Meriter

Liden, Johan Hinric, f 7 (egen uppg 6) jan 1741 i Slaka, ög, d 23 april 1793 i Norrköping. Föräldrar: lektorn Martin L o Elisabeth Rydelia. Elev vid Linköpings gymn till 4 febr 58, inskr vid UU 24 febr 58, disp pro exercitio där 2 okt 60, muntlig filos ex där 8 april 61, inskr vid Åbo univ 11 juli 61, studier där 62—63, informator i Finland juli 61—sommaren 62, disp pro gradu vid UU 26 maj 64, mag där 18 juni 64, doc i historia litteraria där 31 maj 65—72, eo amanuens vid UUB 30 sept 65—72, studieresa i Danmark, Tyskland, Nederländerna, England o Frankrike juli 68—juni 70, inskr vid univ i Göttingen 4 aug 68, studier där till mars 69, adjunkt i historia vid LU 8 sept 70—18 okt 76 (tilltr ej), prof:s n h o v 20 okt 76. — Led av sällsk Apollini Sacra dec 70, av Utile Dulci febr 71, LVVS 76, LVHAA 86. — Ogift.

Biografi

L:s farfar hade medellös inflyttat från Pommern men slutat som förmögen godsägare. Fadern hade tidigt lyckats lösa ut sina många syskon ur godset Lida (i Kvillinge, Ög), som de tog sitt namn efter. Han gifte in sig i två av Östergötlands inbördes besläktade prästfamiljer. L:s mor var brorsdotter till moralfilosofen o biskopen Andreas Rydelius. Hans bakgrund var alltså genuint andlig men också världsligt driftig. Enligt egen uppgift var han lungsiktig som barn, skämdes därför bort o blev envis o näsvis. Han hade länge dåliga informatorer men blev ett skolljus, inte minst i historia o matematik, lärde på egen hand moderna språk o visade talanger för musik o teckning.

Vid Uppsala universitet, där hans äldre halvbror Samuel Älf var docent, kunde L som ekonomiskt oberoende läsa vad som roade honom; i favoritämnet lärdomshistoria gavs ingen undervisning. Han gynnades särskilt av språkprofessorerna C Aurivillius, J Ihre, vars amanuens han blev 1760, o P Ekerman, som uppmuntrade honom till en självständigt författad  avhandling så, där han visar sig som en engagerad o redan grundlärd humanist. Därefter vistades han två år i Finland som informator o som student i Åbo. Samma stora beläsenhet framgår av en opposition där, som är ordagrant bevarad, hållen på en fyndig o ironisk men älskvärd akademisk jargong.

Åter i Uppsala skrev L praktiskt taget på 1,5 år Historiola litteraria poetarum Svecanorum, 1—4 (64—72), disputerade för magistergraden på del 1 o presiderade själv för del 2—3 (65). Nästan utan föregångare i ämnet, den sv poesiens historia, hann han behandla äldre tid o 15 poeter från 1600-talet i var sin efter omständigheterna goda biobibliografi, vanligen den första över resp poet o byggd även på otryckt material. Ämnesvalet var mest ett uttryck för en passion att samla o förteckna, o i sitt arbetssätt anslöt han sig helt till den lärda traditionen, vars uppgifter han ibland övertagit ganska kritiklöst. Poeterna bedöms eller karakteriseras bara indirekt, o värderingarna av deras alster har blivit strödda o mest religiösa eller moraliska, liksom när litteratur kommenteras i hans brevväxling med C C Gjörwell, där L:s få egna omdömen är osjälvständiga o sällan ägnade just poesi. Något egentligt estetiskt intresse visar inte arbetet. I egna versförsök, mest gravdikter o burlesker, brukade han följa franskklassiska ideal. I avhandlingen fäller han visserligen lånade omdömen i samma anda mot barockens överdrifter men delar inte alls den aktuella vittra kritikens förakt för äldre poesi o onyanserade beundran för den samtida utan söker betrakta bådadera objektivt. Tack vare denna förutsättningslöshet, sin respekt o sympati för poeterna o bibliografisk uthållighet lade han grunden till sv litteraturhistoria. Värdet utöver det biobibliografiska var dock begränsat o boken blev föga läst. Hans handskrivna samlingar till en fortsättning utnyttjades däremot länge flitigt.

