Meriter

Herman Cedercreutz, före adlandet Tersmeden, friherre till Kjuloholm, f. 13 febr. 1684, d. 24 nov. 1754 i Stockholm. Föräldrar: bruksägaren Reinhold Tersmeden och Kristina Börstelia. Student i Uppsala 20 apr. 1692. Auskultant i Svea hovrätt 27 febr. 1701; kanslist vid svenska beskickningen i Berlin 1703 och ambassadkavaljer därstädes 1704; vistades på resor under åren 1705—07; chef för Jakob Sobieskis kansli 1707; kanslist vid fältkansliet i Bender 1710 (jmfr K. brev 21 mars); tjänstgjorde även som general-auditör; adlad 20 aug. 1711; registrator vid handelsexpeditionen vid kansliets omorganisation jan. 1714; expeditionssekreterare därstädes 4 sept. 1718; erhöll krigsråds titel 23 maj 1719; friherre 23 maj 1719; chef för generalissimus arvprins Fredriks kansli 1719; kansliråd 23 juni 1720; e. envoyé i Petersburg 1722 (fullmakt 3 apr., kreditiv 15 mars); statssekreterare vid utrikes expedition 11 dec. 1727; erhöll tillstånd att resa hem 23 juli 1728; rappellerad från ryska hovet 21 juli 1729; ledamot av kommissionerna angående J. Ehrenpreus berättelse om tull och accis i Pommern 25 febr. 1729, angående styckjunkaren Severin Sahlgrens angivelse av stämplingar mot flottan 1730, angående greve Fr. Kr. Dohnas panträttighet till Neukloster 12 jan. 1730—21 maj 1737 samt angående den pommerska och wismarska staten 1731—34 (jmfr K. brev 15 mars 1731); bevistade flera riksdagar och var därunder bl. a. elektor 1731 och. 1734, ledamot av sekreta utskottet 1731, av bankodeputationen 1731 och av bergsdeputationen 1734; president i kammarrevisionen 26 okt. 1736; ledamot av kommissionen med anledning av D. Svenssons-balans 26 okt. 1737—23 aug. 1742; riksråd 10 sept. 1742; e. o. ambassadör vid fredskongressen i Åbo 1742 (instruktion 18 dec, fullmakt 20 dec); ambassadör i Petersburg 1744 (kreditiv 11 juni, instruktion 13 juni); rappellerad 15 apr. 1745 (erhöll rekreditiv 5 juli); ledamot av kommissionerna angående stångjärnssmidet 27 juni 1750—1752 och angående de pommerska och wismarska privilegierna 4 nov. 1751—19nov. 1754; greve 22 nov. 1751 (ej introducerad). RRS: tAlex. NevskyO 1722; RRS: tAndreasO 1744; KNO 1748; RoKavKMO 1748.

Gift 1) okt. 1721 med grevinnan Märta Beata Posse, f. 12 juli 1691, d. 30 mars 1738, dotter till kungliga rådet och överståthållaren Knut Posse och änka efter översten friherre Karl Henrik Cronstierna; 2) 18 maj 1751 med Maria Campbell, f. 1721, d. 31 juli 1765, dotter till köpmannen i Stockholm, kommerserådet Robert Campbell och änka efter handlanden Maul.

