Meriter

2. Abraham Constantin Mouradgea d'Ohsson, f. 26 nov. 1779 i Tarapia vid Bosporen, d. 25 dec. 1851 i Berlin. Föräldrar: ministre plénipotentiaire Ignatius Mouradgea, adlad Mouradgea d'Ohsson, och Eva Coulely. Student i Uppsala 9 okt. 1798; erhöll testimonium academicum 13 dec. 1798; avlade kansliex. inför kanslikollegiet 1 mars 1799; s. d. antagen till e. o. kanslist i utrikesexpeditionen; attaché vid svenska beskickningen i Paris 1801–03; kommissionssekr. i Madrid 8 mars 1805; kommissionssekr. i Preussen 1807; kommissionssekr. hos nationella juntan i Sevilla 1808; legationssekr. i Paris 8 aug. 1810; chargé d'affaires där 24 maj 1811; rappellerad 29 dec 1812; sändebud i särskild mission hos hertigen av Mecklenburg 1813 (instr. 20 april); kabinettssekr. hos kronprinsen 1814; envoyé i Haag okt. 1816; envoyé i Berlin och Dresden okt. 1834; rappellerad 25 sept. 1850. RNO 1814; LVA 1817; KmstkNO 1823; HedLHA 1825; HedLVS 1828; friherre 29 okt. 1828.

G. 14 aug. 1833 i Haag m. friherrinnan Lovisa Sidonia Sirtema van Grovestins, f. 4 maj 1804, d. 21 maj 1875, dotter av majoren friherre Douve Theodor Sirtema van Grovestins och Adriana Maria Groeninx van Zoelen.

Biografi

D. var en utpräglad kosmopolit. Son till en kristen armenier i svensk tjänst fick han sin första undervisning i en fransk pension och fortsatte i en kadettskola i Wien för att avsluta sin skolutbildning i Konstantinopel. Härifrån begav han sig till Uppsala, där han tillbragte en termin vid universitetet. Av studentlistorna framgår, att unge D. anmält regelbundet deltagande endast i kursen i dans. Ett något blandat intryck gör också hans litteraturlista. Den blivande diplomaten har penetrerat några av dåtidens statsvetenskapliga standardverk med Bielefelds »Institutions politiques» i spetsen, svensk historia har han lärt av bl. a. Gjörwells »Caractéren af Sveriges regenter ifrån Oden till Gustaf III», men han har också skaffat sig en något tvivelaktig kunskap om samtida hov ur verk som t. ex. »Anecdoten aus dem Privatleben Catharinas und Paul I. von Russland». När D. våren 1799 inträdde i svenska kansliets tjänst, kan han inte gärna ha ägt några mera djupgående kunskaper om svenska förhållanden. Under de närmast följande åren gjorde han dock stora ansträngningar för att avhjälpa denna brist. På lediga stunder studerade han med iver nordisk mytologi och historia, Skandinaviens geografi samt svensk kultur och förvaltning. Hans beläsenhet på dessa områden ter sig så mycket aktningsvärdare som hans huvudintressen voro inriktade på orientalistik och naturvetenskap.

D. gjorde sin diplomatiska karriär under den väldiga kris i det europeiska statssystemets historia, som bär Napoleons signatur. Efter några läroår i Paris och ett kort gästspel vid legationen i Madrid fick han 1807 följa von .Brinkman till Memel, där preussiska hovet funnit en. tillfällig fristad. Men på order av Napoleon fick den svenska beskickningen snart vända hem igen, och nu sändes D. åter till Spanien. Från Sevilla har han skickat sin vän Jonas Hallenberg åtskilliga brev, som innehålla målande naturskildringar och sakkunniga uppgifter i spansk filologi men också en del skarpsynta iakttagelser från det politiska fältet. Av ett visst intresse är den unge diplomatens reaktion inför statsvälvningen i Sverige 1809, som ledde till, att beskickningen i Spanien återkallades. »Man skyndar sig», skriver han, »att återkalla beskickningen i Spanien, för att göra sig dess angenämare hos Napoleon; men därmed ha vi tyvärr intet mer vunnit än genom de övriga demarcher, som blivit gjorda för att erhålla hans mäktiga protektion.» Han beklagar svenska regeringens brådska, »likasom vi frivilligt övergåve en så rättmätig och helig sak, som den spanska nationen nu fäktar för», och tillägger harmset, att legationspersonalen fått lämna Sevilla »som ett par tjuvar».

