Meriter

Hedvig Eleonora, f 23 okt 1636 på Gottorps slott, d 24 nov 1715 i Sthlm, begr 17 jan 1717 i Riddarholmskyrkan. Föräldrar: hertig Fredrik III av Holstein-Gottorp o Maria Elisabeth av Sachsen. Krönt till drottning av Sverige 24 okt 54, presiderande i förmyndarregeringen för Karl XI febr 60— 18 dec 72, presiderande i förmyndarregeringen för Karl XII 5 april—29 nov 97.

G 24 okt 54 i Sthlm m konung Karl X Gustav, f 8 nov 22 på Nyköpings slott, d 13 febr 60 i Gbg, son till pfalzgreve Johan Kasimir av Zweibrücken o Katarina av Sverige.

Biografi

H:s giftermål med Karl X Gustav hade stor betydelse ur politisk synpunkt. Det innebar en förbindelse mellan Sverige och hertigdömet Holstein-Gottorp, som stod i långvarig konflikt med Danmark. För H kom bandet med Holstein-Gottorp aldrig att brista. Hänsynen till hemlandet kom att i många fall påverka hennes utrikespolitiska ställningstaganden, ibland även de inrikespolitiska.

Under Karl Gustavs regering spelade H ingen politisk roll. När striden om kungens testamente bröt ut 1660, blev dock hennes ställning central, eftersom hon i testamentet utnämndes till ordförande i förmyndarregeringen för Karl XI med två röster. Hennes hållning i striden är något oklar. Redan före riksdagen i Sthlm på hösten 1660 gick hon med på rådsregeringens förbud mot att inta hertig Adolf Johan bland förmyndarna, men senare vid riksdagen sökte hon få Herman Fleming godtagen som riksskattmästare. Hon fogade sig i alla händelser utan starkare protester i de ingrepp i Karl Gustavs dispositioner, som rådet och riksdagen vidtog. Förändringarna berörde inte heller hennes faktiska position som riksförmyndare, även om rättsgrunderna för denna blev en annan.

I den tolvåriga förmyndarregeringen deltog H kontinuerligt, men något avgörande inflytande på dess politik har hon uppenbarligen inte utövat. I utrikespolitiskt avseende tog hon parti för Magnus Gabriel De la Gardies franskvänliga ståndpunkt, varvid hon troligen påverkades av att Frankrike under denna period var den av stormakterna, som gav de starkaste garantierna åt hertigen av Holstein-Gottorp. Vid de stora motsättningarna om utrikespolitiken i slutet av 1667, då oppositionen mot De la Gardie var i majoritet, anslöt hon sig dock till denna. I konflikterna mellan De la Gardie och hans motståndare om finanspolitiken stödde hon ibland de senare, särskilt då dessa befann sig i klar majoritet, såsom 1670. Hennes vacklande hållning kan tolkas som svaghet, men det finns också belägg för att hon hyst åsikten att hennes plikt i första hand var att garantera regeringens lagenlighet och funktionsduglighet, tills hennes son kunde överta makten, medan hennes sympatier för den delagardieska politiken kom i andra hand.

H:s inflytande på Karl XI:s uppfostran har bedömts tämligen negativt. Främst har hon förebråtts för att ha överdrivit omsorgen om hans hälsa och för att ha varit alltför eftergiven beträffande hans studier. Källmaterialet synes dock inte ge någon större ledning för ett helhetsomdöme om hennes insatser på detta område.

Vid Karl XI :s trontillträde gjorde H ett uppmärksammat ingripande, då hon sökte övertala den unge kungen att ta in tre bestämmelser i sin kungaförsäkran utöver dem hans far hade förpliktat sig till. Den första värderade positivt hans religiösa uppfostran, de två andra var till förmyndarregeringens fördel ur andra synpunkter. Hennes åtgärd kan förklaras med att hon stod under rådets inflytande, men betonas bör också att hon själv hade intresse av att kungen accepterade dessa punkter.

När räfsten med förmyndarna kom, befriade Karl XI henne genom särskild attest från alla efterräkningar. Under hans regering syns hon inte ha deltagit i politiken i någon större utsträckning. Hon gavs emellertid nya möjligheter att spela en politisk roll i och med att kungen 15 aug 1693 insatte henne till förmyndare för Karl XII.

I denna senare förmyndarregering fungerade H som ett stöd för Bengt Oxenstierna i hans strävan att anknyta Sverige till kejsaren och sjömakterna. Liksom Oxenstierna ivrade hon för ett skarpt uppträdande mot Danmark i den holsteinska tvisten 1697. Övertygande argument har också framförts för att hon och Oxenstierna befordrat ett snabbt myndigförklarande av Karl XII bl a för att få sina utrikespolitiska strävanden tillgodosedda (G Jonasson). H band sig under denna regering hårdare för en utrikespolitisk linje än under den förra förmyndarregeringen, vilket torde sammanhänga med att hon ansåg sig följa riktlinjer givna av Karl XI. Att denna politik i det läge som rådde gagnade de holsteinska intressena har rimligen också haft betydelse för hennes hållning.

H:s förbindelser med Holstein utvecklades ytterligare, när hennes sondotter Hedvig Sofia gifte sig med den holsteinske hertigen 1698. I de föga kända motsättningarna i inrikespolitiken under Karl XII, vilka så småningom i hög grad kom att gälla frågan om tronföljden, anses H ha tagit parti för gruppen kring Hedvig Sofia och hennes son Karl Fredrik gentemot Ulrika Eleonora.

