Meriter

2 Sundahl, Sune, son till S 1, f 14 jan 1921 i Sthlm, Engelbr, d 16 dec 2007 i Trosa. Elev o assistent hos fotografen Arne Wahlberg, fotograf från 39, innehavare av egen fotoateljé, ägare o led av styr för Ateljé Sundahl ab 53–69. Arkitekturfotograf.

G 1) 2 okt 1951 i Sthlm, Osc, m Elsa Maria Ulrika Linder, f 2 aug 1931 i Sthlm, Bromma, d 13 jan 1969 i Nacka, dtr till kaptenen Johan Fredrik Daniel L o Matilda Maria Margareta Thunberg; 2) 14 sept 1975 i Trosa m Birgit Toft Nyman, f 14 nov 1944 i Stoense, Langeland, Danmark, dtr till kommunekasserer Ernst Johannes Petersen o Kirstine Toft.

Biografi

I S:s släkt fanns både byggmästare och arkitekter. Morfadern hade liksom farfadern varit byggmästare och var en välkänd person i sitt skrå. Även S kunde ha blivit arkitekt men ödet förde honom till fotografyrket, kanske av en tillfällighet. Som gymnasist läste S tillvalsämnen som kemi och fysik med tanke på fortsatt utbildning vid KTH. I sista årskursen var han dock tvungen att avbryta studierna på grund av en efterhängsen migrän. Han vistades mycket på föräldrarnas sommarställe Kalvnäs på Lisö i Sorunda, Sth, och funderade över sitt framtida yrkesval. Fadern föreslog honom att bli fotograf. Julen 1938 fick S en enkel kamera i julklapp och blev snabbt fascinerad av fotograferande och mörkrumsarbete.

Under en kort period fick S praktisera hos Arne Wahlberg, sannolikt på faderns initiativ. Wahlberg var en av de främsta fotograferna i Sverige under 1930-talet och företrädare för den nya sakligheten. Han hade under det sena 1920-talet studerat i Tyskland och där anammat de modernistiska idéer som genomsyrade konstlivet under Weimarepoken. Wahlberg var både föremålsfotograf och arkitekturfotograf, senare blev han också uppmärksammad som en skicklig reklamfotograf. Wahlbergs studio blev en god skola för S liksom för flera andra unga fotografer.

Det planerades att S skulle utbilda sig till fotograf i USA men resan ställdes in på grund av andra världskrigets utbrott. Han inledde istället studier vid Sthlms stads yrkesskolor på Kungsholmen för att sedan börja arbeta i Wahlbergs studio. Efter ett och ett halvt års tjänst där, följd av värnpliktstjänstgöring, började S egen fotografverksamhet och öppnade egen studio.

S:s första uppdrag blev att fotografera arkitekten Gunnar Asplunds sommarhus vid Stennäs på Lisö. Uppdraget ledde till att S kom att uppmärksammas av olika arkitektbyråer i Sverige liksom av de tidskrifter som ägnades åt arkitektur och formgivning. Inledningsvis var dock Kooperativa förbundets arkitektkontor hans flitigaste uppdragsgivare. Där ansågs att husfasader och portar inte fick störas av ovidkommande detaljer och att personer inte fick synas på bilderna. S själv ansåg tvärtom att då husen var ritade och byggda för människor så borde dessa också synas i bild. Enligt hans mening skulle husens funktion framträda genom att de som använde dem var med i spelet.

S:s fotografier är karakteristiska för tiden efter andra världskriget och för Swedish Modern, svensk design. Om detta vittnar bl a deras blonda, ljusa innehåll liksom bildskaparens tydliga förståelse av formens funktioner. I S:s bilder märks påtagligt även uppfattningen om och insikten i arkitekturens specifika språk och i interiörernas detaljer och utsmyckningar. Bilderna röjer sin upphovsmans noggranna granskande av såväl exteriörer som inomhusmiljöer.

I S:s produktion finns inget konstlat, specialkomponerat bildspråk och heller inte något personligt tyckande i uttrycket. Istället är bilderna konstlöst registrerande. De är kunnigt utförda i vetskap om den svartvita negativfilmens reaktion på olika färger och gelatinsilverpapperens omtolkning i svartvitt av motivens nyanser. Bilderna förefaller ha tillkommit som ett närmast matematiskt kalkylerande av ljusets reflexer. Ganska tidigt i sin karriär lyckades S skapa en egen framkallare för sina pappersbilder, vilket förde med sig ett mjukt men tydligt tecknande av motiven.

S var en ytterst kunnig yrkesman, en fotograf som inte lämnade något åt slumpen och som föredrog det svartvita fotografiet framför färgbilden. Han kunde vänta i timmar på att ett bra ljus skulle infinna sig och lyfta fram detaljer i byggnadernas fasader. Förutom kamerautrustningen ingick även en stege i de tillbehör som han bar med sig. Detta för att han skulle kunna fotografera arkitekturen från bästa möjliga betraktningspunkt.

