John Landquist

Född:1881-12-03 – Katarina församling, Stockholms län
Död:1974-04-02 – Danderyds församling, Stockholms län

Psykolog, Litteraturkritiker


Band 22 (1977-1979), sida 237

Meriter

1 Landquist, John, f 3 dec 1881 i Sthlm, Kat, d 2 april 1974 i Stocksund, Danderyd, Sth. Föräldrar: kh TD o FD Carl Axel Emil L o Maria Augusta Unér. Mogenhetsex vid Södermalms h a l i Sthlm 15 maj 99, inskr vid UU ht 99, FK där 31 jan 03, studier vid univ i Heidelberg maj—aug 03, i Berlin nov 03—mars 04 o i Paris våren 07, FL vid UU 14 dec 07, disp där 9 dec 08, FD där 28 maj 09, tjänsteman vid KB 1 jan—31 dec 10, litt:kritiker i DN 1 okt 10—31 dec 17, medarb som recensent särsk av filosofiska o psykologiska arbeten i S-T 18—23, litt:kritiker i Aftonbladet från 1 juli 24, medl av statens stipendienämnd för skönlitterära förf 25— 37, ordf i filosofiska fören i Sthlm 28—35, v ordf i Sveriges författarefören 31—35, politisk red i Aftonbladet maj 32—dec 35, prof i psykologi o pedagogik vid LU 20 dec 35 (tilltr 1 jan 36)—31 dec 46. — Led av Samf De Nio från 13, LVSL 21, SA:s k pris för förtjänstfull filosofisk alstring 25, LHVL 36, Litt:främjandets hederspris 73.

G 1) 6 nov 10 (—22) i Sthlm, Hedv El, m förf Elin Mathilda Elisabeth Wägner, f 16 maj 82 i Lund, d 7 jan 49 i Berg, Kron, dtr till rektorn FD Sven Svensson W o Anna Mathilda Elisabeth Ekedahl; 2) 2 febr 25 i Sthlm, Osc, m Lovise (Louise) Welhaven, f 3 febr 88 i Kristiania, Grönlands förs, f 25 dec 36 i Sthlm, Osc, dtr till sogneprest Johan Andreas W o Gerda Kathinka Elisabeth Hansen samt tidigare g m Harald Brising (bd 6); 3) 9 juli 38 i Lund (enl vb för Hedv El, Sthlm) m förf Solveig Dolores Margareta Bohlin, f 31 juli 10 i Sthlm, Gust Vasa, dtr till auditören Nils Martin Hellichius o Sigrid Bohlin.

Biografi

Om sin barndom o tidiga ungdom berättar L i en av sina sista böcker, Livet i Katarina, som dock väsentligen ägnas faderns livsgärning med outtröttliga ansträngningar i församlingen o i staden främst för barnens bästa (skolor, bibliotek, bespisning, bad, feriekolonier etc). Denna aktiva människokärlek gjorde starkt intryck på L. Konfessionellt troende var han inte men hade ett utpräglat religiöst intresse, som kan avläsas bl a i en inspirerad studie över Nathan Söderblom; han prisar denne för synen på kristendomen som en fortgående historisk process.

L:s fack var filosofin, o han disputerade 1908 i Uppsala på en "psykologisk-etisk undersökning" av viljan. Den var starkt litterärt hållen o slog inte an vare sig i det halvt övergivna boströmska lägret eller bland anhängarna av den framryckande "Uppsalafilosofin". Dennas programmatiska indifferentism i värdefrågor skulle L livet ut bekämpa. Det blev i pressen o på den fria bokmarknaden, inte från universitetskatedern, som L i fortsättningen fick utveckla sitt tänkande. Han hade redan tidigare beträtt denna vädjobana med Filosofiska essayer (06) o fortsatte med Essayer (13), Det levande förflutna (19) samt huvudarbetet Människokunskap (20). I centrum för hans intresse står idé- och moralfilosofiska frågor om tidsbegreppet på olika nivåer, om det historiska livets egenart, om minnets roll för individen o folket, om originalitetens väsen osv. Enligt vad L själv uppgivit var det Hoffding som visade honom på Bergson, vars författarskap o person han mötte i Paris våren 07 o vars främste tolk i Sverige han blev. På flera punkter innebar kontakten snarast en bekräftelse av tankegångar som L varit inne på redan tidigare (Aspelin). En viktig skillnad mellan de båda är att Bergsons utgångspunkt var en naturvetenskaplig psykologi, medan L förankrade sina idéer i historien.

