Meriter

1 Lagerheim, Carl Eric, före adl Bergquist, f 28 juli 1742 i Sthlm, d 21 dec 1813, där, Jak. Föräldrar: kopparstickaren Carl Bergquist o Gertrud Elisabeth Ekroth. Inskr vid UU 8 dec 63, eo kammarskrivare i kammarkoll 15 febr 64, ord kammarskrivare i kammarrevisionen 18 dec 64, revisor i riksens stånders handels- o manufakturdeputation 3 mars 65 o 21 maj 71, kontrollör i kommerskoll 12 nov 66, kamrerare i dess första räkenskapskontor 1 febr 70, eo assessor i dess handels- o manufakturdivision 12 aug 72, led av dir för generalassistanskontoret 73-92, av komm för överseende av lanttull- o accistaxorna 28 jan 77, adl 8 juni 77 (introd 78), led av komm ang näringarnas upphjälpande i Dalarna 87, av beredn till överseende av gällande författn:ar ang sillfisket o trankokerierna 3 mars 88, sekr i heml utsk vid riksdagarna 92 o 00, kommerseråd 23 febr 92, bankofullm 22 aug 92-00, led av rikets ärenders allm beredn 22 aug 92, på nytt 19 april 93, 9 febr 95 o 1 nov 96, av statsutredn 29 aug 92, av komm ang utarbetande av ny överflödsförordn 19 febr 93, v president i statskontoret 27 mars 94-3 dec 95, led av statsutredn 16 nov 96, tf chef för statskontoret 15 dec 96, revisor vid Trollhätte kanal 97—04, led av komm ang husbehovs- o salubränningsarrendet 10 sept 97, av skogsvårdsförfattn-.komm 10 jan 98, av tullkomm 16 jan 98, presidents titel o lön 16 nov 99, diskontrevisor 20 jan 01, på nytt 02 o 03, deputerad för förmögenhetsavgiften 19 febr 01, ordf i komm ang farten på Göta kanal 4 juni 02, president i statskontoret 1 mars 05, led av hovstalls- o kasernbyggn: dir 05, av komm ang engelska subsidiers förvaltn 7 okt 05, av teaterkomm 1 dec 05, dir för Södertälje kanalverk 15 aug 06, frih 23 april 07 (introd 23 april 08), led av komm ang granskn av vissa passevo-lansärenden 22 okt 07, av finanskomm 14 sept 08, av komm för avgivande av betänkande ang arméns o flottans penningbehov 26 sept—okt 09, av riksföreståndarens konselj 09, av komm ang utarbetande av ny instruktion för krigskoll okt 09—mars 10, ordf i komm ang ersättn för jord mistad genom Göta kanals anläggn jan—nov 10, led av komm för avgivande av betänkande ang ön Guadeloupes besitta :tagande mars 11—sept 13, av komm ang reglering av ärendenas behandl i rikets kollegier o publika verk okt 11 —juni 12, av komm ang inköp av Carl Gustafs stads bruk okt 12—april 13, av komm ang lurendrejerier o tullförsnillningar dec 12 —mars 17, v kansler vid KMO 13, ordf i komm ang granskn av sv undersåtars ford- ringar hos franska regeringen 2 sept 13.— LVA 99, serafimerriddare 11, riddare av Karl XIILs orden 11, HedLLA 12, LMA 13.

G 16 april 71 i Sthlm, Hovf, m Anna Christina Gerdes, f 28 juli 52, d 8 mars 12 i Sthlm, Jak, dtr till kommissarien Olof Eriksson G o Anna Sofia Samuelsdtr Hansten.

Biografi

Efter studier i Uppsala började L tjänstgöra i verken i huvudstaden, där han gjorde sig bemärkt genom flit o duglighet. Ständerna rekommenderade honom kort före revolutionen 1772, som L livligt ogillade, att få upprätthålla ett ämbete som assessor i kommerskollegium, där han tjänstgjort som kamrerare. I sina minnesanteckningar — nedskrivna i slutet av 90-talet — beklagade han Gustav III:s politiska omvälvning, "tillgiven en frihet som varken despotismen eller anarkien medgiva".

L:s fortsatta tjänstgöring i kommerskollegium påverkades av det skarpa motsatsförhållande, vari han tidigare kommit till presidenten Johan Liljencrantz, som hävdade fysiokratiska o liberala meningar. Han fick emellertid trots detta flera viktiga uppdrag, bl a att delta i utarbetandet av ny lanttull-taxa. Som belöning blev L o hans kollega O E Weidman 77 adlade med samma namn.

