Meriter

2 Johansson, Harald Elias, bror till J 1, f 7 febr 1880 i Hällefors, Ör, d 11 jan 1931 i Sthlm, Matt. Mogenhetsex vid Nya elementarskolan, Sthlm, 13 dec 94, inskr vid StH ht 95, vid UU ht 97, FK där 15 sept 98, extra geolog vid Sveriges geol undersökn 98—99, extra elev vid KTH 99—01, ord elev 15 sept 01, avgångsex som bergsing 28 febr 03, assistent vid KTH:s mineralog avd 04—06, FL vid StH 14 sept 07, disp där 28 maj 10, FD 28 maj 10, geolog vid Sveriges geol undersökn 10, statsgeolog från 31 dec 14. — Ogift.

Biografi

Harald J fick all sin. undervisning i hemmet fram till mogenhetsexamen, vilken han avlade som privatist innan han fyllt 15 år. Efter två år vid Sthlms högskola fortsatte han studierna i Uppsala och blev snabbt fil kand med matematik, kemi och geologi som huvudämnen. Följande år antogs han som extra elev vid Tekniska högskolan, två år senare som ordinarie i fackskolan för gruv-vetenskap. När han utexaminerades som bergsingenjör, hade han prövat praktiskt arbete vid Avesta järnbruk, Norbergs gruvfält och Sveriges geologiska undersökning. Bl a hade han under F Svenonius ledning varit extra geolog vid karteringar i Kalmar län. Under ett par år efter examen var J assistent vid Tekniska högskolans mineralogiska avdelning samtidigt som han åtog sig geologiska uppdrag av kommersiell natur och fortsatte sina teoretiska studier vid Sthlms högskola. Efter lic-ex i geologi och kemi disputerade han på en avhandling om Grängesbergsfältets malmförande formation.

J var från 1893 medlem av Sthlms geologiska förening, och kort efter avgångsexamen från Tekniska högskolan började han aktivt deltaga i den geologiska diskussionen. I föredrag i föreningen och i ett par uppsatser i dess publikation lade han fram egna teorier om järnmalmernas genesis och om urbergets bildning. Han ansåg att malmernas fördelning på leptitformationens olika delar reglerats av kemiskt samband mellan malmtyper och med dem närmast förbundna leptittyper. Sambandet var av sådan art, att det måste ha sin grund i.magmatiska differentiationsföreteelser. Malmkropparna måste primärt ha bildats vid temperaturer motsvarande magmabergarternas stelning, och malmerna måste uppfattas som produkter av magmatisk differentiation in situ. Doktorsavhandlingen och undersökningar av det västsv gnejsområdet bekräftade enligt J:s mening dessa teorier. Samtida geologer hade i allmänhet helt andra åsikter i dessa frågor, och J tycks tidvis ha känt sig isolerad och motarbetad.

Fram till 1910, då J fick tjänst som geolog vid Sveriges geologiska undersökning, hade han åt olika uppdragsgivare företagit undersökningar rörande kalksten, fältspat, kvarts, malmer, kalibergarter m m och blivit expert på dylika uppdrag. Han hade en säregen förmåga att i terrängen av bergarternas utseende sluta sig till deras viktigare kemisk-petrografiska karaktärer och en ovanlig färdighet att vid slipprov bedöma en bergarts kvantitativa mineralogiska och kemiska sammansättning. För några av dessa uppdrag redogjorde han i uppsatser. Mest uppmärksammad blev The Åmmeberg zinc ore field (1910).

Även vid geologiska undersökningen blev J i stor utsträckning anlitad för arbeten av praktisk-geologisk art, för vilka hans erfarenhet och säkra omdöme gjorde honom lämplig, och hans utredningar kom att beröra snart sagt alla i industrin utnyttjade mineralprodukter. 1918 besiktigade han malmanledningar i nordligaste Sverige, och hans rapporter från denna inspektion gav impulsen till undersökningar, som resulterade i upptäckten av stora malmfyndigheter i Västerbotten. Hans författarskap var efter 1910 tämligen obetydligt i förhållande till det omfattande material han hade samlat. Han föredrog fältarbetet, och hans avsikt var att på äldre dagar publicera sina erfarenheter och slutsatser.

J var en skicklig florist. Han lärde under tidigare år, uppmuntrad av sin far, väl känna floran i hemsocknen Bjursås, dit familjen flyttade 1883. Vid 12 års ålder hade han en välordnad växtsamling, som, när han senare skänkte den till botaniska institutionen i Uppsala, visade sig innehålla flera rätt namngivna och för Dalarna nya arter. Under åren som geolog tycks han ha varit i det närmaste lika fängslad av botaniken som av sitt huvudämne. Han förde under tre årtionden anteckningar om växtfynd under sina vidsträckta resor i Sverige. Tidvis noterades endast anmärkningsvärda fynd, men andra år antecknades snart sagt varje fyndort, som kunde vara av intresse. Hans bestämningar var pålitliga och fullt jämförliga med en fackmans. Han gav sig med framgång in på svårbestämbara släkten som Sparganium och Hieracium och var en säker kännare av de sv mossorna. Trots uppmaningar publicerade han aldrig något om sina botaniska iakttagelser, men han sammanställde med prydlig stil sina anteckningar till värdefulla källor från vilka han frikostigt lät växtgeografer och författare av lokalfloror hämta material. I mindre utsträckning har primärmaterialet offentliggjorts av B Holmgren, J A Skärman och S Grapengiesser.

J var musikalisk och spelade flera instrument. I några av hans innehållsrika dagböcker från fältstudierna finner man även uppteckningar av folkvisor och melodier. Han hade anspråkslösa krav på livet och fick därigenom möjligheter att hjälpa andra. Han dog hastigt i lunginflammation. I enlighet med ett muntligt testamente fonderades hans kvarlåtenskap för att komma botaniken till godo: avkastningen understöder utforskningen av släktet Hieracium.

Författare

Olle Franzén

Arkivuppgifter

Brev till o från J samt ett testamente i VA. Anteckn:böcker i Naturhist riksmus o Sveriges geol undersökn, Sthlm.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Se B Asklund, Förteckning över Harald Johanssons utgivna skrifter (Geologiska föreningens i Stockholm förhandlingar, bd 53, 1931, Sthlm, s 468—470).

Källor och litteratur

Källor o litt: E Erdman, Sveriges geol un-dersökn:s chefer o tjänstemän . . . 1858— 1919. Biogr o bibliogr uppg:er . . . (handskr matr), Sveriges geol undersökn.

F Hård af Segerstad, H J död (Meddel från Värmhs naturhist fören 1931, nr 2); L v Post, nekr över J (SvD 12 jan 1931); G Samuelsson, Växtgeografiska anteckn:ar av H E J (Botaniska notiser 1933); N Sundius o B Asklund, HEJ (Geol fören:s förhandhar, bd 53, 1931); Y Zotterman, Med alla sinnen öppna (1971).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Harald E Johansson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12144, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olle Franzén), hämtad 2024-04-26.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12144
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Harald E Johansson, urn:sbl:12144, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olle Franzén), hämtad 2024-04-26.