Meriter

2. Georg Carl von Döbeln, sonsons son till D. 1, f. 29 april 1758 på Stora Torpa, Segerstads sn (Skarab.), d. 16 febr. 1820 i Stockholm (Jak.). Föräldrar: vice häradshövdingen Johan Jacob von Döbeln och Anna Maria Lindgren. Kadett vid amiralitetets kadettkår i Karlskrona 1773, avgången 18 dec. 1775; page hos hertiginnan av Södermanland under hennes resa till Sverige 1774; officersex. 15 dec. 1775; sekund adjutant vid Sprengtportenska reg. 14 jan. 1778; lieutenant ä la suite vid franska reg. Royal Suédois 31 aug. 1780; underlöjtnant vid greve Auguste de La Marcks tyska infanterireg. i fransk tjänst 14 nov. 1781; premiäradjutant vid Sprengtportenska reg. 15 maj. 1782; transporterad till grenadjärkompaniet vid de La Marcks reg. 26 nov. 1782; kapten vid franska infanteriet 1 sept. 1783; livstidspension à 300 livrés av konungen av Frankrike 24 juni 1784; svensk stabsfänrik 18 okt. s. å.; löjtnant vid Sprengtportenska reg. 2 mars 1785; kapten vid Savolaks' lätta infanterireg. 2 mars 1789; överadjutant vid Savolaks -brigaden 1 maj s. å.; major i Savolaks' reg. 23 sept. 1790 (fullmakten dat. 13 juni 1789) och vid reg. 24 april 1791; sekundmajor vid Västgötadals reg. och överstelöjtnant i armén 18 mars 1793; överstelöjtnant i sistnämnda reg. 2 maj s. å.; överstelöjtnant vid Skaraborgs reg. 7 mars 1796; överste i armén 1 mars 1805; sekundchef med överstelöjtnants lön vid Nylandsbrigadens infanterireg. 6 jan. 1806, men fullmakten antedaterad 20 dec. 1805; generalmajor 5 okt. 1808; friherre 25 juli 1809 men friherrebrevet antedaterat till 29 juni s. å.; överkommendant på Karlsten 28 april—9 juli 1811; överste och chef för Norra skånska infanterireg. 14 jan. 1812; chef för arméns fjärde division 8 sept.—20 okt. s. å.; generallöjtnant 20 jan. 1813; ordf. i Krigshovrätten med lön som överste vid Hälsinge reg. 6 febr. 1816, tillträdde ordförandeskapet 1 juli s. å. RSO 1789; RSOmstk 1808; KSO 1810; KmstkSO 1812; korrespLKrVA 1797; arbetande HedLKrVA 1811; led. av Patriotiska sällskapet.

Stockholms norra förstads östra kämnärsrätt förklarade i utslag 28 mars (uppläst i rätten 4 april) 1810, att. D. givit äktenskapslöfte till Christina Carolina Ullström, som tillerkändes laggift hustrus rätt; skiljobrev dem emellan av Stockholms stads konsistorium 28 juni 1810. Christina Ullström, f. 2 okt. 1763 (ej 1774) i Synnerby sn (Skarab.), d 20 febr. 1845 i Stockholm (Maria), var dotter av klockaren Johan Ullström och Elisabeth (Lisa) Arvidsdotter.

Biografi

Georg Carl von D. — i sin ungdom kallad Göran Carl — såg med bitterhet på sin barndom, särskilt på sin styvfar, hovjunkaren Johan Hellenstierna. Efter misslyckade ansatser på sjöofficerens och juristens banor fann D. sitt verkliga arbetsfält, det lantmilitära, även om hans utveckling därmed icke blev vare sig jämnad eller harmonisk. Som många svenska officerare, sökte han högre militär utbildning i Frankrike. Han avreste till Paris och tänkte först få deltaga i nordamerikanska frihetskriget. D. uppger i sin självbiografi, att amerikanska sändebudet Benjamin Franklin hade efterfrågat hans rekommendation, varvid D. skulle ha svarat, »att den tillhörde min person och den skall i krig nog rekommendera sig själv». Ehuru underhandlingarna ledde till att D. var resfärdig att som artilleribefälhavare gå ombord på en amerikansk brigg, armerad till kapare, blevo hans planer ändrade. Han inträdde vid det tyska infanteriregemente i fransk tjänst, vars chef var den förnäme belgaren greve Auguste de La Marck (av hertigliga huset Arenberg), och avreste med detta i febr. 1782 till Indien, dit man ankom ett år senare. Kriget mellan England och Frankrike stod då inför sitt sista skede. D. hann med utmärkelse deltaga i dess slutakt, striderna om Cuddalore, och fick bevittna hur de i ett militärt spännande ögonblick avbrötos genom nyheten om redan avslutad fred. En tid senare fick han som de La Marcks adjutant följa denne tillbaka till Europa.