Centrum i historien är enligt L individen i dialog med andra individer o med intuitionen som ett av sina yppersta kunskapsinstrument. I kraft av minnet som brygga mellan det förgångna o nuet o med sträckning mot framtiden sker självförverkligandet både hos den enskilde o nationen. Medan naturlivet är underkastat lagar o i princip är förutsebart, har friheten sin chans i historien genom den unika mänskliga handlingen. Då organismtanken av en konservativ historiefilosofi appliceras på staten eller andra produkter av mänskligt tänkande o handlande, är det en falsk analogi. Av sitt biologiska arv är människan bunden, men till det historiska står hon fri, o genom skapande insatser, upptäckter o uppfinningar kan hon visa utvecklingen nya vägar. "Tankar om den skapande individen" uttalade L redan i sina Filosofiska essayer, o så betitlade han sin sista bok (70). Han hade då varit positivismens uthålligaste vedersakare inom 1900-ta-lets sv humanism.

Bland de nyskapande livsverk som upptog L är det naturligt att först nämna Strindbergs, även om engagemanget aldrig ledde till någon fullgången monografi. Det var L:s främsta invändning mot Oscar Levertin, att denne, vars kritik eljest betytt mycket för utvecklingen av hans egen, saknade sinne för storheten i Strindbergs moraliska uppgörelser. Själv tog L på ett uppseendeväckande sätt parti i vad som blev Strindbergsfejden: den berömda rubriken "Strindberg har rätt!" över ett inlägg av L i Afton-Tidningen är visserligen redaktionens bidrag men har gott stöd i artikelns text. Den för L:s del mest genomgripande konsekvensen av detta utspel blev en ohjälplig brytning med Fredrik Böök. De hade i flera år stått varandra nära o delade en rad grundläggande värderingar: misstron mot den naturalistiska grundsynen o mot den historiskkritiska metodikens anspråk, kärleken till det genuina, sinnet för det nationella. Båda var beredda att underordna de estetiska aspekterna de moraliska o tog avstånd från dekadensen både som historisk o aktuell företeelse. De var kanske i själva verket för lika varandra för att kunna utvecklas jämsides; de fick större svängrum då de stod mot varandra (Arvidsson). Animositeten mellan dessa ledande kritiker var, innan den mildrades mot 20-talets slut, ett betydelsefullt faktum i Sveriges trånga litterära värld, o många fenomen fick sin plats bestämd av kraftspelet mellan de motsatta polerna. Eftersom Böök tidigt tagit plats i SA, fick L stanna utanför. I gengäld hade han under ett halvsekel ett inflytelserikt forum i De Nio, där han hörde till den första medlemsuppsättningen.

Med en liten volym om Heidenstam hade L visat klar blick för formatet också på Strindbergs motståndare, o stridens dammmoln förmörkade aldrig hans omdöme på denna punkt. Men bland nittiotalisterna var det dock Fröding som fängslade honom starkast, o om den första upplagan av Fröding-monografin (16) har det sagts att den bildar epok i sv litteraturvetenskap (Werin), nämligen genom den djuppsykologiska tolkningen av diktverken, t ex de ur skuldkänslan emanerande. Det finns spår av ett färskt Adler-studium, men oftare är dock Freud närvarande både i enskilda teorier o i synen på dikten som en revansch på livet, en kompensation för besvikelserna i verklighetens värld. L hör till den första generationen av psykoanalysens språkrör i Sverige; han översatte Freud, diskuterade hans verk o besökte honom i Wien. Delar av den i sv estetik banbrytande studie över den konstnärliga symbolen som ingår i Människokunskap hade först publicerats i Freuds tidskrift Imago. Det bör tilläggas, att L ganska tidigt fjärmade sig från flera av psykoanalysens huvudtankar, bl a den om sexualitetens bestämmande roll i personlighetsutvecklingen. I senare upplagor av Frödingboken är flera freudianska inslag avlägsnade.

