Meriter

2 Hastfer, Berndt Johan, f 2 maj 1737 i Töfsala (Åbo o Björneb), d 1809 i Vitryssland. Föräldrar: översten frih Johan H o frih Margareta Elisabet Stackelberg. Inskr vid Åbo akad 48, sergeant vid Jämtlands dragonreg 52, fänrik där 13 dec 53, löjtn 4 april 54, kapten i fransk tjänst vid reg Royal Deux Ponts 1 april 57, löjtn vid Björneborgs reg 9 dec 60, kapten där 23 juni 62, major vid Jämtlands dragonreg 9 aug 63, överstelöjtn 1 nov 73, genom byte överstelöjtn vid Åbo läns reg 20 juni 74, överste där 23 april 77, tf chef för Savolaxbrigaden 81, ord chef där 26 april 87, dömd till döden för förräderi 19 april 90 men benådad, vistades utomlands från 91, brigadgeneral i rysk tjänst 98.

G 6 sept 65 på Hässelby, Sthlm (Spånga), m grev Fredrika Brita Bonde af Björnö, f 17 jan 43 där, d 2 jan 14 i Lund, dtr till riksrådet greve Gustaf B o Fredrika Vivika Trolle.

Biografi

Efter studier vid Åbo akademi övergick H 1752 till den militära banan. Han trädde i fransk tjänst under sjuårskriget, deltog i kampanjen i Sachsen 1757 och bevistade slaget vid Rossbach. Dagen efter slaget brände han en bro över Instrutströmmen i fiendens åsyn och upphann därefter med sitt uttröttade manskap den flyende franska armén, där man redan givit honom förlorad. Under hertig de Broglies kommando bevistade H 1758 bataljen vid Sangershausen i Hessen, skärmytslingen vid Cassel och bataljen vid Lutterberg samt 1759 bataljen vid Bergen och slaget vid Münden. Vid sistnämnda tillfälle sårades H i högra armen av en kanonkula. Under 1760 års kampanj deltog H i bataljerna vid Corbach, Grimberg och Philingshausen samt diverse skärmytslingar. S å lämnade han den franska tjänsten och placerades vid Björneborgs regemente, tjänstgjorde en tid vid Jämtlands dragonregemente och bytte 1774 till Åbo läns regemente. Då han befordrades till överste för detta regemente hade han bevistat sju vinter- och sommarkampanjer samt åtta huvudbataljer jämte diverse skärmytslingar. Då bataljer räknades för två och kampanjer för ett tjänsteår, hade H vid tidpunkten för sin befordran rätt att vid 40 års ålder räkna nära 47 tjänsteår.

H skildras som en gladlynt och godhjärtad man, som gärna slösade med sina tillgångar. Hans ekonomi var därför redan 1775 så förstörd, att han nödgades lämna riket för att undgå bysättning. Han räddades av Gustav III genom utnämningen till överste med Kustö gård nära Åbo som boställe. Hans anseende som skicklig militär var så stort, att han 1781 utnämndes till tf chef för Savolaxbrigaden efter G M Sprengtporten. H visade sin tacksamhet genom att vid flera tillfällen under riksdagen 1786, bl a under diskussionen på riddarhuset 22 juni om krigsbefälets rättigheter, jämte J Chr Toll försvara konungens ståndpunkt mot husets majoritet. Konungen å sin sida beviljade följande år 26 april H:s ansökan om att få avstå Åbo läns regemente med pension och ackordsersättning. Något ackord fick han dock aldrig av sin efterträdare J H Hästesko. H utnämndes nu till ordinarie chef för Savolaxbrigaden. Som lön erhöll han liksom Sprengtporten förut 1 000 rdr specie om året. H:s ekonomiska ställning hade härigenom förbättrats men förblev dock svag.

I sept 1787 vistades H i Sthlm för underhandlingar om återupprättandet av en karelsk jägarkår. Ett projekt härom godkändes och under hösten och vintern reste han jämte landshövding S W Carpelan omkring bland bönderna, som i april 1788 motvilligt gick med på att ett lantvärn skulle upprättas. H återvände på vårvintern till Sthlm och fick 20 maj en ny instruktion härom. Upprättandet av denna jägarkår ingick av allt att döma i konungens krigsplaner, i vilka H tidigt invigdes. G M Armfelt och H arbetade ivrigt för kriget sedan J Chr Toll undan trängts. H hade redan 13 maj erhållit konungens hemliga order i förseglat kuvert att öppnas ifall arméns flotta i Finland armerades. Med detta kuvert och muntliga order av konungen avreste han kort efteråt till Finland. Redan 22 maj fick han uppmaning att bryta kuvertet, som bl a innehöll order om att samla Savolaxbrigaden och, om ryssarna började fientligheter, vidtaga alla mått och steg att stå fienden emot. Muntligt hade konungen tydligen instruerat honom att, liksom G M Armfelt vid Kymmene älv, provocera ryssarna till anfall (brev till H 20 maj) eller, som H uttrycker sig i brev till konungen, sätta sig »i den cas, att bli attaquerad».