Den första krigsupplevelsen blev sålunda kortvarig. D:s förhoppning om en omfattande militär praktik genom den indiska resan hade gäckats. Hans bevarade anteckningar visa, hur han med lidelsefullt krigsvetenskapligt intresse sökt utnyttja, vad han verkligen sett. Han visar därvid också drag av ungdomlig skarp kritik. För övrigt ge anteckningarna bilder från den långa sjöresan och livfulla turistintryck från Indien. Om det österländska njutningsliv, som efter fientligheternas slut öppnade sig för den unge svensken, har han ännu långt senare talat i drastiska ordalag. Efter återkomsten till Frankrike stannade D. (ill 1788 vid de La Marcks regemente. Om hans studier och intryck vet man föga; hans framträdande kort efteråt vittnar om väl tillbragta läroår. För sin regementschef, sin gamla garnisonsstad Strassburg och franskt väsen bevarade han livslång tillgivenhet. D: s uppträdande under de franska åren har, enligt samtida brevmaterial, icke saknat drag av cynism. Hans hårdnackade redbarhet och lojalitet framträda å andra sidan tydligt nog i en episod från Gustav III: s besök i Paris. Konungens gunstling Carl Peyron utmanade de La Marck på duell och blev själv dödad; konungen uppmanade D., som tillfälligt var i Paris, först att vara Peyrons sekundant, sedan att delta i dennes med stor högtidlighet hållna begravning. D., som från början ogillat Peyrons handlingssätt, vägrade båda delarna. Händelsen torde ha bidragit till att D. senare stod i onåd på högsta ort och till att han själv ogillade Gustav III: s gunstlingssystem och andra drag i dennes politik.

Vid krigsutbrottet 1788 blevo de svenska officerarna i utländsk tjänst icke hemkommenderade. D. återvände på eget initiativ men kunde först i april 1789 inträda i tjänst som kapten vid det under översten Curt von Stedingks befäl stående Savolaks' lätta infanterireg. och som brigadadjutant vid den av Stedingk ledda Savolaks-brigaden. Redan vid denna tid lärde sig D. något finska. Han hann på kort tid utmärka sig för mod och snabb beslutsamhet men blev i den heta drabbningen vid Porrassalmi 13 juni 1789 livsfarligt sårad i pannan av en gevärskula; han hade under striden hänsynslöst utsatt sig för faror. Om sin kallblodighet omedelbart efter blessyren och även när han senare, sängliggande i S: t Michel, fallit i rysk fångenskap, har han själv icke utan tillfredsställelse berättat. Han blev emellertid inom kort, ehuru krigsfånge, fri mot sitt hedersord och fick resa till Sverige. Savolaksbrigadens öden under kriget har D. behandlat i en utförlig skildring. Han visar där, liksom i de indiska anteckningarna, en förmåga av stundom bitande kritik. Mot den svenska krigsledningens oförmåga av strategisk planläggning, mot utrustningens och den militära utbildningens brister, riktas bistra anmärkningar. Stil och allmänna betraktelser äro starkt präglade av erfarenheterna från Frankrike; de färgas av de högt spända anspråken och kvalitetskravet från ett kontinentalt elitförband och ha på samma gång ett visst drag av abstraktion. Om den finske soldalens förmåga uttalar han sig då med stor skepsis.

D: s skottskada kom att för lång tid framåt påverka hans hälsa. Kulan, som studsade ut, hade krossat pannhålans främre vägg. Såret stod därför i öppen förbindelse med näshålan, varigenom komplikationer vid akuta luftvägsinfektioner lätt kunde inträffa och även inträffade. Utstötning av bitar av det avdöende benet ägde rum i normal ordning. I början av hösten var såret läkt, ehuru långt ifrån definitivt. Emellertid blev ett avdött benstycke instängt i pannhålan och därför måste 19 och 21 april 1791 företagas en trepanation, som var utomordentligt plågsam för patienten — enligt traditionen följde denne förloppet i en liten handspegel. Den 27 april uttogs den instängda benskivan. D. bar under hela sitt följande liv över ärret ett tämligen brett svart sidenband, framtill fodrat med sämskskinn — hans ryktbara »band om pannan». Han kunde någon gång med dystert skämtlynne anspela på sin egenskap av naturhistorisk kuriositet. Den retlighet och det tungsinne, som voro konstitutiva egenskaper hos D., ha ytterligare utvecklats genom sjukdomen; de närmaste sex—sju åren efter trepanationen var såret stundom läkt, stundom ånyo öppet. Under årens lopp utstöttes i allt tretton bensekvestrar. Redan långt före kriget 1808—09 var såret emellertid helt eller i det närmaste läkt, ehuru måhända då och dä en liten fistel öppnat sig för att på nytt läka igen.

Åren efter ryska kriget voro även eljest påkostande för D. Med hotad affärsställning, klen och utan större militära uppgifter var han predisponerad för ett starkt missnöje med regimen; han har i kungamördarnas krets haft förbindelser med i varje fall Clas Fredrik Horn, enligt egen senare utsago dock utan att känna mordplanen.

Till Västgötadals och Skaraborgs regementen var D: s tjänstgöring från 1793 under tretton år förlagd. Han fick därvid pröva de idylliska och lantligt enkla sidorna i den indelte officerens tillvaro. Från början ganska livligt engagerad i sällskapslivet på herrgårdar och vid brunnsorter samt i Göteborgssocieteten kom han att alltmer dra sig tillbaka till vardagsuppgifterna på sitt boställe Önne (Järbo sn, Älvsb.) i Dalsland. Hans förtjusning över tillvaron där har icke saknat ett rousseauanskt inslag; ett annat tidspräglat drag var D: s starka intresse för experiment och projektmakerier. Hans tillvaro var annars i grunden sträv och verklighetsbetonad; han hade under hela Önnetiden endast kaptens lön. Han var emellertid en sparsam och ekonomiskt pålitlig lanthushållare och förbättrade därigenom sin ekonomi. Om hans lantbruksintresse vittnar bl. a. en uppsats om tröskmaskiner. Hans kor — uppkallade bl. a. efter damer i bekantskapskretsen — och framför allt hans rasfår vunno mycken uppskattning. För gårdens folk var han en originell och pairiarkalisk husbonde, icke utan bondska drag i sin egen yttre livsföring. Hans betydelse för trakten — där han sökte bekämpa böndernas brännvinsmissbruk, införde vaccination mot smittkoppor och, som det uppges, gav frikostiga råd i rättssaker — har visat sig i traditionsbildning.

