Meriter

von Lingen, Reinhold Johan, f 28 aug 1708 i Visby, d 30 sept 1785 på Normstorp, Slaka, Og. Föräldrar: överinspektören Petter v L o Margareta Tersmeden, adl o frih Cedercreutz, omg Soop. Matros vid amiralitetet i Karlskrona 23, soldat i fransk tjänst dec 25 — nov 29, kornetts fullm i Sverige 27 april 30, premiärlöjtn vid Weimarska reg till fot i Sachsen 10 aug 30, kapten där 14 april 36—5 jan 37, sekundmajor vid Första Muskowska infanterireg i Ryssland 21 mars 37, premiärmajor där 5 sept 37, överstelöjtn vid Kievska reg där maj 39—1 jan 41, överstelöjtn i sv tjänst 29 mars 42, marskalk vid sv ambassaden till fredskongressen i Åbo nov 42—juni 43, naturaliserad sv adelsman 11 sept 43, överste i hessisk tjänst 30 sept 43, överstelöjtn vid Västgöta-Dals reg 25 april 44, överstes karaktär 12 nov 47, överste för Älvsborgs reg 19 juni 51, generalmajor 26 maj 57, generallöjtn 12 febr 61, landsh i Kristianstads län 15 aug 63, överkommendant i Kristianstad 27 sept 63, frih 24 febr 64, landsh i Malmöhus län 3-17 aug 72.

G 29 dec 1743 i Sthlm, Hovf, m Anna Christina v Flygarell, dp 10 april 1727 där, Jak o Joh, d 12 juni 1777 i Slaka, dtr till hovintendenten Anders v F o frih Christina Margareta v Danckwardt.

Biografi

L:s levnad är väl dokumenterad i dep i RA bevarade självbiografin. Äventyren med bl a duellers mångfald ger åt dessa kärva minnesanteckningar något av pikaresk Münchhauseniad i tidens stil. Vid 15 års ålder lät han värva sig till matros i Karlskrona o blev under en sjöexpedition två år senare tvångsvärvad till krigstjänst i översten de Claires irländska regemente i Frankrike. Efter att i sachsisk tjänst ha avancerat till kapten kom han till Ryssland, där han deltog i den turkiska kampanjen under kejsarinnan Annas regering. I april 1737 inställde han sig söder om Poltava vid generalfåltmarskalken Burkhard Christoph v Miinnichs armé. I sin meritförteckning framhåller han, att han städse tjänade vid ryska rangregementen. Arméns strapatsrika marsch gick genom Ukraina mot fästningsstaden Otjakov vid Svarta havet. L är kritisk mot den ryska militärledningen o skildrar rovdriften mot den egna befolkningen o excesserna vid Otjakovs intagande. Om den ryske soldaten heter det, att han "går på fienden med en sådan ivrighet som ... ett oskäligt kreatur" o blint följer "en käck officer".

1739 ökade spänningen mellan Sverige o Ryssland starkt till följd av Sinclairmordet. Med lock o pock höll man kvar L i ryska armén, vars dispositioner han kände väl till. Han nämner furstliga anbud om gods i Livland o giftermålsförslag som skulle befryndat honom med själve Münnich, som hade observerat hans utomordentliga talang som exercitiemästare. Detta kan beläggas i den diplomatiska rapporteringen hem. Först efter Elisabets statskupp i Petersburg hösten 1741 kunde han återvända hem till Sverige, o följande år inställde han sig som överstelöjtnant vid armén i Finland.

De förhoppningar om utmärkelser som L kan ha haft anledning att hysa inför det stundande sommar-fälttåget skulle av kända skäl grymt gäckas. L:s kusin, den blivande amiralen o kände memoarskrivaren Carl Tersmeden, beskriver en episod under arméns kräftgång undan fienden, då han o L mellan Pyttis o Kymmene genom kikare beskådade det ryska generalitetet, vars medlemmar utpekades av L: Lacy, Keith, Saltykov, Luberas. Efter kapitulationen i Hfors 24 aug 1742 o vid det inträdande fraterniserandet mellan ryska o sv officerare avlade Tersmeden o L visit hos general Keith, "väl känd" av L. De blev med "oändlig politesse emottagna" anger Tersmeden, medan L ej nämner detta besök i sin utförliga självbiografi.