Ödet ville, att D: s nästa mission just skulle gälla Frankrike. År 1810 fick han som legationssekreterare följa G. Lagerbjelkes beskickning till Paris. Trots vissa, halvt skämtsamma antydningar i brev torde D. knappast ha haft något direkt att skaffa med tronföljarvalet, men han trädde tidigt i kontakt med Bernadotte, som han tydligen högt beundrade. D. kom också att redan från början stå väl hos Karl Johan. Sedan Lagerbjelke 1811 fallit i onåd, blev D. beskickningens chef som chargé d'affaires, en ställning, som var allt annat än angenäm. Hans f. d. chef, Lagerbjelke, stannade kvar i Paris och deltog ivrigt i det diplomatiska spelet, och generalkonsuln Signeul agerade ofta vid sidan av beskickningen. Till sist uppträdde G. W. af Tibell på arenan och inledde sådana förhandlingar med franska regeringen, att D. fick i uppdrag att formligen skugga den äventyrlige generalen. Sedan Napoleon på föråret 1812 låtit besätta Pommern, syntes en öppen brytning med Frankrike oundviklig, men det gick ett helt år under ömtåliga förhandlingar, innan D. fick order att begära sina pass. Personligen hade han hela tiden stått på god fot med franske utrikesministern, hertigen av Bassano, som i det längsta sökte kvarhålla D. med allehanda förespeglingar och löften.

D. hade inte väl hunnit hem från Paris, förrän han skickades ut till Tyskland för att i Mecklenburg förhandla om svenska arméns genomtåg och underhåll. Sedan han löst denna ömtåliga uppgift till Karl Johans fulla belåtenhet, fick han en tid tjänstgöra som kabinettssekreterare hos kronprinsen. Han var alltså väl prövad i allehanda diplomatiska värv, när han 1816 erhöll sin första ministerpost; han avreste från Stockholm till Haag i april 1817. Enligt samtida vittnesbörd ansågs D. vara en av Sveriges dugligaste diplomater. Han var ingen stor statsmannabegåvning, men hans erfarenhet, habila sätt och obrottsliga lojalitet gjorde honom väl ägnad att fylla de begränsade uppgifter, som kunde komma en svensk 1800-talsdiplomat till del. Under den holländska tiden vann han särskild berömmelse för sitt på en gång fasta och taktfulla uppträdande i den celebra tvisten om prins Gustavs titulatur 1828.

Både av plikt och övertygelse var D: en trofast anhängare av Karl Johans politiska system och ställde sig avvisande till de europeiska omvälvningarna 1830 och 1848. Av julimonarkiens utrikesminister blev han 1832 uppförd på »svarta listan» över ryssvänliga diplomater. För de nationella och liberala rörelserna i tiden stod kosmopoliten D. helt naturligt främmande, och skandinavismen hade ingen anhängare i honom. Orla Lehmann, som under den slesvigska krisen sökte stöd hos Sverige-Norges minister i Berlin, blev ursinnig över D: s kyla: »Denne sygelige och gnavne Herre var fuldkommen ligegyldig for Danmarks Skjsebne for ikke at sige ilde-sindet». Detta hindrade dock ej, att D. under den dansk-tyska krisen 1848 med kraft och skicklighet hävdade svenska regeringens ståndpunkt och på sitt sätt bidrog till den för Danmark lyckliga utgången.

Personligen var D. en originell och intressant herre med många vinnande egenskaper. Hans hem i Berlin blev en samlingsplats för den förnäma och lärda världen men också en högt uppskattad replipunkt för alla resande landsmän.