Även under denna lantligt lugna tid har orosdraget i D: s väsen ingalunda försvunnit, och den centrala lidelsen i hans liv är nu som alltid det militära. I tjänsten bekant för stor noggrannhet och reda, även i detaljer, har han samtidigt ägnat intresserat studium åt militära problem i stort. Hans militära kunskaper framträda i bidrag till Krigsmannasamfundets (den senare Krigsvetenskapsakademiens) handlingar, och hans flitiga bruk av sitt bibliotek, till större delen klassisk krigslitteratur, är omvittnat. Med stor energi har han sökt intränga i den napoleonska krigskonstens väsen. Under fredstiden har D. också grubblat över den ödestunga svenska livsfrågan om Finlands försvar, påyrkat en bättre försvarsberedskap och icke minst ett befäst gränsförsvar i Finland.

Sedan D. vid årsskiftet 1805—06 utnämnts till sekundchef för Nylands infanteriregemente, överflyttade han 1807 till Finland. Med ryssarnas infall på finskt område febr. 1808 började det krig, som gjort D: s namn odödligt. Hans uppgift var i början blygsam. Som frivillig chef för överstelöjtnantens bataljon deltog han i överbefälhavaren general W. M. Klingspors reträtt våren 1808, då D: s regemente splittrats. Den 17 april s. å. fick han emellertid — efter C. J. Adlercreutz, som blev befordrad till Klingspors generaladjutant — en mera central post som chef för andra brigaden, vars huvuddel utgjordes av Björneborgs regemente. Redan dagen därpå, annandag påsk 18 april 1808, fick brigaden under D: s ledning ta första stöten i det anfall fienden vid Siikajoki riktade mot svenska armén. Brigaden fyllde sin uppgift med seg energi. Dess insats blev en viktig förberedelse till stridens centrala skede, där den svenska huvudstyrkan, som ordnats under betäckning av andra brigaden och småningom avlöst denna, under Adlercreutz' ledning vågade en plötslig och segerrik attack mot förföljarna. Segern vid Siikajoki fick inga omedelbara strategiska följder men blev av en viss vikt för arméns självförtroende.

Förhållandet mellan D. och hans brigad, enligt traditionen i första ögonblicket kyligt, utvecklade sig efter elddopet så småningom på ett märkligt sätt. Under D: s hårdhänta men samtidigt alltmer faderliga och kamratliga ledning blevo björneborgarna något av en elitkår. Brigaden fick, till D: s bittra grämelse, icke göra den insats han hoppats på i striden vid Nykarleby 24 juni. Den kringgående rörelse, varmed D. skulle avskära de underlägsna ryska truppernas återtåg, blev till följd av oberäknade väghinder fördröjd, och D. kom för sent fram. Förbittrad sprang han till midjan i älven; övergången skedde sedan på båtar, varefter förföljandet fortsatte, men utan framgång. Man har diskuterat (Rein), om icke planens misslyckande i verkligheten främst berott därpå, att Adlercreutz i väntan på den försenade brigaden gett vika för en alltför stor otålighet och satt i gång sitt eget anfall tidigare än nödvändigt. Det sätt, varpå D. påskyndade fiendens återtåg, kunde emellertid i det nya läget göra viss nytta.

Vid den strategiskt viktiga vägknuten Lappo fingo D. och hans trupper tillfälle till en större insats. Björneborgarna utförde 14 juli huvudanfallet i riktning mot Lappo Storby. En kritisk punkt i slagets historia gäller förhållandet mellan D: s brigad och högsta ledningen. Denna förlorade i samband med ryska skenrörelser överblicken över slaget och gav mitt under andra brigadens attack order om framryckningens upphörande för tillfället. Brigaden, som därvid kom att försättas i en ohållbar ställning, utsatt för fiendens eld, återtog sin framryckning, innan detta medgivits i nya order av Adlercreutz. Man har diskuterat, huruvida angreppets fortsättande föranletts av självrådighet hos D. eller av en mera oberäknad, instinktivt oemotståndlig rörelse hos underordnade förband. D: s egen rapport antyder den förra möjligheten men torde vara felaktig. En av bataljonscheferna har i sin rapport motsatt mening. I så måtto var stormningen av Lappo Storby olycklig för slagets utgång, att ryssarnas återtåg därigenom ej kunde avskäras.

I det långsamma utnyttjandet av segern vid Lappo fick D. en självständig operativ uppgift. Han sändes mot de ryska trupper, som spärrade kustvägarna söder ut och som för ögonblicket hårt pressade på svaga, i förväg skickade svenska förband. Vid Kauhajoki 10 aug. segrade D. efter tio timmars strid; man har i hans slagledning vid detta tillfälle påpekat moderna drag. Segern vid Kauhajoki möjliggjorde brigadens framryckning till Lappfjärd. D. förordade — i likhet med den i viss mån självständigt opererande frikårschefen kapten Anders Gyllenbögel — med iver en fortsatt frammarsch, som enligt sentida krigshistoriker borde haft goda möjligheter att öppna väg ända till Björneborg. D. föreslog högkvarteret en samtidig parallell framryckning i stor stil även av de andra svenska trupperna. Den svenska krigsledningen, vars dåtida planer emellertid äro omdiskuterade, stod dock främmande för sådana initiativ, och D: s förslag ha intresse framför allt därigenom, att de skarpt belysa motsatsen i strategisk helhetssyn mellan honom och arméledningen.

