Meriter

Laurentius Petri (Lars Petersson), yngre bror till reformatorn Olavus Petri, f 1499 i Örebro, d 26 okt 1573 i Uppsala. Föräldrar: smeden Peter Olofsson o Kristina Larsdtr. Inskr vid univ i Wittenberg 23 okt 27, skolmästare (prof) i Uppsala 30, vald till ärkebiskop aug 31, deltog i fredsbeskickningen till Ryssland 57, adl 13 febr 62.

G senast 48 (Gillingstam) m Elisabet Didriksdtr, f något av åren 94—97 (Ohlsson), dtr till myntmästaren Didrik o Birgitta Kristiernsdtr (Vasa).

Biografi

L studerade i Wittenberg på ett kungl stipendium o anlände dit med en rekommendationsskrivelse till Martin Luther från Gustav I. Då konungen inte kunnat förmå kungatrogna reformistiskt-katolska biskopar att mottaga ärkebiskopsämbetet utan påvens godkännande stödde han på ett kyrkomöte i Sthlm 1531 valet av den unge, oerfarne L "nyligen fritagen från skola och magisters ris" som hans katolske företrädare som vald sv ärkebiskop Johannes Magnus ironiskt skrev. Kung Gustavs önskan att ha vigda biskopar till vigseln med o kröningen av Katarina av Sachsen-Lauenburg påskyndade val o installation av ärkebiskop. L invigdes sannolikt av västeråsbiskopen Petrus Magni (Peder Månsson) som strax innan invigt de valda biskoparna i Skara o Växjö. Då denne på kanoniskt vis vigts till biskop i Rom, ansåg man sig ha bevarat "successio apostolica" åt den sv kyrkan, som i praktiken nu var lössliten från Roms överhöghet. L var ännu den ende protestantiske biskopen i Sverige. Övriga biskopar, äldre o nyvalda, hade i hemliga protestutlåtanden betygat sin lojalitet mot påvestolen.

I sin förklaring till Västerås recess och ordinantia (från 1533) har L utförligt utlagt innebörden av besluten på Västerås riksdag 27 o härvid framfört den syn på kyrkans o kungamaktens inbördes förhållande, som han sedan förfäktade hela sin levnad. Han försvarade reduktionen av den kyrkliga egendomen mot katolska angrepp men förordade för framtiden en kulturfond från beslagtagna kyrkogods till underhåll av studerande o fattiga. Han varnade för att låta reduktionen gå ut över sockenprästers o välgörande stiftelsers egendom o talade om risken att reformationsverket sattes i fara genom somligas egoistiska missbruk o rättshaveri.

I tydlig motsättning till kungen, som i kyrkan närmast såg en sedlig uppfostringsanstalt under statsmaktens överhöghet o till dess tjänst, tillerkände L kyrkan en avsevärd självständighet på det andliga området under ledning av sina biskopar. Med spets såväl mot Rom som mot kungamakten o i överensstämmelse med samtida tysk-lutherska teologer, främst Melanchthon, drog L här en klar gräns mellan den världsliga överhetens o kyrkans uppgifter. Kyrkan skulle verka med enbart andliga medel: "Biskopens ämbete drives med Guds ord och icke med välde." Biskopstjänsten har utbildats i kyrkan under Guds ingivelse o har som främsta uppgift att predika o övervaka prästernas predikan. Kyrkotuktens betydelse inskärptes. Ålagda botplikter tillerkändes dock endast pedagogiskt värde; de gav ingen soning av synden som i katolsk praxis. Gustav tillät ej L att trycka sin skrift. Genom en s k förening s å begränsade han ärkebiskopens befogenheter o förbjöd L att honom oåtspord göra någon "reformacio i någen mötte". Kungen gynnade av försiktighetsskäl för en tid de reformistiskt katolska prästerna med biskop Sven Jacobi i Skara i spetsen, som förenade bevarande av traditionella kyrkobruk med biblisk predikan. Ännu vid ett prästmöte 35 förklarade L:s katolska domkapitel att gudstjänster o helgdagar skulle firas som förut utan förändringar.

Efter att ha invigt två nyvalda protestantiska biskopar i Västerås o Strängnäs kunde L dock på ett kyrkligt möte i Uppsala okt 36 göra en första framstöt för reformationens vidareförande. Här antogs ett uttalande som manade prästerna att med alla krafter arbeta för att sv mässa skulle firas i domkyrkorna o i de landskyrkor där så lämpligen kunde ske. Olavus Petris kyrkohandbok (för dop, bröllop m m) anbefalldes o prästernas celibatstvång upphävdes officiellt. Utvecklingen i denna riktning gick dock långsamt o den latinska mässan bevarade på sina håll sin makt bortåt ett årtionde. Kungen som godkänt beslutet ville dock inte genomdriva det. Han manade ibland till försiktighet o 24 april 39 gav han L en skarp reprimand för att han väckt oro genom förändringar av gudstjänstbruken. Predikan o undervisning måste föregå kultreformen.

L fick gå fram steg för steg. I sin första tryckta skrift En forclaming om wigdavatn (1538) riktade han ett angrepp mot det magiska inslaget i den katolska folkfromheten. De katolska reformistemas symboliska tolkning av sådana riter befäste enligt L endast avguderiet. Hymner o böner med anknytning till helgonvördande o mässoffer avlägsnades successivt i samverkan med Olavus Petri ur kyrkoårets gudstjänstritualer o många papistiska helgdagar bortlades. Under L:s första ämbetsår möttes hans kyrkopolitik av en fast opposition inom prästerskapet, stödd av en stark folklig opinion. Biskoparna i Götaland förblev den romerska kyrkan trogna o i Uppsala motverkades han av sitt domkapitel under ledning av den kungavänlige reformkatoliken Jöns Laurentii (bd 20) o den lärde teologen Peder Galle (bd 16).

Mot mitten av 40-talet lät L bryta ned andaktskorsen vid vägarna o vallfärdskrucifixen som "avgudiska", främst det berömda vid Svinnegams källa (44). Detta utgjorde ett hårt slag mot den katolska folkfromheten, en vändpunkt i vårt folks religiösa historia (Holmquist). Folkligt motstånd var gagnlöst. 41 dömde en kunglig domstol, i vilken L o övriga kyrkoledare var bisittare, tredskande katolska bönder i Alunda i Uppland till 3 000 marks böter för att de solidariskt förvarat ett vallfärdskrucifix. Riksdagen i Västerås 1544 fastslog definitivt reformationens seger över romersk-katolsk tro o kult.

