Meriter

2 Schartau, Frans, brorson till S 1, f 7 okt 1797 i Malmö, S:t Petri, d 17 jan 1870 i Sthlm, Nik. Föräldrar: grosshandlaren Johan S o Christina Catharina Suell. Inskr vid LU 15 okt 12, studerade vid handelsskola i Lybeck 15–16, kontorist vid handelsfirman Bibau & Wong, Sthlm, jordbrukare i Sjösås, Kron, 27–28, delägare i o sedan huvudägare av grosshandelsfirman Bibau & Wong, Sthlm, från 29, led av borgarståndet 40/41–47/48 (led av statsutsk 40/41–47/48, av hemliga utsk 40/41 o 47/48, av ensk besvärsutsk 40/41–47/48), led av riksbanksfullm 40–60 (växeldeputerad 45–59), led av Sthlms borgerskaps femtio äldste från 41, ordf där 56–62, led av dir över Sthlms stads undervisn:verk 43–52, av komm ang nationalrepresentationens ombildn febr 46–juni 47, av Sthlms stads sockenstämmonämnd 47, ordf där 51–55, led av bestyrelsen för Reformvännernas sällsk i Sthlm 48–49, av Sthlms drätselkommission 50–61, ordf i borgerskapets bemedlingskommission från 57, led av Sthlms stadsfullm 63–65 (led av beredn:utsk 63–65), led av styr för Frans Schartaus handelsinst i Sthlm från 65, av dir för Sthlms stads brandförsäkringskontor 66–70, av FK 67–69 (led av bankoutsk 67, av statsutsk 69), led av kyrkofullm o kyrkorådet i Nikolai förs, deput i Sthlms stads brandstodsbolag, ordf i Sthlms grosshandelssocietets deputerade.

G 1) 4 juni 1827 i Sjösås, Kron, m Catharina Maria Wong, f 7 nov 1809 i Åbo,d 6 juli 1828 i Sjösås, dtr till postdirektionssekreteraren Niklas Henrik W o Maria Christina Augustin; 2) 13 dec 1834 i Sthlm, Nik (enl vb för Sthlm, Kat), m Anna Petronella Heerman, f 5 mars 1810 där, Klara, d 16 juli 1875 där, Nik, dtr till hovrättsrådet Magnus H o Anna Brita Jung.

Biografi

S växte upp i Malmö. Fadern hade en dd varit grosshandlare i Khvn men flyttat tillbaka till Malmö. S:s mor var dotter till den ledande affärsmannen i Malmö, kommerserådet Frans Suell, som ägnade sig åt en både omfattande och mångsidig näringsverksamhet. S uppfostrades tidvis hos morföräldrarna. Han kom till LU som student, men praktiskt lagd avbröt han sina studier efter ett par år, uppenbarligen missnöjd med lärare och undervisning. Han utbildade sig vid handelskola i Ly-beck, innan han återvände till Malmö. Vid hemkomsten hade fadern ordnat en anställning åt honom hos stockholmsfirman Bibau & Wong, men först våren 1817 begav han sig till huvudstaden.

S har efterlämnat dagboksanteckningar för åren 1815–21. De innehåller vanligen kortfattade redogörelser för tämligen triviala händelser. Arbetet på kontoret beskriver han nästan inte alls. Men han förefaller närmast ha varit en medlem av firmans resp ägarfamiljer. Sina måltider intog han vanligen hos Bibau eller hos "Wången". Vid flera tillfällen förekommer försök till självkaraktäristik: "...vilken besynnerlig människa jag verkligen i det hela är: blyg, timide i högsta grad, utan att knappt kunna svara på de få ord någon har lust att förlora på mig ...; då jag till dessa olyckliga fel ... lägger andra själens och kroppens ofullkomligheter, såsom t ex en sparsamhet, som förtjänar namn av snålhet, emedan jag ej kan göra det minsta utan att tänka på skillingen ... måste jag finna mig föga belåten vid jämförelsen mellan mig och andra." Dessa rader vittnar om visst självförakt och osäkerhet hos den knappt 22-årige S. Men även andra drabbas av hans bistra omdömen. S framstår i dagboksanteckningarna som moralist och renlevnadsman. Han berättar om långa promenader och andra fysiska aktiviteter, såsom friluftsbad och skridskoturer. S var entusiastisk anhängare av P H Lings (bd 23) gymnastik och deltog i övningar ledda av mästaren själv. Personer som S uppfattade som ekonomiskt oredliga drabbades av hans förakt. Ett överraskande inslag i dagboksanteckningarna är de noggranna årliga redovisningarna av Sthlms befolkningsstatistik och andra statistiska uppgifter, vanligen med kommentarer av moraliskt slag, som möjligen förebådar S:s intresse för samhällsfrågor.

