Carl-Anders Larsson

Född:1819-04-17 – Mjölby församling, Östergötlands län
Död:1894-10-02 – Flistads församling (E-län), Östergötlands län

Riksdagsledamot, Statsrevisor, Landstingspolitiker


Band 22 (1977-1979), sida 298

Meriter

Larsson, Carl Anders, f 17 april 1819 i Mjölby, d 2 okt 1884 i Flistad, Ög. Föräldrar: sågaren Lars Andersson o Fredrika Magdalena Nordström. Bokhållare vid kvarnen Stuverummet omkr 37, renskrivare i Östergötlands läns landskansli 38—39, uppbördsskrivare på skilda platser i Ög 39—42, kommissionär, sakförare o auktionsförrät-tare, hemmansäg o rusthållare i Maspelösa, Flistad, o Hornstäve, Vreta kloster, Ög, revisor i Östergötlands läns brandstodsbolag 55—61, led av dess styr 61—84 o ordf 69— 84, led av bondeståndet vid riksdagarna 59—60, 62—63 o 65—66 (ordf i ståndets hälsn:deputation 62, led av KU 62—63 o 65—66, statsrevisor 62—63), landstingsman 63—66, 68—79, 81 o 82, led av AK 67—69 o 73—84 (ensk utsk 67 o 79, KU 67, stats-utsk 68—69, 75 o 79—84, lagutsk 73—74, särsk utsk 77 o 78, statsrevisor 73—75 o 78— -80), dir för Östgöta hypoteksfören 70—84, led av komm ang lantförsvarets ordnande juni 80—juni 82.

G 26 april 46 i Skeppsås, Ög, m Helena Christina Mathilda Wettermark, f 31 juli 14 där, d 25 maj 72 i Flistad, dtr till assessorn o kronobefalln:mannen Svante W o Christina Rehndahl.

Biografi

L, som enligt obestyrkt uppgift (Key) på sidolinjen var en Sparreättling, föddes på lägenheten Sågarkvarn under Hulterstads säteri. Fadern, som var mjölnare o sågare, dog när L var elva år gammal, varpå modern gifte om sig. L, som lärt sig läsa av en grenadjärsänka, sattes nu av styvfadern i skola hos församlingens klockare. Han lärde sig även att spela fiol o orgel o förberedde sig för organistex men måste av ekonomiska skäl avstå därifrån. Han uppmärksammades emellertid av ortens riksdagsman, G Pettersson i Bosgård, som först anställde honom på sin kvarn o sedan hjälpte honom till en skrivarplats i Linköping. L skaffade sig sedan inkomster från olika juridiska o ekonomiska uppdrag, vilket satte honom i stånd att 1847 inköpa en gård i Maspelösa o 65 en i Hornstäve, som han samtidigt brukade.

L i Maspelösa — "bondeståndets stormklocka" — blev en talför o tilltagsen riksdagsman, som förenade stark sparsamhetsvilja med ganska långt gående liberala reformkrav. Redan under sin första riksdag 59 framlade han en egen statsbudget med kraftiga prutningar inom alla huvudtitlar. Nu o framgent nagelfor han särskilt anslagen till hov- och slottsstaterna, diplomatiska kåren, centralbyråkratin, lant- o sjöförsvaret — ett särskilt gott öga hade han till fästnings- o kasernbyggen — museerna, teatrarna, de lärda verken samt universiteten o elementarläroverken med deras enligt hans mening överdrivna inriktning på klassiska studier o ämbetsmannautbildning; han hörde till dem som ville flytta Uppsala univ till Sthlm. Däremot var., han välvillig mot skarpskytterörelsen, Musikaliska akademien, lantbruksundervisningen o folkskolan, vilken han ville göra till bottenskola. Han kritiserade häftigt ståndsindelningen o kvardröjande bördsprerogativ, samtidigt som han i avvaktan på en genomgripande representationsreform förordade partiella reformer av sitt eget o andra stånd. Han var vän av näringsfrihet o frihandel, ville avskaffa dödsstraffet, lindra olika militära o civila straff, borttaga agan i skolorna o upphäva bördsrätten (avskaffad 63), som han ansåg gynna adelsmän o andra kapitalstarka personer på fattigare gruppers bekostnad. Vidare ville han förbättra kvinnans civilrättsliga ställning o ge arvsrätt åt utomäktenskapsliga barn, även efter fadern. Han var antiklerikalt inställd o förordade ökad tolerans mot dissenters, katoliker o judar. För bank- o hypoteksfrågor hyste han ett livligt intresse. Själv engagerad i hemprovinsens bankväsen förde han ofta privatbankernas talan. I järnvägsdebatterna lade han stor vikt vid det privata initiativet men förordade 79 statsinköp av den för östgötakommunerna betungande järnvägen Mjölby—Motala—Hallsberg. Sedermera tillstyrkte han statsinlösen även av andra banor.

