Meriter

Lennmalm, Carl Gustaf Frithiof, f 24 sept 1858 i Norrköping, d 14 juni 1924 i Sthlm, Hedv El. Föräldrar: apotekaren Carl Edmund L o Amalia Albertina Westerbergh. Mogenhetsex vid h elementarlärov i Nyköping 20 maj 75, inskr vid UU 14 sept 75, med fil ex 30 maj 76, MK 14 sept 80, underläk vid Akad sjukhuset 1 sept 82—1 mars 83, bitr läk i fysikalisk diagnostik vid UU 15 sept 83—1 mars 84, ML där 28 maj 84, leg läk 30 maj 84, andre läk vid allm o Sahlgrenska sjukh i Gbg 19 dec 84—13 mars 85, tf prosektor vid anatomiska instit vid UU 1 jan—1 juni 86, disp 29 maj 86, MD 31 maj 86, docent i prakt medicin 23 juni 86, allt vid UU, eo prof i pediatrik o prakt medicin vid LU 21 juni 89, intendent vid Porla hälsobrunn somrarna 90—95, prof i nervsjukdomar vid Kl 31 dec 90—25 sept 23, sekr i Sv läkaresällsk 95—07, ordf där 07—08, led av komm ang universiteten april—okt 07, överläk i Lifförsäknab Thule från 10, led av arsenikkommissionen dec 11—april 13, ordf i Allm sv läkarefören 14—19, rektor vid Kl 17—23, ordf i komm ang sammanslagn av Garnisonssjukhuset o Serafimerlasarettet juli 17—mars 18, led av medicinalstyr:s vetensk råd från 18 jan 18, av komm ang medicinska undervisn juni 18—dec 19 o okt 23, av komm ang centralt kliniskt sjukhus från juni 19. — LFS 90, LSkS 13.

G 2 juni 86 i Nyköping m Gunhild Gustaf va Lundqvist, f 30 mars 60 där, d 25 jan 46 i Sthlm, Matt, dtr till stadsläk MD Gustaf Mauritz L o Gustava Ulrika Andersson.

Biografi

Både fadern o farfadern var apotekare, o det blev för Frithiof L naturligt att välja den medicinska banan. Han studerade vid UU för lärare som Edward Clason, Frithiof Holmgren o Salomon Henschen. Hans doktorsavhandling 1886 (Om lokalisationen i hjärnbarken af afasiens olika former) behandlade ett då mycket aktuellt forskningsfält, där inte minst Brocas insats öppnat vägen för skilda försök att lokalisera hjärnans funktioner. Efter en kort period som e o professor i pediatrik o praktisk medicin i Lund utnämndes L — efter att Henschen avböjt kallelse — till innehavare av P H Malmstens professur i nervsjukdomar vid Kl. Endast J M Charcots lärostol vid La Salpetriére i Paris var äldre.

Henschen var vid denna tid redan en internationellt uppskattad neurolog med inriktning på hjärnans funktioner. Men där Henschen främst höll sig till naturvetenskapliga arbetsmetoder o neurologiska symtom med klara anatomiska förändringar som grund, var L främst kliniker. Han kom att intressera sig för funktionella nervsjukdomar utan några iakttagbara anatomiska förändringar. Där Henschen drevs av ett rent vetenskapligt, teoretiskt intresse, engagerades L av praktiska o konkreta frågor. Han var nervläkare i första hand, forskare i neurologi i andra. Någon internationell berömmelse eftersträvade han inte heller, han skrev uteslutande på svenska o deltog sällan i internationella kongresser.

Nya perspektiv på nervsjukdomarna presenterade L i uppsatserna Om de s k traumatiska neuroserna (Hygiea 93) o Om sjukdomar, som bero på föreställningar o som botas genom föreställningar (Hygiea 96). Han visade här förtrogenhet med fransk medicinsk litteratur, främst Charcot o Janet, men han introducerade också f f g Freud i Sverige genom att hänvisa till Breuer o Freuds metod att på hypnotisk väg finna de föreställningar som orsakat hysteriska symtom. De traumatiska neuroserna hade uppmärksammats alltifrån 1860-talet genom det ökande antalet järnvägsolyckor. De nervösa symtom som kunde följa efter dessa kallades i början för "railway-spine", då de antogs orsakade av skakning av ryggmärgen vid olyckan. Tyska läkare försummade, som L framhöll, studiet av traumatiska neuroser, eftersom förekomsten av en obligatorisk olycksfallsförsäkring för arbetare i Tyskland snart väckte starka misstankar om simulering.