Den beundrade faderns konkurs 1821 — sedan länge väntad - tog S hårt och synes ha förstärkt hans redan stora försiktighet i ekonomiska sammanhang. Sedan S ingått äktenskap med brorsdottern till den ene ägaren av firman Bibau & Wong, etablerade han sig som lantbrukare på svärfaderns säteri Lidboholm i Sjösås. Då hustrun avlidit, återvände S till Sthlm och den gamla firman, där han så småningom blev huvudägare.

I en kortfattad tillbakablick på sitt offentliga liv, som S sammanställde 1866, skrev han: "Efter att i 20 år - därav 17 som kontorist hos handelsfirman Bibau & Wong - ha gått en stilla och alldeles obemärkt bana fram, valdes jag 1838 till taxerings- och prövningskommittéerna och följande året till riksdagsman i borgarståndet." Därmed inledde han vid över 40 års ålder sin politiska karriär.

Vid den stormiga riksdagen 1840–41, som framför allt kännetecknas av oppositionen mot den åldrade kungen och det konservativa styret, blev S något av politisk komet och valdes in i såväl statsutskottet som riksbanksfullmäktige. En av denna riksdags stora frågor gällde kabinettskassan. Denna var en del av utrikesförvaltningens anslag och hade använts för hemliga utgifter. Dessa hade under ett par decennier varit större än anslagen. Bristen hade till en början täckts av kolonial- eller S:t Barthélemyfonden, som stod till kungens egen disposition. Då fonden inte längre lämnade överskott, medan utgifterna i stort sett var oförändrade, började skuldsättningen. För att täcka underskottet togs ett lån om 50 000 pund upp, för vilket Karl XIV Johan och kronprins Oscar personligen gick i borgen. Därtill lämnade kungen även ett större bidrag till kassan. Då riksdagen sammanträde, uppmanade regeringen statsutskottet att överväga ökat anslag till kabinettskassan. Den redovisning som presenterades uppvisade emellertid stora brister. I vida kretsar ansågs att bakom regeringens agerande låg rent privatekonomiska manipulationer från kungens sida. Hans och regeringens position försvagades ytterligare genom försök till undanflykter och halvsanningar. Emellertid var de bägge högre ståndens majoritet beredda att stödja förslaget om höjda anslag till kabinettskassan. Lika klart var bönderna emot ett sådant åtagande. Statsutskottet med S som en av de ledande avstyrkte ökat anslag. Vid avgörandet blev borgarståndet tungan på vågen. Omröstningen blev dramatisk. S tog plats "bredvid det bord, där sedlarna avlämnades, och tillät ingen av oppositionens medlemmar att avgiva sin röst förrän den uppvisats för honom" (T T:son Höjer, s 385). Statsutskottets avslagslinje segrade. För S innebar detta, att han drabbades av kungahusets långvariga onåd.

S:s aktier hos kungahuset stärktes knappast, då han vid 1848 års riksdag reserverade sig mot att kronprins Karl i samband med sitt giftermål skulle få ett hovhållningsanslag på 150 000 rdr. S ansåg att det borde nedsättas till hälften. I denna fråga hade han dock ingen framgång.

S ansågs då han blev representant i borgarståndet tillhöra den radikala vänstern. Därmed skulle hans motvilja mot ekonomiska anslag till kungahuset kunna tolkas såsom programmatisk antirojalism. Motivet var dock snarare S:s omvittnade sparsamhet med offentliga medel. Den ledde till att han motsatte sig utbyggnad av såväl järnvägar som telegraflinjer, eftersom sådana kunde åstadkommas endast genom en offentlig upplåning.

S omvaldes enhälligt av grosshandlarnas elektorer till den urtima riksdagen 1844 och den lagtima 1847/48. Även vald till riksdagen 1850 avsade han sig genast uppdraget med hänvisning till sitt arbete med den hammarsköldska konkursen. Den egentliga orsaken var emellertid fiendskapen mellan S och grosshandlarnas andre representant Johan Gustaf Schwan. Tidningen Folkets Röst, som inte var anhängare av S:s politiska åsikter - han ansågs ha "grånat" betänkligt - hade visserligen förståelse för hans önskan att inte behöva plågas av Schwans otrevliga sällskap, men ställde frågan om man inte var skyldig att mottaga ett enhälligt val. "Hans talang och karaktärsfasthet som aldrig låter dagtinga med sig varken för stjärnor eller andra utmärkelser behövs i borgarståndet." Tidningen syftar här på att S blev förbigången vid det "stjärnfall" (ordensutdelning) som ägde rum med anledning av kronprinsens giftermål 1850.