Savolaxbrigadens mobilisering slutfördes i huvudsak redan 11 juni. Följande dag avlöste major G H Jägerhorn på H:s order fältvakten vid Puumala sund c:a 16 km från ryska gränsen utan att dock vara insatt i H:s planer på en offensiv. Några skriftliga order om anfall erhöll H ej från konungen. Uppmarschen mot Nyslott började 27 maj, och 28 maj kl 1 om natten inträffade det s k Puumalaintermezzot. Ryssarna, som kände till att ett anfall förbereddes, patrullerade livligt nämnda natt. Efter att ha mottagit rapporter om anmarscherande ryska styrkor, hade Jägerhorn 26 maj framskjutit en fältvakt till Huuhkala by c:a 8 km från gränsen under löjtnant J Wessmans befäl. Denne sköt i sin tur fram en postering till Vuolteensalmi brygga c:a 1 1/4 km innanför gränsen. En rysk rekognoscering verkställdes 27 maj på eftermiddagen mot denna brygga. Sex timmar senare attackerades posteringen under en timmes tid av en rysk styrka. Jägerhorn rapporterade anfallet till H och indrog fältvakten, sedan nya fientliga trupper visat sig. H i sin tur avgav rapport härom till konungen och bekräftade efter att själv ha »examinerat händelsen» under ett besök vid Vuolteensalmi 1 juli, att rapporten var riktig. Konungen förstod att skickligt använda rapporten för att visa, att ryssarna börjat ett anfallskrig. Tydligt är, att H instruerat Jägerhorn att i nödfall ordna ett »stratagème». Inga bevis föreligger dock för att H från Sthlm medfört av operaskräddaren Lindblad sydda kosackuniformer eller låtit utklädda finländska soldater utföra angreppet. Jägerhorn själv tillbakavisade liksom Wessman alla beskyllningar för att ha arrangerat affären som låga osanningar, utspridda av konungens fiender.

Anfallet mot Nyslott 2 juli misslyckades, varefter fästningen blockerades till 21 aug, då blockaden upphävdes. Genom befälsställning och släktskap var H nära lierad med de finländska självständighetsmännen kring Sprengtporten. Hans dotter Vivika var sålunda sedan 1785 gift med landshövdingen, friherre R W De Geer på Tervik, tilltänkt som lantmarskalk vid den kommande självständighetsriksdagen. H, som fortfarande ej erhållit någon skriftlig order från konungen att gå över gränsen, utsattes under blockaden för en intensiv bearbetning från oppositionens sida. Han började frukta för att vid en kommande riksdag ställas till ansvar för sina åtgärder. 6 aug tillskrevs han från ryske kommendanten i Viborg, generallöjtnanten G C v Günzel, om myteriet bland de finländska trupperna vid Fredrikshamn. H vidarebefordrade brevet till konungen. Det gav upphov till den förfrågan från denne till finska arméns officerskår, som fick till följd att Anjalaförbundet framträdde. Först nu erhöll H på begäran en till 23 maj anteda-terad instruktion av konungen jämte en order av 21 aug att fortsätta blockaden. Dessa dokument skulle trygga H:s säkerhet. Ännu 27 aug uppmanade konungen från Åbo under sin återresa till Sverige H att stanna på sin post.

H hade dock redan trätt i skriftväxling med Günzel och upphävt blockaden. Inför konungen skyllde H på bristen på livsmedel och hotet att bliva arresterad. Även de mot konungen lojala officerarna drog sig nu från honom. H närmade sig därför alltmera sin forne vän Sprengtporten och sammanträffade med honom 20 sept på ryskt område. Han fick löfte om pengar och anställning i rysk tjänst mot att han medverkade till sammankallandet av en finländsk riksdag i S:t Michel. Han överlämnade även härvid till Sprengtporten fyra av konungens brev samt avfattade en skriftlig försäkran att verka för Finlands oberoende under kejsarinnans beskydd. Sprengtporten ville göra H till partichef och planerade ett infall i Savolax i febr —mars 1789 för att med hjälp av H:s kår genomföra en revolution. Ett nytt möte natten 13—14 okt blev dock en besvikelse för H, som ej fick några pengar och ej heller något erbjudande om rysk tjänst. Kejsarinnan uttryckte för sin omgivning sitt förakt för H men ville utnyttja honom. En låda sobelskinn m m, som erbjöds honom vid ett möte med ryske generalen G v Schulz i nov, vågade han ej mottaga. En brytning med Sprengtporten inträdde nu, men förbindelsen med Schulz fortsatte. H:s brev till denne 26 nov öppnades emellertid och överbragtes genom J A Sandels till konungen. H försökte nu rentvå sig genom att angripa Anjalamännen och rådde konungen att fortsätta kriget (16 nov, dec, 6 jan 1789). Konungen hade dock genomskådat honom och 10 jan 1789 häktades H genom den från Sthlm återkomne Sandels.