Under riksdagen 62—63 var L en förgrundsgestalt i det liberala s k östgötapartiet, av belackare kallat "östgötarackarna" (Thermaenius 1931, s 124). Under 63 års Polen-debatt intog han en ganska militant, antirysk hållning. Hösten 65 var han särskilt intresserad av att L De Geers representationsförslag skulle bli antaget o varnade sina ståndsbröder för att i andra frågor ta initiativ, som skulle kunna försämra relationerna till borgarståndet. På L:s förslag beslöt bondeståndet i nov 65 att med en adress uppvakta regeringen för att understryka vikten av att representationsreformen antogs utan modifikation o utan uppskov. L var också en livlig anhängare av 65 års frihandelsinrik-tade handelstraktat med Frankrike.

Vid AK-valen 66 segrade L med knapp marginal. Han anslöt sig inte till Lantmannapartiet utan till det ministeriella partiet, även kallat "intelligensen" — sistnämnda beteckning var enligt en osäker uppgift L:s skapelse (Thermaenius 1928, s 447). Valet av parti torde främst ha förestavats av L:s tacksamhet mot regeringen De Geer för 66 års riksdagsordning. Redan 68 anslöt han sig emellertid till det då bildade nyliberala partiet, som bättre passade hans ideologi. Under riksdagen 69 var han ovanligt aggressiv. Särskilt förbittrad blev han över det av krigsministern G R Abelin framlagda härordningsförslaget, som innebar en utsträckning av värnplikten utan någon däremot svarande radikal minskning av de på bondejorden vilande pålagorna. L krävde i en motion hela den stående arméns indragning o lantförsvarets ordnande genom en fullständig nationalbeväpning, bekostad genom allmän bevillning.

Inom Lantmannapartiet tycks man 68— 69 ha varit något osäker om L:s verkliga ställning o haft en känsla av att han var på väg in i partiet (Thermaenius 1928, s 160, o 1931, s 160, 247). När han vid 69 års val med bred marginal slogs ut av en rättrogen lantmannapartist, torde detta emellertid åtminstone delvis kunna betraktas som ett straff för hans anslutning till nyliberalerna.

Vid 72 års val segrade L med rätt stor majoritet. Nu anslöt han sig till Lantmannapartiet o var i fortsättningen mindre radikal o något mindre talför än tidigare. Dock fasthöll han vid sin kritik av de högre ämbetsmännens enligt hans mening orimligt stora löner o måttlösa lyx. Han fick 73 inte tillbaka den plats i det mäktiga statsutskottet, som han haft 68—69, utan måste nöja sig med lagutskottet, emedan han inte ansågs fullt pålitlig i grundskatte- o försvarsfrågorna (Thermænius 1928, s 263, o 1931, s 306). Enligt ett senare uttalande av L hotades han s å av uteslutning ur partiet, om han inte anslöt sig till kravet på samtidig avveckling av grundskatter o indelningsverk (Hultqvist 1955, s 325 not). 75 insattes han åter i statsutskottet efter att ha lovat stå fast vid denna linje (Hultqvist 1959, s 78).

75 återvaldes L nästan enhälligt. Han fortsatte sin kritik av regeringens värnpliktskrav, som han ansåg innebära ett brott mot de med rust- o rotehållarna tecknade soldatkontrakten. Han betecknade det 77 som särskilt förödmjukande, att rust- och rotehållarna från 21 till 40 års ålder skulle vara skyldiga att stå i ledet vid sidan av sina lejda soldater samt försvara både sig själva o andra. Han var emellertid en av tillskyndarna av det anbud, som Lantmannapartiet 78, i kompromissens anda, framlade i grundskatte- o försvarsfrågorna. Sedan FK avvisat detta bud, uttryckte L en förhoppning, att lantmännen aldrig skulle gå med på något härordningsförslag, som inte var baserat på billigare grunder än det nu förkastade. En del av L:s väljare klandrade honom nu för att han inte hållit fast vid indelningsverket, men han omvaldes s å nästan enhälligt. Däremot uteslöts han ur landstinget (för två år).

