Meriter

Jarlerius, d 25 (ej 22) aug 1255. Invigd till ärkebiskop i Uppsala 7 okt 36.

Biografi

J:s namn har i litteraturen försvenskats till Jerler (Olaus Petri) och Jarl eller Jarler (Peringskiöld). Namnformen Jarler, som blivit den vanliga i modern historisk litteratur, förekommer ej i några källor; runstenarnas form är Jarl eller Jarle, de senare sv medeltidsbrevens Jærl eller Jærle. Om J:s släkt är endast känt, att han hade en bror vid namn Ragne, vars död noterats i Vallentunakalendariet. Då därtill kommer, att namnet J inte var ovanligt bland uppländska bönder i början av 1300-talet, finns kanske skäl att antaga, att J var upplänning.
Om hans verksamhet före ärkebiskopstiden är intet med säkerhet känt. Enligt en obestyrkt uppgift (Messenius) skall J ha varit dominikanmunk. Det har förmodats, att han är identisk med den diakon med begynnelsebokstaven I, den sv ärkebiskopens kaplan, som länge studerat i Paris och i två år arbetat på andra sidan havet (in partibus transmarinis), samt om vars befordran påven 1225 skrev till den sv ärkebiskopen Olof basatömer.

Denne ärkebiskop dog våren 1234. Först en vecka före jul 1235 skrev påven till lundaärkebiskopen om överlämnande av pallium till den nyvalde efterträdaren, vars namn utelämnats i den påvliga registraturtexten, och J:s invigning ägde enligt en annal rum först efter ytterligare nio och en halv månader. Dylika dröjsmål var på den tiden ej ovanliga, men läget kan ha komplicerats av tronskiftet i samband med Knut långes död 1234 och Erik "läspe och haltes" återkomst.

Olaus Petri uppger, att J gav dominikanmunkarna lokal i Sigtuna. Enligt annalnotiser tillkom dominikankonventen i såväl denna stad som Skänninge 1237, alltså året efter hans invigning till ärkebiskop, i Skara 1239, i Lödöse och Kalmar 1243, i Västerås 1244 och i Finland 1249. Det var alltså under J:s episkopat som denna orden på allvar vann insteg i Sverige.

En vidimation av J av ett påvligt avlatsbrev från 1245 vittnar om det pågående arbetet med den brunna domkyrkans återuppbyggnad.

Ärkebiskopslängden i Registrum ecclesiae Upsalensis uppger, att Uppsala sekulära domkapitel tillkom under J:s tid. Av en påvebulla från 1256 framgår, att detta ägde rum, när den påvlige legaten Vilhelm av Sabina besökte Sverige 1247—48. Enligt kanonikatförteckningen i förut nämnda Registrum bestod J:s domkapitel av domprosten, ärkedjäknen och två kaniker. Den nya institutionens tillkomst hade föregåtts av uppgörelser med invånarna i Tiundaland och Fjädrundaland om deras avgifter till prostarna där, av vilka prosten i Tiundaland blev den förste domprosten. Båda uppgörelserna hade stadfästs av J.

I början av 1248 var J liksom Birger jarl och fem suffraganer närvarande på mötet i Skänninge, där enligt brev av Vilhelm av Sabina beslut fattades om bl a prästerskapets celibat. 1252 beseglade J i Sthlm Birger jarls brev till Attundalands invånare om erläggande av en tredjedel av fattigtionden till domkyrkan, det näst äldsta brev, som nämner namnet Sthlm.

Johannes Magnus framställning om ärkebiskoparna i Uppsala innehåller överflödande lovord över J och uppger bl a, att han varit verksam för korståget mot tavasterna och missnöjd med Birger jarls framfart mot folkungarna. Dessa uppgifter torde emellertid sakna källvärde (Reuterdahl; Swartling).

Mot slutet av sitt liv blev J lam och anhöll därför om entledigande från sitt ämbete. Då detta beviljades av påven 22 dec 1255, var han sedan flera månader avliden, om man får tro den förutnämnda ärkebiskopslängden (annorlunda Brilioth 1959). Han begravdes i dominikanernas klosterkyrka (nu Maria kyrka) i Sigtuna.

Författare

Hans Gillingstam

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor o litt: N Ahnlund, Sthlms hist före Gustav Vasa (1953); E Bråte, Östergötlands runinskrifter (Sveriges runinskrifter, 2, 1911), s 24; Y Brilioth, De sv medeltidsbiskoparnes visitationes liminum ss apostolorum (KÅ 1913), s 208 ff; dens, Medeltiden (Handbok i sv kyrkohist, 1, 2 uppl, 1959), s 83, 86, 99, 101, 104, 110; G A Donner, Kardinal Wilhelm von Sabina (1929); DS 1—3, 5 (1829—65); dito; Appendix. Acta pontificum Svecica, 1:1 (1936—42); E Ekhoff, Tvenne nyupptäckta medeltida epitafier i den gamla dominikanerkyrkan i Sigtuna (Fornv 1906), s 26, 36—42; J Gallén, Dominikanerna o den medeltida annalistiken i Danmark o Sverige (FHT 1940), s 105, 110 f, 115; dens, La province de Dacie de l'ordre des fréres précheurs (1946); S Gardell, Gravmonument från Sveriges medeltid, 1 (1945); B E Hildebrand, Sv sigiller från medeltiden, 1 (1862— 67); Liber ecclesiae Vallentunensis (1945), s 42, 47, 89; M Lundgren, E Bråte o E H Lind, Sv personnamn från medeltiden (1892— 1915); J Messenius, Scondia illustrata, 2 (1700), s 30; F Nordström, Uppsala domkyrkas äldsta byggnadshist — nya rön (Fornv 1953); Olavus Petri, En sw cröneka (1917), s 64; J Peringskiöld, Monumenta Ullerakerensia (1719), s 133; H Reuterdahl, Sw kyrkans hist, 2:1 (1843), s 152 ff, 273 ff, 2:2 (1850), s 378 f; J Rosén, De sekulära domkapitlenas tillkomst (Sv teol kvartalskrift, 16, 1940); A Schück, Studier i "Skänninge-annalerna" (HT 1952); SRS 1:1 (1818), s 24, 49 f, 73, 85 f, 3:1 (1876), s 3 ff, 3:2 (1871), s 36 f; G Stephens, Brottstycken av en Dominikaner-Ordens eller Predikare-Brödernas Statut- eller Capitel-Bok ifrån XIII Århundradet (Kirkehistoriske Samlinger, 1, 1849—52), s 558; B Swartling, Johannes Magnus Historia metropolitanae ecclesiae Upsalensis (Hist studier tillägnade Harald Hjärne, 1908), s 122; S Söderlind, rec av N Sundquist, Uppsala stads hist, 1 (HT 1956), s 211; G Åsbrink o K B Westman, Svea rikes ärkebiskopar från 1164 till nuvarande tid (1935).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Jarlerius, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12058, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hans Gillingstam), hämtad 2024-04-26.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12058
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Jarlerius, urn:sbl:12058, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hans Gillingstam), hämtad 2024-04-26.