Tid efter annan inträdde ett spänningsförhållande mellan ärkebiskopen o konungen. I skrivelsen 24 april 39 lät sålunda Gustav sin vrede över Olavus Petris gentemot honom frispråkiga predikningar gå ut över L o krävde att denne övervakade en lojal predikan i riket. L förstod dock städse att skickligt anpassa sig efter Gustavs skiftande viljeyttringar men utan att i grunden ändra sin ståndpunkt. Efter kungens brytning med Olavus Petri o Laurentius Andrea; var L, i kraft av sitt ämbete, självskriven bisittare i den domstol som jan 40 dömde hans bror till döden, varvid dock den följande benådningen torde ha varit underförstådd. Gustav I:s kyrkopolitik fick nu alltmer drag av de tyska furstarnas egenmäktighet. I dec 39 upprättades en ny ordning inom kyrkan, som ställdes under ledning av Georg Norman, vilken erhöll titeln superintendent. Avsikten var att gradvis avskaffa episkopatet o upprätta en helt kungastyrd statskyrka. Kyrkans självständighet blev i realiteten upphävd. Medan Norman tog ledningen av Götalandskapen bevarade dock L genom sin försiktiga hållning ledarskapet av kyrkan i det övre Sverige med kringskurna befogenheter. Han lyckades uppnå ett visst samarbete med Norman, vilken som Melanchthons hängivne lärjunge gav honom för framtiden viktiga impulser med sitt energiska arbete för kyrklig folkfostran i katekesens tecken o kontroll av kristendomskunskapen. Ärkebiskopen sökte varligt föra den nya kyrkliga regimen in i en nationell fåra.

Redan 43 återfick L den ledande ställningen inom sv kyrkan. Av stor betydelse blev därvid hans omfattande litterära verksamhet. En för sv kulturliv epokgörande insats gjorde L som huvudredaktör o säkerligen också som ledande översättare vid tillkomsten av 1541 års bibel, "Gustav Vasa-bibeln", den första fullständiga sv bibelöversättningen, också inneslutande de apokryfiska böckerna i Gamla testamentet. I det väsentliga bevarade denna översättning sin språkform ända fram till 1917 års nyöversättning. Nya testamentets text i Gustav Vasa-bibeln avvek kraftigt i språkformen från 1526 års översättning, som anses ha fått sin prägel av Olavus Petri. Luthers bibelöversättningar av 34 o 39 har haft stor betydelse som förebilder för L o bidragit till det lediga, kärnfulla språket. L:s bibelverk är dock en genuin sv nyskapelse, som hämtat ordförråd o stil från äldre svenska o genuint folkligt språk, med konsekvent avvisande av samtidens rikt flödande utländska låneord o danismer. L o hans medarbetare har åstadkommit ett värdigt, högtidligt språk för kyrkorummets andakt, rytmiskt, kort, enkelt o koncentrerat. I motsats till Olavus Petris enkla, kärva språk tillvaratog han här i viss utsträckning ålderdomliga o stämningsfulla ord o vändningar från fornsvenskan o dialekter (t ex — i nuv språkform — orden fotabjäll, huvudgärd, skördeand). L:s bibelverk skapade det skriftspråk, som är grundläggande för vårt nuvarande. K tryckeriet överfördes till Uppsala 39—41, o kungen stödde tryckningen med stora lån. I text o bilder blev det ett typografiskt mästerverk.

Betydelsefullt för sv kyrkoliv var L:s arbete med reviderade nyutgåvor av den sv mässan o handboken 35—37, 41 o 48 o till sist 57, de senaste med ökad inriktning på traditionen från medeltiden. 37, 41 o 48 års upplagor av mässan gav mer utrymme för sångmässa med nyinförda notlinjer för vissa sånger (från 41) o delvis bruk av latinska hymner i högtidliga sammanhang. Sin polemik mot katolicismen i kultfrågan sammanfattade L i Dialogus om then forwandling som medh Messone skedde (42, tr av Abraham Angermannus i Wittenberg 87). Den har formen av ett fingerat samtal mellan en gammaltroende katolik o en representant för den reformatoriska förkunnelsen. L vänder sig här med skärpa mot läran om mässoffret, som han uppfattade den. Han angriper den tysta läsningen vid invigningen av nattvardselementen o bruket av latinet, som för folket skymmer det evangeliska budskapet om nattvarden som en pant på syndaförlåtelsen. Gudstjänsten bör normalt vara på folkspråket, begriplig för alla, o nattvarden en gemenskapsmåltid. Enligt bibeln är prästerna inte särskilt invigda att med sina ritualord förläna nattvarden nådakraft o frambära mässoffer till Gud, utan de är av församlingen utsedda förkunnare av ordet. Bibelns uteslutande auktoritet är för 1 normen efter vilken hävdvunna kultseder o trosföreställningar bör dömas. Han argumenterar här lugnt o lidelsefritt o har bemödat sig om en viss objektivitet vid framställningen av motståndarens argument.

Efter Normans bortgång, kort efter Olavus Petris 52, stod L ensam kvar i ledningen av den sv kyrkan vars traditionella episkopala struktur Gustav I alltjämt sökte eliminera genom delning av stiften 54—57 o — alltsedan 43 — genom utnämningar av superintendenter (ordinarier), i realiteten kungliga tjänstemän, i bortgångna o avsatta Biskopars ställe. Två superintendenter, en i Sthlm o en i Gävle för Norrland, övertog 57 förvaltningen av stora delar av L:s stift. Trots att kungens misstro mot biskopar också drabbade L, rådde i stort sett ett gott förhållande mellan honom o Gustav I under hela dennes regeringstid.