Sina ekonomiska principer, sparsamhet o balans i budgeten, utvecklade L redan i ett inom kommerskollegium utarbetat betänkande 84. De återgår på de ideal, som Karl XI förverkligat med sin mönsterstat, samt på mössornas program. Reda o ordning var L:s huvudkrav. Han var "ett praktexemplar av en svensk ämbetsman från flydda tider" (Andgren, s 61). Men hans sparsamhetsiver o benägenhet till sträng reglering av handeln skapade även svårigheter o olust. Det av L utarbetade betänkandet rymde en allvarlig kritik av Gustav IILs ekonomiska politik, o kungen betraktade därefter L med misstro o anade i honom en oppositionsman med sympatier för det frihetstida statsskicket o, senare, för den franska revolutionens idéer.

Under de finansiella svårigheter, som det ryska kriget 88—90 framkallat, fick L dock viktiga uppgifter på finansförvaltningens område, o det lyckades honom att undantränga Liljencrantz från inflytande. Som sekreterare i hemliga utskottet vid 92 års riksdag — jämte E Schröderheim — utarbetade L regeringens finansplan. När den godtagits av ständerna, utnämndes L till kommerseråd o valdes s å till bankofullmäktig.

Efter Gustav III:s död kunde L till en början stärka sin ställning. Han blev ledamot av rikets ärenders allmänna beredning 92. Han medverkade till att den avlidne monarkens medarbetare avlägsnades; främst drabbade hans åtgärder Erik Ruuth o Anders Håkanson (Lange). L blev den drivande kraften i den nytillsatta statsutredningen men avböjde att bli chef för finansexpeditionen liksom att efterträda Schröderheim som statssekreterare. Tvärtom gjorde sig L till ivrig talesman för ett återställande av den grundlagsstadgade kollegieorganisationen o sökte på dess grund åstadkomma en enhetlig finansförvaltning. I den av honom skrivna instruktionen för statsutredningen kunde han återigen ange sina principer för finansförvaltningen. Han författade också utredningens berättelse om statsverkets tillstånd vid Gustav II:s död; den föranledde en polemik med Liljencrantz, sedan den tryckts 09. L:s insatser uppskattades till en början av förmyndarstyrelsen, o han utnämndes 94 till vice president i statskontoret. Förhållandet blev dock snart spänt, i synnerhet sedan G A Reuterholms bror Axel blivit president i statskontoret.

Det blev snart tydligt, att L:s sparsamhets-program inte heller tilltalade hertig Karl o mötte motstånd från flera andra håll, inte minst inom statskontoret. I sina självbiografiska anteckningar kunde L konstatera, att sparsamheten inte var behaglig, ty "detta ändamål, så ärorikt i principen, fordrade outhärdeliga försakelser". L:s ställning blev snart nog ohållbar. Reuterholm lyckades få L avlägsnad (Nylund), o han förmåddes begära sitt avsked från posten i statskontoret (Bååth-Munthe).

Till Gustav IV Adolfs första åtgärder efter uppnådd myndighet hörde, att han återgav L en ställning i finansförvaltningen, först som tf president i statskontoret o senare som president. L blev därefter kungens främste rådgivare o medarbetare i finansiella frågor o utövade, jämte den unge statssekreteraren Mathias Rosenblad, ett betydande inflytande på inrikespolitiken. L:s sparsamhetsprogram, indragningar o regleringar satte i hög grad sin prägel på det sengustavianska Sverige o bidrog säkerligen till styrelsens impopularitet. Kungen o L hade hoppats att enbart genom sparsamhet med rikets medel kunna åstadkomma balans i statsfinanserna. De svåra oåren 98 o 99 omöjliggjorde dock detta, varför kungen nödgades — tydligen mot vad L hoppats — sammankalla ständerna till Norrköping 00.

