Meriter

Hedlund, Bertil Adolf (Bull), f 9 april 1893 i Falun, d 29 dec 1950 i Sthlm (Hedv El). Föräldrar: körsnären o fabrikören Carl Adolf H o Henrica Sofia Nordgren. Elev vid Högre konstindustriella skolan i Sthlm 11—13, vid Konstakademin 14—16, konststudier utomlands. Etsare. — LFrKA 42.

G 1) 7 april 18(—32) i Falun m Karin Ericsson, f 18 aug 96 där, dtr till köpman Ernst Gustaf E o Laura Johanna Mathilda Södersten samt senare g Rasmussen; 2) 8 aug 36 i Sthlm (Hedv El) m Karin Amalia Bergqvist, f 15 juli 90 i Örebro o förut g m skådespelaren Nils Oskar Gerhard Arehn (f 28), dtr till köpman Friborg Vilhelm B o Anna Charlotta Andersson-Broberg.

Biografi

Bertil H genomgick realskolan i Falu läroverk. Redan tidigt visade han intresse för att teckna, gärna med motiv ur ungdomslitteraturens äventyrsvärld. Av skolkamraterna begåvades han med känningsnamnet Bull på grund av sitt tjurliknande utseende. Han accepterade benämningen och signerade sina verk fram till 1923 Bertil Hedlund-Bull samt, sedan han 1929 återupptagit sitt konstnärskap, Bertil Bull-Hedlund.

En resa till Sthlm med besök på Aroseniusutställningen 1909 blev avgörande för H:s framtidsplaner. I Falun hade han upprättat kontakt med Axel Fridell, Hans Johansson-Norsbo och David Tägtström, som alla hade samma konstnärliga intressen som han. Hösten 1911 fick H faderns medgivande att börja vid Högre konstindustriella skolan i Sthlm, där han studerade skulptur. Under sommarlovet 1912 reste han till Paris för att hälsa på sin äldre bror Hjalmar som vistades där för att studera musik.

H tillbringade ytterligare ett läsår vid konstindustriella skolan och for 1913 till Khvn för att börja måla. I okt fortsatte han till Paris. Han tecknade croquis på Académie Colarossi och tog kontakt med svenskar som sedan någon tid etablerat sig i Seinestaden: Dick Beer, Erik Detthow och Bertil Norén, till vilka sedan också H:s vän från Falun David Tägtström sällade sig. Parisvistelsen varade nästan ett år, och H återvände hem först i och med krigsutbrottet.

Sensommaren 1914 tillbringade H i Falun, där han återknöt kontakten med sina konstnärsvänner. Tägtström och H följde därefter Fridell, som genomgått sitt första år vid Konsthögskolan, till Sthlm och vann inträde vid institutionen. H utförde nu sina första etsningar efter Fridells anvisningar samt bidrog med illustrationer till Fäderneslandet. De tre vännerna förde ett bohemiskt liv — de hyrde gemensamt en ateljé vid Kungsbroplan — som för H:s vidkommande avbröts av militärtjänst. Vid återkomsten till Sthlm våren 1916 fann sig H tillsammans med Fridell (jfr bd 16, s 507 f) relegerad från högskolan men fick av läraren i grafik, Axel Tallberg, löfte att även i fortsättningen trycka sina plåtar där. H återknöt i sina plåtar till minnen från Paris och arbetade i en målerisk torrnålsteknik, liksom Fridell med elegant utnyttjande av teknikens plumpeffekter.

Sin första utställning arrangerade H tillsammans med Fridell i ett fönster i Karl Nordins bokhandel i Falun strax före jul 1914. 1916 debuterade han i Sthlm tillsammans med Conrad Carlman och Harald Andrén på Ciacellis konstsalong. Liksom Fridell visade sig H fängslad av de lastbara sidorna av storstadslivet, och det förvånar inte, att Jules Pascins dekadenta bilder skulle komma att göra starkt intryck på honom.