L var nu den ende kvarlevande av reformationstidens kyrkliga förgrundsgestalter o fortsatte energiskt sin författar- o utgivningsverksamhet. Den gav honom en helt dominerande ställning inom det sv boktrycket under två decennier, trots att en stor del av hans arbeten förblev i manuskript. 53 utgav han Een liten song-book til at brukas i kyrkionne med 4-linjigt notsystem o 55 en stor predikosamling "Postilla" i två delar, en översättning av ett urval tyska predikningar för hela kyrkoåret. 57 utkom vårt lands första nykterhetsskrift Emoot dryckenskap, en fri bearbetning från tyskan, skriven i ledig folklig samtalston. L angriper här dryckenskapen i första hand med religiös motivering men yttrar sig välvilligt om måttligt bruk av vin med åberopande av Gamla testamentet. Han fullbordade 59 en välgjord översättning av ett tyskt arbete om det kristna hemmet, Oeconomia Christiana, där barnens fostran efter de tio budorden ses som familjelivets huvudmål (tr 1897).

Under Erik XIV:s regering erhöll L mycket friare spelrum för sin verksamhet o hans auktoritet förstärktes. I fråga om gudstjänsten kom han dock i en viss motsättning till kungen. Medan hans tidigare religiösa polemik nästan helt riktat sig mot katolicismen, såg han nu huvudfaran i en kalvinistisk strömning, som för en tid vann ett visst inflytande vid hovet. Denna rörelse, som inspirerades av invandrade utlänningar, främst konungens lärare Dionysius Beurreus, angrep häftigt som "avgudiskt" den sv kyrkans bruk av vissa ceremonier o kultrekvisita från den katolska mässan: mässdräkter, altarkläden, målningar, bildstoder, altarljus, elevationen, dvs upphöjelsen av nattvardselementen under klockringning o tillbedjan med knäböjning inför nattvarden — adorationen. Denna kritik av de folkkära bruken anammades i viss utsträckning av några lutherska teologer o präster, vilka fick stöd av kung Erik, som på riksdagarna i Arboga 61 o i Sthlm 62 ställde de angripna bruken i tvivelsmål. På sthlmsriksdagen blev L trängd i bakgrunden av denna antitraditionalistiska riktning. Bilder i kyrkorna utom altartavlan o altarkrucifixet blev nu förbjudna o önskvärdheten av elevationens framtida avskaffande fastställdes. Altarljusen om dagen började avlägsnas.

L återvann dock snart den andliga ledningen inom kyrkan genom slagkraftiga skifter i kultfrågan. I Om någor stycker wårs Herras Jesu Christi nattward anrörandes, Dialogus (tr 1562) försvarade han friheten att använda de traditionella ceremonierna i kyrkans nattvardsmässa i polemik främst mot de radikalare, kultiskt kärvare lutheranerna. Tron måste få ta sig uttryck i åtbörderna som i knäböjning vid tillbedjan av den sakramentalt närvarande Kristus. I polemik mot den kalvinistpåverkade biskop Johannes Nicolai Ofeegh (bd 20) i Västerås bestred han i tre traktater 64—65 ovillkorligt prästernas rätt att under rådande krigstida vinbrist använda annan dryck än vin vid nattvarden. I nödfall finge nattvarden inställas. Bibelns ord om nattvardens instiftelse måste åtlydas bokstavligt. I en stridsskrift 65 (ej tr) bekämpade L de i Sverige verksamma kalvinisternas försvar för sin lära som ett verk av förnuftsspekulationer i strid mot bibelns klara ord. Nattvarden berövades av kalvinisterna sin karaktär av mysterium. L uppnådde att konung Erik 63—65 klart tog avstånd från kalvinister o kalvinistsympatisörer.

I sin antikalvinistiska polemik citerade L ofta kyrkofäder som vittnen för en obruten apostolisk tradition i bibelutläggningen o banade så väg för åberopandet av den fornkyrkliga traditionen i Johan III:s Ordinan-tia o liturgi. I skriften Om kyrckiostadgar o ceremonier (66, tr i Wittenberg genom Abraham Angermannus 87) behandlade L på grundval av ett tidigare arbete av biskopen Erik Falck, Een kort undervijsning (58), frågan om nödvändiga o förbjudna kultbruk o de villkorliga, som kyrkan utan synd kunde bruka eller efter samfällt beslut o föregående undervisning nedlägga, särskilt vid inrotat missbruk. Till de senare hörde upphöjelsen, altarljus om dagen, mässhakar, bilder o orglar. L varnar för förhastade förändringar o ser ett visst värde i dessa bruk som kan åskådliggöra det heliga för det enkla folket. Han bemöter det kalvinistpåverkade fördömandet av bruken som ett förstucket angrepp på den äkta lutherska nattvardsläran.

Allmogen tillbeder inte själva nattvardsbrödet heter det i Dialogus 1562, "vem är så galen han det gjorde?" Särskilt i denna skrift förfäktar L med glödande trosnit tron på Kristi kroppsliga närvaro i nattvarden. Tillbedjan härinför finge aldrig avskaffas. Kristus är närvarande på ett mysteriöst sätt under hela nattvardsmässan alltifrån instiftelseordens läsning, konsekrationen, o ej blott som de lutherska radikalerna hävdade — i anknytning till Melanchthon — för deltagarna under själva nattvardsmåltiden. För L var här den stora auktoriteten Luther, som han åhört i Wittenberg vid tiden för nattvardsstriden med de reformerta o vars metodik i bibelutläggningen han påtagligt följer. Han ansluter sig också till den tidigare lutherska ortodoxin, främst Johann Brenz i Württemberg, i dess motstånd mot spiritualiserande tolkningar av altarsakramentet. L:s nattvardsfromhet är en innerlig luthersk sakramentsmystik. Gud har i obegriplig kärlek ödmjukat sig för människan när Kristi lekamen utlämnas "så förnedrad" i brödets gestalt (Dialogus 62). Inför Kristi närvaro som Gud o människa förenas de troende i tillbedjans o kärlekens gemenskap. L uppmanade städse till flitig nattvardsgång o angrep som "papistisk surdeg" folks benägenhet att endast passivt åskåda o tillbedja nattvardens mysterium utan egen kommunion.