Som orientalist har D. framför allt gjort sig känd som utforskare av de turkiska och mongoliska folkens historia. Redan 1793–98, då D. bodde tillsammans med sin fader i Konstantinopel, förskaffade han sig grundliga praktiska kunskaper i de orientaliska språken, och då han 1801–04 vistades i Paris, bedrev han flitiga forskningar i de franska bibliotekens rika samlingar av orientaliska handskrifter, framför allt rörande mongolernas historia. Från denna tid härrör en mycket rikhaltig samling av excerpter (nu till stor del bevarad i Lunds universitetsbibliotek), som ligga till grund för framställningen i hans senare vetenskapliga arbeten på detta område. Trots ansträngande arbete efter inträdet i den diplomatiska karriären fortsatte han sina forskningar. Hans första utgivna arbete rör dock icke hans specialområde, mongolernas historia. Det blev tredje delen av faderns »Tableau géneral de l'Empire Othoman», som han 1821 efter dennes död fullbordade. År 1824 utkom i Paris första delen av D: s stora arbete »Histoire des Mongols», som 1834 följdes av en andra, avsevärt utvidgad upplaga i fyra band, utgiven i Holland. År 1852 utkom i Amsterdam ett omtryck av den. sistnämnda upplagan. D: s arbete var en sensation för sin tid och har fortfarande anseende som ett av de bästa arbetena om mongolernas historia och överträffar vida senare arbeten av J. von Hammer-Purgstall, Erdmann och Howorth. D. byggde sin framställning på studiet av arabiska, persiska och turkiska muhammedanska källor i original, som han med stor omsorg excerperat i olika europeiska bibliotek och arkiv. Särskilt belysande och detaljrik är hans skildring av mongolerna i Persien, medan han däremot knapphändigt förbigår mongolerna i Centralasien och Ryssland, vilka mindre intresserade honom, då de enligt hans uppfattning ej haft så stort inflytande på utvecklingen i de civiliserade länderna. Detta är en avgjord brist i hans arbete, liksom att han i allmänhet nöjde sig med att excerpera endast ett exemplar av de handskrifter, som innehöllo källmaterialet. Härigenom gingo ofta belysande och värdefulla detaljer förlorade för den historiska framställningen. Helhetsomdömet om hans verk blir dock, att det var oöverträffat för sin tid, och att det fortfarande behåller sitt vetenskapliga värde. Orientaliskt källmaterial har D. vidare med framgång använt i det 1828 utgivna arbetet »Des peuples du Caucase...» – D. överlämnade 1850 till Lunds univ.-bibliotek en del av sitt utmärkta bibliotek, omkr. 300 nummer, varibland 17 synnerligen värdefulla orientaliska handskrifter (fullständig förteckning över donationen i Lunds univ.-biblioteks arkiv, Ser. E. II, Nr 3, Accessionsjournal 1850, 27 juli).

Mångsidigt bildad som D. var, hade han även stora naturvetenskapliga intressen. Hans sommarutflykter utanför Stockholm med Jonas Hallenberg hade omfattat ej blott diskussioner om orientalisk litteratur utan också botaniska exkursioner. Särskilt ägnade sig D. emellertid åt kemien, som genom Berzelius kom på modet, och blev samtidigt en av Berzelii intimare vänner. I slutet av 1815 arbetade D. direkt som laborant på Berzelii laboratorium, särskilt med mineralanalyser, och hans analys av grönspat trycktes i Vetenskapsakademiens handlingar. Det var på Berzelii initiativ, som D. invaldes i akademien, åt vilken han sedan gjorde tjänster även som kommissionär utrikes. Då D. i maj 1817 var i Paris, bilade han med diplomatisk skicklighet en hotande konflikt mellan Berzelius och kemisten Gay-Lussac, och när D.och Berzelius 1818 råkades i Paris, bistod D. med att översätta till franska ett par kapitel i Berzelius' nyutkomna kemiska lärobok. Jämte H. G. Trolle-Wachtmeister hörde D. alltjämt till Berzelius' »korresponderande lärjungar» och hade som minister i Haag ett kemiskt-fysiskt kabinett, där han, visserligen rätt amatörmässigt, fortsatte att laborera. Under vistelse i Stockholm dec. 1821 analyserade »lilla d'Ohsson» åter på Berzelii laboratorium, liksom möjligen en kort tid försommaren 1836. I slutet av maj 1825 gjorde D., då Vetenskapsakademiens preses, jämte Berzelius och Trolle-Wachtmeister en studieresa till bergslagerna. I Haag var D. Berzelii värd 1828, och de rakades sedan åter i Berlin 1845. – Ett sjuttiotal brev från D. till Berzelius finnes i Vetenskapsakademiens bibliotek. D:s efterlämnade papper (koncept, manuskript, brev och handlingar) förvaras i Riksarkivet. Brev från honom finnas bl. a. till Hartmansdorff, Gustaf Löwenhielm och G. af Wetterstedt i Riksarkivet, till Hallenberg, Hans Järta och C. G. Löwenhielm (Longarkivet) m. fl. i Uppsala univ.-bibliotek samt. till L. von Engeström m. fl. i K. biblioteket. I Trolle-Wachtmeisterska arkivet, Trolle-Ljungby, finnas 67 brev (1808–36) frånD. till C. G. von Brinkman.