Biografi

Herman Tersmeden började tidigt pröva sina krafter i statens värv. Efter avslutade akademiska studier och ett par års verksamhet som auskultant i hovrätten, varunder han användes vid protokollet men även hade tillfälle till tjänstgöring vid lagmans- och häradsting, sökte han sig över till diplomatisk tjänst. Han blev till en början fäst vid beskickningen i Berlin och sändes ett par gånger till Karl XII i Polen. Sedan han erhållit löfte om anställning i fältkansliet, så snart han fullbordat sin utbildning, avböjde han ett erbjudande av envoyén vid Luneburgska hovet Karl Gustav von Friesendorff att föreslå honom till kommissionssekreterare och anträdde (1705) en studieresa, som förde honom till Holland, England och Frankrike. Vid underrättelsen om Karl XII: s intåg i Sachsen begav sig T. i stället för att som ämnat var fortsätta till Italien till konungens högkvarter. Någon plats i fältkansliet fick han ej, men sedan man lovat honom, att det skulle räknas honom till »lika merit» som en befattning i kansliet, inträdde han i tjänst hos den polske prinsen Jakob Sobieski, vilken tack vare Altranstädtfreden sluppit lös ur sachsisk fångenskap och därefter uppehöll sig i Schlesien. Av Sobieski sändes han till konung August för att underhandla om utbetalandet av en penningsumma, som August måst lova Sobieski. Underhandlingarna lyckades, och affären ordnades på så sätt, att amtet Radeberg lämnades som pant, medan Preussen ställde sig; som garant för överenskommelsen. Efter nederlaget vid Poltava, varom underrättelsen nådde rådet genom T., kallades denne av konung Stanislaus till Stralsund. Stanislaus erbjöd honom en kammarherrebefattning, vilken han dock avböjde, och sände honom till Bender. Dit for han i sällskap med sekreteraren B. Högvall, vilken av svenska rådet avfärdats till Karl XII, och framkom 9 febr. 1710-till bestämmelseorten. I Bender fick T. en ganska mångsidig användning. Hän brukades sålunda som kanslist och generalauditör och fick även i konungens ärenden resa till Adrianopel. Det var under hans vistelse i Bender, som styvfaderns adelsbrev utfärdades och han jämte denne antog namnet Cedercreutz. Från Bender följde C, Karl XII till Pommern och därifrån till Sverige. Vid överfärden från Stralsund 1715 var han jämte konungens övriga omgivning nära att tillfångatagas vid Rügen.

Efter Karl XIl:s död återfinnes C. som chef för fältkansliet i arvprins Fredriks omgivning och framträdde även stundom på dennes vägnar (se adelsprot. 4 juni 1720), varför han också räknades-till hovpartiet och stod i motsats mot holsteinarna. Det var givetvis denna hans ställning till hovet, som förskaffade honom det ansvarsfulla uppdraget att efter Nystadsfreden avgå som svensk minister till Petersburg (1722). Bland ärenden, som där mötte honom, var även att ombesörja svenska fångarnas hemtransport. Enligt samtida omdömen representerade han väl, men han ansågs ej ha förstått att tillvinna sig något inflytande. Otvivelaktigt hade detta sin främsta förklaringsgrund i hans nyssberörda ställning till de svenska parti-motsatserna, som gjorde honom obekväm för hertigens av Holstein .anhängare vid båda hoven. Han kunde sålunda ej användas som mellanhand vid strävandena att på dynastisk grundval uppbygga en nära förtrolighet mellan Sverige och Ryssland, och sedan tsar-Peters död öppnat glänsande utsikter för dessa planer, genomdrev» de svenska holsteinarna, att Josias Cederhielm (se denne) som ambassadör med utomordentligt uppdrag och högre rang ställdes vid hans sida (1725). Genom Cederhielms händer gick därefter den egentliga politiken, till dess han 1726 hemkallades. C:z' ställning i Petersburg blev emellertid ej heller efter Cederhielms hemresa fördelaktig. I början av år 1726 företog Ryssland omfattande rustningar. Enligt uppgift skulle dessa vara riktade uteslutande mot Danmark, men den holsteinske ministern H. F. von Bassewitz lät i ett samtal med C. förstå, att Sverige måste ställa sig på Rysslands sida, och sökte giva eftertryck åt sina ord genom oförtäckta hotelser. Sin plikt likmätigl, inberättade C, vad som förefallit, och fick framföra klagomål både hos hertigen och ryska regeringen, men dessa upptogos mycket onådigt, och enbart den förbittring, ryktena om det ryska hovets avsikter uppväckte, synes ha förebyggt, att man direkt inskred mot honom. Ett besvärligt och irriterande meningsutbyte måste C. också föra med det ryska hovet om tsarens kejsartitel, vilken Sverige ej ville principiellt erkänna utan endast personellt medgiva mot en särskild försäkran. Bemött med »ofryntlighet och förvitelser», måste han låta saken vila, och den ordnades först 1729 genom en deklaration av Rysslands sändebud i Stockholm. Då hade redan en ny verksamhet öppnat sig för C, i det han, som 1727 utnämnts till statssekreterare, hemkallats för att tillträda sin nya befattning.