Framförallt vakade L över predikan o befrämjandet av bibelkunskapen. I herdabrev o i kyrkostatuter för Uppsala stift (66; tr i sv övers ÅSU 1947) manade han prästerskapet till pedagogiska predikningar med inriktning på vardagslivets plikter enligt de tio budorden. Predikanterna borde tala en enkel o begriplig svenska. L manade prästerna att verka med allvarsamt nit men med måtta o besinning o citerade då ofta de gammaltestamentliga o apokryfiska vishetsböckernas ord av from levnadsvisdom (Salomos ordspråk, Jesu Syraks bok). Betydelsefulla för folklivet blev hans utgåvor av Luthers lilla katekes på svenska med tillfogad liten bönbok (62, 67 o 72), en evangeliebok med kyrkoårets bibeltexter o en "Passio" med evangeliernas passionshistoria. 62 års katekes är den första bevarade sv uppl. L gav också ut nya utvidgade upplagor av psalmboken 62 o 67, med tilläggshäfte 72 i samarbete med sin psalmdiktande svärson Laurentius Petri Gothus. L har översatt flera Lutherpsalmer. Alla dessa andaktsböcker är illustrerade med träsnitt (facsimilupphor, tr 1965—66, jfr nedan). Under 60-talet utgav L egna översättningar av gammaltestamentliga böcker med mer hänsyn till hebreiskan i strävan till viss frigörelse från beroendet av Luthers översättning o till ökad klarhet o tydlighet — Psaltaren (60), Ordspråksboken o Predikaren (61), Job (63) o Jesaja (68). Från grekiskan översatte L apokryferna Vishetsboken o Syraks bok (61) med hjälp av en reformert bibel i Zürich. L:s namn står endast utsatt i ett omtryck av Psaltarutgåvan 1604, men hans upphovsmannaskap till de övriga anses bevisat.

Under Erik XIV:s sista sjukdomspräglade regeringsår fick L användning för all sin självbehärskning o anpassningsförmåga o synes först efter livshot ha gått med på att viga kungen vid Karin Månsdotter (Ahnlund 1924, s 230 f). Vid Eriks störtande konfronterades han med en statsrättslig samvetsfråga. Hans samhällsåskådning var mer utpräglat teokratisk än brodern Olavus. Han ansåg överheten förordnad av Gud o förlänad en särkild vishet av honom. Den skall strängt straffa grova brott mot Guds o Sveriges lag o alls inte vara skonsam mot de onda. Kungen skall utrota all kättersk lärdom o gudsförsmädelse o beskydda den evangeliska predikan o skolan. Undersåtarna hade endast att lyda överheten, även om den var orättfärdig o tyrannisk, dock utan att handla mot Guds bud. Dessa tankar i Luthers anda hade L utvecklat i sin kröningspredikan 61 (delvis också i företalet till kyrkoordningen 71). Under den politiska omvälvningens hårda tryck, när kung Erik gick mot sitt fall, medgav han dock efter stora betänkligheter i en skrift, som författades under Sthlms belägring sept 68, rätten till resning, om furstens vanstyre o sjuka sinnestillstånd bragte själva statens bestånd i uppenbar fara (Quaestiones aliquot contra magistratum, tr 1898). Han undertecknade senare — sept 69 — ett aktstycke, där han o två biskopar med rådets samtycke medgav Eriks avlivande i händelse av upprorsförsök till hans befrielse.

Med Johan IILs trontillträde förstärktes L:s inflytande än mer. Johan delade helt sin ärkebiskops antikalvinism o traditionalism beträffande kulten o gav honom stor rörelsefrihet. Kungen ville samarbeta med biskoparna o helt återställa deras auktoritet. L återfick nu de avsöndrade delarna av stiftet. 71 utkom L:s kyrkoordning. Han har antagligen från sin ämbetstids början arbetat på en sv kyrkoordning. Hans 46 färdiga kyrkoordningsförslag godkändes ej av Gustav I. L utfärdade dock i handskrift separata stadgar härav, främst de sk Vadstenastadgama 1552. Efter Eriks tronbestigning framlade L ett nytt förslag på riksdagen i Sthlm 62. Han hade här självständigt byggt på tyska förebilder o sv medeltida tradition. Kungen, som hade egna planer på kyrkolagsreformer, ville inte officiellt stadfästa detta. L kunde dock tämligen fritt leda den sv kyrkan efter dess principer. Hans handskrivna kyrkoordning av 1561 vann stor spridning o ligger till grund för 1571 års (1561 års utg av Färnström med tillägg o ändringar i 1571 års i marginalen). Språket i 1571 års kyrkoordning är enkelt o klart. Den är inte en lagbok med juridiskt precisa definitioner utan närmast ett slags lärobok i praktisk teologi med klanger av livfull uppbyggelsebok. L har här gestaltat den grundläggande handboken i århundraden för de sv prästerna beträffande förkunnelse, gudstjänstens utformning o kyrkotukt. Dogmatiskt obunden pekar den på bibeln som enda trosgrundval. L:s självständighet mot olika tysk-lutherska kyrkoordningar, som han delvis efterbildat, visar sig särskilt i hans uteslutande av alla bestämmelser i dem som medförde statlig inblandning i kyrkans inre förhållanden.

I det första kapitlet i kyrkoordningen o i kapitlet Ordning om prester och predicoembetet sammanfattar L sin religiösa förkunnelse o kyrkosyn. Predikan om syndaförlåtelse o bättring är centrum i kyrkans gärning. Kristus själv uppehåller predikoämbetet. Att lyssna till predikan är nödvändigt för saligheten. Sin syn på omstridda kultbruk sammanfattar han slagkraftigt i förordet "till läsaren", som inte fanns med i 61 års handskrivna kyrkoordning. Han försvarar här sin medelväg i polemik mot katolikernas dogmatiska bundenhet vid de nedärvda bruken o mot de reformertas krav på en nygestaltning av kulten som frälsningsnödvändig. Samarbetet med Johan III som tog i anspråk sin rätt till granskning o ändringsförslag har förstärkt den traditionsmässiga accenten i denna skrift jämfört med 1561 års edition. Särskilt i företalet intager L en generöst välvillig hållning till en färgrik visuell kult med mässhakar, bilder, ljus, elevation o "korsande och tecknande", till det yttre lik katolicismens, som han själv erkänner. Fast L på ett prästmöte i sitt stift 66 räknat med elevationens framtida avskaffande bibehålls den i 1571 års kyrkoordning. Här tillåts också flera altaren i större kyrkor. Kyrkoordningen inleder återställandet av den sv kyrkans traditionella episkopala struktur o förordar sju prästtjänster vid varje domkyrka. Den ger utförliga föreskrifter för biskopens olika aktiviteter som den centralt ledande för stiftets kyrkoliv. Biskopen skall pröva kandidater till prästämbetet, övervaka prästernas o lekmännens sedliga liv o kristliga kunskaper o bekämpa vidskepelse, avguderi o trolldom. Härför skall han utföra eller anordna årliga visiteringar av församlingarna, o prostarna, som nu överallt återinföres, skall bistå honom härvid.

