Katarina Jagellonica

Född:1526-11-01 – Polen (i Kraków.)
Död:1583-09-16 – Stockholms stad, Stockholms län (på Stockholms slott.)

Drottning


Band 20 (1973-1975), sida 779

Meriter

Katarina Jagellonica, f 1 nov 1526 i Krakow, d 16 sept 1583 på Sthlms slott, begr 16 febr 1584 i Uppsala. Föräldrar: konung Sigismund I av Polen o Bona Sforza av Milano. Krönt till Sveriges drottning 10 juli 69.

G 4 okt 62 i Vilna m konung Johan III, f 20 dec 37 i Sthlm, d 17 nov 92 där, i hans 1:a gifte.

Biografi

K var yngst i en syskonkrets av fem systrar o en bror. Förutom polska lärde hon i hemmet latin o italienska. Efter faderns död 1548 lämnade hon tillsammans med modern o sina systrar renässansslottet Wavel i Kraków för att bosätta sig i Masovien (Czaplinski). Brodern Sigismund II Augusts förhållande till sina systrar var ganska ljumt. Den förmögna modern (d 1558) lämnade snart Polen. K o den några år äldre systern Anna skall ha levt under ganska ovissa o knappa förhållanden (Wester).

De båda systrarna var föremål för en rad giftermålsprojekt, varvid K föredrogs framför Anna. Bland kandidaterna märks hertig Albrekt av Preussen, ärkehertig Ferdinand o tsar Ivan "den förskräcklige". På den senares frieri 60 dröjde Sigismund August länge med svaret, o tsarens ombud tolkade dröjsmålet som ett avslag (Czaplinski). Förslag om dynastiska förbindelser mellan de sv o polska kungahusen hade gamla anor. Gustav I hade 26—28 friat till K:s halvsyster Hedvig. Förnyade trevare gjordes 55, nu med tanke på tronföljaren Erik. Gustav föreslog snart, att sonen Johan alternativt kunde komma i fråga. De båda unga furstarna var vid denna tid ej särskilt intresserade. Efter Erik XIV:s trontillträde var läget för Johan ett annat, o i febr 61 sökte han få förmedlat ett förslag till Sigismund August om giftermål med K, men denne ställde som villkor att först få den äldre systern Anna placerad. Det av Johan med stor energi bedrivna frieriet, hans vistelse i Danzig sommaren 62 o ekonomiska o politiska överenskommelser med den blivande svågern har skildrats ovan s 186 f.

Bröllopet fastställdes 23 sept att äga rum 4 okt, varför några större högtidsarrangemang med främmande furstliga gäster ej hanns med. Vigseln förrättades enligt katolsk ritual i närvaro av en rad främst litauiska dignitärer (äktenskapskontraktet 5 okt bevittnat; kop i RR, latinska kansliakter 61— 67). K tillförsäkrades fri katolsk religionsutövning. Hon kan liksom sin bror ha varit skeptisk inför Johans försäkringar om sin självständiga ställning som hertig av Finland, men hon skulle dock i alla skiften lojalt komma att stå vid hans sida. När de i slutet av okt bröt upp från Vilna, följde dem en svit på c:a 60 personer, varibland polska adelsmän o adelsdamer, hovtjänare i olika grader, några av italienskt ursprung (förteckn tr i HArk XVIII, s 355 f). Två huskaplaner, en "klerk", en apotekare o några dvärgar ingick bland personalen. K:s medförda utstyrsel i smycken, kläder o bordssilver var praktfull men f ö skulle aldrig de frikostiga löftena om utbetalning av hemgift o arvslott efter modern komma att uppfyllas liksom inte heller Johans lån till svågern skulle komma att utbetalas.

K:s tid som härskarinna på Åbo slott blev kort. Strax före jul var det stora sällskapet framme; under våren skärptes ytterligare Johans motsatsförhållande till Erik XIV. Efter Åbo kapitulation i aug fördes Johan o K som fångar till Sverige. Med dem följde de flesta av hennes polska svit. Dess öde låg K om hjärtat, o i en supplik till Erik, dat 29 aug i Vaxholm, ber hon, att de som ej finge följa henne skulle få återvända till Polen. Själv tvekade hon inte att dela Johans fängelse. Några polska damer o dvärginnan Dorothea fick stanna hos K, som hade något större rörelsefrihet än maken.