Det var efter Arvid Horns seger över holsteinarna, C. erhöll statssekreterarämbetet i utrikesexpeditionen. Han räknades i kansliet till kanslipresidentens pålitliga anhängare, till hans ämbetsupp-gifter hörde att korrespondera med beskickningarna, och han framträdde på bemärkt plats i Stockholm vid alla viktigare förhandlingar. Så återfinnes hans namn under defensivalliansen med Danmark 1734, postkonventionen med samma land 1735, subsidiekonventionen med Frankrike 1735 och prolongationen av defensivalliansen med Ryssland 1735. Ehuru det givetvis i regel ej kan vara fråga om några personliga meningsyttringar från C: z' sida, skönjes dock stundom hans egen mening. Någon utpräglad partiman var han ej, men då han följde Arvid Horn, kunde han till en början räknas till Frankrikes anhängare. Han delade sålunda på 1730-talet önskningarna om ett krig med Ryssland, vilket enligt hans mening borde föras med kraft genom ett anfall från Finland mot Petersburg. Men tillfället visade sig knappast lämpligt, Horn länkade i varje fall in den svenska politiken på avgjort fredliga banor, och Frankrike demonstrerade sitt missnöje genom att ej ratificera den nyssnämnda konventionen, vilken ursprungligen varit tänkt som inledningen till Sveriges väpnade deltagande i det polska tronföljdskriget. Då C. i nov. 1735 översände konventionen till K. G. Tessin, som då var sändebud i Wien, framhöll han emellertid icke utan skäl, att verkliga orsaken till Frankrikes hållning måhända var att finna i dess beslut att själv söka fred med sina fiender. Till följd av sin utnämning till president i kammarrevisionen 1736 hade C. lämnat kansliet, då hattarna vid riksdagen 1738—39 ställde Horn och hans medhjälpare till svars för 1734—35 års politik, och hans enda obehag av räfsten blev därför, att sekreta utskottet genom tvenne ledamöter lät göra honom en föreställning.

Med presidentbefattningen i kammarrevisionen övergick C. till ett verksamhetsområde, som dittills varit honom främmande. Själv hade han också, då ett rykte kort förut utpekat honom som blivande efterträdare åt presidenten i kammarkollegiet O. R. Strömfelt, vilken transporterades till Svea hovrätt, i brev till Tessin framhållit sina bristande kvalifikationer för den kamerala förvaltningen. År 1741 sökte han ehuru förgäves presidentämbetet i kommerskollegiet, och året därpå inträdde han i rådet. Då C. som gammal anhängare till Horn stod mössorna nära, var hans utnämning ett tecken på dessas starka ställning efter nederlaget i det av hattarna framkallade kriget mot Ryssland. Någon framträdande partiman var C. lika litet nu som tidigare, men omständigheterna kallade honom till viktiga värv. Under sin ministertid i Petersburg hade han stått i ynnest hos Elisabet, och detta bidrog till att han nu utsågs att jämte E. M. von Nolcken representera. Sverige vid fredskongressen i Åbo 1743. Där kom han att spela en viktig roll och inlade stora förtjänster för ernående av fred på villkor, som efter de militära motgångarna måste anses drägliga. En direkt hänvändelse från honom i ett brev till Elisabet skall sålunda ha bidragit till att kejsarinnan avstod från förut framställda anspråk på Nyland, och på eget bevåg accepterade han jämte Nolcken fredspreliminärer, som förebyggde ett hotande härjningståg av ryska galärer men i rätt hög grad avveko från sändebudens instruktioner. Vid förhandlingarna om den definitiva fredstraktaten, som blevo ganska segslitna, lyckades C. och Nolcken avvisa ett ryskt försök att i traktaten inrycka en bestämmelse till förmån för de licentierade riksråden. En annan fördel var, att bestämmelserna i Nystadsfredens § 7, ur vilka Ryssland velat härleda en rätt att vaka över Sveriges regeringsform, på svenskarnas yrkande ej upptogos i den nya freden. Sitt försoningsvärv fick C. fullfölja, då han på sommaren 1744 såsom ambassadör sändes till Petersburg för att avsluta ett vänskapsfördrag, varom någon tid varit fråga. Fördraget undertecknades i juni 1745 av C. i Petersburg efter förhandlingar, i vilka han ej väsentligt lyckats avtrubba från svensk synpunkt betänkliga villkor. Sedan C. 1745 hemkommit, slöt han sig 1747 först till Samuel Åkerhielm vid dennes fruktlösa motstånd mot det förbund med Preussen, som kom att utgöra inled- ningen till Sveriges emancipation från det tryckande beroendet av Ryssland men underskrev sedermera såsom en av kommissarierna det 1747 avslutade fördraget. I övrigt framträdde han föga. Efter Karl Gyllenborgs död 1746 nämndes han bland kandidaterna till kanslipresidentsposten, och 1750 sökte han förgäves erhålla det ansedda överstemarskalksämbetet. Under riksdagen 1752 instämde han, utan att dock förena sig i de framställda yrkandena, i sina ämbetsbröders klagomål med anledning av det förtal, varför de funno sig utsatta, och deras demonstration med anledning av konflikterna med Adolf Fredrik.