Med den utförliga glansfulla ritualen för biskopsinvigning med medeltida inslag tillmötesgick L också önskemål från Johan III. L har med 1571 års kyrkoordning gjort en epokgörande liturgisk insats för den sv kyrkan. Han hade ett utpräglat sinne för allt som hörde till kulten o vårdade sig hängivet om gudstjänstrummets skönhet liksom om andaktens värdiga o innerliga uttryck i tal o åtbörder. Kyrkoordningen utmärker sig här för stor fyllighet o rikedom liksom för avsevärd frihet vid användandet av olika alternativ. Tidebönerna för ottesång o vesper bevarades traditionsenligt, mest för sön-o helgdagar i städerna, dock med uteslutande av allt helgonvördande. Med sitt utpräglade konstsinne gav L ökat utrymme åt den gregorianska latinska sången. Om hans intresse för kyrkomusiken vittnar också hans skrift De officiis ecclesiasticis, en liturgisk handbok för blivande präster (tr 1927). I sin omvårdnad om tidebönen o med sina ofta omständliga liturgiska arrangemang kontrasterar L mot Olavus Petris kärva enkelhet. Ett återgripande till medeltida tradition innebar också i viss mån L:s kyrkotuktsbestämmelser. Trots det klara fastställandet av evangelisk frihet i det centrala o kyrkans roll som endast ordets förmedlare ser han sig nödsakad att mot grova försyndelser tillgripa en kyrklig botdisciplin med offentlig syndabekännelse o bot av den skyldige, "den uppenbara skriften", o i de allra svåraste fallen skymflig utställning vid kyrkporten, järnbeslagning, tuktan med ris, bannlysning etc till den skyldiges förbättring. Privatbikten förordas varmt av L o underlättas organisatoriskt men görs ej obligatorisk.

1571 års kyrkoordning inneslöt också vår första skolordning. Den bygger främst på Melanchthons sachsiska skolordning för latinskolan 28, men L:s långt utförligare anvisningar om lärjungarnas sedliga fostran o humana behandling vittnar om ett starkt personligt religiöst-pedagogiskt engagemang. Grundlig skolning i latinsk grammatik o i latinska tal- o stilformer efter Ciceros o Vergilius mönster var främsta bildningsmålet, o detta blev ramen för sv kulturliv i århundraden. Sångövning o musikkunskap intog en viktig plats, o eleverna utbildades för körsång i kyrkan. L:s skolordning inleder den intima anknytning mellan kyrka o skola i Sverige, som bestått långt in på nittonhundratalet.

L:s iver för den kyrkliga folkbildningen präglar kyrkoordningens bestämmelser om fortlöpande predikningar över katekesen under advent o fasta o föreskriften att ordinarie predikningar anknöts till betraktelser över ett huvudstycke i katekesen, som samtidigt inlärdes av menigheten genom upprepning från dess sida. I städerna skulle två vardagar i veckan fortlöpande läsning o utläggning av hela bibelböcker äga rum. L har här lagt en grund för den väldiga indoktrinering av hela folket i den kristna tron, som präglade det följande seklet. Det var Johan III som bekräftade L:s kyrkoordning o gav den dess rättsgiltighet 71. För att möjliggöra av honom själv planerade förändringar inom kyrkan fick konungen infört ett uttalande i kyrkoordningen att tillägg senare kunde göras, om så visade sig vara av nöden. Ett kyrkomöte i Uppsala 72, som slöt upp kring L:s kyrkoordning, fastslog å sin sida att inga nya främmande bruk skulle få införas som gick utöver denna. Under den liturgiska striden kunde därför L:s auktoritet, förkroppsligad i kyrkoordningen, åberopas av både liturgins anhängare o motståndare.

Kyrkomötet 72, efter vilket år kyrkoordningen understundom har betecknats, dryftade ingående omstridda kyrkobruk o hade en spets mot såväl påvedömet som kalvinis-men. L bemötte strax före sin bortgång i flera stridsskrifter aktuella agitationspamfletter från drottning Katarina Jagellonicas nye hovpräst Johan Herbst, som bestred att de lutherska prästerna var verkliga präster, då han ej ansåg dem så som de katolska vara legitimt vigda, o betecknade deras nattvardsgudstjänster som avguderi. L:s sista polemiska arbete Refutatio erroris Herbesti (tr av Abraham Angermannus i Hamburg 88) fick inslag av oförsonlighet o fanatism. Roms propagandister angreps som "satans drängar". Denna skrift med dess skarpa o klara lutherska förkunnelse upplästes på ett kyrkomöte i Sthlm 1573 i den då sjuke L:s frånvaro. — 73 utgav L i tryck en samling betraktelser över Kristi lidanden som troligen kan ses som hans egna predikomeditationer.

1571 års kyrkoordning blev L:s testamente till den sv kyrkan (Kjöllerström 44). Han var nu allmänt uppskattad inom den sv kyrkan för lärdom o fromhet o för sitt på en gång milda o allvarliga väsen. Efter sin bortgång vördades han som den auktoritative sv kyrkoledaren framför andra. Johan III:s samling av föreskrifter för kyrkolivet, Ordinantian 75, bygger delvis på L:s skrifter o kyrkoordning, fast den på viktiga punkter avlägsnar sig från honom. Det var L:s kyrkoordning av 1571 som Uppsala möte 1593 lade till grund för det religiöst-nationella enhetsverket. När från 95 ett starkt motstånd restes i landet mot kyrkoledningens borttagande av "upphöjelsen med klämtning" o altarljus om dagen, åberopades L häremot, som försvarat gammal gudstjänstsed o under vars styre "gudstjänsten var i sin fägring" (Hellström, s 95). L:s skrifter har under 1900-talet gett impulser till liturgisk förnyelse inom den sv kyrkan.