D. måste efter Kauhajoki intaga sängen och 25 aug. nedlägga sitt befäl. Sedan det psykologiska ögonblicket för en svensk offensiv gått förbi, framtvangs genom ryska omgrupperingar en slutlig svensk reträtt, i sin tur hotad genom ryska försök att kringgå de svenska trupperna. D. återtog nu ledningen av sin brigad, som fick till uppgift att vid Jutas' vägskäl förhindra arméns inneslutning. Kanske främst genom sin psykologiska makt. över de uttröttade soldaterna vann D. 13 sept. sin ryktbara seger vid Jutas, varigenom den hotande inringningen på denna punkt omintetgjordes. Med sin dramatiska bakgrund i det allmänna lägets tillspetsning och ledarens sjukdom gjorde slaget redan från början ett starkt intryck. Runebergs dikt, som gett det dess största berömmelse, har av gammalt visats vara oriktig i detaljer men återger med genial träffsäkerhet det grundläggande i situationen.

D. har vid denna tidpunkt och även senare framställt djärva — ibland paradoxala och svårtolkade men delvis också snillrika — projekt för Finlands återerövring. På operationernas fortsatta utveckling där hade han icke längre något inflytande. D: s insatser i finska fälttåget hade emellertid uppmärksammats av konungen. D. utnämndes till riddare av Svärdsordens stora kors samt till generalmajor. Den 11 okt. 1808 blev D. befälhavare för Åländska fördelningen men var åter sjuk. Han reste så fort han kunde runt Bottniska viken men insjuknade ånyo i Gävle, där han nödgades stanna ett par månader. Först i febr. 1809 kunde D. övertaga befälet på Åland. Ställningen där var verkligt bekymmersam, trupperna alltför få, många sjuka, utrustningen i vissa avseenden otillfredsställande och stämningen bland de degraderade gardesregementena allt annat än god. D. visade dock stort nit. Vid upprorets början 1809 måste konungen inhibera en del förstärkningar till Åland. Efter statsvälvningen fick D. från regeringen order att återsända en bataljon ur Åländska fördelningen samt en skärpt order att vid nödtvång utrymma Åland. Angripen av en stor rysk övermakt måste han därför, sedan underhandlingar om fritt avtag misslyckats, genom ett återtåg, som ansetts tillhöra de främsta militära prestationerna under kriget, över det frusna Ålands hav till Grisslehamn rädda sina trupper. Ryska förtrupper följde efter men återvände inom kort. D. själv ansåg sig ha förhindrat en invasion genom att i en skrivelse till den ryske överbefälhavaren falskeligen meddela, att Sverige erbjöd fred, men under förutsättning att. ryska trupper ej uppträdde på svensk jord. Denna förklaring har kanske haft sin betydelse, men fienden synes huvudsakligen ha beaktat de stora riskerna vid en invasion över isen.

D., som — oaktat viss kritisk blick för såväl det absoluta statsskickets som konungens brister — visat bestämt missnöje med den under brinnande krig skedda avsättningen av Gustav IV Adolf, stod kritisk gentemot kretsen av »1809 års män». Han begärde sitt avsked och detta beviljades i onådiga ordalag.

I krigets förvirrade och invecklade slutskede blev D. emellertid gång på gång utnyttjad för betydelsefulla uppdrag och fick först befälet över norra arméns södra fördelning. Under kort tid tjänstgjorde han som chef för norra fördelningen och lyckades maj 1809 genom sin rådighet, energi och organisationsförmåga rädda de stora förråden bort från Umeå undan ryssarna, ehuru själva staden måste utrymmas. Åter i spetsen för södra fördelningen omintetgjorde D. ett norskt inträngande i Jämtland och framtvang genom sina kloka dispositioner konventionen i Blekåsen 25 juli 1809, varigenom landskapet åter utrymdes utan strid. Efter Fredrikshamnsfreden sept. 1809 upprätthöll D. befälet, över norra armén, vars avveckling anförtroddes åt honom. Det blev därvid hans uppgift att i Umeå den 8 okt. avtacka de finska trupperna. Detta avskedstal föreligger i något olika utformningar, av vilka D:s eget koncept väl kommer den muntliga versionen närmast. Avskedstalet har med sin på en gång häftiga och behärskade lidelse en rangplats i vår litteratur. D. nämnde freden men också dess tragiska innebörd: »Finnar! Med denna fred förloras tredjedelen av svenska kronans område; Sverige mister för alltid den stolta finska nation, sitt kraftigaste stöd. Ej nog därmed: svenska armén förlorar kärnan och betydligaste andelen av dess krigsmakt.» D. påminde om bataljnamnen, av vilka flera voro hans egna. Det fordrades vid detta tillfälle, sade han, vältalighet, men själv vore han soldat: »Soldat! vad stolt benämning, då jag har denna titel av Eder, för Eder och med Eder.» Och han frambar Sveriges tacksamhet: »Veten, att änskönt I återvänden med utslitna kläder, med genomskjutna eller avstympade lemmar, medfören I likväl en rättskaffens krigsmannasjäls dyrbara prydnad.» Han talade om Finlands och finnarnas blivande ställning: »Fiender med svenska moderlandet kunnen I aldrig bliva, därom är jag förvissad; men förbliven allan tid Dess vänner. Skulle det nya herraväldets makt hindra Eder önskan och viljas utövning, så låten med hjärtats och tankens tysta, språk välsignelse tilldelas moderlandet! Påminnen Edra barn därom! Vi skola från släkte till släkte välsigna er — högakta Er!» Slutorden voro: »Finnar! Bröder! Kunde dessa ord beseglas med blodstårar, skulle de strömma — och varje droppa försäkra Er om min vördnad, min vänskap!»