Efter partikamraten A Posses inträde på statsministerposten 80 fick L ett viktigt uppdrag som ledamot av lantförsvarskommittén. Inom denna tillhörde han de återhållsamma i värnplikts- o anslagsfrågor men måste ändå under 81 års valrörelse uppbära klander för att han i alltför hög grad gått regeringen till mötes. Han återvaldes dock med ganska bred marginal men uteslöts 83 för andra gången ur landstinget. 83 stödde han i huvudsak Posses härordningsförslag men ville begränsa de värnpliktigas övningstid till 60 (inte 90) dagar. Liksom flertalet partikamrater önskade han en viss utvidgning av den politiska rösträtten o en viss utjämning av den graderade kommunala rösträtten.

För unionsfrågan hyste L av gammalt ett stort intresse. 60 tog han norrmännens parti i ståthållarstriden. 73 var han med om en hyllning för B Björnson, o 74 deltog han i en riksdagsmannaresa till Norge. 84 hyllade han den norske vänsterledaren V Ullman o skall då ha sagt, att han önskade den norska högern dit pepparn växer. L var 84, ehuru dödsmärkt, beredd att mottaga återval. Hans hälsa var sedan länge vacklande, bl a på grund av ett sjukt ben, som han inte ville låta amputera (Thermaenius 1928, s 388, o 1931, s 118). Väljarna sköt honom nu åt sidan o kort efter valet avled han.

L:s bana löper i flera avseenden parallellt med C Ifvarssons (bd 19). De var nästan jämnåriga o utgick båda ur frälselandbornas fattiga skikt samt var i huvudsak självlärda. Genom juridiska o ekonomiska uppdrag lade båda i ungdomen grunden till en god ställning som besuttna jordbrukare med stort politiskt anseende. De debuterade samtidigt som riksdagsmän. Båda var utpräglade sparsamhetsmän med i många stycken radikala tendenser — hos L mera uttalade än hos Ifvarsson — men med en efterhand stigande benägenhet för modera-tion. L:s position blev dock inte jämförbar med hallänningens. Detta berodde inte på intellektuell underlägsenhet: L hade otvivelaktigt det rörligare ingeniet av de två, kanske också de större kunskaperna. Men L var vida mer obetänksam än Ifvarsson o mindre nyanserad i sina uttalanden. Ibland fick han skrattarna emot sig, som när han 73, under en debatt om guldmyntfoten förklarade sig vara "precist samma Larsson" som 69: "det är icke värt att man söker slå mig på fingrarne med gamla luntor" (AK prot 73, 4, s 41; jfr Törnebladh, s 13). L:s riksdagskollega E G Boström förklarade en gång, att han var osäker om han gjorde rätt i att i en viss fråga bemöta ett yttrande av L, eftersom kammaren var van vid dennes överdrifter (AK prot 83, 9, s 23). En annan kollega, kommerserådet J Sjöberg, har karakteriserat L på följande sätt: "Herrarne torde i allmänhet hava funnit, att denne talare har en mycket livlig fantasi o är av en verkligt poetisk natur, samt i följd därav en känslomänniska, som, sedan den vid förekommande tillfällen alldeles oundgängliga explosionen en gång väl gått över, är lika lugn o saktmodig, som någon av oss andra" (AK prot 78, 47, s 18).

