Meriter

14 Horn, Clas Fredric, son till H 13, f 11 el 12 mars 1791 på Huvudsta, Solna, d 8 april 1865 i Sthlm, Klara. Fältväbel vid Östgöta kavallerireg, andre adjutant vid livreg:-brigadens husarkår 19 febr 08, löjtn där 9 maj 12, avsked med tillstånd att som ryttmästare kvarstå i kåren 21 febr 15, tjänste-förrättande brigadadjutant vid nämnda brigad 15—17, adjutant hos kronprins Karl Johan o vid första kavalleriinspektionen, del- tog i riksdagarna 17—54 (led i allm besvärs-o ekonomiutsk o i förstärkta bankoutsk 34— 35, i statsutsk o i heml utsk 40—41), avsked ur krigstjänst 5 febr 22, riksbanksfullm 40—41, tf landsh i Sthlms län 23 juli 42, landsh där 6 maj 43—16 mars 49.

G 8 nov 18 i Sthlm, Klara, m sin syssling frih Ebba Gustava Charlotta Uggla, f 26 sept 85 på Sund, By, Värml, d 11 juli 44 i Sthlm, Klara, dtr till överstelöjtn frih Erik Conrad U o grev Catharina Ebba Horn.

Biografi

På grund av föräldrarnas landsflykt blev H under barnaåren inackorderad i olika hem. I sina memoarer skildrar han dessa i mörka färger och tillskriver sin glädjelösa uppväxttid det drag av misstänksamhet, som kom att prägla hans karaktär. Ehuru han på grund av faderns brottslighet ej tilläts att genomgå vanlig militärutbildning på Karlberg utnämndes han som skicklig ryttare till officer vid kavalleriet. Han tjänstgjorde vid västra armén och deltog 1809 i Adlersparres marsch mot huvudstaden. Hösten 1814 var han Baltzar von Platens adjutant vid unionsförhandlingarna i Kristiania och ger i sina memoarer en starkt kritisk kommentar till norrmännens politik och handlingssätt. 1822 tog han definitivt avsked ur militärtjänsten och bodde sedan på sina egendomar, först Falkenå (Ör) och senare Adamsberg (Sth).

Sin parlamentariska bana inledde H på riddarhuset vid 1817—18 års riksdag. En målmedveten opposition hade nu börjat växa fram, och dess främste talare Karl Henrik Anckarsvärd framställde i ett uppmärksammat memorial krav på en verklig statsplan under inflytande av den engelska parlamentarismens idéer. Under 1820-talets första år utvecklades dessa tankegångar alltmera programmatiskt av oppositionens tidningsorgan Argus och Stockholms Courier. Vid 1823 års riksdag framträdde H i främsta ledet bland oppositionsmännen. I ett stort memorial till konstitutionsutskottet framställde han anmärkningar mot statsrådet i 27 punkter och betonade i den principiellt hållna inledningen ständernas plikt att ställa statsrådet till ansvar ej endast för vad det gjort utan även för vad det underlåtit att göra. Vad H avsåg var ett omdöme om regeringssystemet i dess helhet, och hans kritik koncentrerades särskilt på statsrådens alltför passiva hållning och underlåtenheten att verka efter ett uppgjort program.

Redan vid början av 1828—30 års riksdag väckte H stor uppmärksamhet genom ett memorial om omedelbart upphörande av kronoskjutsskyldigheten och anhållan om proposition rörande ny skjutsinrättning. Med ordalag som av motståndarna betecknades som "barbariska" utmålades svårigheterna för allmogen att fullgöra den betungande skjutslegan i ett tillstånd av allmänt armod. I ett stort anförande rörande mötespassevolansen senare under riksdagen återkom H till landets utblottade tillstånd, för vilket regeringssystemet enligt hans uppfattning i hög grad bar skulden. Han betonade att huvudansvaret låg hos statsrådet och att man saknade varje plan att disponera resurserna på ett för landets förkovran produktivt sätt. Trots kritik från folkrepresentationen hade statsråden fortsatt att bekläda sina poster, överhopade med kungliga ynnestbevis. H:s anförande utmynnade i ett krav på ministärförändring.

Med sina insatser vid 1828—30 års riksdag hade H spelat en framträdande roll som en av riddarhusoppositionens främsta talare, i alla väsentliga frågor stödjande de liberala strävandena. Vid följande riksdag 1834—35 utvecklade H fortfarande de parlamentariska tankegångarna i fråga om förhållandet mellan regering och riksdag. Regeringens program borde stå i överensstämmelse med representationens åsikter. Regeringen kunde inte länge till fortfara att styra mot folkmajoritetens vilja. H ville ej tänka sig ett tillstånd då regeringen fortsatte med att framlägga propositioner, som ej kunde vinna majoritet inom representationen.

I en viktig fråga uttalade emellertid H nu åsikter, som röjde en begynnande klyfta mellan honom och oppositionens radikala flygel. Under 1830-talets första år hade representationsfrågan alltmer kommit i förgrunden för oppositionens intresse. Man misströstade att kunna vinna något med den gamla ståndsrepresentationen, och 1830 utgav Anckarsvärd tillsammans med Johan Gabriel Richert ett radikalt förslag till en ny folkrepresentation, grundad på samfällda val och uppdelad på två kamrar, av vilka den ena skulle framgå genom val ur den andras representanter. Gentemot sådana tankegångar förfäktade H vid riksdagen nödvändigheten av ett aristokratiskt element inom representationen. Detta borde utgå genom val inom de samhällsklasser, som inneslöt den högre bildningens, förtjänstens och förmögenhetens aristokrati.