L hade planer på tjänst vid gymnasium eller privat bibliotek, sökte in vid KB o blev möjligen ämnessven vid VA (64?). Snart nog inrättades för honom en docentur i lärdomshistorien vid UU o en ny eo amanuenstjänst vid UUB, där han i åratal lade ned all tid o kraft på en ny bokkatalog o på de okatalogiserade manuskripten. Vid en opposition blev han uppmärksammad av kronprinsen-kanslern, men hans akademiska framtid förblev högst oviss.

L engagerade sig starkt för flera av upplysningens författare. Redan skolkamraternas teologiska gnabb gjorde honom för alltid demonstrativt tolerant, o den ortodoxa kampanj wolffianen Nils Wallerius vid universitetet förde mot upplysningen skärpte L:s ovilja mot metafysik, logisk spetsfundighet, uppblåst lärdom o alla slags tvister o förföljelser. Han var moderat hatt men umgicks gärna med mössor, o av politiska frågor engagerade honom bara tryck- o yttrandefriheten. I akademiska fejder tog han ogärna ställning. Han visade förakt för rang o privilegier o hävdade gärna frispråkigt sin skepsis, även inför den akademiska överheten. Ändå tycks han ha saknat fiender; han hade ett vinnande sätt, o hans sällsynta livlighet o munterhet var förenade med ett allvar, som väckte förtroende. Han såg bra ut, o hans kvicka konversation gjorde honom uppskattad i olika sällskap, men han var kräsen i valet av vänner o ofta ensam.

Med den empiriska vetenskapen som mönster vände sig L mot all metodisk oegentlighet, mot okunnighetens fördomar, myter, vidskepelse o annat självbedrägeri, mot auktoritetstro o förutfattade meningar överhuvudtaget. Gängse upplysta tankar tillämpade han på ett kanske grunt men också odogmatiskt o balanserat sätt. För egen del eftersträvade han en filosofs självkännedom o sinneslugn. Hans ständiga betraktelser över egna svagheter, om moral, dygd o vänskap o över döden hämtades ur en uppriktig o något gammaldags fromhet, färgad av pie-tism o särskilt herrnhutism. Utan att någonsin ha velat bli präst predikade han när tillfälle gavs.

I L:s växande bibliotek var samlingen av akademiska avhandlingar snart en av landets största. Den lärda kommunikationen gick ännu mycket via privat korrespondens, o centralt placerad kunde han förse vänner o andra med råd, uppgifter, dupletter, avskrifter o akademiskt tryck, göra efterforskningar o vara ombud vid auktioner o tryckning. Han sökte igenom landets arkiv o bibliotek o samlade själv särskilt handskrifter om Östergötland. Tyngdpunkten låg som i alla hans egna tryckta arbeten vid personhistorien. Han skrev mest för Gjörwells tidningar. I Svenske Mercurius 64 trycktes en mördande brevrecension av K Lenasus' naivt o pretentiöst grundliga beskrivning av Delsbo socken. Den gjorde L allmänt känd som satiriker men var även i hans egna ögon alltför onyanserat skämtsam.

Trots den rådande ekonomiska krisen kunde L företa en utländsk studieresa, stödd av fadern o ett teologiskt stipendium o väl försedd med rekommendationer. Han lämnade Uppsala i febr 68 o Ystad 1 juli. Med tanke på såväl samtid som eftervärld skrev han långa resebrev, som cirkulerade bland vänner o avtrycktes av Gjörwell, ibland mot L:s vilja o i förvanskad form, o förde en resedagbok, som var mycket utförlig o därtill tyngd av lärda anteckningar. Hans ovanliga förening av lärdom, sak- o personintresse, iakttagelseförmåga o skrivglädje gör den nästan unik.

