Meriter

Hesselbom, Johan Otto, f 13 juli 1848 i Ånimskog (Älvsb), d 20 juni 1913 i By (Värml). Föräldrar: hemmansäg o nämndemannen Johannes H o Stina Jonasdtr. I målarlära 66, elev vid Tekn skolan i Sthlm 68—70, elev vid Evangel fosterlandsstift:s kolportörskola i Johannisberg, Brännkyrka, 74— 76, kolportör o pred i Norrbotten för Evangel fosterlandsstift 76—79, för Sv missionsförb 80—82, elev vid FrKA 88—95.

G 1) 14 dec 77 i Luleå m Johanna Magdalena Englund, f 20 okt 50 där, d 26 maj 90 i Sthlm (Ad Fredr), dtr till Elisabeth Magdalena E; 2) 22 juli 00 i Sthlm (Kungsh) m Johanna Carolina Öberg, f 9 mars 66 där (Kat), d 4 febr 45 i Säffle, dtr till arbetaren Carl Gustaf Ö o Johanna Carolina Charlotta Åhlström.

Biografi

Otto H:s föräldrar tillhörde båda dalsländska bondesläkter. Fadern var en i bygden väl ansedd man, anlitad i offentliga värv och slutligen nämndeman. H:s förnamn ansågs hänsyfta på att han var föräldrarnas åttonde barn. Fadern dog redan 1854. Modern satt visserligen kvar på gården några år, men grunden för hemmets ekonomi vacklade och H måste snart stå på egna ben. Hans från barndomen klena fysik hänvisade honom till ett annat yrke än bondens, och han sattes i målarlära. 1868, då hemmet på fädernegården upplöstes, begav han sig till Sthlm för att bli lärling där och samtidigt studera vid dåvarande Tekniska skolan, som gav en grundläggande undervisning i bl a teckning och perspektivlära, lämpad för en hantverksgesäll, men också nyttig för en blivande konstnär. Han tycks vid denna tid ha blivit medveten om sin dragning till den fria konstutövningen men måste resignera inför de ekonomiska svårigheterna och avstå från tanken på inträde vid Konstakademin.

H hade växt upp i ett kyrksamt hem, där man regelbundet idkat bibelläsning och samlats till dagliga andaktsstunder. Denna religiösa prägling följde honom genom livet. För att dryga ut kassan under hantverksmåleriets dödsäsong tog han under vintern 1869 plats på Evangeliska fosterlandsstiftelsens förlag som varubud och fick också en billig bostad i dess härbärge. Denna kontakt med väckelserörelsens folk i Sthlm ledde till att han intogs på stiftelsens missionsskola för en tvåårig utbildning till predikant.

Efter vistelsen vid skolan 1874—76 verkade han som predikant och kolportör i Luleå, dit han flyttade hösten 1876. Hans framgång var till en början påtaglig. Han var en gärna hörd predikant, som gjorde intryck mera genom den egna upplevelsens allvar och den personliga hängivenheten än genom vältalighet. Hans hälsa stod emellertid inte bi under pressen av en obegränsad arbetsbörda i ett hårt klimat och under mycket torftiga levnadsomständigheter. Vad man karaktäriserade som hans »klena nerver» förlamade hans arbetskraft, och svårigheterna ökade genom att han i vissa omstridda lärosatser, bl a rörande dopet, fjärmade sig från statskyrkans och därmed fosterlandsstiftelsens uppfattning. Av hälsoskäl fick han lämna Norrland och snart därefter av samvetsskäl sin tjänst. Sedan hans hälsa förbättrats, återvände han emellertid till Luleå som predikant, denna gång på Sv missionsförbundets uppdrag, och stannade där till 1882. Två år senare tog han konsekvenserna av sin ändrade dopuppfattning och anslöt sig till baptistsamfundet, som han tillhörde resten av sitt liv.

Ehuru H sporadiskt verkade som predikant även fortsättningsvis var hans samfundsanställning slut med återkomsten till Sthlm 1882. Han återupptog då hantverksmåleriet, och hans hustru bidrog till försörjningen genom sömnadsarbete. Med stöd av sin utbildning från Tekniska skolan lyckades han få tillstånd att kopiera på Nationalmuseum. Han gjorde också allt oftare egna målningsförsök, som han sålde för en blygsam slant. Bevarade målningar, inte minst några skildringar från Luleå, där han 1885 och 1887 besökte hustruns familj, visar ett naivt men charmfullt amatörmåleri. Det viktigaste resultatet av hans kopieringar var emellertid kontakten med museets konservator, målaren P D Holm, som också var lärare vid Konstakademin. Genom hans vänliga intresse kunde nämligen H 1888 inskrivas som extra elev vid akademins skola. Vid 40 års ålder fick han alltså äntligen börja den systematiska utbildning, som normalt fullgöres i tjugoårsåldern.

1895 lämnade H akademin, och redan nästa år fick han se en av sina dukar med dalslandsmotiv ingå i den sv kollektionen vid en internationell utställning i Berlin. För den sv publiken framträdde han för första gången på allvar vid Sthlmsutställningen 1897. Senare utställde han först med Sv konstnärers förening och därefter med gruppen »De frie». Hans huvudsakligen dalsländska landskapsmotiv i skymningsljus slog i utlandet an som varande särskilt svenska, och han vann därigenom framgångar vid de stora samlingsutställningar, som anordnades på många håll i Europa kring sekelskiftet, men i Sverige dröjde det till 1910, innan han blev representerad i Nationalmuseum med den 1902 målade »Vårt land». Situationen ljusnade långsamt både mänskligt och ekonomiskt. Han kunde 1906 flytta in i eget hus i Säffle, där goda vänner övertalade honom att slå sig ned, i kontakt med det värmländska och dalsländska landskap, som var hans förnämsta inspirationskälla.