Med regleringen av allehanda de finska trupperna berörande intressen var D. långt efter freden sysselsatt. I brev maj 1810 till ryske ministern van Suchtelen tackar D. för de fördelar, som kejsar Alexander beviljat de finska och svenska officerarna men begär uppskov, innan han kan »aller changer patrie» och talar även om sin blivande trohetsed till kejsaren. Således har D. tydligen varit betänkt på att trots Finlands skilsmässa från Sverige slå sig ned som finsk undersåte, detta troligen av ekonomiska skäl — D. fick med åren ett allt skarpare utpräglat ekonomiskt sinne. Frågan om överflyttningen förföll emellertid.

Vid Karl XIII:s kröning 29 juni 1809 förbigicks D. vid utdelningen av kungliga nådevedermälen. Han gav i brev till bl. a. Adlercreutz oförblommerade uttryck för sin mening och fick i slutet av juli sin upphöjelse i friherrligt stånd, som antedaterades till kröningsdagen.

Efter kriget fick D. först 1812 ett ordinarie befäl som chef för det nyuppsatta Norra skånska infanteriregementet. Under mellantiden tog han, utan att öva politiskt inflytande, livlig del i tidshändelserna. Efter Fersenska mordet 1810 och förföljelsen av Axel von Fersens syster, grevinnan Sophie Piper, tog sig D: s chevalereska natur uttryck i ett frieri till henne. Episoden gav många prov på D: s i formerna stundom förbluffande ridderlighet.

Året 1810 är av vikt också för ett annat, mer verklighetsbetonat sammanhang i D: s privata förhållanden. Hans hus hade alltsedan, tiden på Önne föreståtts av en västgötsk klockardotter, Christina Ullström, uppenbarligen en förträfflig person, vid vilken D. — utan åsidosättande av ståndsskillnaden — synes ha varit allvarligt fäst. Hon gav honom 1802 hans högt älskade son Napoleon. Om äktenskap mellan D. och mamsell Ullström var veterligen aldrig på allvar tal; D. har själv, med ett tonfall av verklig aktning, omtalat, att hon varit tillfreds med sin lott och icke sökt utnyttja situationen till sin fördel. Senare var D. å andra sidan angelägen att göra Napoleon till arvinge av sitt namn. Sedan D. blivit friherre, begärde han jan. 1810 hos K. M: t att med stöd av tidigare prejudikat få adoptera Napoleon. Detta bifölls i konselj av Karl XIII men förhindrades genom kontrasignationsvägran av statssekreteraren H. W. Iserhielm. D. såg häri — rimligen icke helt utan skäl — ett utslag av personligt intrigspel' och blev djupt kränkt. Han ironiserade senare över »en konstitution, som gav konungen rättighet att göra nåd, återgiva bortdömd ära, bortdömt liv, men som i och med detsamma frånsade honom rättighet att låta en general vara ansedd som far för självgjorda barn». Redan W. E. Svedelius har genom klar källkritisk analys visat, hur frågan verkligen löstes. D. lät Christina Ullström föregiva äktenskapslöfte från D: s sida och vid Stockholms norra förstads östra kämnärsrätt kräva äktenskapets fullbordan. Rätten dömde 28 mars 1810 D. skyldig härtill och tillerkände mamsell Ullström laggift hustrus rättighet. Mamsell Ullström anmälde därefter för Stockholms konsistorium, att D. vägrat »denna äkta förbindelse lagligen stadfästa». Sedan D. inför konsistoriet anfört fingerade skäl för denna vägran, och mamsell Ullström därvid upp-gett sina anspråk, utfärdade konsistoriet ¦— med stöd av en s. å. tillkommen förordning — 28 juni 1810 skiljobrev parterna emellan, givetvis utan upphävande av de rättigheter kämnärsrätten tillerkänt mamsell Ullström. D. hade sålunda på en juridisk omväg nått sitt mål att utan vigsel med Christina Ullström få Napoleon förklarad för sin äkta son och skyndade sig att i en inlaga av 30 juni själv offentliggöra saken i Stockholms posttidningar 14 juli 1810. Det bör uttryckligen betonas, att någon vigsel icke förekommit. I bouppteckningen 1845 efter »fru Christina Carolina Döbeln, född Ullström» finns bland de av sonen Napoleon ingivna rättsliga dokumenten icke något vigselbevis men väl skiljobrevet av 1810 som belägg för hennes rättsliga ställning. En sen memoaruppgift (i A. E. Lilliestierna, »En åttiårings minnen», 1874—75) — visserligen stödd av E. G. von Döbelns bekanta »Anteckningar» — skildrar ett i ganska säregna former genomfört »bröllop» mellan D. och Christina Ullström. Om någon legal vigsel kan det dock därvid icke ha varit fråga; möjligen har det, som Svedelius hypotetiskt framkastar, varit en trolovning inför präst.