Också den stora monografin om Geijer (24) är en imponerande satsning. Med stark inlevelse gestaltas Geijers intellektuella o moraliska brottning med tidsfrågorna. Det är enligt L hans historiska studium som gjort honom till empirist o omvänt honom från den romantiska övertygelsen om idéernas upphöjda oföränderlighet. På Geijers vägnar bryter L ivrigt staven över de konservativa diktarvännerna med deras bortvändhet från nuet o dess pockande uppgifter. Geijers aktiva personlighetsfilosofi var eller blev L:s egen. — Andra monografiska studier ägnades Ellen Key, Hamsun m fl, o L. skrev dessutom i några fall omfångsrika inledningar till de samlade skrifter han utgav av Strindberg, Geijer, Törneros, Erik Hedén m fl. Själva editionerna gick inte fria för invändningar: L kunde sällan prestera det osjälviska tålamod som hör till de oumbärliga utgivardygderna.

Redan i Oscar Levertins livstid hade L. medverkat i SvD med artiklar hållna i mästarens smyckade stil; från början av 10-talet. o för ett kvarts sekel framåt var det pressen, som gav honom hans huvudsakliga bärgning. Åren 10—17 var han anställd i DN men. utan att någonsin helt falla in i tidningens ton o anda. Hans chef, den ypperlige publicisten Otto von Zweigbergk, var liberal av 80-talssnitt med andra husgudar än L, o mellan huvudredaktören Zweigbergk o förste kritikern L, båda personer med starkt integritetsbehov, kom det aldrig till något: riktigt samförstånd; L:s sena minnesbild av den andra parten är påfallande njugg. Då L. under inbördeskriget i Finland engagerade-sig för en aktiv sv insats helt i strid med. DN:s redaktionella ståndpunkt, kom det till en öppen brytning, o han måste lämna tidningen. Denna dramatiska episod ingår i inspirationsmaterialet till Sigfrid Siwertz journalistroman Jonas och Draken. Sammanhanget illustrerar på sitt sätt det nära förhållandet mellan L o hans jämnåriga på parnassen.

Den filosofiskt lagde Siwertz var L:s granne på hotellet o under Bergsons kateder i Paris 07 (där också Henning Berger o senare Anders Österling tillhörde hans dagliga sällskap). Viljeproblemet o frigörelsen från flanörsynen på tillvaron präglade Siwertz tidiga författarskap o var överhuvudtaget ett generationsmärke. Det är möjligt att L:s förkunnelse härvidlag spelat en större roll än Bergsons (Jacobson). Gustaf Hellström har i olika termer omvittnat de impulser som utgått från L:s penna o citerar i berättelsen Kuskar hans doktorsavhandling (några år senare låter i sin tur Hjalmar Söderberg en av personerna i kafépjäsen Aftonstjärnan sitta o läsa Viljan). Sven Lidman hörde till det närmaste uppsaliensiska vänkotteriet kring L, o denne fortsatte att meddela honom sin beundrande o fostrande kritik både privat o offentligt, om än Lidmans omvändelse för en tid avkylde hans profana mänskliga relationer. Med Ludvig Nordström blev L bekant först 10 genom Marika Stiernstedts förmedling, men med ingen av de manliga författarvännerna blev vänskapen så förtrolig o så mångsidig. För Hjalmar Bergmans del kan det noteras, att han vid tiden för Chefen fru Ingeborg informerade sig hos L om psykoanalysen. Slutligen Elin Wägner, maka o vän. Hennes o L:s komplicerade relationer dokumenteras ingående i Isakssons o Linders Wägner-monografi.

