Meriter

Stjernström (tidigare Blomberg), Carl Edvard, f 11 okt 1816 i Sthlm, Pro Patria, d 10 febr 1877 där, Jak o Joh. Föräldrar: okända. Elev vid K teaterns balettskola 25–1 april 32, vid scenskolan 1 april 33, skådespelare 1 okt 36–30 juni 42 o 1 juli– nov 45, allt vid K teatern, skådespelare vid Nya teatern (från 46 Mindre teatern, från 63 K Dramatiska teatern), Sthlm, 42–30 juni 45 o nov 45–50, dir för eget teatersällsk 50–54, för Mindre teatern sept 54, ägare där 55–30 juni 63, gästspelade bl a vid K Dramatiska teatern nov 64–maj 65, nov 65–mars 66, dec 66–mars 67, mars– maj 68, nov 68–maj 69 o juni 71, dir för Nya teatern, Sthlm, från jan 75, ägare där från juni 76.

G 1) 3 nov 1846 i Sthlm, Hovförs, m skådespelerskan Sophia Wilhelmina Lamby, f 17 maj 1804 där, Hedv El, d 3 febr 1851 i Åbo, Domk, dtr till hovkocken Henric Emanuel L o Christina Frodström; 2) 14 nov 1854 i Sthlm, Klara, m författarinnan Johanna (Jeanette) Charlotta Granberg, f 19 okt 1825 där, Hedv El, d 2 april 1857 där, Jak o Joh, dtr till sekreteraren o författaren Per Adolf G (bd 17) o Johanna (Jeanette) Wilhelmina Hedmansson; 3) 1 juli 1861 i Sthlm, Jak o Joh, m andra hustruns syster, författarinnan Lovisa (Louise) Elisabeth Granberg, f 29 okt 1812 där, Hedv El, d 28 dec 1907 där, Jak o Joh.

Biografi

Edvard S föddes utom äktenskapet och var under ungdomsåren känd som Carl Blomberg; han ändrade sitt namn först i samband med konfirmationen. S slog tidigt in på teaterbanan, men möjligen var han under en tid också lärling i det kungliga köket. Som elev vid K teaterns scenskola avskedades han på grund av ett smärre talfel men återanställdes snart och debuterade 1836 som Fredrik i A F F v Kotzebues drama Den okände sonen. Under de följande åren blev S en av K teaterns mest framträdande skådespelare, särskilt flitigt anlitad i rollfacket ”ung älskare”, och lämnade viktiga bidrag till det romantiska genombrottet på denna scen. Han kreerade bl a en rad stora roller i F v Schillers skådespel vilka lanserades på bred front under 1830-talets senare hälft. Att han beskyddades av Mariana (Marianne) Ehrenström (bd 12) och introducerades i hennes vittra salong hade sannolikt betydelse för hans bildningsgång och framgångar som aktör.

S lämnade 1842 den k scenen och tog anställning vid Anders Lindebergs (bd 23) Nya teatern där han främst utnyttjades i komiska roller och som karaktärsskådespelare. Vid sidan av sina uppgifter som aktör ingick han från 1844 i den kommitté som utgjorde teaterns ledningsgrupp. Han återkom till den k scenen 1845 men lämnade den redan efter ett par månader för att återvända till konkurrentscenen, från 1846 kallad Mindre teatern och under ledning av Olof Ulrik Torsslow. Denne utsåg S till styresman för scenen, ett maktpåliggande uppdrag som bl a innebar att han upprättade förslag till repertoar och rollfördelning och ledde arbetet med instuderingen av nya uppsättningar.

S lämnade 1850 Mindre teatern och satte upp ett eget teatersällskap som huvudsakligen verkade i Finlands större städer. Han förhyrde teatrarna i Åbo, Hfors och Viborg för en period av tre år, alternerade mellan dessa städer och spelade dessutom i Borgå. Med detta arrangemang kontrollerade S huvuddelen av den finlandssvenska teatermarknaden och gjorde betydande vinster. Under de goda åren i Finland lade han den ekonomiska grunden för sin fortsatta karriär som teaterledare i Sthlm.