C. stiftade för släkten Cedercreutz ett fideikommiss av egendomen K juloholm i Kjulo socken i Åbo och Björneborgs län.—För sin verksamhet vid fredsförhandlingarna i Åbo har C. i korthet redogjort i ett tillägg till G. Bondes »Sverige under Ulrica Eleonora och Fredric I», vilket arbete länge betraktades såsom hans verk. Titelbladet till den första fullständiga upplagan, som trycktes 1821, bar sålunda C: z' namn och måste ersättas med ett nvtt. sedan T. TT. Schröder i en recension påpekat det rätta förhållandet.

Författare

Erik Naumann.

Arkivuppgifter

I riksarkivet förvaras, jämte C: z' depescher och en sammanfattande relation 1729, brev från honom i olika beskickningsarkiv samt bland K. G. Tessins papper. En del av hans koncept från den första ryska beskickningen har kommit till Vitterhetsakademien.

Tryckta arbeten

Tryckt skrift: Berättelse om freds-congressen i Abo år 1743 Samman skrefwen år 1754 Upps 1781. 16 s. (Senare* utg. ss. 'Bihang' tul G Bonde" Sverige under Ulnca Eleonora och Fredric I, Sthm 1821, s, 268-278.)

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr. (fullm.), biographica, C:s egenhändiga meritför-teckn. 2 jan. 1734 (meritlistor, kanslikollegiets arkiv), Miscellanea 26 i Skoklostersamlingen, J. Preis' legationsarkiv och Tessinska samlingen, allt i RA. — Franska sändebuds vid ryska hovet berättelser och franska styrelsens instruktioner 1722—24 i Sbornik imp. russkago istoriéeskago obscestva, 49 (1885); Die polit. Correspondenz Friedrichs des Grossen, 5 (1880), s. 353; Karol. krigares dagböcker, utg. af A. Quennerstedt, 4, 5 (1908, 09); Sveriges riddersk. och adels riksdags-protokoll fr. o. m. år 1719, 5—17 (1879—1906); Sverges traktater med främmande magter, 8 (1922); Facta till revolutionshistorien under kon. Carl XII: s regering, drottn. Ulrica Eleonoras samt början af kon. Fredrics (Handl. rör. Skandinaviens historia, 7, 1819); A. J. von Höpken, Skrifter, utg. af C. Silfverstolpe, 1, 2 (1890, 93); C. Tersmeden, Memoarer, utg. af N. Sjöberg & N. Erdmann, 1—4 (1912—17). — Pl. Danielson, Sverige och Frankrike 1727—1735 (1920); C. G. Malmström, Sveriges polit. hist., 1—4 (1893—99); [A. G. Reuterhölm], Åminnelse-tal öfver... grefve ... Herman Cedercreutz... 1754 (1755); P. Sörensson, De karol. krigsfångarnas hemfärd från Ryssland (Karol. förb. årsbok, 1923); C. Trolle Bonde, Riksrådet grefwe Gustaf Bonde, 2 (Anteckningar om Bondesläkten, [4], 1897).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Herman Cedercreutz, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16550, Svenskt biografiskt lexikon (art av Erik Naumann.), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16550
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Herman Cedercreutz, urn:sbl:16550, Svenskt biografiskt lexikon (art av Erik Naumann.), hämtad 2024-04-23.