Genom L:s döttrars giften kom ärkebiskopsämbetet att stanna i L:s familj ända till seklets slut.

Författare

Olle Hellström

Arkivuppgifter

Ms av L i Rålambska saml, KB, Skokloster-saml, RA, LSB, UUB o Västerås SB. Fyra brev från L i biskop Sven Jacobis papper (därav två tr av v Troil; se nedan), ett till Georg Norman i Kansli tjänstemäns konc o mottagna skriv:er, vol 2, ett till Erik XIV i Skriv:er till konungen o ett i Danica, RA. Några brev från L i kop i UUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: 1538—1630 se I Collijn, Sveriges bibliografi intill år 1600, bd 2, Upps 1927—31, s 60 f, 88—104, 124—133, 156— 159, 166—168, 191—205, 216—220, 231— 233, 239—243, 265—267, 274 f, 287—290, 298—300, 316—318, 320, 335 f, 343—355, 373—375, 393—397, 404 f, 408—416, 424— 426, bd 3, tr 1932—33, s 63—66, 86 f, o dens, Sveriges bibliografi, 1600-talet, Upps 1942[—46], sp 74 f, 604 f, 705—707. — De quibusdam articulis, ad sacramentum coe-nse dominicae pertinentibus [utg i akad avh, preses S LagerBring, resp J N Steentoft.] Londini Gothorum 1755. 29 s. Omtr i följande arb, d 3, 1791, s 258—275. — Tvenne bref . . . [1535 resp 1537 (på latin) till Sven Jacobi] (Skrifter och handlingar, til uplys-ning i svenska kyrko och reformations historien, [utg U v Troil,] d 1, Upsala 1790, s 360—363). — [Herdabrev till ärkestiftets prästerskap om vinbristen vid nattvardens utdelande, 1564] (ibid, 3, 1791, s 173—190). — Ärkebiskop Laurentii vederläggning af detta biskop Ofeegh bref (ibid, s 195—224). — [Orsaker varför endast vin bör brukas i nattvarden (på latin)] (ibid, s 242—247). — [Protestation emot liquoristerna, 1565] (ibid, s 275—277). — Een forclarning om vijgda-vatn (ibid, 4, 1791, s 113—148). — Om någor stycker vårs Herras Jesu Christi nattvard anrörandes, Dialogus (ibid, s 149—220). — Hypotiposes [kyrkostadgar för Uppsala stifts prästerskap] (ibid, s 221—268; sv övers ÅSU, årg 27:2, 1947, Sthlm (tr Lund) 1948, s 48—74). — Förmaning . . . om boot och bättring (ibid, 5, 1791, s 1—18). — Om för-budhen skylskap och svågerskap (ibid, s 129— 201). —¦ [Cirkulär till Uppsala stift 1566 resp 1573] (ibid, s 202—230, 243—250). — En christeligh predican om verdzligh öffuerheet . . . (Homiletiska försök, vol 12, Upsala (tr Sthlm) 1790, s 11—78). — Förklaring på Vesterås recess (Handlingar rörande Sverges inre förhållanden under konung Gustaf I, utg P E Thyselius & V Ekblom, bd 1, Sthlm 1841, s 69—83). — Förklaring på Ordinan-tien som i Vesterås giordes på samme tidh (ibid, s 84—101). — Svar till M. Georg Norman, om tryckningen af en Practika och Al-manach, om en hjelpskatt af presterskapet; tacksägelse för de böcker, hvilka denne i och för öfversättningen af Gamla Testamentet till låns lemnat, samt underrättelser huru långt bibeltryckningen fortgått. Upsala den 12 Nov. 1540 (ibid, bd 2, 1844—45, s 240—242). — En christens kors. Sthlm 1856. 32 s. 2.—3. uppl 1858, 1861. — Christi kärlek till syndare. Sthlm 1856. 32 s. 2. uppl 1858. 3. uppl [1862?]. 4.—5. uppl okända. 6. uppl: Kristi kärlek till syndare. 1878. 6. [ = 7.] uppl 1899. — Uppmuntran till bönen. Sthlm 1856. 28 s. — Laurentius Petri handskrifna kyrkoordning af år 1561 [medd O Ahnfelt]. Lund 1893. 4:o. 40 s. (LUÅ, T 29, afd 1:1.) — Handlingar angående . . . Gustaf I :s förmälning med Katarina Stenbock, saml o red (LUÅ, T 30, afd 1:1: O Ahnfelt, Bidrag till svenska kyrkans historia i sextonde århundradet, Lund 1894, 4:o, s 10—52). — Laurentii Petri Nerici satser om predestinationen och om den fria viljan (ibid, s 65—77). — Vadstena-artiklar-ne af år 155[2] (ibid, 31, tr 1895, afd 1:1, s 1—11, 35—40). — Qujestiones aliquot circa magistratum eller Någre spörszmåll om werdzligh öffuerheett för första gången utg af H Lundström. Upsala 1898. 4:o. XII, 29 s. ( [Omsl:] Skrifter utg af Svenska litteratursällskapet, 11:6.) [Latinska texten jämte gammalsvensk övers.] — Ärkebiskop Laurentius Petri d. ä:s gudstjänstordning [De offi-ciis ecclesiasticis . . .]. Efter . . . handskriften utg o övers av N Fransen. Sthlm 1927. 4:o. 157 s, 4 pl. (Liturgia Suecana . . ., [serie A,] 2.) — Laurentius Petri d. ä:s avhandling om skiljetecknen och lektionstonerna. Efter . . . handskriften utg o övers av N Fransen. Sthlm 1930. 4:o. 37 s, 1 pl. (Ibid, 3.) — Laurentius Petris kyrkoordning av år 1571. Utg av Samfundet Pro fide et christianismo. Med historisk inledning av E Färnström. Sthlm (tr Upps) 1932. XXXI, 199 s, 4 pl-bl. — Predikan kyrkmässodag (H Wijkmark, Svensk predikan, d 1, Sthlm 1934, s 106—111). — Laurentius Petris handskrivna kyrkoordning av år 1561. Utg med inledning av E Färnström. Sthlm (tr Lund) 1956. 201 s. (Samlingar och studier till svenska kyrkans historia, 34.) [Innehåller även tilläggen och änd- ringarna i 1571 års kyrkoordning.] — Canon Ecclesiasticus. En latinsk utgåva av Laurentius Petris kyrkoordning. Till kopieboken Col-lectanea Raumanni (T 70 UUB) anslutande kyrkorättslig källundersökning [av M Parvio]. Hfors (tr Borgå) 1966. 203 s. (Finska kyrkohistoriska samfundets handlingar, 70.) — Messan på swensko 1557. Utg i faksimil med inledning av S Serenius. Upps 1969. XXIII, 44 s. (Laurentius Petri-sällskapets urkundsserie, 10.) —¦ Den svenska kyrkoordningen 1571 (Den svenska kyrkoordningen 1571 jämte studier kring tillkomst, innehåll och användning, utg S Kjöllerström, Lund 1971, s 1—200). — Ett L tillskrivet brev till Erik XIV, tr bl a i Troil ovan a a d 5, är oäkta. Jfr N Ahnlund, Nils Rabenius . . ., Sthlm 1927, s 101—103. — L:s tidigare antagna författarskap till Chronica Svecana, en bearb av Olavus Petris krönika 1559 (tr i SRS, T 2, Upsalias 1828, fol, sect 2, s 1—151) är osäkert.