På de minst 150 orter L passerade såg han outtröttlig o rastlös bibliotek, museer, observatorier, kyrkor o slott. Han noterade sedvänjor, bevistade överallt gudstjänster hos främmande trosbekännare, beundrade den katolska musiken o uppskattade alltmer den teater han såg. Stor plats ägnade han åt tekniska anordningar o humanitära inrättningar men redovisade allt mindre rena sevärdheter liksom de säkerligen stora praktiska vedermödorna. Som alla i hans sociala skikt blev han överallt omhändertagen, introducerad o trakterad. Frejdigt o självsäkert sökte han upp lärda, präster o annan societet liksom utlandssvenskar o vann allas sympati med sin världsvana o taktfulla uppriktighet o inte minst som frimurare. De mest olika människor har vittnat om sina positiva intryck av honom.

L låg 8 månader vid Göttingens universitet, berömt för tolerans, yttrandefrihet o god undervisning, för empiriska ideal o en satirisk anda, allt i hans smak. Han följde 8 lektioner dagligen, särskilt för filologen J D Michaelis. Denne hade angripits av sv teologer men skulle genom L:s aktion via sin gynnare A J v Höpken med tiden tilldelas Nordstjärneorden. L tycks inte ha deltagit i studentlivet men umgicks med alla lärarna, vilkas karaktärer o relationer han beskrivit, o blev invald i två av stadens tre lärda sällskap.

I Nederländerna tog L djupa intryck av det fria samhällsskicket, toleransen o driftigheten, besökte herrnhutarkolonin i Zeist o studerade i Amsterdam skeppsvarv o fabriker förklädd till båtsman. Till London kom han vid midsommartid 69 o stannade 6 månader. Bibliotek, studiegång, beläsenhet o språkkunskaper var trots större resurser sämre i England än annorstädes, tyckte han. Upplysningslitteraturens stående föreställning om engelsmäns vetenskapliga fallenhet, sunda förnuft, fördomsfrihet, individualism, trofasthet o likgiltighet för döden, som motsvarade hans egna ideal, fann han helt riktig. Av alla predikningar han hörde tog han starkast intryck av metodisternas, träffade Wesley o brevväxlade med honom.

På grund av faderns död i nov 69 måste L påskynda resan o helt avstå från att utsträcka den till Italien, som han drömt om. I Paris stannade han 3 månader, o tempot blev alltmer hektiskt. Han besökte främst sv envoyén G P Creutz, bland vars gäster han träffade även kända franska skönandar. Klostren o den religiösa intoleransen chockerade honom. Fransmännen fann han smidiga men förställda, ytliga o osakliga o ogillade främst deras erotiskt utmanande frispråkighet o uppträdande — trots tydligt intresse för kvinnlig fägring förblev han själv helt oerfaren. Han såg också de politiska upplösningstendenserna o vittnade med indignation om nöden. I rasande fart träffade han i en lång rad tyska städer furstliga personer, litterära idoler o otaliga ämbetsmän o lärda. Han tog vägen också över Waisenhaus i Halle o kolonien i Herrnhut o återkom till Ystad 27 juni 70.

L hade framför allt besökt o betygsatt varje orts bibliotek, vidare bevakat auktioner, bokmarknad o översättningsverksamhet, övat sin blick för böcker o handskrifter, gjort ständiga anteckningar o kompletterat sitt bibliotek. Han hade underhandlat med bokhandlare åt Gjörwell, utfört många andra uppdrag o försökt främja de personliga kontakter som det lärda utbytet var baserat på. Själv hade han haft tillträde till eljest slutna sammanträden i flera akademier.

