Meriter

2 von Kræmer, Anders Robert, son till K 1, f 6 febr 1825 i Sthlm, 2:a livg, d 13 mars 1903 där, Hedv El. Inskr vid UU 7 maj 41, fanjunkare vid 2:a livg 30 dec 42, kansliex vid UU 8 juni 43, ex inför VHAA 22 juni 43, eo kanslist i lantförsvarsdep:s kansliexp 17 juli 43, officersex 29 dec 43, underlöjtn vid livg 13 mars 44, löjtn 21 juni 47, e elev vid Ultuna lantbruksinstitut 49—51, led av ridderskapet o adeln 50—66, kapten 15 juni 58, adjungerad led av artillerikomm 63— 64, statsrevisor 63, 68, 76—77, major i armén o avsked med tillstånd att kvarstå i reserven 25 april 65, stadsfullm i Sthlm 67—71, led av FK 77—94 o 97—03 (tillf utsk 77, statsutsk 78—87 B, 92 o 93, särsk utsk 92 U), ordf i revisionen för granskn av järnvägarnas förvalta 78, led av komm rör lantförsvarets ordnande juni 80—juni 82, hovmarskalk 1 dec 92, avsked ur krigstjänst 10 juni 98. — LLA 89; fil hedersdr vid UU 6 sept 93. — Förf o språkforskare.

G 10 april 56 i Sthlm, 2:a livg, m Johanna Henriette Amalia v Holst, f 23 sept 36 där, livg till häst, d 1 sept 04 i Flen, dtr till hovmarskalken Hans Gram v H o Hanna Amalia Henrietta Benedicks.

Biografi

Med sin utbildning som jurist, officer o lantbrukare o sina mångsidiga intressen o erfarenheter kom Robert K att inta en uppmärksammad position på riddarhuset under ståndsriksdagarna 1850—66. I sitt första yttrande i mars 51 talade han för ett utvidgande av judarnas rättigheter i Sverige. Även i andra frågor företrädde han liberala åsikter. Han gjorde sig känd för saklighet o besinning. I juni 57 ansåg han t ex att beslutet om västra stambanans dragande norr eller söder om Mälaren borde uppskjutas "till dess passionernas svall hunnit lägga sig", o påtalade då "de bedrövliga strider" som förts om banor som aldrig blivit föreslagna.

K var riddarhusets radikalaste frihandlare o yttrade sig ofta mot tullarna, särskilt mot dem på fläsk. Utförseltullarna betecknade han i maj 63 som så föråldrade "att de ha tycke av barbari" o han förnekade då att tullar över huvud någonsin kunde vara fördelaktiga för ett land: "Hur skulle ett lands välstånd kunna bero därav, att det omgjordas med skatter? Tvärtom måste väl varje skatt verka hämmande på den naturliga utvecklingen o blott kunna tillåtas såsom nödvändigt ont — för statsinkomstens skull; men aldrig såsom något gott i o för sig." K talade på riddarhuset också varmt för utvidgning av kvinnans medborgerliga rättigheter.

Efter representationsreformen — han hade varit emot den därför att den inte var "en verkligt god, en som kan bestå" — satt K i FK 77—94 för Älvsborgs län o från 97 för Jämtlands län. Han betraktades som en av kammarens mest självständiga o samvetsgranna moderat-liberala ledamöter; enligt Dardel skall han redan i febr 80 ha nämnts som kandidat till en taburett vid eventuell ministärförändring. Ehuru bestämd frihandlare stod K nära Lantmannapartiet i sitt ivrande för bättre villkor för jord- o skogsbruk, för sparsamhetspolitik o ett försvar byggt på både stam o värnpliktiga o med anknytning till indelningsverket. Som uppriktig anhängare av vidgad kommunal o politisk rösträtt stödde han Liberala samlingspartiets rösträttsförslag. Under sitt första år i kammaren hade han förklarat vad som var hans politiska ledstjärna: "Det är, att lag, för att bliva rätt kraftig o lätt handhavd, bör vila på sed." I enlighet därmed var han angelägen att ta hänsyn till den allmänna folkmeningen o betona att riksdagsmännen dock främst var representanter.

K:s militära sakkunskap var betydande, särskilt när det gällde ekonomin, o hans ord vägde tungt i debatterna om bl a fästningsbyggen, trängbataljoner o nya vapen. Han tog som ledamot av lantförsvarskommittén 80—82 viktiga initiativ o vann gehör för sitt förslag att all beväring inom armén skulle övas högst 90 dagar, fördelade på två år för infanteri o träng men avverkade i ett sammanhang för övriga vapenslag. Vid urtima riksdagen 92 var han medlem av det betydelsefulla särskilda utskottet i försvarsfrågan o framträdde där med en grundlig egen utredning. Efter att länge ha varit motståndare till de olika härordningsförslagen gav han slutligen sitt stöd åt det 02 framlagda.