När gränserna efter kriget åter öppnades, tog H tillfället i akt och begav sig till Khvn, som utvecklats till ett livaktigt nordiskt konstcentrum. Så snart möjligheten att fortsätta till Paris erbjöd sig, begav sig H i mars 1919 tillsammans med Dick Beer dit via London. Med några konstnärsvänner fortsatte han så till Collioure, vid Pyrenéernas fot. Efter ett kort besök i Algeriet och en avstickare till Spanien återvände han hem via Paris. Fadern hade dött, och H stannade i Falun ett helt år. På nyåret 1921 for han emellertid åter till Paris och Italien, tillbringade sommaren i Sverige men återvände på hösten till Frankrike, där han via Paris tog sig till Menton. Konstnärskamraten Olle Ågren hade redan i Italien varit hans studie- och reskamrat och han anlände något senare även till Menton, intog sina måltider med familjen H och kom att spela en viktig roll för H:s vidare konstnärliga utveckling. Hemfärden tog H följande år över Dresden, där han avsåg att bedriva museistudier men där det framför allt blev Georg Grosz och Otto Dix groteskt samhällskritiska konst som gjorde intryck på honom.

Vid jultiden 1922 var H åter i Falun. Situationen för faderns pälsvarufirma hade nu blivit så kritisk att H ansåg, att han borde överta ansvaret för den. H:s konstnärliga skapande inskränkte sig under de följande sex åren till illustrations- och tillfällighetsteckningar, medan hans hem kom att bli ett naturligt centrum för de konstnärer som från olika håll återvände till Falun: Fridell, Tägtström, Johansson-Norsbo, Stig Borglind. Pälsvaruföretaget råkade emellertid i en allvarlig ekonomisk kris, och 1929 gav H upp och återvände till Sthlm för att odelat ägna sig åt sitt konstnärskap. Han slog sig ned vid Nytorget och fick en del illustrationsuppdrag för dagspressen, men det ekonomiska trycket och äktenskapliga problem bidrog till en djup depression, som slutligen resulterade i att han togs in för vård på Solna sjukhem.

Sedan H utskrivits flyttade han till Brunkeners pensionat, Klarabergsgatan 40. Han kom i allt intensivare kontakt med kulturradikala kretsar, speciellt den grupp som arbetade för den av Bernhard Greitz utgivna tidskriften Fönstret, där en lång rad av hans teckningar publicerades. Somrarna tillbringade H i Sthlms skärgård och 1933 började han åter, efter tolv års uppehåll, även arbeta med grafik.

1936 gifte H om sig med fru Karin Arehn, hans tidigare värdinna på Brunkeners pensionat, och företog s å en resa till Finland. 1937 begav han sig till Norge och våren 1938 till Frankrike på ett stipendium som Thorsten Laurin ställt till förfogande. 1940 for han ånyo till Finland. Krigsårens isolering kompenserade H med ett allt starkare intresse för litteraturen, vilket stimulerades av den nära kontakten med författare och poeter som Asklund, Barthel, Edfeldt, Ekelöf och Lundkvist. 1947 begav han sig åter till Paris och Neapel inte minst för att samla material till de två stora illustrationssviter som då sysselsatte honom, Anatole Frances Gudarna törsta och samme författares Thais. Han led av en njuråkomma, som resulterade i en operation 1947. Pingstafton 1950 drabbades han av blodpropp i hjärtat, och efter en tids tillfrisknande blev han allt sämre och måste läggas in på Röda Korsets sjukhem, där han avled.

Medan H i sin grafik och i sina teckningar främst odlade en berättande genre, innebar hans utveckling som målare en starkare koncentration till förmäla problem. Hans första akvareller och oljemålningar från 1913 anknöt visserligen till samma depraverade motivkrets som återfinns i hans och Fridells grafik och teckningar, och Degas, Toulouse-Lautrec och Constantin Guys tillhörde dem han framför allt beundrade. När H 1918 for till Khvn, var det kubismen han ville studera. Han hade haft tillfälle att redan i Sverige se exempel på olika sätt att tillämpa de kubistiska idealen (Georg Pauli, Gösta Adrian-Nilsson, Otte Sköld). När H fortsatte till Paris, var det för att tränga djupare in i problematiken; han kom i kontakt med Lhote och Zadkine men nådde i sin egen produktion aldrig fram till ett enhetligt synsätt. När han 1921 slog sig ned i Siena, skildrade han det italienska landskapet i en trecentoinfluerad stil, som i sin dunkla kolorit med dominerande jordfärger och en bilduppbyggnad med stora, plana ytor hade starka beröringspunkter med hans kubistiska måleri. H:s grafik och teckningar förblev i stort sett opåverkade av hans kubistiska studier. Där dominerade en naturalistisk berättarglädje som var helt kongenial med H:s uttrycksbehov. Redan tidigt slog hans litterära intresse igenom. Medan H 1917—18 stilistiskt stod Fridell nära, var det berättande inslaget i hans bilder hela tiden markant. Det understryks alltmer, sedan han 1918 börjat arbeta i etsning och efter Spanienvistelsen följande år även i akvatint, sannolikt som ett resultat av Goya-studier. Han skildrar gatuscener och caféliv samt en och annan litterärt inspirerad scen.