L:s förhandsuppfattningar om engelskt o franskt väsende blev i största utsträckning bekräftade. I England, där hans förkunskaper o engagemang var störst, blev hans bild ganska idealiserad, trots mängden av egna iakttagelser o en inlevelse i engelsk livssyn större än någon annan frihetstida svensk visat (Rydberg). I Frankrike reagerade han genomgående som en germanskt gedigen "pedant". I Tyskland kunde han lära känna ett par dussin kulturstäder av mycket olika kynnen o tog skiftande men starka intryck. Den tyska upplysningen förenade också lärdom o fromhet på ett sätt som han kunde uppskatta. Den kritik av Sverige L mötte o hans egna jämförelser gav honom nya perspektiv. Hans engagemang för frihet o rätt ökades, i vänners ögon till överdrift. Han intresserade sig också för aktuella ekonomiska frågor o bevakade naturvetenskaperna men såg på modevetenskapen botanik med ironisk distans o på tidens läkekonst med mördande kritik. Däremot var han entusiastisk för koppympningen o drog själv en lans för ny, rationell o fördomsfri medicin genom att närvara vid dissektioner o förlossningar. Han kunde se odogmatiskt o positivt på även mycket djärva vetenskapliga teorier. De rudbeckianska hade han dock alltid helt avvisat. Som historiker delade han f ö sin tids ringa förståelse för det genuina, för tradition, sedvänjor o stilar.

L tog avstånd från upplysningens mer materialistiska yttringar o krassare framstegsoptimism. För hans personliga version av tidens upplysta tänkesätt förelåg ingen motsättning till hans religiösa moralism, men den förutsatte trosfrihet. Han värderade alla sekters predikanter efter deras förmåga att tala till hjärtat o stöttes sällan av främmande religiösa bruk. Denna eklektiska kristendom avvisade däremot både ortodoxi o mysticism. Hans ständigt stigande tvivel inför Swedenborgs lära blev till visshet, då han träffade denne i London o fann honom direkt "förryckt". Fastän han alltid tagit starkt avstånd från katoliker o kom att förundras mycket över judar, försvarade han bådadera mot orättvisa anklagelser. På upplysningsförfattarna lade han mest moraliska synpunkter, o rent litterära värden tycks oväntat mycket ha gått honom förbi, även i den teater han såg.

Resan fördjupade L:s livsåskådning mer än hans kunskaper. Han hade alltid strävat till enkelhet o behovslöshet, o till hans ekonomiskt betingade intresse för jord- o skogsbruk hade kommit alltmer av rousseauanskt natursvärmeri o olust inför stadslivet. Tillbakadragna lärda han mött o de bekanta engelska lantjunkarna togs till mönster, o han ville inte vidare satsa på en karriär utan snarast etablera sig på landet o gifta sig. I Lund sökte han dock en adjunktur i historia, som han till sin förvåning fick — varpå kronprinsen, som ville behålla honom i Uppsala, utverkade ett års permission. L syssel- satte sig tills vidare med sina böcker o en mycket uppskattad undervisning; vännen Anders Schönberg föreslog med honom i tankarna en professur i lärdomshistoria. Alla skolformer men särskilt lägre blev föremål för L:s intresse o reformförslag; av egen erfarenhet satte han allmän undervisning framför privat.

L hade länge med omåttligt o stillasittande arbete frestat på sin svaga hälsa men mått väl av resans rörliga liv. I aug 71 angreps han plötsligt av en utpräglad o svår gikt, som kom lederna att smärta vid minsta rörelse. Inom två år måste han bäras omkring o klädas av o på. Mot förmodan satsade han länge på läkares råd, vård, mediciner o kurer, tom genom en strapatsrik resa till Aachen, där ett års plågsamma behandlingar blev helt utan resultat. Han bar sitt öde med ett nästan oföränderligt tålamod, enligt honom själv hämtat mer från religionen än från filosofin. Efter ett års kurer i Sthlm hyrde han in sig hos vännen Johan Kuhlman i Norrköping aug 76, tog avsked från tjänsten i Lund, som han aldrig tillträtt, o fick professors namn. Sjukdomen förvärrades o nya åkommor tillstötte, men med ovanlig själsstyrka behöll han sin kunskapstörst, snabba associationsförmåga o lätthet att uttrycka sig. Han uppehöll en enorm brevväxling, fastän han snart uteslutande måste diktera. Från okt 80 låg han helt orörlig med krökta knän, kunde inte ens bläddra i en bok o måste vändas regelbundet dag o natt.