L:s stöd åt tiotalisterna är hans främsta insats inom dagskritiken; de hade hans naturliga sympati inte bara mänskligt utan också med sitt ämnesval o sin stilsträvan. Han intog en välvillig beredskap också mot andra sorters författare men hade ingen osviklig slagruta för det värdefulla i det nya; den unge Pär Lagerkvist misskände han sålunda. Till de hämmande inslagen i hans kritik hörde också en moralism som gjorde honom avvisande t ex mot en Agnes von Krusenstjerna i hennes senare utveckling eller mot de s k livsdyrkarna. Hans stilkritik försvagades av att hans egen språkkänsla var vacklande. Hans formuleringar kan ha en egendomlig, snillrik Iyskraft men också vara svårt otympliga o tafatta.

Efter fem år i S-T var det från 24 i AB L utövade sin litterära kritik. Under en period stod han också politiskt i ledningen för tidningen utan några förutsättningar för denna roll. Det försiktiga parlamentariska spelet av sv 20-talssnitt kunde inte fängsla en man av hans otåliga temperament, o i synen på det europeiska skeendet vilseleddes han liksom många andra sv bedömare länge av de traditionella känslorna för Tyskland o mot Ryssland liksom av föreställningar om ett moraliskt o nationellt uppvaknande, vars förmodade idealitet fick ursäkta vissa förlöpningar. L:s tredje hustru, som skrivit en klarsynt bok om sitt liv med honom, berättar hur makarna ännu 38 färdades runt i Tyskland utan att ana regimens verkliga natur. I den positiva inställningen till den tidiga nationalsocialismen visar L i själva verket åter likheter med Böök, fast han inte gav sin välvilliga hållning så ostentativ form o inte heller bevarade den så länge som denne.

Medan Böök som bekant tidigt o frivilligt avstått från den universitära plattformen, fanns det hos L en oupphörlig dragning dit. Utan framgång då det gällde lärostolar i filosofi sökte han 35 halvt på lek den efter Axel Herrlin ledigblivna professuren i psykologi o pedagogik i Lund o vann omsider en hård befordringsstrid, under vilken han verksamt sekunderades av sin vän Olle Holmberg. Andra närstående, som kom honom att trivas i Lund, var Algot Werin o Ragnar Josephson, medan däremot hans ungdomsvän (från Berlin 1903) Albert Nilsson redan gått bort. Om de båda här sist nämnda skrev L långt senare ingående studier.

54 år gammal var den nyblivne professorn, men han visade sig omedelbart beredd att satsa hela sin tankekraft o hela sitt glada, ivriga intresse på det för honom obekanta arbetsfältet. Bland nyare tankeströmningar hade han fäst sig vid gestaltpsykologin, vars mot associationsläran riktade idé om en intuitivt upplevd helhet som förutsättning för den följande diskursiva insamlingen av delarna, föll helt i linje med hans egna övertygelser. I boken Själens enhet drog han också pedagogiska konsekvenser av tankegången o förfäktade fantasins roll i undervisningen. Med all respekt för de biologiska försök som låg till grund för gestaltpsykologin var L dock fullkomligt obekant med den experimentella metodiken inom sitt universitetsämne, o den forskarhandledning han kunde meddela låg självfallet inom den humanistiska människokunskapens ram. Med sin öppenhet för nya impulser o sin villighet att själv lära stimulerade han emellertid forskningen också efter andra linjer, o från hans seminarium utgick en lång rad blivande universitetslärare. Om L:s ambitioner vittnar att han också skrev en elementär lärobok i psykologi o en länge brukad Pedagogikens historia.

Återflyttad till sthlmsregionen efter pensioneringen inledde L ett nytt, långt o framgångsrikt skede i sitt författarskap. Dit hör den nämnda krönikan om Katarina församling, vidare en monografi över Darwin med stöd framför allt av dennes rikhaltiga korrespondens samt en rad av de äldre verken i nya versioner, där egna o andras senare forskningsresultat infogats. Störst intryck gjorde dock ett par minnesböcker koncentrerade kring personer som L kommit i beröring med på det existentiella sätt som hans personlighetsfilosofi förutsatte, som ett jag till ett du. Vid denna sena omprövning av idéer o människor var L ivrig att framhäva de positiva sidorna också hos gamla antagonister som Böök. Luften över hans minnen är frisk o sval o aldrig bemängd med någon nostalgisk suckan. En rad av de rapsodiska porträtten måste räknas till det yppersta i sv människoskildring.