H var mycket mån om sin ekonomiska position. När hon ingick sitt äktenskap med Karl Gustav, tillförsäkrades hon som livgeding Gripsholms, Strömsholms och Eskilstuna län. Strömsholms län tillträdde hon 1659, och det övriga tillföll henne efter kungens död 1660. 1656 erhöll hon i donation Vadstena län, vilket dock innehades av Adolf Johan ända till 1679, då det tillföll henne. Hon köpte Drottningholm av Magnus Gabriel De la Gardie 1661, och resten av Svartsjö län tillades hennes livgeding 1665. 1669 sålde De la Gardie även Jakobsdal (nu Ulriksdal) till henne.

H:s livgeding tillhörde de enligt 1655 års riksdagsbeslut reducibla förbjudna orterna. Enligt särskilda brev skulle också de gods och räntor, som i de av henne erhållna områdena drogs in, tillbyttes eller hemföll kronan, anslås till hennes underhåll. Reduktionen genomfördes på Karl Gustavs uttryckliga befallning snabbare där än annorstädes. När Karl XI på 1670-talet återupplivade reduktionen, finner man belägg på att H sökte utnyttja tillfället för att ytterligare säkra sina inkomster. Senare erhöll hon genom reduktionen i Livland säkerhet i godsräntor för sina fordringar på underhållsanslag, som kronan använt till andra ändamål. Av stor vikt för henne torde de bekräftelser på hennes underhållsrättigheter ha varit som gavs av 1660 års riksdag och av Karl XI i såväl hans kungaförsäkran 1672 som hans brev 1693 för henne i samband med uppgörandet av hans testamente. Det är troligt att hennes intresse av att erhålla sådana utfästelser påverkat hennes attityder vid skiftena i regeringen 1660 och 1672.

De medel H förfogade över gjorde det möjligt för henne att bekosta en omfattande byggnadsverksamhet, som främst har gällt Drottningholms, Gripsholms, Strömsholms och Ulriksdals slott. Hon kom där att ta i sin tjänst en rad arkitekter och konstnärer, bland vilka märks Nicodemus Tessin d ä och d y samt David Klöcker Ehrenstrahl. Genom de hovfester, baletter och teaterframföranden, som anordnades i hennes krets, blev hennes hov ett kulturellt centrum, som i det bistra karolinska kulturklimatet var nästan helt utan konkurrens. Den konstnärliga verksamhet hon understödde har i hög grad varit bestämd av hennes funktion som förmyndare för Karl XI och som centralgestalt i kungafamiljen under långa perioder. Den konst hon beställde syftade i stor utsträckning till att förhärliga den pfalziska dynastin. Detta gäller inte minst Ehrenstrahls måleri, som ur denna aspekt särskilt analyserats av A Ellenius. Han har också visat, hur utsmyckningen av Drottningholm till en del illustrerar ett uppfostringsideal för den unge Karl XI. Den monarkiskt-dynastiska tanke, som i så många avseenden präglar Drottningholm, träder även fram i de av H inspirerade hovfesterna och i många av de till henne riktade hyllningsdikterna. Det är tydligt, att den konst, som hon gynnade fyllde en viktig funktion som uttryck och propaganda för den ideologi, som bar upp enväldet.

Författare

Stellan Dahlgren

Arkivuppgifter

H:s arkiv i RA innehåller koncept, registra-tur, räkenskaper, brev till henne m m. I KB o UUB mindre samhar av brev till henne. I RA finns även brev från henne till en rad personer, bl a till Karl X Gustav, Karl XI, Karl XII, hertig Adolf Johan o M G De la Gardie.

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

H:s arkiv, egenhändiga antecknar mm (K 100) o k skriv:er rör H:s livgeding (K 986), RA.

Alla riksdagars o mötens besluth, ed A A v Stiernman, 2 (1729); J Böttiger, H:s Drottningholm (1889); E Carlson, Sveriges hist under Karl den tolftes regering, 3 (1910); S Dahlgren, Karl X Gustav o reduktionen (1964); A Ellenius, Karolinska bildidéer (1966); B Fahlborg, Sveriges yttre politik 1660—1664 (1932), ... 1664—1668, 1—2 (1949) o ... 1668—1672, 1—2 (1961); Frälseg 1—3 (1931—47); K Johannesson, I polstjärnans tecken (1968); G Jonasson, Karl XII o hans rådgivare (l960); dens, Några omstridda spörsmål från Karl XII :s första regeringsår (HT 1962); R Josephson, Tessin. Nicodemus Tessin dy, 1—2 (1930—31); G Landberg, Den sv utrikespolitikens hist, 1: 3 (1952); G Rystad, Johan Gyllenstierna, rådet o kungamakten (1955); G Wittrock, Carl X Gustafs testamente (1908); dens, Karl XI :s förmyndares finanspolitik, 1—2 (1914—17); A Åberg, Karl XI (1958).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Hedvig Eleonora, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12760, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stellan Dahlgren), hämtad 2024-04-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12760
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Hedvig Eleonora, urn:sbl:12760, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stellan Dahlgren), hämtad 2024-04-16.