Under de fyra år fångenskapen varade har makarna haft goda förutsättningar att lära känna varandra. K:s katolska tro, som då ännu var av äldre oortodox polsk typ, har påverkat Johan, som i ungdomen ej visade någon dragning till katolicismen. Johans fängelsevistelse har genom K:s närvaro blivit drägligare inte bara psykiskt utan också i yttre avseende genom den hänsyn Erik av politiska o anständighetsskäl måste ta till hennes person. Hon var en viktig påtryckningsfaktor på polske kungen o band hans handlingsfrihet under det pågående danskpolska kriget mot Sverige. Ett speciellt intresse fick K för Erik genom den försmådde friaren Ivan IV :s ovanliga begäran, att hon skulle utlämnas till honom som villkor för ett förbund. Erik drevs i sin desperata situation till att godta detta villkor men drog sig för att uppfylla det, inte minst med tanke på den europeiska opinionen. Under fängelsetiden förekom tidvis kontakt mellan hertigparet o Erik. I juni 65 svarade han ampert avvisande på två brev från K med bön om frigivande. Vid ett tillfälle tackade Johan för läkarhjälp till K (4 juli 65), o vid dottern Isabellas död (f 64, d 18 jan 66) bad han, att hon måtte få en hederlig begravning. I april 66 anhöll han om barnmorskehjälp för K, som väntade sin nedkomst inom få veckor. I brev (sept o nov 66) fick Johan underrätta sin polske svåger om dotterns död o sonen Sigismunds födelse, samtidigt som han, i säkerligen av Erik godkända ordalag, bönföll honom om att befordra deras frigivande genom att sluta separatfred utan hänsyn till danske kungen.

Efter försoningsscenen med den sinnesförvirrade Erik vid Väntholmen intill Svartsjö i okt 67 har hertigparet varit på fri fot men med begränsad rörelsefrihet o i orolig avvaktan på Eriks hälsotillstånd o kommande åtgärder. Själva var de enligt K:s brev till systern Sophia trots fångenskapsåren vid god hälsa. Våren 68 väntade ryska sändebud i Sthlm på att föra K till Ryssland, väl närmast för att tjäna som påtryckningsmedel i tsarens uppgörelse med Sigismund August. Under makarnas vistelse i Eskilstuna försommaren 68 föddes dottern Anna. Några veckor senare började Johan o brodern Karl upproret mot Erik. K:s k börd har ytterligare stärkt Johans position inför sv opinion, när Erik vid denna tid äktade sin älskarinna Karin Månsdotter. 7 nov 68, en tid efter Sthlms fall o Eriks fängslande, gjorde K sitt högtidliga intåg i huvudstaden. Hon hade avslutat sin resa från Vadstena till sjöss o möttes med flaggprydda båtar av alla slag mellan Långholmen o Sthlm. Vid Helgeandsholmen sattes hon i en "ryssebår" (hästbår) o fördes upp till Storkyrkan, där högtidlig aftonsång ägde rum (HH 20).

I Polen o i polska kretsar vid kurian började man nu intressera sig för K:s andliga välfärd. Hennes läge ansågs utsatt, isolerad som hon var i en "kättersk" omgivning o med endast en gammal o svag kaplan som själasörjare. Hennes tidigare polske rådgivare koadjutorn Martin Kromer uppmanade henne i brev dec 69 att arbeta på sin makes övergång till katolicismen. K svarade febr 70, att hon inte hade någon högre önskan, men att Johan bestämt sig för att bli trogen sin faders religion o att folket f ö skulle motsätta sig en förändring. Kardinal Com-mendone hade i nov 69 bett Anna Jagellonica om upplysningar om K. Systern Anna skulle i fortsättningen träget arbeta för att stödja K:s katolska tro. Till de ivrigaste medhjälparna härvidlag hörde den polske kardinalen Hosius. Den via Anna framförda nyheten, att K mottagit kalken i nattvarden, skulle allvarligt uppröra dessa kretsar. Att erhålla nattvarden "sub utraque" (under båda gestalterna) var förbehållet prästen o hade efter tridentinska mötet blivit helt förbjudet för lekmän. Man ansåg sig kunna skilja kättare från katoliker just på detta bruk. Påven Pius V förlorade efter denna underrättelse all tilltro till K:s katolicism. På Annas uppmaning bad K emellertid om hjälp att få två lämpliga rådgivare. Från våren 72 tjänstgjorde polacken Johan Herbst, som stod jesuiterna nära, som K:s huskaplan o biktfar.

I maj 72 tillträdde Gregorius XIII påvestolen, o i juli dog K:s bror Sigismund August. Kardinal Hosius tog under sommaren brevkontakt med K. Han hade hört talas om hennes fromhet o ansträngningar att omvända maken o kunde utlova den nye påvens välvilja. Genom polske kungens död utan barn blev Johan o K inför det polska kungavalet storpolitiskt intressanta. Den sexårige Sigismund ansågs ha vissa chanser. K (eller snarare Johan) gjorde dock ett diplomatiskt misstag genom att låta för polska senaten hävda sin arvsrätt till tronen. Polen var sedan 69 valrike, o senaten blev mycket sårad.