Återkommen till Sverige spelade S under hösten 1853 i de la Croix´ salong vid Brunkebergstorg i Sthlm. Följande år övertog han ledningen för Mindre teatern efter Torsslow och blev snart också byggnadens ägare. Han förestod scenen fram till 1863 och befäste under denna period sitt rykte både som mångsidig aktör och som scenisk reformator, öppen för impulser från Europas teatermetropoler. Bland hans paradroller nämns ofta Don Cesar de Bazano i skådespelet med samma namn av det franska författarparet P F Dumanoir och A P E Dennery. Han hyllades också för sina tolkningar av Harpagon i Molières Den girige, Mercutio i Shakespeares Romeo och Julia samt titelrollen i Lessings Nathan den vise.

S förnyade scenkonsten och förstod att på olika sätt omsätta de lärdomar han gjorde på sina återkommande studieresor till kontinentens stora teaterhus. Under ett besök i Paris 1855 kunde han för första gången studera den nya realistiska och ensemblebetonade spelstil som utvecklades på flera privatteatrar, däribland Théâtre du Gymnase under ledning av A Montigny. Han gjorde snart försök att på liknande sätt modernisera den sceniska aktionen vid sin egen teater vilket noterades av en uppskattande kritikerkår.

En förutsättning för S:s reformarbete var att Mindre teatern från hösten 1854 var försedd med gasljus. Därmed behövde inte skådespelarna som tidigare gruppera sig runt sufflörluckan på förscenen för att över huvud taget synas utan kunde röra sig friare och mer naturligt i scenrummet. Den förbättrade scenbelysningen gjorde det också möjligt att bryta med konventionen att skådespelarna levererade sina repliker framme vid rampen som solonummer och istället utvecklade samspelet. Till det sceniska reformarbetet hörde att regissören fick en mer framskjuten plats än tidigare och mer aktivt tog del i insceneringsarbetet. S kunde uppenbarligen bygga vidare på en ordning som grundlagts av Torsslow och som gav Mindre teaterns regissörer en auktoritet och ett konstnärligt ansvar som inte var självklart i samtiden och som uppenbarligen lyste med sin frånvaro på K teatern.

Drygt 200 olika pjäser spelades på Mindre teatern under de nio säsonger som S var dess chef. Av dessa var knappt hälften nyheter för Sthlm. Den borgerliga samtidsdramatiken av franskt ursprung utgjorde en viktig del men där fanns också romantiska verk, historiedramatik, operetter och i Sverige tidigare ospelade verk ur den klassiska repertoaren. S:s studieresor gick ingalunda enbart till Frankrike utan flera gånger också till Tyskland där han hämtade hem flera sceniska nyheter. Så byggde exempelvis hans uppsättningar av Shakespeares Henrik IV och Lessings Nathan den vise på tyska bearbetningar för scenen, den senare framfördes med scenografi och kostymer av tyska upphovsmän. När teatern byggdes om 1859 fick den en ridå från Berlin och en ny ”månskensapparat” från Hamburg.

Under 1800-talets senare hälft växte antalet nya teatrar i Sthlm men S hävdade sig väl i den hårdnande konkurrensen och tävlade med K teatern om att vara huvudstadens främsta scen. Han fortsatte att under 1860-talet ge omkring 200 föreställningar per säsong, uppenbarligen med god förtjänst. Den hårda arbetsbelastningen tog emellertid ut sin rätt och efter en tids sjukdom nappade han på ett erbjudande om att sälja sin teater till K M:t. Mindre teatern övergick sommaren 1863 i k ägo och antog därmed namnet K dramatiska teatern. I samband med köpet förband sig S att fortsättningsvis inte engagera sig i något annat teaterföretag i Sthlm än den k scenen, där han fortsatte att uppträda som gästartist i sina gamla paradroller.