Tack vare L:s ansträngningar misslyckades oppositionens försök att få makt över statsregleringen (Nilsson-Stjernquist). I övrigt dominerade myntrealisationsfrågan på riksdagen. Man kunde nu genomdriva ett av L o Anders Håkanson utarbetat förslag till inlösen av riksgäldssedlarna o en förmögenhetsbeskattning. Det visade sig emellertid inom kort, att väsentliga ändringar måste göras i planen; härvid följdes nära ett av L uppgjort förslag. 03 kunde Sverige övergå från pappers- till silvermyntfot. Härtill bidrog de medel, som anskaffats genom Wismars förpantning. Under de följande åren fördes en finanspolitik i överensstämmelse med kungens o L:s program. L:s inflytande sträckte sig långt utanför statskontoret. Han var medlem av viktiga kommittéer, hade hand om de engelska subsidierna, svarade för medelanskaffning till kriget o hade dessutom särskilda uppdrag avseende penningförvaltningen. Han ansåg sig ha äran av att statsverket "var således kommet i ett bättre skick, än det förut på mer än 100 år varit .. ., och till dess bibehållande i detta skick samt vidare förkovran för mer utvidgade anstalter till rikets försvar fordrades blott, att oryggligen följa en väl överlagd, fast och oföränderlig plan ..." I detta i efterhand gjorda konstaterande ligger emellertid även en anklagelse mot Gustav IV Adolf, som, menade L, felaktigt avvikit från hans principer.

L:s uppträdande under Gustav IV Adolfs senare regeringstid är begripligt blott mot denna bakgrund. Tydligt är att hans främsta strävan efter framgångarna de första åren gick ut på att undvika åtgärder, som åter kunde bringa rikets affärer i oreda. Han kom härvid att betrakta utrikes- o krigspolitiken ensidigt ur en statsfinansiell synpunkt. Han grät, enligt vad Wetterstedt uppgav för Stedingk 05, vid tanken på att de dock jämförelsevis måttliga utgifterna för rustningarna skulle vålla finansiella svårigheter. Den ryske ministern Alopaeus fick av L 07 den uppfattningen, att rikets finanser var dåliga.

Det finnes tecken på att förhållandet mellan kungen o L blivit spänt redan tidigare (Hochschild). A Munthe antar, att "ett närmare studium av hur klyftan vidgas, så att L till slut kommer att framstå som en av de främsta företrädarna för kravet på kungens avlägsnande, skulle säkert ge viktiga hållpunkter för ett rättvist bedömande av den av Clason inaugurerade nya Gustav IV Adolfs-uppfattningen". Klart är i vart fall att L saknat förståelse för kungens synpunkter, för hans i o för sig riktiga bedömning av den napoleonska politikens vådlighet samt för vikten av Englands stöd. Hans finanspolitiska målsättning har hämmat hans handlingskraft under den svåra kris, som följde på det ryska angreppet i februari 08 (Carlsson). Mot denna bakgrund kan det te sig förklarligt, att L motarbetade kungens försök att stärka rikets försvarskraft o — efter krigsutbrottet — dess försvarsstrid. När kungen 08 tillsatte en finanskommitté, där L ingick, förklarade denna, felaktigt, att riket saknade medel för det följande årets planerade kampanj (Samuelsson, s 204). Järta, som stod L nära, förklarade samtidigt i ett brev, att kommittén inte skulle ta sitt uppdrag på allvar. Hertiginnan antecknade i febr 09, att L "berättade vitt och brett, att alla tillgångar voro uttömda". L:s uppträdande framstår i en sån säregen dager, att man varit benägen tolka det som ett medvetet sabotage av kungens politik (Clason, Samuelsson, Nilsson-Stjernquist, Carlsson). Märkligt är att åtgärder, bl a utskrivning av skatter, som kungen 08—09 föreslog o av L då förklarades praktiskt omöjliga o rättsstridiga, genomfördes av honom efter statskuppen i mars 09.

Under förberedelserna för statskuppen spelade L en aktiv roll. Han var invigd i Jakob Cederströms planer. Om Adlersparres åtgärder i Värmland hade han blivit underrättad utan att ge kungen del av sin kunskap. 13 mars tog han genom att meddela Järta ytterligare initiativ för att påskynda Adlercreutz kupp. Hans son, ryttmästare L, samverkade med kuppmakarna.

I vad mån L:s statsrättsliga tänkande varit av betydelse för hans agerande är svårt att nu avgöra. Fastän han ofta framstår som en försvarare av den sengustavianska kungamakten o bidrog till Gustav III:s o Gustav IV Adolfs framgångar vid hävdande av denna gentemot adelsoppositionen, är det tydligt att hans åsikter i andra frågor avvek från monarkernas. H E Charlotta fällde det omdömet om L, att han var revolutionär o dessutom opålitlig. Hochschild återger som en tämligen allmän åsikt under 90-ta-let, att L var "jakobinsk" o avsåg att omstörta statsskicket (3, s 225, 228). Genom släktskapsförbindelser med Hans Järta hade L kontakt med radikalt oppositionella kretsar.