En av samtidens stora finansskandaler var Carl Wilhelm Hammarskölds (bd 18, s 163) konkurs 1849. S utsågs till en av tre konkursförvaltare - ett vittnesbörd om hans allmänna förtroende. I samband med detta uppdrag förvärvade han gården Forsby i Västmanland, som han överlät till sonen Frans Henrik Johan, ledamot av AK 1872.

Sthlm präglades vid mitten av 1800-talet av ekonomisk stagnation och sociala missförhållanden. Kritik riktades mot stadens myndigheter för försumlighet och misshushållning. Sådant var läget då S på allvar trädde in i huvudstadens kommunalpolitik. Han tillhörde visserligen sedan 1841 borgerskapets femtio äldste men hans maktbas var drätselkommissionen, sockenstämmonämnden, borgerskapets bemedlingskommission, styrelsen för Sthlms stads undervisningsverk m fl organ. Hans ställning var tidvis så dominerande, att han i vissa tidningar kallades "kung Schartau". Även i den kommunala politiken stod han för stor försiktighet i ekonomiska frågor. Han var motståndare till slöseri med allmänna medel och upplåning som skulle användas för improduktiva ändamål, såsom stadens försköning. Under S:s tid infördes dock gasbelysningen på Sthlms gator. Slussen byggdes om och Karl Johans torg anlades. S medverkade till att utforma stadsbilden kring Nybroviken och att tillskapa Berzelii park. Till motgångarna hörde hans fruktlösa kamp mot en sammanbindning av södra och västra stambanorna med den norra vid Klara sjö.

Genom den sparsamhetens politik som S var främste tillskyndare av kunde ett betydande kapital överlämnas till den nya stadsfullmäktigeinstitutionen. Själv tog han plats i den nyvalda församlingen. S och andra företrädare för den gamla borgerskapsregimen fann sig emellertid mindre väl tillrätta inom stadsfullmäktige. Hans strävan synes ha varit att bevara så mycket som möjligt av det gamla systemet och därmed sin egen starka maktställning inom den nya representationens ram, något som i längden var ohållbart. Det var en uppenbart besviken S som 1865 drog sig tillbaka från kommunalpolitiken. Han undanbad sig då omval. Valmötet godtog emellertid inte hans ursäkt att inte ställa upp utan valde honom ändå. Vid fullmäktiges första sammanträde avsade han sig uppdraget med hänvisning till "långt framskriden ålder och andra förhållanden" (Lindberg, s 116 f). Han var visserligen 67 år men långt ifrån någon bräcklig åldring. Enligt en tidningsnotis skulle han vid den tiden ha gått ned sig genom isen i Långholmssundet, tagit sig upp utan hjälp och sedan genomblöt vandrat hem till bostaden på Lilla Nygatan för att därefter arbeta som vanligt på kontoret under resten av dagen (ibid, s 117).

Under den finanskris som drabbade Sthlm 1857 och som följde i spåren av högkonjunkturen under Krimkriget, spelade S en huvudroll. Priserna hade ökat snabbt under 1850-talet och spekulationerna hade blivit allt vildare på en till synes obegränsad kreditmarknad. Den ekonomiska krisen spred sig från Förenta staterna till Europa. För Sthlms ekonomi var kreditmarknaden i Hamburg av central betydelse. Den hamburgska växelaccepten var det betalningsmedel som en stor del av de sv handelshusen finansierade sina varuköp i utlandet med. Då krisen spritt sig till Hamburg och kreditinstituten där började kräva betalning för sina växelaccepter, sattes en rad handelshus i huvudstaden i gungning. I det läget agerade S med kraft. Han tog initiativ till en "Stockholms kreditförening", som skulle stödja av krisen hotade affärsmän. Föreningen beviljade under den första månaden lån till ett belopp av över 4 600 000 rdr. Redan följande år hade samtliga lån betalats tillbaka och föreningen upplöstes i aug 1858. Kring nyåret 1857/58 lyckades S förmå ett stort antal börsmedlemmar att gå ihop i en garantiförening för att hjälpa handelshus och industriidkare som på grund av förfallna utländska växlar råkat i svårigheter.

Genom S:s initiativ blev finanskrisen 1857 mer ett hot än en realitet för Sthlms näringsliv. Sin tacksamhet visade stockholmsbörsen genom att samla in över 30 000 rdr att användas till något allmännyttigt ändamål som S själv bestämde. Med dessa medel som grundplåt inrättades Frans Schartaus handelsinstitut i Sthlm. S själv ingick i dess styrelse de sista fem åren av sitt liv.

Tio år senare (1867) fick S åter tillfälle att ge prov på sin dådkraft. Genom svår missväxt hotades Norrland av hungersnöd. Det gällde att förse landsändan med livsmedel innan isläggningen skulle omöjliggöra transporter av den omfattning som krävdes. S igångsatte en insamling för att köpa upp livsmedel. Tillfrågad av regeringen tvekade han inte att leda organisationen för att undsätta Norrland - en operation som blev framgångsrik.