Övertygad om att inte leva länge till donerade L 79 plötsligt sin alltjämt växande boksamling till Östgöta nation i Uppsala jämte kapital tillgängliga efter hans död, bl a till lön för en bibliotekarie. Denne skulle vara utsedd av nationen o tills vidare godkänd av L men också inneha k fullmakt. Denna illa genomtänkta hybrid mellan privat o offentlig tjänst gick igenom tack vare kungens välvilja, men universitetet o dess räntekammare gjorde viktiga förbehåll. L klandrades också för fåfänga, nationshögfärd o otacksamhet mot Linköping o Lund. Den utvalde bibliotekarien J Duværus dog inom kort o efterträddes av C G Leopold, som snart kallades till hovet o helt försummade sysslan. L lät då 87 överföra donationen till UUB o uppkomna dupletter till andra bibliotek. Kapital skänkt av L:s styvmor anslogs till en amanuenslön o två stipendier med L:s namn, något som bestod till långt in på 1900-talet. Han skänkte även sin samling av handskrifter o brev till UUB, dock förseglade på 50 år. Gustav III m fl kom att ta detta till mönster för sina arkivdonationer.

L lyckades trots sjukdomen fullfölja en bibliografi över sv avhandlingar i 5 delar (78—80), som fyllde ett stort behov o ännu är oumbärlig. I övrigt utgav han arbeten av A Rydelius (78), som han mycket beundrade, o av J F Kryger (82), dagböcker från riksdagen 1682 (88) o brev mellan E Benzelius dy o dennes bror (91), alla efter erkänt framsynta riktlinjer, samt en egen förteckning över Benzelius' arkiv o brevsamling (91). Han förmedlade fortfarande uppgifter, gjorde granskningsarbeten, blev ledamot av flera lärda sällskap o erbjöds inval även i PS o VA. Med tiden skänkte han stora belopp till akademier o till välgörenhet.

I en tid som höll L:s humanism för pedanteri såg han som sin uppgift att rädda lärda gestalter o deras dokument från glömskan, men hans samlingar vittnar mer om grundlighet än om kritisk förmåga. Han var rastlös, splittrad o ibland ytlig o hade även bortsett från sin sjukdom svårt att fullfölja allt han började. Med sin stora receptivitet speglar han desto bättre tidens odling pa många områden. I omdömen o råd visade han självsäkerhet o lätt docerande moralism men alltid måtta o sunt förnuft, någon gång snusförnuft. Omgivningen översåg gärna med det behov av att briljera o bestämma o den envishet som var hans största fel o som han ofta förebrådde sig själv. Föga hemma i nuet litade han till andra ideal, skenbart oförenliga men i en tydligen problemfri avvägning: klassisk stoicism, innerlig fromhet o upplyst framtidstro.

Som levande kuriosum hade L ständiga besök, t o m av kronprins Gustav Adolf, o fick därmed i skilda frågor en efter omständigheterna häpnadsväckande orientering o stort inflytande, som ibland dock överskattats. Han lät t ex översätta flera neologiska skrifter o uttalade sig i deras anda men också till fördel för herrnhutare. Under kriget 88—90 blev han rentav medelpunkt för den spontana frikårsrörelsen till hembygdens försvar. Med glädje såg han sina krav på tankens o stilens klarhet förverkligade av Kellgren i Stockholms posten, vars kampanj emot swedenborgianism o animal magnetism han stödde. Som rojalist o lojal patriot ansåg han sig ha bemötts med mycken illvilja o från aristokratiskt håll anklagats för att stödja despotism; Gustav III :s död gjorde honom mer isolerad. Han var in i det sista rastlöst verksam med att diktera o trotsade tidens fördomar ännu i förordnanden om sin obduktion o begravning.

