Meriter

Gyllander, Ernst Hugo, f 22 okt 1868 i Örebro, d 2 okt 1955 i Ununge (Sth). Föräldrar: stadskamrer Erland G o Augusta Maria Wiman. Mogenhetsex vid Örebro h a l vt 87, korrespondent i Berlin till Nerikes Allehanda 92—93, inskr vid UU vt 96—vt 02, medarb i Öresunds-Posten, Skånes Allehanda, Gbgs Handels- o Sjöfarts-tidn, Söndags-Nisse, Strix m fl tidn:ar. — Ogift.

Biografi

Hugo G blev under sin journalisttid — då han bl a samarbetade med Jeremias i Tröstlösa — 1892 belönad med pris av Sv akademin för dikten Dalibor om den böhmiske riddaren och frihetskämpen som i fångenskapen blev violinvirtuos och därmed en tröstare för människor. Dikten trycktes året därpå och intogs sedan i debutsamlingen Dikter (1895), som för övrigt rymmer pessimistiska reflexionsdikter i nära anslutning till Rydberg och Snoilsky men också natur-, stämnings- och kärlekspoem med en personlig, religiös bakgrund. Ur sin oro prisade han »kärlekens språk, det milda» och såg sinnets lugn »som en sommarafton på hembygdsslätten».

Nästa diktsamling, Nya dikter, kom först 1910, och under den mellanliggande tiden hade G mött många besvikelser; bl a hade han inte lyckats avlägga en planerad examen under åren i Uppsala — möjliggjorda genom anslag från Sv akademin. Samlingen är också präglad av torftig bitterhet och ensamhet, men samtidigt av stolthet: »De andre fått ögon, som lysa/ mot guld i en penningelåda,/ som snegla mot ära och titlar. —/ Men jag har fått ögon som skåda.» Samtiden har blivit honom motbjudande: en demokrati där »alla djur ska råttor bli, och alla råttor lika».

I sin sista diktsamling, Rytmer (1925), berör G ånyo det bittra minnet av »tomma, förspillda dagar», men framför allt fortsätter han där angreppen mot den nya, av Caliban gestaltade tiden. Hans fäders land har blivit ett främlingsland som hotas av Ragnarök, men i samlingens sista dikt, Legionen, kan han hälsa inledningen till en ny världshistoria: marschen från Rom i vapenglans »från palmers land mot norden».

G hade då detta skrevs sedan länge i satiriska prosabitar gett uttryck åt sin reaktionära hållning, och i ett brev 18 febr 1912 till Wirsén — en av hans gynnare — hade han sagt sig vilja skriva en större »satir på hela 'samhällsförbättreriets' tomhet. Jag har fått ett hjärtligt och outrotligt förakt för den tidsålder, i vilken jag växt upp, för dess märglösa, sladdrande, högfärdiga och nästan bestialiskt dumma 'andliga ledare'.» Han skulle i »dessa frasmakeriets yttersta dagar» vilja »knäcka detta 'frisinne', som länge legat som en mara över folket».

Någon sådan satir åstadkom G aldrig, men av det stora antal mindre satirer på vers och prosa som han publicerade i skilda tidningar och tidskrifter — de flesta i Strix och Ord och bild — har en del samlats i volymerna Figurer, fantasier och tankar (1918) och Jönsson och andra småsaker (1925). I båda dessa framhävs att människorna i en demokratisk tid blir »matta och schematiska» föreningsnummer, politiserande med liberala trollkonster, estetiserande och pratsamma med »den moderna slavmoralens fraser», medan kriget »renar och skapar nya människor», män »svällande av styrka och rusiga av egen viljas vin» och som därför hedras med allmänhetens hat.

Med alla sina övermänniskofantasier och utbrott av tröttande kverulans sade sig G emellertid ha funnit en tröst i eländet, en fast övertygelse om att det som sker »dock sker i enlighet med en god Guds högre vishet» (brev till Wirsén 22 febr 1912). Hans religiositet var sträng och gammaldags — de talrika bibliska motiven i dikterna är ofta hämtade från gamla testamentet — men han var också intresserad av ockultism och mystik och utgav t ex Bakom naturens förlåt (1905), en rikhaltig samling populärt skrivna uppsatser om bl a andesyner och andra tecken från, som han säger, »det evigas dolda värld», inför vars existens det sunda förnuftet ödmjukt måste böja sig. Den boken fann många läsare, och detsamma gäller den i serien Fröléens handböcker ingående Konst och konststilar (1908), en kortfattad och anspråkslöst lättfattlig översikt efter huvudsakligen tyska förebilder.