De självständiga arbeten H utförde före inträdet i Konstakademins elevskola är att betrakta som rena amatörarbeten, även om de ofta förråder begåvningen. De är realistiska och man märker tydligt konstnärens strävan till riktigt återgivande av perspektiv och ljus. Det är också dessa färdigheter han först övar under elevtiden, och under 90- talets första år gör han några väl iakttagna, ganska stora landskapsutsikter, där grönskans friskhet och perspektivets utsträckning mot ett blånande fjärran visar att han nu bemästrar sina konstnärliga medel. De kan dock till stilen närmast sägas vara ett 70-talsmåleri, utfört vid en tidpunkt när de sv avantgardemålarna började arbeta med förenklingar i dekorativt eller stämnings-skapande syfte. H:s stora beundran för bl a Karl Nordström ledde emellertid snart även honom över till denna sekelskiftets nationellt präglade stämningskonst, inom vilken han snart skulle finna sin egen domän.

Det var främst som Dalslands målare H skulle nå sina största framgångar. Redan det landskap, med vilket han debuterade på 1897 års utställning, var en utsikt över hemtrakten med sjöar och åsar i ett långt perspektiv mot den fjärran horisonten. Det var målat i soligt dagsljus. När han nästa gång, 1902, målade samma utsikt skedde det i det skymningsljus, som då insvepte en stor del av det sv landskapsmåleriet. Tavlan kallade han »Vårt land», därmed bekännande sig till den falang, som förankrade sitt natursvärmeri hos systerkonsten poesien. Formellt är målningen helt fin-de-siècle, med ett linjespel i dekorativa kurvor och en kolorit, där mörka jordfärger spelas ut mot ett genomlyst himmelsguld, på en gång realistisk nattskildring och poetiskt-religiös symbolism. Han upprepade just detta motiv åtminstone ytterligare två gånger med allt större dekorativ verve och mera drivet artistiskt genomförande, men samtidigt mindre stämningsladdat. I samma stil gjorde han också andra landskapsvyer med kortare djup och nästan ornamentalt tecknad förgrundsvegetation. De perspektiviska effekterna fascinerade honom, och han har därför ofta utnyttjat motiv som trädalléer eller skogsinteriörer med höga stammar, som förlorar sig i ett allt djupare dunkel. Dessvärre har han ofta använt dåligt färgmaterial, varför dessa mörka tavlor genomgått olyckliga förändringar.

Med sin religiösa läggning var det naturligt att H också ibland sökte sig till direkt symboliska ämnen. I sorgen över första hustruns död 1890 målade han den patetiska »Julafton vid graven», en man i bön framför en tänd julgran på en snöhöljd grav. Motivet hade sin reella bakgrund i hans eget liv och gjorde lycka hos samtiden, men är för en modern betraktare mycket främmande. Detta gäller också några starkt stiliserade landskapsvyer med symbolisk mening, som han utförde under de sista åren av sitt liv, bland dem »Till fädrens minne» (Ingesunds folkhögskola). Till hans fåtaliga landskap med figurframställningar hör två altartavlor i Säffles och i Neder-Kalix missionshus.

Samtida omdömen om H:s person är eniga vad gäller hans aldrig svikande vänlighet och fullständiga brist på bitterhet, trots de svåra år han måst genomleva. Att han kunde bevara sin harmoniska öppenhet mot medmänniskorna och sin — utan tvivel religiöst betingade — tacksamhet mot livet trots en nästan total brist på materiella förutsättningar i ungdomen och trots den långa väntan på verklig framgång och erkännande i hemlandet är så mycket mera märkligt, som han hela livet kämpade med fysiska svagheter. Han led sedan tidiga ungdomsår av någon sorts spasmer, som dels besvärade honom praktiskt vid målandet, dels yttrade sig i tvångsrörelser, som ofta framstod som löjeväckande.

1920 restes en minnesvård på H:s grav på Ånimskogs kyrkogård med en porträttmedaljong, utförd av Vitalis Gustafsson, som också modellerat hans byst.

H anordnade själv endast en separatutställn, i Sthlm 1910. Han erhöll bronsmedalj i Paris 1900 o Grand Prix i Buenos Aires 1913 samt blev inköpt till de moderna gallerierna i Venedig o Wien. Repr i Nat:mus med flera arbeten, till större delen förvärvade genom en testamentarisk gåva av hans änka.

Författare

Gertrud Serner

Arkivuppgifter

H:s arkiv hos brorsonen, agronom C F H, Åmål. H :s självbiogr i Karlskoga folkhögskola. Ang denna o H:s brev se f ö Jäder, nedan a a, s 7.

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

E Högman, Det lillas storhet (Hågk o livsintr, 5, 1924), s 104 ff; H8D, 8, s 633 ff, o 14, s 611; K Jäder, O H. Ett konstnärsöde (1952); G Palm, O H. Ett livsöde (Hembygden 1939); SKL o där anf litt; Sv folkrörelser, 2 (1937).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
J Otto Hesselbom, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12944, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gertrud Serner), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12944
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
J Otto Hesselbom, urn:sbl:12944, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gertrud Serner), hämtad 2024-04-25.