Författare

Lars Lindholm

Arkivuppgifter

L lämnade uppgifter till biogr samlingsverk, föreliggande i hs men ej tillgängliga under hans livstid, av vännerna C H Braad (som oväntat illvilligt betonar de svagheter L brukade anklaga sig själv för), J Apelblad o G Sommelius; efter hans död trycktes berättelser om hans sjukdom av J P Westring o om hans död av E Pasch m m i Gjörwells Svenska archivum 1793 samt minnesteckningar av E Juringius vid Linköpings stifts prästmöte, A Wilde i VA o L P Wåhlin vid LU (ingen 1 Uppsala); moderna biografier först av A Nelson 1934 o L Lindholm 1978.

Största delen av L:s arkiv o samlar i UUB (mindre delar i LSB, LUB o a bibi). I UUB finns mer än 6 000 böcker, förutom avhandl: ar m m, med exlibris, försedda med vissa antecknar; hs under mer än 900 titlar, bl a 2 vol släkt- o personhandl:ar, 2 stamböcker, 4 vol resedagböcker, övriga vol till stor del upplösta o fördelade på ämnen, medan de 18 brevvol bibehållits (häri minst 1 900 brev till L med början 1760, bl a 193 från G C Gjörwell 1763—93). — Brev från L främst i UUB, bl a till C Aurivillius, E M Fant, 5 Rosenhane, N v Rosenstein o främst till A Schönberg o S Älf, i KB bl a till G C Gjörwell (294 st), G F Mennander, J G Stricker, D Tilas o G G Warmholtz, i LSB bl a till föräldrarna, J Kuhlman, J Lindblom o S Älf o i VA till P F Aurivillius o P Wargentin, vidare bl a i LUB, Skara SB o Hfors UB. — Många brev från L tr i Gjörwells tidskr, i senare tid i hist tidskr:er samt hela brevsviter till föräldrarna o J Kuhlman (1961), se Tr arbeten nedan; flera utdrag ur dagboken tr.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Tentamen historico-lite-rarium, de favore sereniss. domus Mediceae, in migrantes ab Oriente in Occidentem literatos et literas. [Akad avh, preses P Ekerman.] Upsaliae [1760]. 44 s. — Historiola litteraria poetarum Svecanorum. [Akad avh, 1: preses C Aurivillius.] P 1—4. Upsalia: [1764, 1765, 1765, 1772]. 108 s. — Catalogus disputatio-num, in academiis et gymnasiis Sveciae [1—2: atque etiam, a Svecis, extra patriam habitarum] ... Sectio [1]—5. Upsaliae 1778—80. 606, 221, 255, 54, 63 s. — Repertorium Ben-zelianum, innehållande I. Förtekning på en del af ärke-biskopens herr doct. Eric Benzelii den yngres manuscript-samling; och II. För-tekning, särskild, på förenämnde ärkebiskops bref-samling. Sthlm 1791. 224, (26) s. — Förtroendes brev från Johan Henrik Liden 1768—1787. Utg med en inl av Hilda Danielson. Norrköping 1961. 362 s. (Föreningen Gamla Norrköping, Publikationsserie . . ., 10.) — Övr mindre arb o utgåvor se Lindholm, nedan a a, s 298 f.

Källor och litteratur

Källor o litt: L Lindholm, J H L, lärd o resenär (Studier i idé- o lärdomshist, 1, 1978) o där s 292 ff o 300 ff anf hs o litt, i sht A Nelson, J H L:s levnad. En konturteckning (LSBH, N S, bd 2:1, 1934); S Rydberg, J H L i Paris (OoB 1945); dens, Sv studieresor till England under frihetstiden (Lych-nos-bibl, 12, 1951) o ovan nämnda samtida biogr.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Hinric Lidén, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/11334, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lars Lindholm), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:11334
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Hinric Lidén, urn:sbl:11334, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lars Lindholm), hämtad 2024-04-24.