Den följande rättegången på Fredrikshov avslöjade helt H:s dubbelspel, trots att denne lyckats förstöra eller undanhålla en hel del av sina papper, bl a breven från konungen. De i samtida memoarlitteratur och politiska ströskrifter figurerande »order» konungen skulle ha givit H utgör förvrängningar av dessa eller rena förfalskningar.

H dömdes 19 april 1790 för förräderi att mista liv, ära och gods och halshuggas. Konungen benådade honom dock med befallning att vistas under bevakning hos sin svåger på Sävstaholm. I sept s å befriades han helt från all bevakning med förbud att vistas i Finland och inom 10 mils närhet av Sthlm. H uppehöll sig därefter någon tid hos sin familj i Skåne. I febr 1791 fick han tillstånd att begiva sig utrikes. Han vistades därefter i London till okt 1792 och sedan i Hamburg och Rheinbeck i Holstein, där han under namnet Jönsson (Johnsson) livnärde sig som jordbrukare i torftiga omständigheter. Han levde tillbakadraget men umgicks dock med andra medlemmar av den holsteinska flyktingskolonin, bl a med J A Jägerhorn och O Klingspor. I politiska uppdrag företog han under denna tid resor både till England och Frankrike. Han underhandlade även 1797 med sv konungen om att överlämna originalbreven från Gustav III mot en pension. Då detta misslyckades sökte sig H 1798 till Ryssland, där han presenterades vid hovet i okt s å och av kejsar Paul utnämndes till brigadgeneral. I motsats till Sprengtporten kom han dock ej att spela någon roll vid erövringen av Finland 1808 och dog redan följande år.

Författare

Erik Birck

Arkivuppgifter

Brev från H till C Stedingk (22 st), till hertig Karl i K arkiv 364 o tjänsteskriv:er som överste för Åbo läns inf:reg 1777—87, RA. Brev från H till Gustav III (32 st) o strödda brev, UUB. Några k brev till H o rapporter från H till konungen tr i Bircks nedan anf avh o uppsatser.

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Riksrådsprot 2 sept 1788, Anteckn:ar o meritförteckn:ar, arméen, i Militaria, Biographica, Diplomatica: Germanica DII: Hamburg, Sävstaholmssaml vol 112, Krigshist saml: Ryska kriget 1788—90, RA; Krigshandl:ar 1788—90 o Krigskoll arkiv: krigsfiskalskontoret D, regementsarkiv, KrA; Furuhjelmska saml, Hist handl rör kriget 1788—90, Militaria, FRA; Avskr:er rör Finlands hist ur ryska arkiv, Meijerfeldts saml, Hfors UB.

J G Barfod, Märkvärdigheter rörande Sveriges förhållanden 1788—1794 (1846); E Birck, Fredrikshovsprotokollen som historisk källa (FHT 1939); dens, General Tolls krigsplan 1788, dess utförande o sammanbrott (1944); dens, Gustaf III:s brev till H (FHT 1946); dens, H:s rapport till Gustaf III om Puumalaintermezzot (ibid 1946); dens, Till Liikalanotens uppkomsthist (ibid 1946); A R Cederberg, Anjalan liiton johtomiesten vangitseminen (HArK 29, 1921); A V Chrapovitskij, Dagbok 1787—1792 (1880); J R Danielsson-Kalmari, Stats- o samhällsliv i Finland under gustavianska tiden, 2 (1925); S Leijonhufvud, Två människoöden (1927); B Lesch, Stedingk o sprengtportia-nerna (FHT 1929); dens, Till frågan om H:s förhållande till Gustaf III (ibid 1931); dens, Kring sv flyktingkolonien i Hamburgstrakten på 1790-talet (ibid 1932); Protocoller o handl:ar rör . . . finska arméen under 1788 års campagne, 1—2 (»Fredrikshovs-protokollen»; 1789, 1791); G Rein. Kriget i Finland åren 1788, 1789 o 1790 (1860); K K Tigerstedt, Göran Magnus Sprengtporten, 11 (Finsk tidskr 1881).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Berndt Johan Hastfer, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12656, Svenskt biografiskt lexikon (art av Erik Birck), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12656
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Berndt Johan Hastfer, urn:sbl:12656, Svenskt biografiskt lexikon (art av Erik Birck), hämtad 2024-04-19.