Utgivit: Se Collijn, ovan a a. Vidare: Then svenska psalmeboken förbätrat och medh flere songer formerat och Kalendarium. [Facsimil-uppl av uppl 1567.] Sthlm 1883. Sthlm 1886. — [M Luther,] Den svenska katekesen 1567. I faksimile och med en efter-skrift af R Dahlberg. Sthlm (tr Hfors) 1916. (111), 23 s. (Faksimileupplagor af äldre svenska tryck under red af I Collijn, 1.) [Annan utg:] Martin Luthers lilla katekes på svenska. Till katekesens 400-årsjubileum i faksimile utg efter den äldsta kända fullständiga upplagan, Stockholm 1567, av Samfundet Pro fide et christianismo. Med biblio-grafisk inledning av I Collijn. Sthlm 1929. 31, (111) s. [Innehåller Catechismus . . . jämte Een liten bönebook.] — Biblia, thet är all then Helgha scrifft på swensko. Tryckt i Upsala 1540—1541. Gustav Vasas bibel. [Faksimiluppl.] Malmö 19[35—]38. Fol. 762 bl, 21 s. Förnyad o oförändr uppl 1959—60. — Fyra svenska reformationsskrifter tryckta i Stockholm år 1562. Utg av A Malmgren. I faksimil ... D 1—3 [3 = kommentardel]. [Malmö] 1965—66. 1. Den svenska psalmboken. Katekes jämte en liten bönbok. 1965. XCIX bl, (114) s. 2. Evangelium och epistlar jämte passio. 1965 (351) s. 3. A Malmgren, De kyrkliga böckerna av år 1562. Deras bakgrund och funktion. 1965—66. 145 s.

Översatt: Se Collijn, ovan a a. Vidare: Emoot dryckenskap . . . (Skrifter o handlingar, til uplysning i sv kyrko o reformations hist, d 5, Upsala 1791, s 27—81). — Förklaring öfver exercismum vid döpelsen (ibid, s 83—¦ 128). — CEconomia Christiana. För första gången utg med inledning af H Lundström. Upsala 1897. XIII, 84 s. ([Omsl:] Skrifter utg af Svenska litteratursällskapet, 11:5.) — Martin Luther, Een liten undervijsning huru christet folk må varda förmanat til sacramen-tet (Skr o handl, til upl i sv kyrko o refor-mationshist, 4, 1791, s 269—336).

