Meriter

Janzon, Per (Pelle) Adolf, f 4 nov 1844 i Norrköping, d 20 okt 1889 i Sthlm, Hovf. Föräldrar: stadsfiskaren Adolf Jansson o Anna Margareta Olofsdtr. Sjöman, elev vid elementarlärov i Norrköping tom vt 63, inskr vid UU ht 63–68, statist vid K teatern, sånglektioner våren 70, engagerad som sångare (basbaryton) vid K teatern 1 juli 70, premiäraktör där 75. – Ogift.

Biografi

Efter en kortare tid som sjöman var Pelle J 1863–68 inskriven vid Uppsala univ, där han studerade historia men även läste estetik och filosofi. Någon examen åstadkom han inte, men han gjorde sig känd som god bas-barytonsångare och komisk talang, var uppburen i både OD och olika vissammanhang och ledde dessutom teaterverksamheten inom Östgöta nation. I okt 1868 flyttade han till Sthlm, där han en tid var statist på K teatern men snart blev uppsagd, varefter han som förlorad son återvände till hemstaden Norrköping. Våren 1870 gjorde han ett nytt försök att slå sig fram i Sthlm och tog där sånglektioner för Anders Willman — senare även enstaka för Carl Fredrik Lundqvist, Oscar Arnoldson och Fritz Arlberg — och övervar några lektioner i K teaterns elevskola. I juni s å debuterade han på operascenen som Plumkett i Martha och hade sådan framgång, att han omedelbart engagerades; han stannade sedan vid K teatern till sin död.

J blev snart en av teaterns största publikfavoriter, och åtminstone inom buffafacket erkände också kritiken hans obestridliga begåvning och originalitet. Som den förnämsta av hans komiska prestationer betraktades tolkningen av akrobatdirektören Gigoti i Diamantkorset, men också hans Leporello i Don Juan och Falstaff i Muntra fruarna i Windsor hörde till de ofta prisade. Bland hans många glansroller märks vidare Figaro i Figaros bröllop, Bartholo i Barberaren i Sevilla, Dulcamara i Kärleksdrycken, Gil Peréz i Svarta dominon, Löpar-Nisse i Värmlänningarna, Kark i Den bergtagna, Kaspar i Friskytten och Escamillo i Carmen. J medverkade även med framgång i talpjäser, och mot slutet av sitt liv, då rösten börjat svikta, hade han planer på att helt övergå till det rent dramatiska området.

J hade en både kraftfull och välljudande stämma, men den ansågs brista i skolning. Av särskild betydelse för hans stora popularitet var hans goda artikulation och parlando liksom den temperamentsfulla komiken och hans från alla elevskoleregler frigjorda agerande. Han ville inte bara vara sångare utan även som skådespelare skapa festliga och ofta bullrande karaktärer, som drog uppmärksamheten till sig. För detta ändamål lade han stor vikt vid maskeringen, men denna liksom hans yviga gester kunde ibland leda till överdrifter och tom karikatyrer.

Även utanför scenen hörde J till sin tids mera kända sthlmare; anekdoterna är många om hans studentikosa och stundom vilda upptåg långt upp i åldern. Han var en livsglad och dominerande sällskapsbroder med operakaféet och "gropen" i Grand Hotel som stamtillhåll. Där hördes hans cyniska och radikalt respektlösa jargong vida omkring, men där var han heller inte svårbedd att sjunga några av sina bravurnummer från konserter, framför allt av Bellman och Wadman, liksom den s k portervisan ur Martha som blev något av en signaturmelodi för honom: "Hurra för humle, hurra för malt! De äro livets krydda och salt!" Bordets fröjder av mat och dryck värdesatte han högt, och hans namn lever kvar också i maträtterna Biff à la P J och J:s frestelse.

Den namnkunnigaste av J:s många umgängesvänner var August Strindberg, och liksom denne tillhörde han de ledande i den i nov 1880 stiftade sk Klubben; han var tom dess stormästare. När Strindberg några år före sin död av en månadstidning ombads att nämna "de betydande män och kvinnor" han mindes "med största sympati", så erinrade han bl a om J, som "sjöng för mig och var oförbrännelig". Möjligen har J också fått låna några drag till skådespelaren Falander i Röda rummet.

Författare

Ragnar Amenius

Arkivuppgifter

Brev till o från J i Musikhist mus, MAB o KB. Klippsaml i Drottningholms teatermus o Musikhist mus.

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor o litt: L Josephson, Biografier öfver teaterfolk, KB.

F Gustafsson, J:s frestelser i Paris (AB 8 aug 1942); F Hedberg, Sv operasångare (1885); dens, P J (Svea 1890); A Hellander, Teateroriginal o typer (1900); G F Lundqvist, Minnen o anteckn:ar, 2 (1909); A Lydén, Förebilden till Röda rummets Falander (Meddel från Strindbergssällsk, 51, 1971); E Norlander, Lustigkurrar o allvarsgubbar (1916); G Nordensvan, Sv teater o sv skådespelare, 2 (1918); Ny ill tidn 1889; Oden; N o E Selander, Carl XV :s glada dagar (1927); A Strindberg, Efterslåtter (1920); dens, Brev, 2–6 (1950–58); Sv musiktidn 1887 o 1889; Sångartidn 1949, nr 3; H L Victorin, P J (Thalia 1890).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Per (Pelle) A Janzon, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12056, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ragnar Amenius), hämtad 2024-04-26.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12056
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Per (Pelle) A Janzon, urn:sbl:12056, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ragnar Amenius), hämtad 2024-04-26.