Under hösten 72 tog K direkt kontakt med påven o bad om absolution, för att hon kommunierat "sub utraque", vilket hon gjort för att behaga sin man o med sin förre hus-kaplans tillstånd. Hon önskade också få fortsätta med denna vana o bad via kardinal Hosius också för sjukdoms skull om vissa lättnader i fastan. Denna anhållan hade säkerligen en grund i K:s själanöd men kan också ses som ett försök från Johans sida att knyta kontakt med Europas katolska makter just vid tiden för det polska kungavalet o inte minst inför förhoppningarna om att kunna utfå något av K:s morsarv, som nu efter broderns död blivit aktuellt. Johan har också med största intresse följt, vad påven kunde tillåta i fråga om liturgiska eftergifter. En livlig brevväxling har ägt rum mellan K, Anna, Hosius o påven. I brev efter brev ber K enträget om dispens i nattvardsfrågan o låter förstå, att utan denna eftergift av påven kan Johan o svenskarna aldrig återföras till katolicismen. Efter de formliga förbud som hon mottagit avstod hon helt från nattvarden o sade sig vara sjuk av oro. För Johans o K:s räkning verkade i denna o andra frågor K:s förtrogne Paolo Ferrari som sv agent. Påven beviljade henne förlåtelse för den synd hon begått (indulgensbrev jan 74) men gav ej efter. Däremot erhöll hon o två personer i hennes omgivning vissa lättnader i fastan, o en penninggåva utgick till Vadstena kloster, som var K:s skötebarn. De sv sändebuden Petrus Rosinus o Ture Bielke fick i jan 74 speciella instruktioner från K inför förhandlingarna med påven o för undersökning av läget i Neapel i fråga om Sforzaarvet. Rosinus o Bielke var Johans officiella representanter i Italien f ö men ej i Rom, där K formellt stod som deras uppdragsgivare. Ett par brev från Rosinus talar också om hans försök att skaffa K en sorts olja, som skulle lindra hennes gikt.

Det sv kungaparet kom under flera år att på det högsta intressera kurian, som tidvis hyste avancerade förhoppningar om att via K kunna vinna Johan för katolicismen. Den framstående polske jesuiten Stanislaus Warszewicki kom 74 till Sverige på påvens speciella uppdrag — det gällde förutom sonderingar i religionsfrågan också underhandlingar med Filip II. Pontus De la Gardie, som varit K:s hovmästare, gjorde under sin stora officiella ambassad till Italien 77 kraftfulla försök att få ut K:s del av Sforzaarvet. Tydligen hade han från Johan fått vittgående instruktioner, som mot K:s önskan också gick ut över Anna Jagellonicas rättigheter. Kardinal Hosius blev snart ytterst skeptisk mot De la Gardie (bd 10, s 619). Gentemot de neapolitanska myndigheterna o Filip II, som befann sig i konstant penningnöd, kunde trots kurians stöd ej mycket uträttas. Den sv ambassaden ledde dock till att kurian sände den framstående diplomaten o jesuiten Antonio Possevino till Sverige 78—79 o 79—80. Hans stora an- strängningar att förmå Johan till övergång till katolicismen misslyckades till slut, liksom hans försök att medverka till Sforzaarvets utbetalande o till medling mellan Sverige o Polen. Possevino skall också i påvens namn ha bekräftat äktenskapet mellan K o Johan. Enligt sträng katolsk syn hade egentligen påvligt tillstånd fordrats för ett giltigt äktenskap mellan en katolik o en kättare (Biaudet 1907, s 93).

I Polen regerade sedan 76 den kraftfulle Stefan Báthory, som äktat Anna Jagellonica. Hans framgångsrika krig mot Ryssland samtidigt med den sv offensiven på den livländska fronten ledde till en polsk-rysk separatfred, som inte tog någon hänsyn till sv intressen. K:s svåra mellanställning kom tydligt till uttryck vid det polska sändebudet Alamannis besök i Sthlm 82. Han mottogs också i audiens av K, som föll i gråt o beklagade oenigheten mellan sin make o svåger. Hon sade sig önska fred mellan rikena men ej kunna påverka Johan o antydde, att han kanske inte skulle sörja, om hon av sina bekymmer lades i graven (Almquist 1909). Vid en senare audiens hade K barnen Sigismund o Anna närvarande o tog tillfället i akt att beklaga sig över att hon alltid blivit illa behandlad från polsk sida o att varken brodern eller någon annan bekymrat sig om henne under hennes fängelsetid. K avled följande år. I febr 84 ägde hennes begravning rum under stor prakt i Uppsala, där hennes grav markeras av ett ståtligt gravmonument av Willem Boy.