Trots sitt påtagliga ordningssinne attraherades S av oordnad bebyggelse och kunde spontant även fotografera både miljöer och människor. S var en man med flera bottnar. När han 1986 gjorde sin stora utställning Plåta kåkar. Kan det va nåt?, på Arkitekturmuseet, valdes en titel som på sätt och vis deklasserade hans fotografiska insatser. Eller omvänt så ville han inte framhäva det egna arbetet? S tillhörde en generation där det ansågs ofint att framstå som pretentiös och självmedveten. Det var en egenhet som flera fotografer delade och gärna markerade genom att ange nästan överdrivet vardagliga titlar på bilder, böcker och utställningar.

Det framgår av huvuddelen av S:s fotografier att deras upphovsman inspirerades av den framåtanda, folkhemsidé och framtidsoptimism, med starka fackföreningar och konsumtionsföreningar, som kännetecknade Sverige efter andra världskriget. Det var ett Sverige där Saltsjöbadsandan genomsyrade samhället. Det var också ett samhälle där familjens situation tydliggjordes på ett helt annat sätt än tidigare. Trots S:s fint genomförda bilder var han sällan omdiskuterad eller uppmärksammad av fotografkollegerna eller i fototidskrifterna. Möjligen berodde detta på att han var yrkesman med intentionen att avbilda snarare än konstnär med sensuella och dramatiska avtryck som tänkt resultat.

Det förefaller som om S umgicks mer med arkitekter än med sina egna yrkesbröder. Under en period hade han dock viss kontakt med sin föregångare Carl Gustaf Rosenberg (bd 30) som var både arkitekturfotograf, föremålsfotograf och skicklig landskapsfotograf. S blev tillfrågad av Rosenberg om han ville överta dennes rörelse och negativsamling men så skedde aldrig.

Till S:s utomordentliga förtjänster hör att hans insatser är mer mångsidiga, nyanserade och underfundiga än de uttalade och strömlinjeformade fotomodernisternas. Det samspel mellan byggnad och arkitekt som präglade hans bilder låter sig inte entydigt fångas i den hyperpuristiska formeln, även om han på sitt sätt självfallet hade sin roll i det antydda visuella spelet.

Under 1970- och 80-talen var reportagebilden den mest ansedda i fotografvärlden. S:s rena, raka och välkomponerade bilder kan sägas utgöra en motpol till det bildmode som då föreskrevs. När den svenska fotografins utveckling under 1900-talet överblickas i framtiden kommer dock S:s fotografier säkert att åter lyftas fram, om inte annat för att de ger en så tydlig bild av efterkrigstidens Sverige. – En samling om ca 195 000 negativ i form av glasplåtar och mellanformatsfilm från S:s ateljé förvärvades 1988 av Arkitekturmuseet. Den utgör museets mest omfångsrika enskilda bildsamling och dokumenterar S:s verksamhet från 1930-talets slut och framåt.