S var också på andra sätt engagerad i samtidens teaterliv. Under sin nya ledning brottades de k scenerna med ekonomiska problem och riksdagen beslöt 1871 att statsverket skulle ingå som ägare av Dramatenbyggnaden. Transaktionen utlöste en omfattande offentlig diskussion. S framförde i slutet av 1870 sina synpunkter i en broschyr där han riktade skarp kritik mot nationalscenernas skötsel. Han utvecklade här, i F v Schillers efterföljd, sin syn på teatern som en bildningsanstalt, ”en högskola som renande och förädlande gör till sin uppgift att återföra smaken inom det sannas och skönas gränser”. S förklarade sig också villig att återköpa sin teater och visa hur den borde skötas.

Denna möjlighet fick S aldrig men han återkom överraskande några år senare som ledare för Nya teatern, ett nybygge på Blasieholmen i Sthlm med plats för drygt 1 100 åskådare. Denna teater var till synes väl ägnad att realisera S:s drömmar om att i Sthlm etablera en folkteater, som genom låga biljettpriser och en populär men ändå konstnärligt kvalificerad repertoar skulle kunna locka till sig en bred publik ur vad S kallade ”det egentliga folket och medelklassen”. Nya teatern invigdes i jan 1875 med skådespelet Ett handelshus (En fallit) av S:s gode vän Bjørnstjerne Bjørnson. Att S på nytt tog upp konkurrensen med Dramaten uppfattades som ett löftesbrott och ledde till att riksmarskalken anmälde S hos Justitiekanslern. Denne bedömde S:s agerande som ”obehörigt” men vidtog inga ytterligare rättsliga åtgärder. Denna sista etapp på S:s teaterbana blev kort. Drygt två år efter teaterns invigning och ett par säsonger som knappast fullt ut motsvarade allmänhetens förväntningar, avled S, sextio år gammal.

Jeanette S och Louise S, S:s andra resp tredje hustru, fick som döttrar till den mångsidige kulturentreprenören Per Adolf Granberg en för den tidens kvinnor ovanligt lärd uppfostran. Redan vid unga år inriktade på författarverksamhet kom bägge systrarna att tillhöra den ytterst fåtaliga grupp av kvinnor som särskilt skrev för scenen. Kvinnliga dramatiker var ända fram till 1880-talet en sällsynthet, samtidigt som en lång rad kvinnor framträdde med romaner och noveller. Återhållande faktorer kan ha varit dramagenrens höga status och att det upplevdes som mer utsatt att tala direkt i ett drama via scenen än genom det tryckta ordets mer förmedlade uttrycksform.

Jeanette S svarade från debuten 1847 och fram till sin tidiga död i barnsäng tio år senare för en rad originalarbeten liksom översättningar och bearbetningar av åtskilliga franska, tyska, danska och engelska dramatiska arbeten, merparten uppförda på Mindre teatern. S odlade det historiska intrigskådespelet men också det sociala nutidsdramat, bl a skrev hon pjäser som utspelades i arbetarkvarteren på Södermalm. I stycket Läsare-Presten (1850), en av hennes upprepade publikframgångar, lät hon Torsslow parodiera nykterhetspredikanten Peter Wieselgren och hans gärning. Andra skådespel av hennes hand med social tendens och hög aktualitet var Tidningsskrifvaren och Ett blad ur samhällslifvets mysterier (bägge 1851). S har i dessa sammanhang prisats för sina välfunna uppslag men hon kritiserades också för brister i personteckning och komposition. En av henne högt skattad genre var feeriskådespelet och hon översatte och bearbetade Den ondes besegrare, en folklig komedi med sång och övernaturliga inslag, som blev Mindre teaterns ojämförligt största succé under 1850-talet. S hade en mycket tillbakadragen yttre position vid teatern men kom som författare, dramaturg och även ekonomiskt sinnad medarbetare att i hög grad bidra till makens framgångar.