I trohet mot sina övertygelser, orädd o hetlevrad hade L under sitt långa liv utkämpat otaliga bataljer på skilda slagfält. Men under hans sista decennier stillnade krigslarmet omkring honom, o allt fler lyssnade motståndslöst till denna röst som med ett mycket personligt staccato vittnade om sjuttio års intellektuell o estetisk historia, upplevd med samma ekorrsnabba blick o tanke som TV-publiken in det sista fick lyckan att möta.

Författare

Staffan Björck



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

L:s omfattande brevsaml i KB (stora sviter från bl a H Berger, T Bonnier, H Brising, R A Fangen, O Holmberg, T Husen, M Lamm, S Lidman, A Liffner, V Lundstedt, Alb Nilsson, L Nordström, K G Ossiannilsson, M Stiern-stedt, S Stolpe, A Werin o A Österling). Brev från L bl a i GUB (till H Söderberg), KB (bl a till H Berger, Ellen Key, M Lamm o S Siwertz), LUB (till E Liljeqvist) o UUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: 1906—67 se LUM 1967—1968, Lund 1968, s 411—414. Dessutom: Brev (S Rein, Hjalmar Söderbergs Gertrud, Sthlm 1962, s 285—296). — Pedagogikens historia. 8. genomsedda uppl, 2. tr Lund 1967. 333 s. 9. uppl 1969. 308 s. (Tills med T Husen.) 2. tr 1973. — Tankar om den skapande individen. Lund 1970. 177 s. — Människokunskap. Studier över den historiska och den konstnärliga kunskapen. [Ny uppl] Sthlm (tr Borås) 1971. 179 s. (NoK mag-num.) — Snillets hemlighet (Röster i radio-TV, årg 39, 1972, Sthlm, 4:o, nr 52, s 12 f). — Johanson, Klara (SBL, bd 20, Sthlm 1973—75, s 233—236). — Bidrag i Svensk litteraturtidskrift, årg 31—37, 1968—1974, Lund (tr Norrtelje).

Källor och litteratur

Källor o litt: ED:s konseljakter 31 dec 1929, nr 22, o 20 dec 1935, nr 70, RA.

S Ahlgren, Obehagliga stycken (1944); R Arvidsson, J L o Fredrik Böök (SLT 1974); S Björck, nekr över L (DN 4 april 1974); E Björkman-Goldschmidt, Vägen till Villagatan (1976); KO Bonnier, Bonniers, 4 (1931); A Fagerström, nekr över L (AB 3 april 1974); G Fehrman, JL (VSLA 1975); Förläggarna, författarna, kritikerna om Agnes v Krusen-stjerna o hennes senaste arbeten, ed D Sprengel (1935); C Jacobson, På väg mot tiotalet (1961); L Johannesson, Stridbar sv humanist (Perspektiv 1954, s 116—119); L Kihlberg, DN o demokratins genombrott, 1—2 (1960); S Landquist, Den goda viljan. Ett liv med J L (1975); G Lindhagen, Memoarer, 3 (1939), s 296 ff; G Lilja, Det moderna måleriet i sv kritik 1905—1914 (1955); LUM 1959—60 (1962); Möten med J L. En vänbok på 80-årsdagen . . . 1961 [med bidr av bl a G Aspelin, C Fehrman, H Grevenius, R Josephson, S Stolpe o A Werin] (1961); S Rein, Hjalmar Söderbergs Gertrud (1962); Ur DN:s hist, 1—2 (1952—53); A Werin, JL (HVL:s årsber 1974—1975); dens, Ett tankemotiv hos J L (SLT 1974). — U Isaksson o E Hj Linder, Elin Wägner. Amason med två bröst (1977).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
John Landquist, http://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/10986, Svenskt biografiskt lexikon (art av Staffan Björck), hämtad 2014-10-30.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:10986
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
John Landquist, urn:sbl:10986, Svenskt biografiskt lexikon (art av Staffan Björck), hämtad 2014-10-30.

Rättelser och tillägg

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel.
Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se