Meriter

Löfving, Stephan, f 24 dec 1689 i Narva, d 22 okt 1777 på Hommanäs, Borgå, Finland. Föräldrar: artillerikonstapeln Mårten L o Catharina Winter. I tjänst hos köpmannen Joakim Frese i Viborg 03–08, skrivare hos kronoarrendatorn o majoren i Karelen Simon Afleck dec 08–dec 10, mönsterskrivare vid Åbo infanterireg 28 jan 11, fältväbel där 14, avsked från reg 30 dec 14, fänrik där 1 juli 17, kallas kapten från 18, kaptens fullm 3 okt 29, erhöll Hommanäs som boställe 18 mars 36, majors n h o v 4 aug 47. Partigängare.

G 1) 22 febr 1719 i Sthlm, Finska, m Christina Magdalena Alcenia (Alsenia); 2) 19 nov 1730 i Sthlm, Finska, m Helena Uggla, d 25 febr 1751 på Hommanäs; 3) 1 april 1755 i Åbo m Maria Beata Fontin, som dog senast 1770 (Hornborg 1946), dtr till kh Olof F i Riga (Impiwaara).

Biografi

L är kanske den mest ryktbare av Karl XII:s partisanhövdingar i Stora ofredens Finland. I sina pojkår var han i handelslära i Viborg, vilken avbröts sedan han efter en örfil misshandlat sin husbonde. Han kom därefter i tjänst vid karelska gränsförsvaret. 1710, så som Viborgs fall, gjorde han sina första krigiska lärospån, då han tillfångatogs av kringströvande kosacker och malträterades med att få löpa tjudrad mellan deras hästar, innan han lyckades undkomma. L deltog 7 juli 1713 i striden vid Borgå, vars bro han vid reträtten med stor djärvhet lyckades bränna i kulregnet, varvid han fick ena örat bortskjutet. Efter slaget vid Pälkäne s å, då hela södra Finland översvämmades av ryska trupper, kastade sig L som partigängare in i det "lilla kriget", vilket snabbt utbredde sig i landet. Hans krigarbana kom att innefatta musketörbragder och strapatser med ett stort antal nedmejade fiender och mirakulösa räddningar.

L var sällsynt väl utrustad för sin militära kallelse. Sedan sin barndom i Narva och uppväxttid i Finland behärskade han fyra språk. Han kunde med lika skicklighet agera rysk officer, finsk bonde och enögd tiggare, då han vacklade kring i Åbo hamn för att kunskapa om tsarens galärvarv. I sin underrättelsetjänst sades L vara så noggrann att han utom kompletta listor med fartygsnamn, bestyckning och numerär t o m kunde inberätta fartygsbefälhavarnas namn och t o m trosbekännelse. Ett mörkt kapitel är skogspartisanernas uppträdande mot den bofasta befolkningen. Friskarorna gjorde mestadels tjänst utan sold av kronan och levde på fienden och traktens resurser. Stöd åt dem kunde framkalla svåra ryska repressalier mot allmogen, som i striden hamnade mellan hammaren och städet. "Sissarnas" övergrepp stod ej ryssens efter, och L:s kallsinnighet mot folkets hemsökelser är omvittnad. Sålunda råkade L i öppet handgemäng med bönder i Satakunda hösten 1713 och på Houtskär i Åbolands skärgård, när han försökte hindra dem att leverera brandskatt till fienden. Illojala präster hotades av L till livet. – Över sina äventyr i fält förde L journaler. I fredstid utarbetade han sedermera sin krigsdagbok, vilken han fullbordade i Björneborg 1734. Under sin aktiva tid 1714–20 var L 14 gånger kommenderad som spanare och partigängare i Finland och två gånger i Skåne.

I juni 1715 innästlade han sig i Åbo i ryske överbefälhavaren furst Golitsyns kök, varifrån han tvärsöver havet enleverade såväl kökspersonal som ryska soldater till förhör hos sv myndigheter i Sthlm. Sommaren 1717 var han i Skåne och uppbringade som kapare danska skepp. I juli fick han audiens i Karl XII:s högkvarter i Lund. Kungen fann L vara en man efter sitt sinne, och efter två timmars samvaro yttrade han: "Vi se, att Löfvingen intet är rädder!" L erbjöds kaptens fullmakt men avböjde, då han tydligen föredrog sitt fribytarliv till lands och sjöss.