För Bernadottes val till tronföljare var D., med sin gamla beundran för den napoleonska krigskonsten och dess män, entusiastisk. Han har också av Karl Johan rönt viss uppskattning för sina militära talanger. Desto mera tragisk ter sig den konflikt mellan dem, som utgör D:s sista stora besvikelse. Under kriget i Tyskland tjänstgjorde D. som chef för den tredje svenska fördelningen. Under den av spänning och oklarhet präglade väntetiden omedelbart före Karl Johans ankomst till Tyskland (maj 1813) erhöll D., själv förlagd till Wismar, en vädjan om snar militär hjälp till staden Hamburg, vilken, försvarad av en allierad kår, hotade att falla i fransmännens händer. Den förbundna stadens värde för de allierade var i och för sig tydligt nog och saken av brådskande natur. Utan stöd i någon order av Adlercreutz avsände D. — medveten om att ta en mycket betydande risk — hjälptrupper till Hamburg. Åtgärden visade sig för D: s ställning katastrofal. För Karl Johans sammansatta och svårgenomskådliga politik var D: s åtgärd för ögonblicket särdeles ovälkommen. Trupperna återkallades, D. avsattes 21 maj och ställdes inför krigsrätt samt dömdes för sitt orderbrott till döden, en dom som genom nåd ändrades Lill ett års fängelse på Vaxholms fästning. Hans hälsa förstördes »av storm, köld, drag och ledsnad på denna ohyggeliga stenpråm», såsom han själv skriver. Efter ungefär halva tiden befriades D. emellertid från återstoden av straffet. Han hade fått behålla rang och löneförmåner. Men för D. personligen var episoden ett fruktansvärt slag. Han ville säkert handla i enlighet med kronprinsens planer men missförstod dessa. Bittert skrev han senare: »Av Kongl. nåd får man ordnar, kedjor, band — också fästning.»

D. hade begärt att få gå ut som frivillig men fick efter den hamburgska episoden inga fler tillfällen att utmärka sig i krig. På den sista post, som blev honom given — ordförandeskapet i krigshovrätten — synes han ha nedlagt en del intresserat arbete, men hans kraft och livsvilja voro förbi. Efter lång sjuklighet dog han i Stockholm 1820.

Den inverkan D. hade på sin samtid var av mycket olika slag. 1 själva verket blevo hans betydande egenskaper endast sporadiskt utnyttjade på ett sätt, som motsvarade deras värde och egenart. Själv ansåg han mot slutet sitt liv vara förfelat, och över hela hans bana ligger något av hämmad kraft. I samtidens ögon synes han stundom ha framträtt i första hand som ett tappert original. Hans egenheter och hans obestridligt äkta krigarnatur trädde i förgrunden, icke utan en underförstådd känsla, att hans märklighet i andra stycken varit begränsad.

D. blev aldrig kontinuerligt prövad i stora uppgifter, och om han kunnat vara en stor fältherre är sålunda outrönt. För eftervärlden — liksom för vissa bland de samtida bedömarna — har det emellertid stått klart, att han var en verklig militär begåvning, en av de få modernt orienterade inom svenska arméns ledning. Hans insatser och idéer få därmed för bedömningen av det finska krigets problem ett principiellt intresse, även i de fall, där deras praktiska inverkan icke stått i första planet.

Förblivande aktualitet i folkmedvetandet har D. kanske främst genom sitt oförlikneliga personliga grepp om soldaterna. Så blev han en av de klarast belysta hjältegestalterna i »Fänrik Ståls sägner». Frän en menig björneborgares tillfälliga yttrande hämtade D. den berömda devisen på sitt friherrevapen: »Ära, skyldighet, vilja». Den bild av D., som senare spelat en roll i nationell och politisk propaganda.,(1939—40 under anknytning till devisens ord), är givetvis i allt väsentligt Runebergs. Den är ganska fritt gestaltad och icke utan idealisering; i slutstroferna av »Döbeln vid Jutas» finnas spår av rent runebergsk självbekännelse. Men i det väsentliga har Runeberg med skarp och klar blick för D: s väsen tecknat drag, som också en kritisk forskning kan vitsorda. D: s ställning som ett slags svensk-finsk nationalhjälte torde motsvara hans verkliga personlighet men står i egendomlig kontrast till den ställning han intog under sin livstid.

Mycket har även efter Runeberg sagts om D. I Svenska akademien tecknade W. E. Svedelius 20 dec. 1883 hans minne, en biografi, som sedan trycktes i akademiens Handlingar. I sin alltför retoriska stil ger den en för dåtiden typisk karakteristik av D. Svedelius skrev bl. a. om honom: »Det friska, starka, modiga, i grunden godhjärtade väsendet grep människor ända till hänförelse. Svagheter och fel lågo i öppen dag, men ursäktades lätt just därföre att de voro så öppna... Alltid originell blev han alltid intressant. Besynnerlig, vild och förfärlig i sin vrede, mild, vänlig, människoälskande i sina blidare stunder, alltid pålitlig och redbar, med hela sitt livs intresse fäst vid sådant, som bär frukt i starka handlingar och dugande verk, men icke vid ytan eller Härden, ehuru hederskänslan värderade även hederns yttre tecken — med en sådan karaktär kunde D. ... även bliva ett föremål för olika känslor och tycken hos människor, som kommo i beröring med honom under olika förhållanden. Där kunde finnas beundran och innerlig tillgivenhet, där kunde också missnöjen uppstå och ogillande omdömen fällas... Därföre att 1). icke var blott den råa stridslystnadens bärsärkshjälte, utan en härförare med förstånd, förståndet upplyst av en rik militärisk bildning, instämmer i berömmet även deras stämma, för vilka den förnuftiga beräkningen är den högsta egenskapen.» Dessa omdömen äro delvis träffande, delvis oriktiga, ty D:s egen tid »ursäktade» honom knappast — han sattes ju på fästning.