Författare

Nils P. Holm. Gunnar Jarring. Bengt Hildebrand.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Undersökning af någre mineralier [Granat från Broddbo, Malacolith från Björnmyresveden, En gul sten ifrån Pargas (Chondrodit)] (VA Handl., 1817, s. 23–28, 206–210). – Histoire des mongols, depuis Tschinguiz-Khan jusqu'å Timour-Lanc; avec une carte de 1'Asie au 13e siécle. T. 1–2*. Paris 1824. 2 bl., XLVI s„ s. 1–319, 1 kartbl.; s. 319–727, 1 bl. släkttavla. (Anon.) [Utök. uppl.:] Histoire des mongols, depuis Tschinguiz-Khan jusqu'å Timour Bey ou Tamerlan . .. T. 1–4. La Haye, Amsterdam 1834–35. 2 bl., LXVIII, 452 s\, 1 kartbl., 1 bl. släkttavla; 2 bl., 651 s.; 2 bl., 623, (1) s.; 2 bl., 774 s., 3 bl. släkttavlor. [Ny titeluppl.:] Amsterdam 1852. [Jfr Hj. Linnström, Sv. boklex., 2, 1884]. – Kort öfversigt af chemiens historia ifrån de äldsta tider. Tal, hållit vid praasidii nedläggande uti Kongl. vetenskaps-academien... Sthm 1826. 1 bl., 42 s. – Des péuples du Caucase et des pays au nord de la Mer noire et de la Mer Caspienne, dans le dixiéme siécle, ou voyage d'Abou-el-Cassim. Paris 1828. 2 bl., XXII, 284 s., 1 bl. – [Fem brev från D. till Hallenberg 1806–1818] (Illustrium virorum testimonia atque epistolae [ad J. Hallenberg], 1832, s. 35–51). – Mémoire sur la gravitation universelle, la pression de 1'air et les théorémes d'hydro-dynamique. Extrait d'études sur les principes des sciences physiques. Berlin 1852. 27 s. – Utgav även delar av faderns arbeten, se denne. Betr. övriga utg. och övers, av bådas arbeten, se Catalogue general des livrés impr. de la Bibliothéque nationale, Auteurs, T. 126, Paris 1934, O. Lorenz, Catalogue general de la librairie franc., 3 (1869) samt Chr. G. Kayser, Vollst. Bücher-lexicon, 12 (1852).

Källor och litteratur

Källor: I texten nämnda handskr.; Utr.-dep:s dossierer 1813–14; D:s depescher från Paris 1811–13, från Haag 1816–34, från Berlin 1835–50; Kanslikollegii arkiv: protokoll, inkomna skrivelser; Kanslersämbetets arkiv: Uppsala, studentförteckningar; d'Ohssons saml., allt i RA; Likvidationer, KA; Egenhänd. biografi för Biogr. lex., KB (Autografsaml.); Brev till C. G. Lö-wenhielm (Longarkivet) och till J. Hallenberg, UB (delvis tr. i Illustr. virorum testimonia, se ovan, Tr. arb.). – Biogr. lexicon, 10 (1844), s. 208–211; Minnen ur Sveriges nyare hist., saml. af B. v. Schinkel o. utg. af C. W. 'Bergman, 6 (1855) & 12 (1881, 93). – J. A. Almquist, Sv:s bibliogr. litt., nr 853. 4596; Hj. Haralds, Sveriges utrikespolitik 1848 (1912); T. T:son Höjer, Carl Johan i den stora koalitionen mot Napoleon (1935); B. V:son Lundqvist, Sverige och den slesvig-holsteinsfca frågan 1849–50 (1934); E. O. Löfgren, Sverige-Norge och danska frågan 1848—1849 (1921); C. G. Löwenhielm, Minnen, 1–3 (1927–29); Nederlands adelsboek 1917; [M. M. af Pontin, Biografi över D.] (VA Handl. 1851); H. G. Söderbaum, Jac. Berzelius, 2–3 (1929, 31); Verzeichniss der von dem Herrn Baron [A. C] d'Ohsson hinterlassenen Bibliothek (Berliner Bucher-Auction, 10. Mai 1852).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Abraham Constantin Mouradgea d'Ohsson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17592, Svenskt biografiskt lexikon (art av Nils P. Holm. Gunnar Jarring. Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-27.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17592
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Abraham Constantin Mouradgea d'Ohsson, urn:sbl:17592, Svenskt biografiskt lexikon (art av Nils P. Holm. Gunnar Jarring. Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-27.