Bland K:s övriga insatser som riksdagsman kan nämnas hans mångåriga ledamotskap i statsutskottet; som ordf i dess första utgiftsavdelning spelade han 93 en viktig roll för uttalandet om konsulatärendenas unionella behandling. Han hörde också till dem som ivrade för att norra stambanan borde sträckas "till vår yttersta nord", inte bara av militära skäl utan framför allt för att förebygga förfinskning. Särskilt uppmärksammad blev han under debatten om "munkorgslagen" i maj 89, då han var en av de få i FK som försvarade friheten: "Efter mitt förmenande äro såväl tryckfrihet som yttrandefrihet o församlingsfrihet i ett ordnat samhälle rent av nyttiga saker, vid vilka man bör vänja sig på samma sätt, som man bör vänja sig vid att uthärda frisk luft . . . Krut är en farlig sak, men om man antänder krut på en öppen yta, blossar det väl upp, men har ingen sprängande kraft. Stänger man åter in det, då skall man erfara de förskräckliga verkningarna." 97 motionerade K om författares äganderätt till tryckt skrift o Sveriges anslutning till Bernkonventionen. Uttryck för hans reformsträvanden var också hans kamp mot latinherraväldet liksom hans sista motion (02) att allt riksdagstryck borde följa den modernisering av stavningen som tidigare genomförts i läroverken.

Bakom de senast nämnda aktiviteterna låg K:s alltifrån ungdomen starka litterära o språkliga intressen. Han hade redan 50 blivit prisbelönad av SA för skaldestycket Nordens natur (tr 51). 53 följde Sydfrukter, en samvetsgrann resebeskrivning med historiska återblickar över italienska sevärdheter på orimmade trokéer. I företalet sade han sig planera "en sångare-vandring kring Britannien", varmed han skulle söka "frambesvärja det poetiska i nutidens högsta politiska o materiella kultur". Resultatet blev den i flera avseenden märkliga poetiska reseberättelsen Diamanter i stenkol, skriven på orimmade jämber med verben i singularis. I detaljrik realism o på konkret bildspråk utgör den ett besjungande av bl a den moderna tidens handel, dess fabriker o järnvägsstationer, samtidigt som den också framhäver industrialismens hot mot mänskligt liv o därmed kan sägas förebåda Rydbergs o Snoilskys sociala diktning liksom Strindbergs Sömngångarnätter.

Enligt Strindberg höll realismen genom K "sitt förtidiga intåg i Sverige". K mötte också mycket kritik för sin uppfattning om poesin, o han föll ofta tillbaka i romantisk efterklang, vilket bl a visas av hans samling Dikter, där huvudnumret är en hyllning till Atterbom. Några fler poetiska reseberättelser skrev han inte, däremot två vaket iakttagna reseskildringar på prosa, Två resor i Spanien o En vinter i Orienten.

Tyngdpunkten i K:s senare författarskap ligger inom språkvetenskapen. Han skrev en rad livligt debatterade tidningsartiklar, av vilka flertalet utgavs 58 i samlingsvolymen Om språkfrågan. Liksom C J L Almqvist utgick K från att det talade språket är det levande o att man därför bör "följa naturen o undvika förkonstling" genom att låta talspråket ge liv åt skriftspråket. Med imponerande lärdom rörande den allmänna indoeuropeiska språkutvecklingen alltifrån sanskrit — K stödde sig särskilt på tysk romantiskt spekulativ språkforskning — underströk han att talspråket troget följer "en förenklingslag, vilken under årtusenden oupphörligt fortverkat inom hela vår språkstam". Till de viktigaste grammatiska regler han rekommenderade — även i poesi — hörde att verbens pluralformer slopades o att bestämd form plural av neutrala substantiv på konsonant bildades genom ändelsen -ena, t ex bordena, husena. Han ville dessutom bl a avskaffa konjunktivformerna o minska antalet genus. Däremot ville han av praktiska skäl ha kvar åtskilliga pluralformer på -er, såsom verber o poemer.

K:s för sin tid radikala språkliga reformsträvanden mötte på sina håll starkt motstånd. Till hans argaste vedersakare hörde Herman Bjursten, som ansåg att han eftersträvade "pigspråkets införande i litteraturen". Men K fick senare stöd av erkända språkmän som Adolf o Erik Noreen, Gustaf Cederschiöld o Esaias Tegnér d y. Någon egentlig strid medförde däremot aldrig hans senare språkforskningar, som huvudsakligen var inriktade på metriken. Med sin stora grundlighet o sitt rika material av iakttagelser nådde han där verkligt betydande resultat särskilt i fråga om metrikens beroende av musikens rytmik, om de enstaviga o de trestaviga ordens rytmiska värde samt om de trestaviga ordens användning i både äldre o yngre skalders poesi. Själv talade K om "de stundom nästan modfällande svårigheterna" i detta forskningsarbete. De ledde dock till att han 93 blev fil hedersdr vid Uppsala univ o 97 av SA tilldelades Karl Johan-priset "såsom en aktningsgärd, ägnad en långvarig, åt vitterheten, åt studiet av dess prosodiska teknik o åt språkforskningen invigd författareverksamhet". Hans språkliga insats beröms också i Snoilskys hyllningsdikt Stenhammar.