De rent personliga notiserna om K är få. Främling som hon var till religion o språk har hon dock gått fri från alla negativa omdömen. Hertig Karl har i sin rimkrönika formulerat saken så: "Hans [Johans] furstinna dygdefull o from, ändock hennes lära var kommen av Rom". M Kromer utgav redan 70 en i Polen spridd skildring om K o hennes tålmodighet under fängelsevistelsen (Czaplinski). Som ett belysande drag kan nämnas, att hon hösten 82 tog emot Karin Månsdotter på Sthlms slott o utverkade, att hennes beslagtagna smycken återlämnades till henne. Om K:s varma religiositet finns vittnesmål av bl a Herbst o Warszewicki. Johan synes trots åldersskillnaden ha varit henne trogen. För hans religiösa inställning, utrikespolitiska orientering o konsthistoriska renässansinriktning har hon varit betydelsefull. Den sv politikens anknytning till de katolska makterna o kurian avbröts med K:s död. Genom Sigismunds katolska uppfostran o drottning Annas energiska åtgärder möjliggjordes fyra år senare sonens val till polsk konung. Från polsk sida åberopades (Almquist 1916) också minnet av K, hennes fromhet o tålmodighet o den "humanitas et modestia" som utmärkt henne redan i fädernehemmet.

Författare

Birgitta Lager-Kromnow



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Rester av K:s arkiv i K arkiv 73, RA, som även innehåller brev från K (ett egenhändigt på polska, skrivet med klar, kraftig handstil) o hennes testamente. Brev från K i Vatikanar-kivet, Rom.

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

Källor o litt: Utöver ovan s 199 a a några direkt a a jämte några äldre o nyare huvudarb: H Almquist, Johan III o Stefan Batori år 1582, Domenico Alamannis beskickn till Sverige (HT 1909); dens, Den politiska krisen o konungavalet i Polen år 1587 (1916); Anteckn:ar från åren 1560—81 ur Hogenskild Bjelkes saml:ar... (HH 20), s 207 f; S Arnell, Die Auflösung des livländisch-en Ordenstaates. Das schwedische Angreifen und die Heirat Herzog Johans von Finnland 1558—1562 (1937); dens, Karin Månsdotter (1951); H Biaudet, Le Saint-Siége et la Suéde, Études politiques, I, . . . 1570—1576 (1907); Bidr till Finlands hist, 4, ed R Hau-sen (1912); G Carlsson, Från Erik Segersäll till Gustav Vasa (1961); W Czaplinski, Ka-tarzyna Jagiellonka (Polski slownik biografi-czny, T XII, 1966—67; övers från polska för SBL av A Heymowski); Förteckn öfver hertig Johans af Finland o hans gemål K J:s lösegendom 1563, ed R Hausen (1909); A Hahr, Drottning K J o vasarenässansen (1940); Handhar rörande Sverges hist, ed A Fiyxell, 3 (1839); Handhar rörande Sveriges utrikespolitik 1561—1566, ed I Andersson o S Arnell (HH 33: 1, 1951); K Hildebrand, Johan III o Europas katolska makter i 568—1580 (1898); G Ivarsson, Johan III o klosterväsendet (1970); Konung Carl den IX:des rim-chrönika (1759), s 5; Le Saint-Siége et la Suéde durant ia seconde moitié du XVI» siécle, Notes et documents, 1 . . ., 1570—1576 (1906) o Documents concernant les relations entré Le Saint-Siége et la Suéde ..... 2:1 ... (1576—1577) (Études romaines, 3, 1912), båda ed H Biaudet; E G Palmen, Puolan kirjallisuudesta poimittuja tietoja Suomen historiaan (HArk XVIII, 1903), s 355 f; SMoK; W Tham, Den sv utrikespohs hist, 1:2, 1560—1648 (1960); P O v Törne, K J (OoB 1934), s 625—640; E S Wester, Ur K J:s lif (NT 1909), s 112—125.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Katarina Jagellonica, http://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12406, Svenskt biografiskt lexikon (art av Birgitta Lager-Kromnow), hämtad 2014-10-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12406
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Katarina Jagellonica, urn:sbl:12406, Svenskt biografiskt lexikon (art av Birgitta Lager-Kromnow), hämtad 2014-10-23.

Rättelser och tillägg

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel.
Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se