S hade visserligen dragit sig tillbaka från kommunalpolitiken med hänvisning till sin höga ålder, men det hindrade honom inte från att efter riksdagsreformen låta sig inväljas i FK. Han betraktades nu som konservativ och drog sig inte för att liera sig med forna politiska motståndare som överståthållaren Gillis Bildt (bd 4) och bankmannen A O Wallenberg i frågan om rösträttens begränsning vid riksdagen 1869, den sista han bevistade. S ådrog sig en häftig förkylning vid en väns begravning och avled i jan 1870.

Det finns ett konsekvent drag i S:s handlande genom livet. Hans verksamhet både offentligt och privat kännetecknades av sparsamhet och motvilja mot skuldsättning. Ett annat med åren allt mer framträdande drag var strävan att ändra så lite som möjligt i det politiska system som han verkade i. Trots att S saknade blick för insiktsfulla framtidssatsningar, såsom järnvägar och telegraf, och även för utvecklingen i demokratisk riktning, var han uppenbart både djärv och kraftfull, då sådana egenskaper krävdes. Omvittnat är också, att S kunde visa prov på häftigt lynne och betydande tjurighet, då saker gick honom emot. Men även politiska motståndare imponerades av hans arbetskapacitet, noggrannhet och omutlighet, egenskaper som ingav förtroende. Aret efter S:s död lät börsen i Sthlm sätta upp hans byst i marmor med inskriptionen "Klok i råd, kraftfull i handling för enskilt och allmänt väl".

En spridd uppfattning i S:s samtid var, att han hade en betydande förmögenhet -att han var millionär. Han efterlämnade dock endast enligt bouppteckningen drygt 383 000 kr. Det kan ses som bevis på att förmögenheter inte skapas genom sparsamhet utan genom risktagande.

S:s bestående insats var initiativet till den skola med praktisk handelsinriktning som alltjämt (2001) bär hans namn och som är ett välkänt inslag i stockholmsmiljön. Att S var den tongivande kommunalpolitikern i Sthlm vid mitten av 1800-talet torde vara mindre känt.

Författare

Rolf Hagstedt

Arkivuppgifter

Papper efter S (bl a dagboksanteckn:ar o redogörelse för hans offentl uppdrag) på Forsby, Skultuna, Vm. - Brev från S i RA (bl a till A v Hartmansdorff).

Källor och litteratur

Källor o litt:] A Almquist, Sthlms stads brandförsäkringskontor 1746-1921 (1921); B Borell, De sv liberalerna o representadonsfrågan på 1840-talet (1948); C Burman, Post skriptum, minnen (1905), s 96-102; J A Eklund, Biskop Paulus Genberg (1925); S Eriksson, Carl XV (1954); I Hammarström, Sthlm i sv ekonomi 1850-1914 (1970); G Heckscher, Sv konservatism före representadonsreformen, 2 (1943); G Hornwall, Regeringskris o riksdagspolitik 1840-1841 (1951); T Höjer, Sthlms stads drätselkommission (1953); dens, Sockenstämmor o kommunalförvaltn i Sthlm fram till 1864 (1967); T T:son Höjer, Carl XIV Johan: konungatiden (1960); A Jansson, Försvarsfrågan i sv politik från 1809 till Krimkriget (1935); C W Liljecrona, Bakom riksdagens kulisser: C W Liljecronas dagbok under riksdagen 1840-41 (1917); Lindahl, 1 (1897); F Lindberg, Växande stad: Sthlms stadsfullm 1862-1900 (1980); P F Mengel, F S (Svea 1871); Min-nesskr vid invign af F S:s handelsinst:s nya lärov:bygg-nad ... (1915); S Nicklasson, Valen i Sthlm till borgarståndet 1809-1865 (Studier o handhar rör Sthlms hist, 2, 1953); G B Nilsson, Banker i brytn:tid: A O Wallenberg i sv bankpolitik 1850-1856 (1981); dens, André Oscar Wallenberg, 1 (1984); K Reinhold, Re-formsällskaperna o de allm reformmötena i Örebro 1849, 1850, 1853 (1917); H Rosman o A Munthe, Släkten Arfwedson (1945); Y Schartau, F S - mannen o hans verk (Mercuribladet 1939); SMoK; C Stenham-mar, Bilder ur riksdags- o hufvudstadslifvet, 2-3 (1903); Tvåkammarriksdagen 1867-1970, 1 (1988).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Frans Schartau, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6366, Svenskt biografiskt lexikon (art av Rolf Hagstedt), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6366
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Frans Schartau, urn:sbl:6366, Svenskt biografiskt lexikon (art av Rolf Hagstedt), hämtad 2024-04-25.