Sin rikshistoriska roll kom L att spela i samband med fredsslutet 1743. Läget innebar, att ryssarna stod i Finland o en galäreskader hade nått Furusund. Upprorisk dalaallmoge hade under krigsbefäl tågat ner till Sthlm. En uppgörelse med det krigsansvariga hattpartiet hotade. Tronföljdsfrågan blev nu det halmstrå som regeringen grep efter för sin räddning. I den av L:s morbror Herman Cedercreutz o E M v Nolcken ledda delegationen som i Åbo underhandlade om fred ingick L som ambassadmarskalk, eftersom man fann honom "för språkets skull ganska nyttig". Finlands återställande till Kymmene älv kunde uppnås, om till sv tronföljare valdes Rysslands kandidat Adolf Fredrik, furstbiskop av Lübeck, men den explosiva situationen i huvudstaden syntes framtvinga riksdagens val av den danske kronprinsen vid utgången av en frist, som var satt till 20 juni. Danska rustningar vid Öresund o hotet från dalkarlarna gav eftertryck åt detta krav. Då anlände L sent på kvällen den 19 med de av Cedercreutz o Nolcken den 16 träffade fredspreliminärerna. Han hade som Axel Fersen skriver "vågat sitt liv på en rutten båt ... emedan ryssarna borttagit alla båtar utur Ålandsskären åt svenska sidan". Själv berättar L, att han både fick simma o med en flotte hopsatt av bräder brutna ur gårdar ta sig över de åländska vattendragen, "pröva likt och olikt", "eftersom mitt fädernesland stod på vippen att falla". Den sista djärva roddturen i en gammal nödtorftigt tätad fiskebåt omkastade över en natt det politiska läget. Inbördeskrig i fiendens åsyn avvärjdes. Den omedelbara följden för L:s egen del blev att han avtackades av en mycket nådig kung Fredrik o på hösten s å naturaliserades som sv adelsman.

L framträdde även under hattarnas nästa krigsäventyr, Pommerska kriget 1757 — 62. Han tjänstgjorde där till en början som generalmajor under Fersen i 1757 års "ordre de bataille" jämte generalmajor E Lybecker som chef för andra linjen. På hösten kommenderade han på Trebelfronten. Han sände natten mellan 26 o 27 dec från Tribsees vid Trebelfloden ett detachement Västmanlands regemente—Smålands kavalleri för att driva undan preussiska husarer, som rekognoscerade den sv ställningen. Den lilla truppen, 100 man stark, blev själv attackerad av 350-400 man fientliga husarer. Kavalleriet flydde o lämnade västmanlänningarna i sticket med påföljd att 2 officerare o 31 man stupade. Malören renderade L en ordentlig skrapa av överbefälhavaren Ungern-Sternberg för oförsiktighet, "ty intet hade behövts att med 50 man kavalleri löpa an på 5 å 6 husarer utan att veta vad där bakom var"! Efter den allmänna reträtten till Stralsund 1758 för vinterkvarter tjänstgjorde han i generalitetet på Rügen. Hans allvarligaste "affär" inföll på hösten så vid framstöten i Uckermark, då han trots erkänd personlig bravur med sin styrka på omkr 1 600 man 18 nov misslyckades med att från Prenzlau taga byn Güstow. Otillräcklig spaning o okunnighet om fiendens styrka föranledde att närmandet till anfallsmålet i stark dimma skedde med försittande av överraskningsmomentet (Fersen), o man besköt i två timmar en kyrkogårdsmur, bakom vilken fienden var förskansad, innan en någorlunda ostörd reträtt anträddes. Ett 100-tal man lämnades på valplatsen. Själv störtade L med sin häst för en kanonkula, o hans uniformsrock, sönderslets av "skrot". Han undkom med ett benbrott, men hans högra arm kom i kläm. Han fick lära sig skriva med den vänstra. L:s stridsledning kritiserades skarpt av A Ehrensvärd i dennes dagbok från fälttåget, vari han nämner att dåv överbefälhavaren G D Hamilton "förargades". Själv insände L till högkvarteret en detaljerad berättelse över striden. 1759—60 var L:s fördelning mestadels förlagd i vinkeln Trebel—Peene framför Demmin med viss sidoaktivitet med strövkårer in i Mecklenburg. Vid preussarnas övergång av Peene drog sig svenskarna tillbaka till Greifswald. På sommaren 1760 ville L bli kvitt sitt befäl. Som general o chef för indelt regemente var han berättigad att avresa till riksdagen, o han kom ej att återvända till armén.