Till D: s bestående livsverk hör också hans litterära gärning. Några av hans skrifter äro redan berörda, däribland avskedstalet till de finska soldaterna vid Umeå 1809. Av helt annat slag är D: s mera summariska »lemadsbeskrifning, inlemnad ... enl. Krigsvetenskaps-akademiens circulär 1811». Där har D. med ironi, trots och förtvivlan släppt loss hela sitt mörka skämtlynne. I en sammanpressat bitter stilkonst, som torde ha få motstycken i svensk prosa, har D. här biktat personlig förtvivlan och människoförakt men också direkt gått till storms mot andan hos 1809 års män och mot den för honom delvis främmande och motbjudande politiska miljö de representerat. Samtidigt framträder här blottad utan all förklädnad spänningen mellan mörka själsdjup och skapande heroisk kraft.

Personligen var D. en ensam man. I tjänsten hade han förmågan att elda och hänföra, kunde där också ge prov på gott hjärta och personlig värme. Medan hans »krossade huvud» med dess originalitet och infall väckte förundran och hans drag av otålighet och retlighet ibland utmanade, var han i bataljer och andra avgöranden fulländat lugn. Hans starka rättskänsla slog ej sällan över i rättshaveri och gjorde honom osmidig, kompromisser voro hans natur främmande. Hans mod var obegränsat och han var den levande motpolen till varje slags defaitism. Hans säregna drag kunde, särskilt hos överordnade, chockera; de kunde också ge ett oförtjänt sken av lynnig tillfällighet åt hans åtgärder och meningar. Men man får aldrig glömma, att han samtidigt var den korrekte och nitiske ämbetsmannen, en grundlig detaljarbetare med naturlig böjelse för exakthet och reda samt intresserad även av tekniska och vardagliga omständigheter. I kraftigt organisationsarbete och i väl genomförda reträtter ligga, betecknande nog, flera av hans yppersta insatser.

I sällskap var han ömsom tyst, ömsom vulkaniskt talför. Hans historia rymmer, även långt efter ungdomsårens nöje inför indiska bajadärer och franska skådespelerskor, åtskilliga kärleksaffärer. D. fick 1816, säkerligen med sin sista hushållerska Anna Björk (f. 1791 i Falun), sonen Leon Victor, »ett snällt, ovanligt kvickt barn». När »lille Vicke» gick bort våren 1819, sörjde D. bittert. Gossen begrovs på Johannes kyrkogård i Stockholm, där D. själv senare fick sin vilostad. Överhuvud var D. mycket barnkär och tycks ha givit sig ovanligt direkt i samvaron med barn. Gripande älskade han sin sedan tyvärr så misslyckade son Napoleon.

För studiet av D:s verk och person föreligga alltjämt många olösta problem. Döbelnska samlingen i Krigsarkivet rymmer ett betydande material, varav stora delar — tillsammans med andra källor, ett rikt traditionsstoff och en nu föråldrad resonerande framställning — publicerats i D: s brorsons son E. G. von Döbelns »Anteckningar om och af general von Döbeln», Döbelnforskningens hittills alltjämt grundläggande standardverk. Förteckning över den nämnda Döbelnska samlingen är tryckt i Meddelanden från Kungl. Krigsarkivet, 3 (1923). Brev från D. finnas bl. a. till Curt von Stedingk i Stedingkska saml., Riksarkivet, till grevinnan Elisabeth Björnstjerna, född von Stedingk, i arkivet å Almare-Stäket, till C. H. Anckarsvärd i arkivet å Ericsberg och till grevinnan Sophie Piper, född von Fersen, i arkivet på Lövstad. I Uppsala univ.-bibliotek finnas handlingar rörande D. i X 350, F 647 i, F 730 och Westin 811 samt därjämte enstaka brev från D. till skilda adressater. Sven Stolpe utgav 1941 romanen »Döbeln», som sedan dramatiserats och filmatiserats.

Författare

Bengt Hildebrand. Karl-Gustaf Hildebrand. Med bidrag av Sture M. Waller.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Berättelse om fälttåget i Savolaks 1789. Utg. av Generalstabens krigshistoriska avdelning. Sthm 1923. XV, 127 s., 1 portr.-bl. — Trösk-machine [med tillägg af Sam. Bagge] (Ny journal uti hushållningen, 1794, s. 51—61 & tab. 1—2). — Recension [med utdrag af D:s insända arbeten rör. flera militäriska yrken] (Sv. krigsmannasällsk:s handl., 1800, H. 2, s. 154—196). — Tal till finska troupperne; hållet af general-majoren m. m. friherre von Döbeln den 8:de october 1809. Härnösand 1809. 4:o 2 bl. [Ny uppl.:] Sthm 1810. — Anmärkningar vid de af f. d. vice amiralen O. Cronstedt till trycket utg. Sanna upplysningar om orsakerne till Sveaborgs öfvergång d. 3. maj 1808, jemförde med conventionen af den 6. april, och amiralens rapport d. 7. april 1808. Sthm 1811. 36 s. — [Protest mot en i. Nytta och nöje den 2 jan. 1811, nr 4, införd dikt, Ålands kapitulation]. Sthm 1811. 4:o 2 bl. fl KB bifogad nämnda tidningsnummer; enligt C. Delens trycklista »medföljt allmänna tidningar»]. — Se även nedan: tr. källor.

