Meriter

Lewis, Thomas, f omkr 1746 i Skottland, d 7 april 1783 i Sthlm, Maria. Gjutmästare vid Carron Co järnverk, Stirlingshire, Skottl, till 66, anställd vid Johan Cahmans grytgjuteri vid Gbg 66—68, erhöll privilegium för ett järngjuteri "efter engelska sättet" i eller vid Sthlm 26 jan 69, drev Bergsunds gjuteri på Södermalm från 69, burskap som manufakturist o järngjutare i Sthlm 31 jan 71, inneh av Nyhyttans masugn i Norberg från 80, anlade järngjuteri där 81. G 74 m Ulrica Benedicta Gahn, f 4 okt 57 i Falun, f 3 dec 43 i Sthlm, Klara, dtr till lanträntmästaren bruksägaren Hans Jacob G o Anna Maria Schultz.

Biografi

L blev tidigt gjutmästare vid järnbruket Carron i Skottland, som anlagts 1759—60 av bland andra en Thomas L, som antagligen var hans far. Vid detta särskilt för korta skeppskanoner berömda verk utfördes på 60-talet gjutgodset till James Watts första ångmaskin samt, genom J Jennings (bd 20) förmedling, delarna till Sveriges andra "eld- och luftmaskin", som från 67 användes till pumpanläggningen vid Persbergs storgruva.

Trots bolagets motstånd lät unge L jämte en mängd yrkesfolk värva sig till Sverige av brukspatron J Gahman, som 9 febr 64 erhållit privilegium på ett grytgjuteri vid Röda sten utanför Gbg. Dit anlände L 66 o ledde byggandet av en engelsk reverberugn för omsmält tackjärn. Lämpligt tackjärn kunde således köpas från olika håll, o man behövde inte egen masugn. Reverber- eller dragugnen var en teknisk nyhet o fanns förut i landet endast i Meyerska valsgjuteriet i Sthlm (byggd 62, förolyckad några år senare). När den nya ugnen färdigställts hopade sig beställningar, bl a på gjutgods till "eld- och luftmaskinen" vid Dannemora gruvor sommaren 68. L lämnade emellertid Cahman efter 18 månaders tjänst p g a dålig lön.

L sökte i Sthlm upp sin landsman bruksägaren R Finlay (bd 16), o med hans löfte om ekonomiskt stöd ansökte L hos både bergs- o kommerskollegierna 5 jan 69 om privilegium (orig i Statens sjöhist mus) på ett engelskt järngjuteri vid Sthlm. Finlay hade i okt 65 på bankauktion inropat en fastighet, kv Tobaksspinneriet 1, belägen vid Mälaren intill Hornstull på Södermalm. 2 april 69 överlät han fastigheten på L för 60 000 dlr kmt. Mot Finlays borgen upplånade han i Jernkontoret 30 000 dlr för uppbyggnaden. På platsen fanns förut ett bleckförtenneri för soppkittlar, matskedar o d jämte utvärdshuset "Bärg och Sund", varför området kallades Bergsund.

L lät uppföra en gjuteribyggnad stor nog att rymma reverberugnen. Vidare anordnades utrymmen för formning o gjutning. Han ersatte den omständliga o oekonomiska ler- formningen med råsandsformning även vid extra fin gjutning. Han anses ha varit först i landet med denna metod , som omkr 1800 synes blivit allmän för mindre pjäser. Gjutsand hämtades från England o Frankrike o tackjärn köptes i Bergslagen. Från Cahman tog han med sig gjutaren John Wuld o anställde 18 arbetare. Verket drevs med stenkol, o redan i slutet av 69 annonserade L i Stockholms Post Tidningar om "allehanda uti järn gjutne saker" samt etablerade öppen salubod, förmodligen i Gamla stan. Med gjuteriet förenade han en mekanisk verkstad, troligen landets första i sitt slag. I febr 71 erhöll L burskap både som manufakturist o järngjutare. Den 15 i samma månad beviljades förlagslån i kommerskollegium på 15 000 dlr kmt mot borgen av Finlay o dennes kompanjon, grosshandlare H Daveij.

Till L:s olycka gick Finlay i konkurs 71, o i nov s å förordnade Hall- o manufakturrätten på Jernkontorets uppmaning om inventering på Bergsund. L uppgav tillgångarna till 157 842 dlr kmt, vilket nästan balanserade skulderna, men värderingen var under den rådande deflationen orealistisk. Landets ekonomiska kris gjorde det svårt att få ny förläggare, varför L 72 nödgades begära sig i konkurs, påpekande att orsaken ej var "överflödig levnad, vårdslös hushållning, dobbel, svek eller dylikt" (Munthe, s 279). Kommerskollegium o Jernkontoret möjliggjorde dock driften genom förlagslån 19 nov s å. L hade mångskiftande tillverkning med bl a kugghjul, vattenledningsrör o hushållsartiklar. Hans grytor, kastruller o andra artiklar såldes genom järnkrämare, även i Finland.