L betonade å ena sidan att ingen gräns gick att dra mellan normalt o abnormt vad gäller neurotiska symtom, å andra sidan att neuroserna är lika verkliga sjukdomar som de organiska nervsjukdomarna. Han rekommenderade hypnos som den mest verksamma terapin för neuroser: "Sjukdomar som bero på föreställningar, kunna endast genom andra föreställningar botas". L kan dock inte betraktas som psykoterapeut; han intresserade sig inte för psykoterapins speciella metodproblem.

L var vid 1900-talets början avgjort vår mest erfarne o kunnige nervläkare. Han hade just den klokhet o det lugn som krävs för att vinna fullt förtroende hos nervsjuka patienter. Han fick sin främsta betydelse som klinisk lärare. Genom en omfattande praktik hade han ett rikt material, som han tack vare ett ovanligt säkert minne fritt kunde ösa ur. Hans föreläsningar var klara o koncisa, fulla av praktiska synpunkter. Han gjorde också mycket för att hävda neurologins ställning som undervisningsämne. De flesta av våra mer betydande nervläkare verkade någon tid som amanuenser hos L.

L:s krafter togs flitigt i anspråk för representativa o administrativa uppgifter. Bl a var han i många år sekreterare o 07—08 ordförande i Sv läkaresällskapet samt 17— 23 rektor vid Kl. I dess lärarkollegium kunde diskussionen ofta bli nog så hetsig. L:s medlande sinnelag o kloka omdöme hade då en välgörande verkan, även om han kan ha uppfattats som alltför undfallande. I administrativa frågor var han helt fri från byråkratism. Hans medicinhistoriska intresse kom till uttryck vid två 100-årsjubiléer, då han författade Svenska läkaresällskapets historia (09) o KI:s historia (10). Genom L:s stora arbetskapacitet kunde dessa två omfattande arbeten färdigställas på kort tid, utan att han behövde någon ledighet vare sig från sin professur eller från sin omfattande privatklinik.

Särskilt engagerad blev L av konkreta medicinska frågor, gärna av rättsmedicinsk betydelse. Under en rad av år tog han del i debatter o skrev artiklar rörande den s k arsenikfrågan. Rädslan för arsenikförgiftning genom vävnader, tapeter o oljefärger i bostäder var stor bland allmänheten vid 1900-talets början. Efter en sjukdomsepidemi i det gamla riksdagshuset 11—12 uppstod en intensiv debatt. L framlade såsom sakkunnig i en särskild "arsenikkommission" misstankar om förgiftning från holländskt zinkvitt, som använts i olje- o limfärger. Förgiftningen förnekades emellertid av kemister, främst P Klason (bd 21). Debatten kom till stor del att gälla de kliniska rönens värde contra naturvetenskapens krav på uttömmande kemisk analys. L krävde förändrad lagstiftning enbart på basis av medicinsk erfarenhet. En senare arsenikkommission kom dock fram till att L:s farhågor i det berörda fallet i stort sett var obefogade.

Som överläkare i livförsäkringsbolaget Thule från 10 samlade L ett omfattande försäkringsmedicinskt material. Med hjälp av detta o fall från hans privatklinik förberedde han vid tiden för sin bortgång ett större arbete över de syfilitiska nervsjukdomarna.

Genom sitt enkla o anspråkslösa uppträdande, sin glada o humoristiska läggning var L omtyckt av kolleger, studenter o patienter. Sin fritid ägnade han åt segling o resor samt åt läsning av historisk litteratur. Hans ideologi var konservativ o fosterländsk; i sina olika förtroendeuppdrag tyckte han sig fylla bestämda förpliktelser mot sitt land. Det har sagts att han var "en man av osedvanlig objektivitet o rättrådighet" (I Holmgren).

Författare

Ingemar Nilsson

Arkivuppgifter

L:s patientjournaler med reg o korrespondens ang patienterna i Sv läkaresällskapets arkiv, RA. Brev från L i UUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Se Index operum Lenn-malmii composuit Lie Wistrand (Acta medica Scandinavica, vol 59, Sthlm 1923, s III— VIII).

Källor och litteratur

Källor o litt: H Bergstrand, Sv läkaresällsk 150 år (1958); F Henschen, Min långa väg till Salamanca (1957); I Holmgren, Mitt liv, 1—2 (1959); KI:s hist, 1—3 (1910); KI:s hist 1910—1960, 1—3 (1960); W Kock, K Serafimerlasarettet 1752—1952 (1952); H Marcus, F L (Hygiea 1924); G Nilson, Sv läkaresällskrs hist 1908—1938 (1947); E Sahlgren, F L (Sv läkartidn 1924); SLH 3: 1 (1886), 3: 3 (1901) o 4: 3 (1933).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
C G Frithiof Lennmalm, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/11232, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ingemar Nilsson), hämtad 2024-04-26.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:11232
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
C G Frithiof Lennmalm, urn:sbl:11232, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ingemar Nilsson), hämtad 2024-04-26.