Mot de ryska operationerna i Sthlms skärgård 1719 utvecklade L en febril verksamhet. 4 juli sände han rapport till chefen för stockholmseskadern, amiralen Evert Taube, om den vid Kapellskär ankrade fientliga armadan, som han uppskattade till 132 galärer och ett 100-tal mindre båtar, transporterande minst 20000 man. Vid avvärjandet av belägringen av Vaxholms fästning påstås L ha tillgripit den originella krigslisten att från Värmdön agera enmansteater med skjutande av svensk lösen, blåsande av revelj, och med trumvirvlar m m för att inge fienden föreställningen om en hel garnison på ön (Jonson). Han manade Taube att löpa ut med eskadern, men till hans stora besvikelse vägrade amiralen att föra skärgårdskrig med fartyg som ej var avsedda för sådant. 19 aug återvände den ryska galärflottan.

Sedan fred inträtt stod L "utan lön, likvidation och pension". 1721–28 innehade han ett rusthåll i Nyland, som han dock fick lämna till sina kreditorer. Sistnämnda år uppger han, att han var på underrättelseresa Viborg–S:t Petersburg–Kronslott, varom han ingav rapport till K M:t 1729. Han fick nu kaptens fullmakt med tjänst avlönad endast sommartid. I sitt bryderi uppsökte han i Holstein 1732 hertig Karl Fredrik, en gång det holsteinska partiets tronpretendent. Av denne utverkade han en pension i fem år. 1735 ansökte han att få återvända till sin födelsestad Narva för att gå i tsarens tjänst, vilket avslogs av K M:t. I sitt avstyrkande anförde krigskollegium hans väl ådagalagda tjänst, som tydde på att han "torde även framdeles bliva nyttig". Han gottgjordes 1738 med gården Hommanäs i Borgå socken, som han innehade till sin död.

Då det drog ihop sig till 1741 års revanschkrig mot Ryssland, användes L i ett spionuppdrag i Ryssland någon gång mellan 1739 och 1740. Efter fientligheternas utbrott och uppsägandet av vapenvilan i febr 1742 utsände C E Lewenhaupt (bd 22) L som spejare. L återkom 1 mars med en alarmerande – och oriktig – rapport om att fienden 50 000 man stark var i annalkande "1/4 mil på denna sidan Viborg" och att avantgardet redan samma dag var att förvänta till Villajoki. Lewenhaupt sammankallade i panik krigsråd, vari dryftades uppgivande av Fredrikshamn och fattades beslut om regementenas uppbrott, liksom även om den Lagercrantzska missionen till Ryssland, avseende att uppnå förlängd vapenvila. Då C O Lagercrantz (bd 22) återkom från Moskva, där han överträtt sina befogenheter, sände Lewenhaupt honom under arrest till Sthlm, samtidigt som han lät fängsla L för "så grov osanning" och inspärra honom på Tavastehus slott "sluten till händer och fötter" (Tiburtius). Till kommissionen över Lagercrantz uppgav Lewenhaupt med händelserna i färskt minne att L varit i Villajoki och därifrån rapporterat om fiendens väntade ankomst. Sedermera ställd inför sina egna domare skärpte Lewenhaupt sitt vittnesmål mot L därhän, att denne skulle sagt, att han med egna ögon sett ryska armén marschera genom Viborg. L har sannolikt grundat sin rapport på rykten bland allmogen och utsagor av andra rapportörer (Malmström 1896).

Följderna av den olyckliga rapporteringen kan anses ha begränsat sig till ökad villervalla i högkvarteret med order och kontraorder till trupperna. Det var först med ryssarnas sommaroffensiv och uppgivandet av Mendolakspasset 23 juni som Fredrikshamn föll. Då ryssarna nådde Tavastehus, lyckades den fängslade L i sista stund undkomma med sin familj till Sverige. Man försökte här engagera honom i aktionen mot den olycklige Lewenhaupt. L inlämnade efter anmodan en avskrift av sin till ständerna inlämnade klagoskrift över denne men fullföljde inte sin talan. 8 mars 1743 inställde han sig i Torneå hos generalmajoren Chr Freidenfelt (bd 16), som satte honom i hans gamla verksamhet. I en strid vid Karlö utanför Uleåborg överraskades L med 100 man av en tredubbel rysk styrka, som han slog tillbaka och drev i sjön. Det var hans sista militära bedrift.