Våren 75 erhöll L förlag, löpande tills vidare, av det stora handelshuset Bohman, Hassel & Görges i Sthlm mot sin svärfars borgen. Följande år (27 mars o 11 okt) avskrev kommerskollegium o Jernkontoret sina fordringar. Handelshuset skötte därefter försäljningen mot 2 % provision o en lugn period följde. God hjälp fick L av gjutaren William Wilde, som 75 kom från England. Liksom Carron Co tillverkade Bergsunds gjuteri även kanoner o kulor, o 75 ville Carrons chef köpa ritning o beskrivning av L på ett borrverk för helgjutna kanoner.

Genom brevväxling med Carron 74—81 följde L utvecklingen av Watts ångmaskin o övervägde tydligen att sätta igång tillverkning av sådana. En "eld- och luftmaskin" av gjutjärn byggdes 76 i ett pumphus vid Tanto kronobränneri i Sthlm. L uppbar 77 årsarvode för dess skötsel o ersattes särskilt för dess förbättring. Den eldades både med stenkol o ved, varav åtgick 160 famnar 78.

L samarbetade också med bergmästaren o metallurgen Bengt Qvist, som 70—76 vid Ersta på Södermalm anlade landets första degelstålgjuteri. Denne hade studerat stenkolsbrytning i England o ansåg fyndigheter möjliga i Närke, där Jernkontoret 74 o 75 bekostat borrningar. L tillkallades som expert på engelsk geologi, reste till örebrotrakten o tillstyrkte provborrningar där. Ett bergborrningsbolag bildades 77, vari L tecknade 1/4 av kapitalet, som förskotterades av Qvists svåger, apotekare F J v Åken i Örebro, bolagets drivande kraft. Borrningarna, ledda av Qvist, misslyckades emellertid.

80 köpte L av köpman W Groen en masugn, Nyhyttan i Norberg, där Wilde placerades som gjutmästare o avsikten var att blåsa eget bättre tackjärn till Bergsund. L byggde en ny blåsmaskin, en cylindrisk tackjärnsbälg med starkare bläster med reducerad vattenåtgång. L skrev 26 maj 80 att han ämnade bygga flera till försäljning. Emellertid smälte pipan o ugnen förstördes 81 på grund av att arbetarna inte var vana vid blåsmaskinen. I dec 82 var dock 6 bäl-gar klara till avsalu, o mot slutet av 80-talet var de i bruk vid många verk.

81 erhöll L bergskollegii tillstånd att i Nyhyttan uppföra ett gjuteri, det första i Bergslagen, o för hans tackjärn o gjutgods fastställdes stämpeln T:LEWIS. Där göts bak- o fyrugnar, pannor o hushållsgods (exempel på produktionen i form av mortel o pressjärn i museet på Surahammar). För Avesta kopparverk göts valsar, svarvade vid en anordning på hyttehjulet. En mjölkvarn gjordes med gjutna kugghjul o trilla. Den hade jämn gång o liten vattenförbrukning.

L gav bergmästare S v Stockenström i uppdrag att experimentera fram en liten masugn för gjuttackjärn vid Nyhyttan, o L deltog själv i försöken. Men de många misslyckandena o ständiga ändringarna försämrade L:s ekonomi. Som förlagsman för Nyhyttan inträdde i maj 82 svågern läkaren Henrik Gahn, som hann förskottera 9 922 rdr. Efter en tids sjukdom avled emellertid L av lungsot följande år i sitt hem på Bergsund. Behållningen i boet var 14 121 rdr. Industrianläggningen vid Bergsund förblev i bruk ända till 1929. Trots att L rycktes bort i unga år kom han "att spela en viktig roll i den svenska järnförädlingens historia" (Jernkontorets hist, 3: 1 s 80 f).

Författare

Rune Kjellander

Arkivuppgifter

Brev från Carron Co till L i KTH:s bibliotek :Arkivet.

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor o litt: T Althin, Studera o probera (1941); F Andersson, Svanå bruk o Nyhyttan (Dsedalus 1960, s 146); Anrep, 1 (1871), s 476; G Bodman, Skotska släktnamn i sv industri o teknik (Daedalus 1948, s 82); B Boethius o Å Kromnow, Jernkontorets hist, 3: 1 (1955); G Clemensson, Det första Fföganäs-bolaget (Stenkol o lera, 4, 1973); EF Heck-scher, Sveriges ekon hist, 2:1 (1949); R Kjellander, De var verkstadspionjärer (In-dustria 1956, nr 6); N Magnusson, Persbergs malmtrakt (Beskrivn:ar över mineralfyndig-heter, 2, 1925, s 272 o 361 ff); A Munthe, Västra Södermalm intill mitten av 1800-talet (1959); C Sahlin, TL o hans insats i den sv gjuteriteknikens utveckl (JKA 1928); dens, T L and Samuel Owen, two British Pioneers of mechanical Engineering in Sweden (The Newcomen Society, Transactions, 8, 1929, s 154—160); K Samuelsson, De stora köpmanshusen i Sthlm 1730—1815 (1951); S Tjer-neld, Sthlmsliv, 2 (1950).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Thomas Lewis, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/11310, Svenskt biografiskt lexikon (art av Rune Kjellander), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:11310
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Thomas Lewis, urn:sbl:11310, Svenskt biografiskt lexikon (art av Rune Kjellander), hämtad 2024-04-19.