Författare

Leif Wigh

Arkivuppgifter

Fotografier i bl a Kooperativa förbundets arkitektkontor Sthlm 1949 (d 1–2), HSB. Red av L Holm … Sthlm 1954, Blommor i fönstret. Red: U Molin. Teckningar L Bauer … Sthlm 1956, E Taube, S Salén och M Höök, Med äventyr i lasten. 09/59. Foto: P Olow, R Hassner, T Johnson, S S Sthlm 1959 (översatt till engelska s å), C F Willstedt, Smålands katedral Växjö 1960 (särtryck ur: Växjö stifts hembygdskalender, 1960; ny utg 1961; översättning till engelska 1960 (The cathedral of Småland); fotografierna i särtrycksversionen 1960 och nyutgåvan 1961 är ej identiska, i bägge fallen totalt sju stycken; den engelska versionen har samma omslag som den svenska från 1961 men saknar i övrigt illustrationer), Den svenska historien. Utarbetad … under ledning av J Cornell. Huvudförfattare och granskare: S Carlsson och J Rosén. Huvudredaktör: G Grenholm. Sthlm 1966–68 (10 vol; Ateljé Sundahl anges som huvudfotograf), Nyréns arkitektkontor ab. Utställning på Arkitekturmuseum 1989 Sthlm 1989 (enligt förordet har S tagit de flesta av fotografierna i boken), Åttiotalets bibliotek. Svenska folkbiblioteksbyggnader 1980–89. [Redaktion: K Monié, B Modigh & I Ehlin. Foto: S S.] Sthlm 1990, D Widman, Sigurd Persson. En mästare i form Sthlm 1994, S Persson, Sigurd Persson. [Katalogredaktör: M Jensner. Foto: K-E Ander, S S … ] Helsingborg 2001, S Persson, 20 nya ringar + 20 tidigare ringar. [Text: K Wickman. Foto: H Bjurling, S S.] Sthlm 2001. De två sista böckerna utgör utställningskataloger där S:s fotografier sannolikt hämtats från de fem böcker han utgav i samarbete med Sigurd Persson (se egna verk nedan, 1979–86). Detsamma gäller monografin om S Persson av D Widman (1994).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk, samarbeten): Med skogen som bakgrund. Glimtar från Eds bruk i Tjust. Red av L-M Håkansson. Utg av Eds cellulosafabriks ab. Linköping 1954. (Östgöta correspondentens boktr). 188, [2] s, ill, fotogr. [Ny utg u å [1957?]. Boken består av två avsnitt, bägge författade av L-M H. Det första av dem, Nutidsbilder från bruk och bostad. En bokfilm. Text: L-M Håkansson. Foto: S S (s [7]–[99]), består av 46 fotografier av S med korta beledsagande texter av L-M H.] – H Cornell, Milles skönhetsvärld. Fotografiskt illustrerad av S S m.fl. Sthlm: Bonnier, 1957. 53, [3] s, 79 pl-s, [4] s, ill, fotogr. [Majoriteten av fotografierna av S. Översatt till engelska s å (Carl Milles and the Milles Gardens).] – Millesgården och dess konstskatter. Ett bildalbum med inledande text av Henrik Cornell och fotografier av S S m.fl. Sthlm: Bonnier, 1960. [64] s, ill, huvudsakligen fotogr. [Alla fotografier utom två av S. Översatt till engelska och tyska s å (Millesgården, its garden and art treasures; Millesgården, ein Künstlerheim und seine Kunstschätze).] – Konsumenten och pengarna. [Omsl:] En bildserie från Konsumentinstitutet. Sthlm: Statens institut för konsumentfrågor, 1965. [2] s, 12 lösa bl, fotogr. [Text av G Bergström och fotografier av S. Omslagstitel: Dina pengar…] – J Thomé, Johan Thomé, arkitekt. Arbeten i urval 1955–1965. Bilder av S S. [Verso:] Utg av Johan Thomé Arkitektkontor. Sthlm: Norstedt, u å [1967]. 117, [19] s, ill, huvudsakligen fotogr. Fol. – J Thomé, Arkitektur av Johan Thomé. Arbeten i urval. Nybyggnader och restaureringar. Med bilder av S S. Sthlm: Norstedt, 1969. [133] s, ill, huvudsakligen fotogr. Fol. – S Persson, Sigurd Persson silver. Sune Sundahl bild. [Sthlm: S Persson]; Seelig & co (distr), cop 1979. [84] s, huvudsakligen fotogr. Fol. – S Persson, Sigurd Persson smycken. Sune Sundahl bild. [Sthlm: S Persson]; Seelig & co (distr), cop 1980. [112] s, huvudsakligen fotogr (vissa i färg). Fol. – S Persson, Skulptur = Plastiken = Sculpture. Sune Sundahl, bild. [Sthlm: S Persson]; Königsbach-Stein: Schöner Vlg (distr), cop 1983. [84] s, huvudsakligen fotogr (vissa i färg). Fol. – S Persson, Sigurd Persson design. Sune Sundahl bild. [Sthlm: S Persson]; Königsbach-Stein: Schöner Vlg (distr), cop 1984. [84] s, huvudsakligen fotogr. Fol. – Plåta kåkar. Kan de va nåt? [Omslag. Katalogen har gjorts av E Antell.] Sthlm u å [1986]. (Nytorgstr). [16] s, 32 pl-s, huvudsakligen fotogr. [Katalog med anledning av en utställning på Arkitekturmuseet. Innehåller dels en intervju med S (Intervju med Sune Sundahl av Lis Hogdal, september 1986: Plåta kåkar – kan de va nåt?, s [3]–[13]), dels en sektion på 32 s med fotografier av S.] – S Persson, Sigurd Persson glas. Sune Sundahl bild. [Sthlm: S Persson]; Königbach-Stein: Schöner (distr), cop 1986. [108] s, huvudsakligen fotogr (vissa i färg). Fol.

Tryckta arbeten (bidrag): S:s bidrag har ej efterforskats. Enligt egen uppgift i utställningskatalogen Plåta kåkar (1986; se egna verk ovan), s [14] (självporträttet Sune Sundahl) medverkade han under många år i tidskrifter av skilda slag som Prisma, Hem i Sverige, Form, Byggmästaren m fl.

Källor och litteratur

E Antell, Plåta kåkar: kan det va nåt? (utställn:kat, Arkitekturmuseet, 1986); U Hård af Segerstad, När fotograferna gör arkitekturen (SvD 11 nov 1986); K Winter o M Lantz, S S: fotograferade folkhemmet (DN 16 jan 2008) – Muntl meddel från S:s hustru Birgit Toft Nyman (2011).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Sune Sundahl, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34681, Svenskt biografiskt lexikon (art av Leif Wigh), hämtad 2024-11-03.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34681
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Sune Sundahl, urn:sbl:34681, Svenskt biografiskt lexikon (art av Leif Wigh), hämtad 2024-11-03.