Författare

Sten Carlsson



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Vid L:s död fanns bland hans papper ett digert ms, Bondeståndets historia till närvarande tid (Sundblad, nedan a a, s 67). Brev från L i GUB (till S A Hedlund), KB (till E Key) o RA (till P F Mengel) samt i Jo- nas Anderssons i Häckenäs saml hos B Lager-Kromnow, Sthlm.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: [Föredrag 12.6.1877 om Sveriges försvar] (Östgöta-Correspondenten,

1877, Linköping, fol, n:o 68, s [3] ). — [Dikter] (J Sundblad, C A L i Maspelösa, Sthlm 1888, s 70). — [Brev] (Ellen Key, Minnen av och om Emil Key, d 3, Sthlm 1917, s 133 —135). — På Hasselbacken den 7 maj 1867 [dikt] (ibid, s 392—394). — Bihang till ett bref, 1875 års riksdag [dikt] (ibid, s 397— 401). —¦ Afskedssexan på Grand hotel den 16 maj 1878 [dikt] (ibid, s 401—403). — Vid middagen för Andra kammarens talman den 4 april 1891 (ibid, s 406—408). — [Brev] (Svensk bondepolitik. Memoarer och brev från ståndstidens slut och lantmannapartiets tidigare år, saml o . . . utg av E Ther-mamius, Sthlm (tr Upps) 1931, s 337—339, 346 f). — [Ev förf till följ, jfr Bygden, d 2, sp 776:] Vidräkning och reform, eller avslöjandet af en bland de vigtigaste hemligheterna, rörande de svenske beskattningsgrunderne. Ef-terskörd från tredje riksdagen i fjerde perioden efter sednaste representations-förändringen. Af en iakttagare på läktaren. Linköping

1878. 16 s. [Pseud.]

Källor och litteratur

Källor o litt: C Adelsköld, Utdrag ur mitt dagsverks- o pro diverse-konto, 2 (1900); AK:s prot 1867—84; [G Betländer,] AK:s män (1877); [V A Bergstrand,] Polit silhuetter tecknade af Marcellus (1880); dens, Från 1881 års AK, konturteckn:ar af Marcellus, 1—2 (1881); dens, Det nya statsskickets polit hist äf Marcellus (1882); dens, Riksdags-mannavalen till valperioden 1885—1887 af Marcellus (1885); BondRP 1859—1866; S Carlsson, Bonden i sv hist, 3 (1956); dens, Ståndssamhälle o ståndspersoner (2 uppl 1973); L De Geer, Minnen, 2 (1892); S Ekman, Slutstriden om representationsreformen (1966); K Englund, Arbetarförsäkr:frågan i sv politik 1884—1901 (1976); S Eriksson, Carl XV (1954); O Gasslander, J A Gripen-stedt (1949); [V Granlund o E Key,] AK:s män under riksdagarne 1867—1869 (1869); C Hällendorff, Från Karl XV:s dagar (1924); Handhar ur Indebetouska arkivet (HH 36:3, 1958); P Hultqvist, Riksdagsopinionen mot ämbetsmannaintressena (1954); dens, Försvar o skatter (1955); dens, Försvarsorganisationen, värnplikten o skatterna i sv riksdagspolitik 1867—1878 (1959); J Johansson, Dagboksanteckn:ar, 1 (1957); E Key, Minnen av o om Emil Key, 2—3 (1916—17); E Mellquist, Rösträtt efter förtjänst? (1974); T Nevéus, Ett betryggande försvar (1965); S Oredsson, Statsmakterna o den ekonomiska krisen i slutet av 1870-talet (Sc 1967); dens, Järnvägarna o det allmänna (1969); L Posten, De polska emigranternas agentverksamhet i Sverige 1862—1863 (1975); G Richardson, Kulturkamp o klasskamp (1963); N Runeby, Teknikerna, vetenskapen o kulturen (1976); SPG; J Sundblad, C A L i Maspelösa. En lef- nadsteckn (1885); L Svärd, Väckelserörelsernas folk i AK 1867—1911 (1954); E Thermaenius, Lantmannapartiet (1928); dens, Sv bondepolitik (1931); dens, Riksdagspartierna (Sveriges riksdag, l7, 1935); R Torstendahl, Teknologins nytta (1975); R Törnebladh, Riksdagsminnen (1913); G Wallin, Valrörelser o valresultat (1961); O Wennås, Striden om latinväldet (1966); Östergötlands läns brandstodsbolag 1841—1941 (1941).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl-Anders Larsson, http://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/11036, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sten Carlsson), hämtad 2014-09-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:11036
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl-Anders Larsson, urn:sbl:11036, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sten Carlsson), hämtad 2014-09-19.

Rättelser och tillägg

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel.
Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se