K hade 70 ärvt godset Stenhammar i Flen, Söd, o drivit detta efter rationella metoder som meriterade honom för inval i LA 89. Han utgav historiken Stenhammars-boken 86 o förordnade i sitt testamente, att godset skulle tillfalla staten för att efter hans makas död disponeras av någon prins eller annan framstående man.

Författare

Ragnar Amenius

Arkivuppgifter

Ms o anteckruar rörande sv tal- o skriftspråket i KB. Brev från K i KB, RA, UUB (bl a till fadern o A Noreen) o NordM:s arkiv.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Nordens natur. Skaldestycke. Sthlm 1851. 36 s. Övers Poznan 1895. 47 s. — Sydfrukter. Dikt. Sthlm 1853. 142 s. Övers (jämte föreg) Berlin 1856. 212 s. — Qvartetten. Dikter. Upsala 1855. 170 s. (Tills med G G Strandberg, C R Nyblom o F Sander.) — Diamanter i stenkol. Dikt. Sthlm 1857. 160 s. — Skandinavismen. Upsala 1857. 8 s. [Sep ur Svenska tidningen så.] — Om språkfrågan. Sthlm 1858. 130 s. — [Tre dikter] (Nordstjernan, Sthlm 1859, s 41—46). — Två resor i Spanien. Sthlm 1860. 195 s, 8 pl. — Om Atterbom. Bidrag till hans bild. Sthlm 1861. 16 s. — En utflygt till Sorö. Sthlm 1861. 16 s. [Sep ur Aftonbladet 1860, n:r 305 o 306.] — Brutna toner. Sthlm 1865. 12 s. — En vinter i Orienten. Reseanteckningar från Egypten, Nubien, Sinai och Palestina. Sthlm 1866. VII, 399 s, 29 pl, 1 karta. — Dikter. Sthlm 1867. 167 s. — Sten-hammars-boken. Sthlm 1886. 175 s, 3 pl. [Föret.] — Svensk metrik på grundvalen af musikens rytmik. Ff 1—2:1*. Sthlm 1874— 93. 1. 1874. 107 s. 2. öfversedda uppl 1899. 102 s. 2:1. Prosodi. 1893. VI, 184 s. — Om enstaviga ords rytmiska värde i svenskan. Sthlm 1882. X, 163 s. — Pegasernas stall. I ett album öfverlämnadt till skalden Carl Snoilsky på hans femtionde årsdag (Svea, årg 49, 1893, Sthlm 1892, s 7—12). — Om pre-dikativet utförligt. H 1—3. Örebro 1896—98. 1. 1896. 100 s. 2. 1897. 22 s. 3. 1898. 30 s. [Sep ur Pedagogisk tidskrift 1896—98.] — Öm trestaviga ords användning i vers. Örebro 1899. 201 s. [Sep ur Ped tidskr så.] — Familjen Ragout. Julklappsverser af R. v. K. Sthlm 1900. 18 s. [Sign.] — Vägar på hvilka talspråkets verbregel intränger i skriftspråket. Sthlm 1902. 20 s. [Ur Stockholms dagblad s å.] — Samlade skrifter. Utg af R G:son Berg. D 1—3. Sthlm 1905. 658, 524, VI, 510 s. — Bidrag i Pedagogisk tidskrift, årg 30, 1894, 32—35, 1896—1899, Sthlm, samt i dagspressen.

Källor och litteratur

Källor o litt: AdRP 1850—66; H Ahlenius, Arbetaren i sv diktn (1934); G Cederschiöld, Om svenskan som skriftspråk (5 uppl 1924); P v Dardel, Dagboksanteckn:ar 1877—1880 (1918); G Hasselberg, Realistisk lyrik (1923); B Julen, Lyrisk modernism för 100 år sedan (DN 1 aug 1952); dens, Poetisk landshövdingeson på resa (SvD 9 juli 1960); dens, Den lyriska realismens pionjär i Sverige (OoB 1962); B Levvan, Drömmen om Italien (1966); V Millqvist, Sv riksdagskal 1903 (1903); T Nevéus, Ett betryggande försvar (1965); A Noreen, Vårt språk, 1 (1903); Riksdagens prot m bih 1877—94 o 97—03; SAH 1897 (1898); E Svensén, De döde (Nornan 1904); V Spångberg, R v K (Svea 1904); K Tarschys, "Sv språket o litteraturen" (1955); E Wellander, Vi gå eller Vi går? (1947). — Nekr:er i dagspressen.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
A Robert Kræmer, von, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/11741, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ragnar Amenius), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:11741
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
A Robert Kræmer, von, urn:sbl:11741, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ragnar Amenius), hämtad 2024-04-24.