De sex åren H tillbringade i relativ isolering som pälshandlare i Falun innebar, att hans litterära intresse fördjupades. E A Poes och E T A Hoffmanns skräckromantik hade redan tidigare fängslat honom, men nu blev det främst den franska litteraturen som stod i centrum. H fördjupade sig i romantikens litteratur och illustrationskonst och blev en eminent kännare av de stora 1800-talsillustratörerna Doré, Daumier, Grandville etc. I Fönstret, som utgavs 1930—36, utnyttjade han sina lärdomar i en rad illustrationer, som tolkade den vrede och vanmakt han kände inför nazismens framgångar. I en etsning, Tidsbild I, 1933, skildrade han ett myller av människor och lockande slogans, medan en fladdermus avtecknade sig som en olycksbådande silhuett mot bakgrundens lysande varuhusfasad. Från de romantiska illustratörerna övertog H också intresset för mikrokosmos döda ting och de minsta krypens och växternas liv. Antingen blev de till underfundiga stilleben eller till överrealistiska förgrundselement som omedelbart konfronteras med fondens stämningslandskap (Sommarnatt 1934). De litterära associationerna blev alltfler i H:s grafik — 1936 utförde han torrnålen Nationernas förbund, där Gargantua, Mr Pickwick, Huckleberry Finn samt Max och Moritz personifierade världens stora. Och i Commedia dell'arte 1940 lät han scenens välkända personligheter från gångna sekler samsas på ett rutigt teatergolv mot bakgrunden av en renässansdekor. H kom in på illustrationsuppgifter delvis via innehållsrika och stundom monumentala bokomslag som för Harry Martinsons Kap Farväl (1933), Hemingways Klockan klämtar för dig och Upton Sinclairs De sådde vind (1941).

1933 fick H det första uppdrag som gällde en hel bok, Owe Key-Åhusens Kamrer J Gråvik, blad ur Gråköpings historia. Han var ännu försiktig och nöjde sig med anspråkslösa, vinjettartade illustrationer. H.s främsta ambition var att få illustrationerna att smälta in i den typografiska helheten. Han utvecklade successivt en streckrik teknik som gav en svärta av samma valör som satsens och vilken för övrigt anknöt till 1800-talets xylografiska mästerverk.

1935 följde så uppdraget att illustrera Sven Barthels Kust, där H, liksom i en rad diktillustrationer, gav utlopp för sitt känsloladdade naturintresse. Uppdragen följde nu slag i slag, och H blev en av 1930- och 40-talens mest anlitade bokillustratörer med bl a Johannes Edfelts I denna natt (1936) och Vintern är lång (1939), Karl Ragnar Gierows 1914—1918 in memoriam (1939), Gustaf Näsströms Dalarna som svenskt ideal (1937) och Forna dagars Sverige (1941), Olof Lagercrantz Jungfrun och demonerna (1938), Hans Ruins Rummet med de fyra fönstren (1940), antologien Nordens stämma (1940), Gunnar Ekelöfs Promenader (1941), C J L Almquists Tolv Songes (1942) och Palatset (1947), antologin Berättare och förkunnare i svensk litteratur 1719—1942 (1942), Ludvig Nordströms De tolv söndagarna (1942), Svenska folksagor, del 5 och 6 (1942—43), Gustave Flauberts November (1946), Dickson Carrs Steg i natten (1946), E A Poes Hemlighetsfulla och fantastiska historier (1946) samt antologin Berömda berättare (1948).

