Jon jarl

Jon jarl, troligen tre skilda personer, som levde under 1100-talets senare hälft.

1 Skåldatal, den isländska uppräkningen av norska och isländska skalder vid nordiska furstehov från äldsta tider till omkr 1300, uppger, att de isländska skalderna Einar Skulason och Halldor skvaldre besjungit konung Sverker d ä och hans son J. De utförligaste uppgifterna om J finns i Saxos i början av 1200-talet tillkomna historieverk, som dock nämner honom utan titel. Enligt Saxo skall han ha skrivit en nidvisa om Sverkers styvson, den besegrade danske tronpretendenten Knut Magnusson, som flytt till Sverige. Vidare skall han till Sverige ha rövat den halländske hövdingen Karls hustru och syster, två sköna kvinnor, som han växelvis låg hos varannan natt men till slut måste återsända på grund av Sverkers och folkets ogillande. Till sist uppger Saxo, att J blev ihjälslagen av bönderna på tinget, tydligen i början av 1150-talet. Som "dux", dvs jarl, förekommer han även i en av Olaus Petri utnyttjad medeltida genealogi (tr av Ahnlund 1945, s 341), i vilken han uppges vara far till de senare sv konungarna Kol och Burislev och till en i övrigt okänd Ubbe. Konung Burislev har emellertid också identifierats med Sverkers son "Bulizlaws" i Valdemar "sejrs" jordebok 1231 (så i bd 6).

2 I 1500-talsexcerpter ur en uppteckning om donationer till Vreta kloster namnes, att en konung Magnus gjort en donation för sin avlidne broder "hertug" (i den latinska versionen "dux") Ragvald och denne för sin avlidne broder "hertug" Johan (saknas i den latinska versionen). Uppgiften har sammanställts med att Snorre Sturlasson nämner en Ragvald som jarl 1161 hos sin broder konung Magnus Henriksson i Sverige.

3 I Erikskrönikan uppges, att en J blev dödad av karelska sjörövare i Askanäs på Ekerö, Sth, första natten efter sin hemkomst från nio års oavbrutna strider mot ryssar och ingrer. Hans änka flydde över Mälaren till Hundhamra i Botkyrka, Sth, och samlade folk, som dödade fienderna på Estaskär (nu Estbröte) öster om Ekerö. Krönikans skildring, som möjligen återgår på en i övrigt okänd ballad (Cederschiöld; Pipping), följer omedelbart efter uppgifterna om att samma sjörövare bränt Sigtuna och dödat ärkebiskop Johannes, vilka händelser ägde rum 1187 enligt flera annaler men 1206 enligt en av handskrifterna av Ericus Olais krönikeverk (Tunberg 1952). En odaterad gravsten i Linköpings domkyrka över en "Johannes dux" har daterats till 1200-talets förra hälft (Liljeholm, s 85; jfr dock Stade, s 137). Han kallas där "pacatorum terror" eller "paganorum terror", dvs de till fred tvingades eller hedningarnas skräck, vilket ju snarast talar för att den där begravne är Erikskrönikans J.