L:s ekonomiska betryck bestod. 1746 uppsökte han ryske ambassadören v Korff i Sthlm och erbjöd sina tjänster. Enligt v Korffs diplomatrapport skulle L förklarat sig vara istånd att sticka sv skärgårdsflottan i brand, känna Finland utan och innan och veta att finnarna ej ville vara under sv styre m m. L hade utan tvivel orsak att vara förbittrad på de sv myndigheterna, som illa lönat hans tjänster. Det kan ändå ifrågasättas, om en man med L:s patriotiska förflutna velat gå så långt. Man kan tänka sig "att spionens spännande dubbelspel alltjämt frestade den gamle äventyraren" (Hornborg). Själv förklarade L sitt beteende med att han blott velat utforska de ryska avsikterna. Medan han hos v Korff rönte föga förtroende, förlänades han kort efter intermezzot av sv regeringen majors karaktär samt tilldelades 1752 120 dlr smt i årlig pension. "Han var en man, som man kan tilltro varjehanda – blott icke feghet" (Malmström 1896). Åtskilligt av det man vet om L:s liv bygger på hans egna uppgifter, men det har hävdats att dessa bär sanningens prägel, även om överdrifter förekommer. Mängden och noggrannheten av de sakliga redogörelserna borgar for trovärdigheten (Hornborg 1927, s 14). – L levde senare delen av sitt liv på sin gård, där han avled vid 88 års ålder. Han överlevde tre hustrur och alla sina barn.

Skönlitterärt har L behandlats flyktigt av Topelius i Fältskärns berättelser samt av Björn Holm i Karl XII:s spion (1977), Ryssen kommer (1978) och 1717 (1982).

Författare

Sven Åstrand

Arkivuppgifter

L:s dagbok i Borgå lyceum.

Tryckta arbeten

Tryckt arbete: Kort beskrifning uppå min vadring, från min första uprinnelse, samt i krigstijden giorde tienster och utstånden möda, och strapacier ... (Lähteitä ison vihan historiaan. Handlingar till upplysande af Finlands öden under det Stora nordiska kriget. Toimittanut [G Z] Yrjö Koskinen, 1*, Hfors 1865, s 393–456; utg med inl o förklaringar av E Hornborg: En spanare under stora ofreden ... dagbok över hans äventyr i Finland och Sverige 1710–1720, Hfors 1916, s 69–160, med tit Dagbok; 2. uppl Sthlm (tr Hfors) 1927).

Källor och litteratur

Källor o litt: Militaria, M 1109 (militära meritförteckn:ar), RA.

Action emellan justitiae-cancellers-embetet o ... Carl Emil Lewenhaupt om orsakerne til krigets olyckeliga förlopp i storfurstendömet Finland (1743); A Allardt, Borgå sockens hist, 1–2 (1925–28); J R Danielson, Die nordische Frage in den Jahren 1746-1751 (1888); A Fryxell, Berättelser ur sv hist, 35 (1903); E Hornborg, Finlands hävder, 3 (1931); dens, S L, en karolinsk fribytare (1946); H I[mpiwaara], Kuka oli Tapani Löfvingin kolmas vaimo? (Genos 1948); E Jonson, Skärgårdskriget 1719 (1961); W v Koskull, Ockupationstrupper o civilbefolkn i Stora ofredens Finland (SSLF 338, 1953); Krigs-conseiller håldne wid campagnen uti stor-furstendömet Finland år 1741 o 1742 (1743); Lewenhaupt; C E Lewenhaupt, Relation öfwer campagnen i Finland ... [1743]; Malmström, 3 (1897); C G M[almström], S L (HT 1896); M G S[chybergson], S L (NF 17, 2 uppl, 1912); A Å[ber]g, S L (SMoK 5, 1949); N Tengberg, Bidr till hist om Sveriges krig med Ryssland åren 1741–1743, 1–2 (1857-60); [T Tiburtius,] Hist om finska kriget 1741 o 1742 (1817).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Stephan Löfving, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/10065, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Åstrand), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:10065
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Stephan Löfving, urn:sbl:10065, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Åstrand), hämtad 2024-04-20.