Källor och litteratur

Källor o litt: B Ahlbefg, L o traditionen (KÅ 1963); dens, L:s nattvardsuppfattn (1964) o där anf källor o litt; O Ahnfelt, L:s handskrifna kyrkoordning af år 1561 (1893); dens, Utveckhen af sv kyrkans ordning under Gustaf den förstes regering (1893); N Ahn-lund, Oljoberget o Ladugårdsgärde (1924); C-G Andrén, "Ärliga o skickeliga". Kyrkoordningen 1571 o liturgin (Den sv kyrkoordningen 1571, 1971); Å Andrén, Introducto-rium theologicum. Studier kring ett dokument om prästerlig församhtjänst från sv reformationstid (1950); dens, Nattvardsberedelsen i reformationstidens sv kyrkoliv. Skriftermål o fasta (1952); dens, Högmässa o nattvardsgång i reformationstidens sv kyrkoliv (1954); dens, "Timelig kyrkonäpst". Kyrkoordningen 1571 o den uppenbara skriften (Den sv kyrkoordningen 1571, 1971); dens, Reformationskyrkornas gudstjänstliv (Reformationen i Norden, 1973), s 159; dens, Kyrkomötet 1572 o kyrkotukten (Eripainos, Investigatio memo-riae patrum libellus in honorem Kauko Piri-nen, 1975); L A Anjou, Sv kyrkoreformationens hist, 1—3 (1850—51); K A Appelberg, Bidr till belysande af kyrkans rättsliga ställning i Sverige o Finland (1900); R Askmark, Ämbetet i den sv kyrkan i reformationens, ortodoxiens o pietismens tänkande o praxis (1949); F Bohlin, "Någrahanda sång". Kyrkoordningen 1571 o musiken (Den sv kyrkoordningen 1571, 1971); G Brandell, Sv un-dervisn:väsendets o uppfostrans hist, 1 (1931); Y Brilioth, Nattvarden i evangeliskt gudstjänstliv (2:a uppl 1951); G Carlsson, Vår förste lutherske ärkebiskops Wittenbergs-studier (KÅ 1915); I Collijn, bibliogr inledn till Martin Luthers lilla katekes på svenska (1929); Den sv kyrkoordningen 1571 jämte studier kring tillkomst, innehåll o användning, ed S Kjöllerström (1971); E Färnström, L:s kyrkoordning av år 1571 (1932); dens, Om källorna till 1571 års kyrkoordning, särsk med hänsyn till tyska kyrkoordningar (1935); dens, inledn till L:s handskrivna kyrkoordning av år 1561 (1956); H Gillingstam, Ätterna Oxenstierna o Vasa under medeltiden (1952—53); GIR 9—13, 17—18, 22—29 (1885—1916); T van Haag, Die apostolische Sukzession in Schweden (KÅ 1944); O Hellström, Elevationsstriden o enighetsförbundet efter Uppsala möte 1593 (KÅ 1942); G Holm, Några huvuddrag i kyrkoordningens språk (Den sv kyrkoordningen 1571, 1971); O S Holmdahl, Studier öfver prästeståndets kyrkopolitik under den tidigare frihetstiden, 1 (1912); H Holmquist, Reformationstidevarvet (Sv kyrkans hist, 3, 1933) o där anf källor o litt; G Ivarsson, "På lärdomens vägnar skall ingen brist finnas". Kyrkoordningen 1571 o skolordningen (Den sv kyrkoordningen 1571, 1971); J Jacobsson, Mässans budskap. En studie i de fasta sångpartierna i sv mässan under reformationstiden (1958); H Johansson, Bibel o liturgi. Med särskild hänsyn till sv tradition under medeltiden o reformationstiden (1953); S Kjöllerström, Striden kring kalvinismen i Sverige under Erik XIV (1935); dens, De kyrkliga förhandlingarna i Uppsala 1536 (Sv teolog kvartalsskr 1936); dens, Ärkebiskopsvalet 1531 (ibid 1937); dens, L:s De officiis. Dess tillkomst o syftemål (Till Gustaf Aulén 15 maj 1939, 1939, s 175—190); dens, Sv förarbeten till kyrkoordningen av år 1571 (1940); dens, Striden om 1571 års kyrkoordning under 1600-talet (Sv teolog kvartalsskr 1940); dens, Tillkomsten av 1541 års bibel (Studier till 1541 års bibel, 2, LUÅ, N F, avd 1, bd 37:4, 1941); dens, Missa Lincopensis (1941); dens, Kyrkolagsproblemet i Sverige 1571—1682 (1944); dens, Elevationen o korstecknet i evangelisk sv tradition (Sv teolog kvartalsskr 1950); dens, Biskopstillsättn:ar i Sverige 1531—1951 (1952); dens, L (Nord teol uppslagsbok, 2, 1955); dens, Guds o Sveriges lag under reformationstiden (1957); dens, Kräkla o mitra. En undersökn om bis-kopsvign:arna i Sverige under reformationstidevarvet (1965); dens, L:s kyrkoordning 1571—1971. Tillkomst o användning (Den sv kyrkoordningen 1571, 1971); dens, Gustav Vasa o domkapitlet i Uppsala (PHT 1978); J Lindblom, Studier till en ny provöversättn av Syraks bok (1915); S Lindholm, Catechismi förfremielse (1949); N Lindqvist, inledn till Nya testamentet i Gustaf Vasas bibel (1941); dens, Några huvuddrag i Gustav Vasas bibels språk (UUÅ, 7:9, 1941); S Lindroth, Sv lär-domshist, 1 (1975); B Loman, Det sv riksspråkets uppkomst (Den sv historien, 3, 1966); H Lundström, inledn till Qusestiones aliquot circa magistratum (Skr utg af Sv litt:sällskapet, 11:6, 1898); dens, Om L:s förmenta karaktärssvaghet (KÅ 1905); A Malmgren, De fyra kyrkliga böckerna av år 1562. Deras bakgrund o funktion (Fyra sv reformationsskrifter tr i Sthlm år 1562, 3, 1966); K Nordlund, Den sv reformationstidens allm statsrättsliga idéer (1900); R Ohlsson, Abraham Angermannus (1946); R Persson, Johan III o Nova ordinantia (1973); H Pleijel, Katekesen som sv folkbok (1942); dens, Sv lutherdom (1944); M Roberts, The Early Vasas. A History of Sweden 1523—1611 (1968); E Rodhe, Studier i den sv reformationstidens liturgiska tradition (1917); dens, Sv gudstjänstliv. Hist belysn av den sv kyrkohandboken (1923); G Sjögren, Om språket i de sv bibelöversättn:arna 1526—1541 (1949); W Sjöstrand, Pedagogikens hist, 2 (1958); SMoK 4 (1948); SRA 1—2 (1887—99); Sohlman, 4 (1977); Studier till 1541 års bibel (LUÅ, bd 37—38, 1941—42); C I Ståhle, Några drag i det sv bibelspråkets hist 1526— 1917 (SOU 1968:65, s 501—567); I Svale-nius, Georg Norman (1937); dens, Gustav Vasa (2 uppl 1963); A Thomson, Johan III o stadfästelsen av 1571 års kyrkoordning (Sc 1965); P E Thyselius, Handhar rör Sveriges inre förhållanden under konung Gustaf I, 1—2 (1841—45); U v Troil, Skrifter o handlingar til uplysning i swenska kyrko o reforma- tions historien, 1, 3—5 (1790—91); Våra fäders bibel 1541—1941. Minnesskr utg av teol fak vid Åbo akad, ed R Gyllenberg (1941); E E Yelverton, An archbishop of the reformation (1958). — Abraham Angerman-nus, [biografi över L i] Refutatio erroris Her-besti ... (1588); N Ahnlund, Svinnegarns källa (Rig 1922, omarb i Sv sägen och hävd 1928), s 53—112; C Callmer, Sv studenter i Wittenberg (PHT 1976); Frälseg, 1:1—2 (1931); N Fransen, Källorna till den sv reformationstidens liturgiska utveckling (KÅ 1935); J G Hallman, The tvenne bröder och nerikesboer . . . Oluff Petri Phase . . . Lars Petri hin gamle ... til lefverne och vandel beskrifne (1726; delvis förfalskade källor); S Kjöllerström, Sätt till att ordinera en vald biskop 1561—1942 (1974); dens, Gustav Vasa, reformkatoliker o evangeliska reformatorer (Kirkehistoriske samlinger 1976), s 23 f; J Lindblom, Psaltaren"l560 (LUÅ, NF, avd 1, bd 38, 1943); Schlegel o Klingspor; A Viljan-ti, Gustav Vasas ryska krig 1554—57, 2 (1957).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Laurentius Petri, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/11080, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olle Hellström), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:11080
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Laurentius Petri, urn:sbl:11080, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olle Hellström), hämtad 2024-04-25.