Någon poet av betydelse blev G aldrig, och hans politiska satirer hör inte heller till den levande litteraturen, men i en annan egenskap räknas han alltjämt till de förnämsta i vårt land: som författare av barn- och ungdomsböcker. Han hörde t ex till de flitigaste och mest uppskattade medarbetarna i Barnbiblioteket Saga, som han under 40 år försåg med eleganta översättningar och fyndiga bearbetningar av klassiska sagor, äventyrsskildringar och romaner men också med av honom själv författade sagor, barnvisor och versifierade djurfabler.

G:s tidigaste översättningar kritiserades ibland för att de inte tog tillräcklig hänsyn till originalens speciella stil, men G försvarade sig med att eftersom originalen inte alltid var skrivna enbart för barn kunde de inte heller läsas i sin helhet av barn, vilket däremot var fallet med hans utgåvor. När han t ex översatte och bearbetade Perraults franska sagor, strök han i förenklingssyfte alltid deras avslutande versifierade moraliteter. Att han med sin formtalang dock väl behärskade konsten att översätta även poesi, visade han i andra sammanhang, framför allt i sina tolkningar av Kiplings dikter (bl a i Nya dikter).

G: s egna sagor är enkelt och intimt berättade och ofta moraliserande. De saknar inte inslag av ironi, bitterhet och satir, men de har nästan alltid en humoristisk eller — i hans senare produktion — en romantisk grundton. Högfärden hade han alltid ett gott öga till, och den gisslade han bl a i sin kanske mest prisade djurfabel på prosa: När tuppen höll storkalas. Den ingår i Sagor och fabler (1905), som för övrigt inleds med G:s populäraste dikt: Lille Pers vandring (»Nu går jag bort, sa' lille Per . . .»), ett av skolavslutningarnas favoritnummer genom åren. Överhuvudtaget var G vänligare och ljusare när han skrev på vers än på prosa. Andra av kritik och publik uppskattade dikter som förtjänar nämnas är Bjällran på katten och Kisse katt i stövlar liksom den versifierade versionen av Hans och Greta. De är skrivna på ett enkelt, klart och kärnfullt språk, och detsamma gäller den populära prosaboken Svenska sägner berättade för Sveriges barn (1906). Mest arbete förefaller G ha lagt ned på den stora ungdomsskildringen Jeanne d'Arc (1927), i vilken han kunde förena sin hjältedyrkan och sitt intresse för kristen mystik.

Trots sin omfattande produktion och trots att en del av hans sagor översattes till främmande språk, var G fattig i hela sitt liv. Han klagade ibland över att översättningsarbetet var ett litterärt slavgöra som gav honom leda för det skrivna ordet men föga att leva av. Under senare delen av sitt liv, då Hitlers nederlag berett honom nya besvikelser, levde han i små omständigheter vid Skebobruk i Roslagen; han uppbar ett mindre årligt anslag från Sv akademin men vägrade att ta emot folkpensionen — ett demokratiskt påfund. I mycket var han ett original som inte kunde och inte ville anpassa sig efter de »organiserade» och »likriktade» i den nya tiden, och han vägrade att acceptera någon över sig. »Store män i sin världsliga prakt ha för mig alltid haft något löjligt över sig», skrev han i sina minnesord över den av honom beundrade Wirsén. G var »frän och obstinat», framhåller Signe Wranér, som en lång tid var hans arbetsgivare, men också en enstöring med djup klassisk bildning. »Han var en olycklig personlighet, men mitt igenom fränheten lyste en strålande spiritualitet och förlösande humor.»

Författare

Ragnar Amenius

Arkivuppgifter

Några brev från G i UUB, i KB bl a 3 brev till C D af Wirsén.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Se Åhlén 1900—1940, Sthlm 1942, s 266 f. Senare medverkan i Barnbiblioteket Saga: nr 213, Sthlm 1944, 223, 1946, 230, 1948.

Källor och litteratur

Källor o litt: G Bohlin, E v Zweigbergk o M 0rvig, Barn o böcker (6 uppl 1966); J Gillby, Folk av format o färg (1960); S Hoffman, H G o Jeremias i Tröstlösa (Samf Örebro stads- o länsbibl:s vänner, 29, 1962); G Klingberg, Sekelskiftets barnbokssyn o Barnbibl Saga (1966); E Larsson, E H G (Södermanl-Nerikes Nation. Majhälsn till landsmännen, 30, 1957); G Linder, Våra barns fria läsning (1916); K G Ossiannils-son, Litterära samtidor, 12 (NDA 18 dec 1927); S Wranér, Sagan om Saga (1955); dens, I Sagas tjänst (1966); E v Zweigbergk, Barnboken i Sverige 1750—1950 (1965).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
E Hugo Gyllander, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13345, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ragnar Amenius), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:13345
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
E Hugo Gyllander, urn:sbl:13345, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ragnar Amenius), hämtad 2024-04-19.