Källor och litteratur

Källor: Biographica och Militaria, ansökn. o. meritförteckn., Krigshandlingar 1808—09 och Kriget i Tyskland 1813—14, bouppt. efter Christina D., född Ullström (Adl. bouppt.), RA; Generalmönsterrullor, tjänsteförteckn., Väst-göta-Dals regementes, Savolaks och Nylands läns infanteriregementes samt Arméns pensionskassas arkiv, Döbelnska saml., allt i KrA. — (Historiallinen arkisto, 9, 1886), s. 228; Pommerska general-krigs-rättens protocoller och dom, öfwer ... G. C. von Döbeln; jemte hans kongl. höghet kron-prinsens utslag (1813). — [C. H. Asp], Bidrag till femtio-åriga minnet af Döbeln och björneborgarne i finska kriget 1808 och 1809. Anteckningar... utg____af J. O. I. Rancken (1860); G. Attorps, Fältkamrater till Fänrik Stål (1939); C. A. Brakel, Anteckningar öfver 1789— 1790 samt 1808—1809 årens fälttåg i Finland (1862); Sten Carlsson, Gustaf IV Adolfs fall (1944); [E. Dahlberg], Skåne och regementet (1936); [S. Dahlbäck], General Döbeln av Erik Fahlman (1915); Lotten Dahlgren, En svensk herrgårdssläkt (1909); [E. G. v. Döbeln], Några anteckningar om och af general von Döbeln, 1—4 (1856—78); Georg Carl von Döbeln [sign.:] G. L. (Försvarsvännen 1895, s. 70—72, 77—79, 81—83, 86—87, 90—92, 95—96); N. v[on DöbeFjn, Bidrag till historien om åren 1808, 9 och 13 (1840); C. A. Follin, Döbeln och Stora Torpa (Julhälsningar till församlingarna från präster i Skara stift, 35, 1940); A. Hammarskjöld, Generalen grefve Gustaf Wacht-meister, hans släkt och hans fälttåg (1910); K.-G. Hildebrand, Döbeln. Ett krönikespel (1940); T. T.son Höjer, Carl Johan i den stora koalitionen mot Napoleon (1935); dens., Carl XIV Johan. Kronprinstiden (1943); A. E. Lillie-stierna, En åttiårings minnen (1874—75); V. Lundberg, General Georg Carl von Döbelns skottskada vid Porosalmi under finska kriget 1789 (Tidskr. i militär helsovård 1894); G. Mörner, Åminnelse-tal öfver... G. C. v. Döbeln (Tal, hållne i KrVA åren 1819 och 1820, tr. 1821); C. O. Nordensvan, Georg Carl v. Döbeln (Svenskar, [6], 1908); [S. Nordensson], Georg Carl von Döbeln (1935); G. Rein, Karl Johan Adlercreutz, 1—2 (Skrifter utg. av Sv. litteratursällsk. i Finland, 183, 196, 1925—27); P. F. Rist, General von Döbeln (Historisk Archiv, 1878, Bd 2); O. Sjöqvist, Georg Carl von Döbelns blessyr — historiska och medicinska kommentarer (Livrustkammaren, 2, 1942, tr. 1943); A. von Sneidern, Tal vid avtäckningen av minnesstenen över G. C. von Döbein vid Önne i Järbo socken (Hembygden, utg. av Dalslands fornminnes- och hem-bygdsförb. 1936); B. Steckzén, Georg Carl von Döbeln (Norrlands försvar 1935); W. E. Svedelius, Minne af... Georg Carl von Döbeln (Sv. akad:s handl. ifrån år 1796, 60, 1884); Sveriges krig åren 1808 och 1809, 1—9 (1890—1922); T. Säve, Georg von Döbeln (Minnen från Vestergötland, 1900); Alma Söderhjelm, När general von Döbeln friade till Sophie Piper (Årsbok, utg. av Riksfören. för svenskhetens bevarande i utlandet 1932); dens., Kärlek och politik (1933); dens., Georg Carl von Döbeln (1937); L. Tingsten, Ett bidrag till frågan om ... G. C. von Döbelns rannsakning, dom, skuld m. m. (Förf:s Huvuddragen av Sveriges yttre politik... 1809—1810 till mitten av juli år 1813, 1923); N. Ullström, General Döbeln och Önne (Färgelanda. Tidskrift för Dalslands folkhögskolefören., 4:2, 1923). — Meddel. av kanten Sixten Söderhielm.

Gjorda rättelser och tillägg

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Georg Carl Döbeln, von, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17775, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand. Karl-Gustaf Hildebrand. Med bidrag av Sture M. Waller.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17775
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Georg Carl Döbeln, von, urn:sbl:17775, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand. Karl-Gustaf Hildebrand. Med bidrag av Sture M. Waller.), hämtad 2024-04-19.