Louise S hade flyttat till Edvard S:s hem vid systerns giftermål och efter dennas död stannade hon kvar där som husföreståndarinna och sekreterare för att 1861 gifta sig med svågern. Hon skrev flera pjäser tillsammans med sin syster, bl a tendensdramat Tidens strid eller Det bästa kapitalet (1850), och kom att svara för en stor mängd översättningar och bearbetningar av utländsk dramatik. Som dramaturg biträdde hon maken och övertog vid dennes död 1877 ledningen för Nya teatern, där hon höll verksamheten uppe till 1879 då teaterbyggnaden såldes till Henrik Palme (bd 28). Under 1880-talet framträdde S under pseudonymerna Erik Ejegod och Carl Blink som en ytterst produktiv författare av historiskt-romantiska berättelser. Med motiv från skilda epoker av sv historia var hon den mest utgivna bland periodens kvinnliga producenter av vuxenfiktion. I de bägge serierna Svenska medeltidsromaner (1888–90) och Svenska historiska romaner (1891–96), som blev en stor tillgång för Bonniers förlag, knöt S an till Georg Starbäck (s 151) – det uttrycktes även i några av titlarna – och hans långa svit av historiska berättelser avpassade för ungdoms- och folkläsning.

Författare

Dag Nordmark med bidr av Andreas Tjerneld (Jeanette S o Louise S)

Arkivuppgifter

Handl:ar efter Edvard S i Musikmuseet (6 vol: brev o div handl:ar rörande Mindre teatern o Nya teatern), i NordM (4 vol: brev o div handl:ar rörande Mindre teatern) o i Sveriges teatermuseum (1 vol: handl:ar rörande Mindre teatern). – Brev från S i GUB, i KB (bl a till F A Dahlgren), i LUB (till Victoria Benedictsson) o i RA.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): Några ord om teatern med särskildt afseende på Kungl. Teaterkomiténs underdåniga betänkande, afgifvet den den 21 januari 1870. Sthlm 1870. (Bonnier). 22 s. [Omsl: Några ord om teatern af E S. Författarnamn saknas på titelbl.]

Översatt: [A H J Duveyrier (Mélesville) o N Brazier,] Guldkorset. Komedi med sång, i två akter. Efter franskan. Uppförd på Mindre theatern. Sthlm: Rahm, 1857. 70 s. 12:o. ([Omsl:] Theater-bibliothek, 9). [Anon. Enligt G E Klemming, Sveriges dramatiska litteratur till och med 1875. Bibliografi (1863–79), s 371, övers till danska av J L Heiberg och därifrån till svenska av J F I Högfeldt. Kupletterna övers dels av J F I H, dels av E S.]

Källor och litteratur

Källor o litt: Dahlgren; Den sv nationalscenen, ed C Rosenqvist (1988); K Derkert, Repertoaren på Mindre teatern under E S:s chefstid 1854–63 (1979); G Nordensvan, Sv teater o sv skådespelare från Gustav III till våra dagar, 1–2 (1917–18); Ny sv teaterhist, ed T Forser, 2 (2007); SMoK; J Svanberg, K teatrarne under ett halft sekel 1860–1910, 1 (1917); S Torsslow, Dramatenaktörernas republik (1975); C I Wahren, Sophia Wilhelmina Lamby o hennes petersburgska ättl:ar (SoH 1984), s 181 ff.

– Jeanette S o Louise S: A Blanche, J S † (Ill tidn 1857, nr 15); M J Crusenstolpe, J S (dens, Medaljonger o statyetter, 1882); Derkert, a a; E Heggestad, Fången o fri: 1880-talets sv kvinnl förf om hemmet, yrkeslivet o konstnärskapet (1991); Nordensvan, a a; I Nordin Hennel, Mod o försakelse: livs o yrkesbetingelser för Konglig Theaterns skådespelerskor 1813–1863 (1997); Phénomenet Peter Wieselgren, ed L Aldén, P Aronsson o L Johansson (2002); Sv biogr lex, N F, 10 (1890–92); Torsslow, a a.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Edvard Stjernström (Blomberg), https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/20273, Svenskt biografiskt lexikon (art av Dag Nordmark med bidr av Andreas Tjerneld (Jeanette S o Louise S)), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:20273
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Edvard Stjernström (Blomberg), urn:sbl:20273, Svenskt biografiskt lexikon (art av Dag Nordmark med bidr av Andreas Tjerneld (Jeanette S o Louise S)), hämtad 2024-04-18.