Samtidigt sysselsatte sig H med att skapa de bilder som skulle åskådliggöra gestalter och situationer i Anatole Frances författarskap. H fängslades av Anatole Frances figurgallerier, av den mustiga fantasi som sysslade med de livets njutningar H själv förstod att uppskatta och av den känsla för det kulturhistoriska stoffet som H även upplevde som vällustigt. Han utförde först en svit omfattande sju blad i etsning eller torrnål till Thais (1935—37) följd av en liknande serie med tolv etsningar till Drottning Gåsfot (1938—41). Liksom Anatole France balanserade H sitt sakliga detaljintresse genom en ironiserande distans, vilket gjorde den historiska framställningen till mer än en pastisch. 1945 fick H möjlighet att fullfölja sina intentioner att komplettera etsningssviten med 83 illustrationer och vinjetter för en praktutgåva av Drottning Gåsfot. En frodig generositet och lekfullhet som anknyter till den barocka livskänslan i boken kännetecknar illustrationerna, men H ville snart också pröva ett annat stämningsläge. Inte minst hans intresse för Paris medförde att han fortsatte att fabulera kring Gudarna törsta, Anatole Frances stora revolutionsroman. Bilderna fick nu en strängare prägel med kraftiga ramverk och tät skraffering som avstämts mot textens klara Bodonistil, det franska 1800-talets typsnitt framför andra. H hann aldrig helt slutföra arbetet på boken, som publicerades, trots att ett antal illustrationer saknades vilka planerats för det sista kapitlet.

Författare

Per Bjurström

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

B B H. Minnesutställn (Nat:mus utställn:kat, nr 194, 1952); G G Bjurström, Illustrerade böcker (Paletten 1952); S Bremberg, B B H (Söndagsnisse Strix 1952); O G Carlsund, Grafiken jubilerar (Konstrevy 1938); J Edfelt, Den romantiska ironiens karaktär. B B H presenteras (Vi 1941, nr 48); dens, Fyra sv grafiker (Studiekamraten 1969, nr 1); G Ekelöf, En litterär konstnär (Konstrevy 1938); dens, B B H:s Thaisetsningar (Vintergatan 1942); I W Fischerström, B B H (Nord boktryckarkonst, 5, 1946); N Fjällman, Dalmålare (1948); P A Fogelström, B B H som novellillustratör (Konstvännen 1953, nr 1); K Hjern, B H:s nya illustrationer (Paletten 1942); dens, B B H (ibid 1944); R Hoppe o G Jungmarker, Svart o vitt (1947); U Hård af Segerstad, Några rader om Bull (Konstvännen 1951, nr 1); K Jaensson, B H (Konstrevy 1943); dens, Illustrerade böcker (ibid 1946); dens, Minnesutställn (ibid 1952); G Jungmarker, biogr notiser till blad av B B H (Meddel från fören för grafisk konst 1934, 1935, 1937, 1940, 1945 o 1953); N Lindgren, Tillfällighetstecknaren Bull (Konstvärlden 1942); dens, B B H (1943); dens, B B H (SAK:s publ, 61, 1952; med ceuvre-förteckn); dens, B B H (SKL); A Meyer-son o I Öhman, 25 nutida sv tecknare (1953); C Nordenfalk, Sv tradition i sv monumentalmåleri (Paletten 1942); M Strömberg, B B H (Sv hem i ord o bilder 1938); G Svensson, Sv illustrationskonst 1936 (Konstrevy 1937); dens, Illustrerade böcker (ibid 1943); dens, Modern sv bokkonst (1953); R Söderberg, Den sv konsten under 1900-talet (1955; ny uppl 1961); I Öhman, Dalmas o europé (FIB 1943, nr 15); dens, B B H (ibid 1949, nr 10); B O Öfsterblom], B B H (Konstvärlden 1943).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
B A (Bull) Hedlund, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12740, Svenskt biografiskt lexikon (art av Per Bjurström), hämtad 2024-04-26.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12740
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
B A (Bull) Hedlund, urn:sbl:12740, Svenskt biografiskt lexikon (art av Per Bjurström), hämtad 2024-04-26.