk, där han från och till befann sig året ut. Lidström medförde på motsvarande sätt utrustning från Hellefors, bl a en ångmaskin som han själv byggt, och Holm bidrog med bl a en stor hyvelmaskin anskaffad hos Hennig i Mölndal. Goda råd inhämtades från flera håll, inte minst från prof J S Bagge (bd 2) vid Bergsskolan i Falun; denne hade varit N:s lärare vid Teknologiska institutet.

27 maj 1848 erhöll de tre bolagsmännen landshövdingeämbetets tillstånd att tillverka järn- och metallföremål. Trollhättans mekaniska verkstad, som i början endast hade fyra arbetare anställda, avsåg främst att tillverka "vattenverk", särskilt turbiner, men det talades också om att bygga "lokomotiver" och allt som kunde behövas på den lokala marknaden. Verkstaden hade för övrigt redan 5 april 1848 av H v Essen (bd 14) på Kavlås mottagit den första turbinbeställningen. Därefter var orderingången jämn med leveranser av turbiner till bl a Trollhätte nya pappersbruk, Trollhätte klädesfabrik och Trollhättans bomullsspinneri. Dessutom tillverkades hamnkranar, fundament och diglar till boktryckarpressar, socker-pressar för kaksocker, hydrauliska pressar till pappersbruk, gjutgods till gryn- och krossmaskiner, ångpannor och ångmaskiner, oljekvarnar, kanoner för signalering, kvarnverk, ugnsbeslag och spislar, gravkors av gjutjärn, bakugnshällar och bakplåtar, pressjärnsugnar och pressjärn, ringar för åkervältar och grytor för apoteksvaruberedning samt diverse utrustning till kanalbåtar.

Arbetsfördelningen mellan de tre grundarna var i princip följande. N övervakade arbetets gång i verkstaden, medan Holm skötte kontorsgöromålen och Lidström konsultationsresorna. Lidström rycktes dock plötsligt bort i en koleraepedemi i okt 1850, blott 36 år gammal. Detta innebar givetvis en svår förlust för det unga företaget, som ännu inte riktigt etablerat sig. N fick ensam bära ansvaret för den tekniska ledningen. Firmanamnet ändrades till Nydqvist & Holm, och Lidströms andel löstes efter hand ut med vinstmedel. Utvecklingen blev trots den tragiska händelsen mycket gynnsam. Nya produkter lades till de gamla och snart tillverkades tröskverk, lokomobiler, John Ericssons varmluftsmaskiner och från 1865 lokomotiv. Vid sistnämnda tidpunkt var antalet arbetare 80. Fabriksbyggnaderna byggdes ut etappvis, och tomten friköptes 1868.

N beslöt 1871 genomföra en större utvidgning av verkstaden för att satsa på lokomotivtillverkning i stor skala. Den då 67-årige Holm var dock tveksam inför en sådan specialisering och expansion. Han utträdde därför ur firman men stannade i Trollhättan till sin bortgång 1881. Lokomotivsatsningen blev i övrigt ett lyckokast, och det 100:e lokomotivet levererades redan 1878, det 500:e tillverkades 1897 och det 1 000:e stod färdigt 1912. Beställare var både privata och statliga inhemska och utländska järnvägsbolag. Med elektrifieringen från 1880-talet tog också framställningen av den gamla specialiteten vattenturbiner ny fart. Stora turbiner tillverkades småningom för bl a kraftstationerna i Trollhättan och Porjus.

Efter Holms utträde leddes företaget länge av N ensam. Sonen Herman Antenor N (1862–1922), som utexaminerats från Tekniska högskolan i Zürich 1883, inträdde dock i rörelsen som ingenjör s å, utsågs till prokurist 1888 och upptogs som delägare 1896. Med tiden övertog Herman N en allt större del av faderns arbetsbörda och fungerade i praktiken snart som chef. Alla ärenden av betydelse föredrogs likväl inför fadern, som också granskade viktiga ritningar och konstruktioner. Den lyckliga utvecklingen höll i sig även under denna epok, och företaget lär vid tidpunkten för faderns bortgång 1914 ha varit det största privatägda i landet. Året därpå sålde emellertid Herman N företaget till ett konsortium som 1916 bildade Nydqvist & Holm ab (NOHAB).

Herman N:s son Antenor Karl Herman N (1893–1973) studerade liksom sin far vid Tekniska högskolan i Zürich. Antenor N blev anställd vid Nydqvist & Holm ab 1918 och var direktör där 1920–29.