Politiskt stod L mösspartiet närmast. Som landshövding i Kristianstads län kom han 1772 tom på riksrådsförslag, men hans kandidatur fälldes av det adliga elektoratet. Som soulagemang fick han landshövdingestolen i Malmö, som han efter några dagars innehav enligt tidens sed avyttrade i s k successivt ackord, vilket dock ej passerade utan kommentarer. Tom en ivrig mössa som borgmästaren G Tollstorp i Borås protesterade i sitt stånd mot att den kungliga utnämningsrätten — nyss bekräftad av ständerna — flagrant träddes för när, men då riksrådet rekommenderade den unge kungen Gustav III att i detta som i allt annat lita på riksens ständers omdöme fick saken ha sin gång. Sina sista år tillbringade L på sin gård Normstorp utanför Linköping.

L:s historiska insats var överförandet av fredspreliminärerna från Åbo till Sthlm. Som befälhavare under Pommerska kriget var han måttligt framgångsrik o som landshövding lät han inte särskilt mycket tala om sig.

Författare

Sven Åstrand

Arkivuppgifter

I v L:ska saml i RA finns en utförlig självbiografi, en journal över L:s deltagande i Pommerska kriget o arvs- o testamentshandkar (E 4672-4673). Brev till L, meritförteckn, ryska dokument mm i Hanebergsarkivet i RA. Diarium, korrespondens, rapporter mm rör Pommerska kriget i LSB. -Strödda brev från L bl a i KB, KrA, RA o UUB.

Källor och litteratur

Källor o litt: Rådsprot i inrikesärenden 20 o 27 juli 1772, i krigsärenden 28 juli o 12 aug 1772; Hemliga rådsprot i flera slag av ärenden 1739—41; R 2738 (SU:s prot 1740- 41); Muscovitica, vol 268 (Kommissionssekr Lagerflychts registr 1741—44); Biographica; M 1105 (Ansökmar o meritförteckn:-ar), allt i RA. Biografica; Arméns pensionskassa, Meritbd 1—3; Pommerska kriget, vol 24 (Bref o order. Konceptbok 17 aug 1757-9 jan 1758, Fältmarskalk v Ungern-Sternberg), 26 (Dagbok 10 okt 1757—8 jan 1758 förd vid fältmarskalk v Ungern-Sternbergs högkvarter), 64 (Handhar rör sv hären i Tyskland nov 1758 ...), 72 (Utg skriv.er från sv högkvarteret nov—dec 1758) o 84 (Journal iiber der Schwedischen Campagne, 10 juli 1758—21 jan 1759, unterz GH v Dahlstierna); Ehrensvärdska arkivet, IV, Varia (Dagbok 1758 av Augustin Ehrensvärd), allt i KrA. Kartsaml, S 16, KB.

F A v Fersen, Hist skrifter, 1 o 8 (1869 o 1872); Geschichte und Politik, 2 (1801); N Gobom, RJ L o Herman v L (Linköpings bibhs handhar, 4: 1, 1944); A v Heine, "Kuriren från Åbo" (Arte et Marte 1974); A Kugelberg, Gamla Linköpingsgårdar (1943); Malmström, 3 o 6 (1897 o 1901); C H v Manstein, Mémoires historiques, politiques et mili-taires sur la Russie ... (1771); E v Miinnich, Die Memoiren ... (1896); H Stålhane, Gustaf III:s bosättning, brudlard o biläger (1946); T Säve, Sveriges deltagande i sjuåriga kriget åren 1757-1762 (1915); C Tersmeden, Memoarer [3] (1916).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Reinhold Johan Lingen, von, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/10723, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Åstrand), hämtad 2024-04-27.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:10723
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Reinhold Johan Lingen, von, urn:sbl:10723, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Åstrand), hämtad 2024-04-27.