Med den mot regimen fientligt sinnade riksdrotsen Trolle-Wachtmeister har L nära samarbetat; i dennes sons Anteckningar och minnen återges ytterst negativa, uppenbart orättvisa omdömen om kungen, som L 07 skall ha betecknat som "alldeles galen" o lat. Det har kanske varit frestande att utnyttja rikets oerhörda svårigheter för att återställa ett friare statsskick. Efter statskuppen 09 kom L att — jämte medlemmarna av kungliga beredningen — insättas i hertig Karls konselj, men ej i det senare statsrådet. Han deltog i af Håkansons arbete på en ny RF o blev medlem av den första kommitté för en ny författning, som Trolle-Wachtmeister utverkade redan 30 mars 09. Som president i statskontoret o erfaren finansman kom L därefter att utöva ett ej ringa inflytande. Han rådfrågades av Karl Johan rörande ekonomin o penningpolitiken. Under 12 års riksdag kunde L jämte af Håkanson o G F Wirsén göra avsevärda insatser till stöd för regeringen. Han deltog i viktiga kommittéer rörande ekonomi o försvarsväsen, löneregleringar, skatter o tullar. Han hörde härvid till dem som hyllade ingående regleringar, till skillnad från de mera liberala "fysiokraterna".

Författare

Stig Jägerskiöld

Arkivuppgifter

L:s saml på 78 vol i RA innehåller hans memoarer, koncept, mottagna skriv :er o räkenskaper i tjänsten. Rester av L:s arkiv även i Hammersaml (vol 178—181), RA. Brev till honom från H Järta i dennes arkiv, UUB. Brev från L i KB (till L v Engeström o M Rosenblad), LUB (till J C Toll), RA (bla till flera adressater i Anglica, till G Lagerbielke o 142 st till G F Wirsén), UUB o till C G v Brinkman, Trolle-Ljungby.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Se S Rosenhane, Anteckningar hörande till Kongl. vetensk. akademiens historia . . . , Sthlm 1811, s 493 f. Dessutom: Fä-fållan. Sthlm 1766. (8) s. [Anon; tills med E Sefström.]

Källor och litteratur

Källor o litt: Biographica, RA.

G G Adlerbeth, Hist anteckn:ar (Från Tredje Gustafs dagar, 2, 1892—93, ed E Tegnér); AdRP 31, 1771—72 (1971); J A Alm-quist, Riksdagen i Gefle (1895); S Andgren, Konung o ständer (1933); P G Andreen, Politik o finansväsen, 1 (1958); L M Bååth o A Munthe, K statskontoret 1680—1930 (1930); S Carlsson, Gustaf IV Adolfs fall (1944) ; dens, Gustaf IV Adolf (1946) ; H E Charlotta, Dagbok, 6—9 (1927—42); S Cla-son o C af Petersens, För hundra år sen (1909); B Dahlström, Rikets gäld 1788—1792 (1942); O Dixelius, Den unge Järta (1953); L v Engeström, Minnen o anteckn:ar (1876); A v Fersen, Dagbok, 4 (1936); R F Hoch-schild, Memoarer, 3 (1909); H Järta, Berättelse om 1809 års revolution (A F Skjölde-brand, Memoarer, 3, 1904); R Karlbom, Bakgrunden till 1809 års regeringsform (1964); P-A Lange, Anders Håkansson som politiker o ämbetsman 1789—1800 (1940); S Lindroth, VA:s hist 1739—1818, 2 (1967); N Nilsson-Stjernquist, Ständerna, statsregleringen o förvaltningen (1946); Ch Norelius, K statsutred- ningen (1894); M Nylund, G A Reuterholm under förmyndaretiden (1917); W Odelberg, Viceamiral Carl Olof Cronstedt (1954); G Rein, Karl Johan Adlercreutz, 1—2 (SSLF 183 o 196, 1925—27); M Rosenblad, Presidenten mm frih C E L:s biographie (VAH 1814); H G Trolle-Wachtmeister, Anteckn:ar o minnen, 1 (1889); K Åmark, Sveriges statsfinanser 1719—1809, 1—3 (1961). — S E Bring, Göta kanals hist, 1—2 (1922—30); G Samuelsson, Lantvärnet 1808—09 (1944).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Eric (Bergquist) Lagerheim, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/10896, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stig Jägerskiöld), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:10896
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Eric (Bergquist) Lagerheim, urn:sbl:10896, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stig Jägerskiöld), hämtad 2024-04-25.