Inför nästkommande riksdag utvecklade H ytterligare sitt program i representationsfrågan. I en 1839 anonymt utgiven broschyr, Tankar om reformer. Af en riksdagsman, förordade han en representation på två kamrar, framgången genom val inom fyra valavdelningar. Första valavdelningen skulle utgöras av adeln, den andra av prästerskapet jämte akademi- och skolstaterna. Vardera avdelningen hade att välja 75 av första kammarens 150 ledamöter. Andra kammarens 150 ledamöter skulle väljas till lika antal inom tredje och fjärde valavdelningarna, den tredje bestående av borgerskapet m fl i städerna och den fjärde av näringsidkare på landet. Regeringen borde vara organiserad på sju departement med föredragande ministrar som chefer. Grundlagens ansvarighetsparagrafer ansåg Ff olämpliga och hindersamma för regeringens initiativkraft. Den önskvärda samstämmigheten mellan regering och folkrepresentation borde komma till stånd genom offentlig kritik av regeringens åtgärder.

Även om H:s programskrift beträffande statsrådets organisation och dess förhållande till riksdagen följde oppositionens huvudlinjer, kunde hans klassvalsförslag ej te sig acceptabelt ur radikal synpunkt. Ehuru H sålunda nu ej kunde anses helt rättrogen, insattes han av den segerrika oppositionen vid 1840—41 års riksdag i statsutskottet, där han på grund av sin rang blev ordförande. Han erhöll därigenom en nyckelposition och kom att under riksdagen spela en roll, som blev den mest uppmärksammade under hans politiska bana.

Oppositionens seger vid riksdagens början medförde hela konseljens avskedsansökan och en långdragen regeringskris, som kom att sträcka sig över hela riksdagen. Statsutskottets oppositionella majoritet tillämpade nu en taktik, som under 1830-talets senare år alltmer diskuterats inom den radikala oppositionen, metoden att genom nedsättning av anslagen framtvinga en regeringsförändring i liberal riktning. H försvarade i debatten om statsregleringen utskottets politik och förklarade öppet, att dess avsikt varit att göra det omöjligt att behålla det gamla statsskicket. Senare under riksdagen vid behandlingen av statsrådets ansvarighet deklarerade han emellertid i motsats till andra framstående oppositionsmän, att han i statsrådens avskedsansökningar såg början till ett nytt system och att han därför ville verka för att genom den extra statsregleringen kompensera de gjorda indragningarna. Deklarationen väckte stort uppseende och ansågs allmänt beteckna H:s brytning med oppositionen. Under fortsättningen av riksdagen stod H också på regeringens sida. I den ömtåliga frågan om betalningen av den s k kabinettskassans skuld, där oppositionens angrepp gällde den gamle monarken personligen, var H verksam för att statsverket skulle ersätta skulden. Fortsättningen av ärendets behandling ledde mot riksdagens slut till svårartade uppträden, då frågan skulle avgöras i förstärkt statsutskott. H motsatte sig uppsättande av kallelse till sammanträde och rev själv ned de anslag som blivit uppsatta. Händelsen väckte förbittring, och H:s hus i huvudstaden utsattes flera nätter i rad för stenkastning av folkmassan. — H deltog i de fyra följande riksdagarna fram till 1853— 54 men spelade nu ingen politiskt framträdande roll. Hans fåtaliga debattinlägg var konservativt präglade med häftiga utfall mot demokratiska tendenser.

Under senare delen av 1840—41 års riksdag hade H av många ansetts skola komma i fråga som statsråd. Efter riksdagen erhöll han av Karl XIV Johan anbud att inträda i statsrådet, men då han vägrade utnämndes han i stället 1843 till landshövding i Sthlms län. För denna post var han föga lämpad på grund av tidig senilitet och svårighet att samarbeta. Ett åtal mot honom för egenmäktigt förfarande ledde till fällande dom, och 1849 skildes han av Oskar I från landshövdingeämbetet.

Det vilar ett drag av tragik över H:s levnadsbana. Hans olyckliga uppväxttid var ej ägnad att skapa ett harmoniskt sinne, och en obändig häftighet blev ett dominerande drag i hans karaktär. Utpräglad aristokrat hyste han stark antipati mot demokratiska strävanden, och den konstitutionella monarkin torde alltid ha varit hans politiska ideal. Hans samverkan med oppositionen under en följd av år var säkerligen dikterad av en uppriktig önskan att skaffa landet ett bättre och effektivare regeringssystem. Men på grund av hans uppenbara kontaktsvårigheter var det uteslutet att han skulle kunna utöva ett politiskt ledarskap. Efter det olyckliga slutet på hans ämbetsmannabana fördystrades hans liv ytterligare av dövhet, och han tillbragte de sista åren av sin levnad i nästan fullständig isolering.

Författare

Gert Hornwall

Arkivuppgifter

Delar av H:s arkiv i RA (brev till honom, biogr o polit ant: ar i manuskriptsaml). Brev från H till bl a A v Hartmansdorff i RA o strödda brev i KB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Tankar om reformer. Af en riksdagsman. Sthlm 1839. 31 s. [Anon.] — Ett bidrag till historien om vestra arméens insurrektion år 1809, hemtadt ur en ung officers anteckningar. Med tillägg af samma hand. Sthlm 1857. 16 s. [Anon.] •— Minnen ur min lefnad (HT, 1892, Sthlm, s 1—50, 193—228; även sep, 86 s).

Källor och litteratur

Källor o litt: Ivar Anderson, "Oppositionen" o ministeransvarigheten. Parlamentariska strömningar i sv politik 1809—1840 (1917); G A G Braunerhjelm, K Lifreg:s till häst hist, 5:2 (1922); E Fahlbeck, Ståndsriksdagens sista skede 1809—1866 (Sveriges riksdag, 8, 1934); O I Fåhraeus, Skildringar ur det offentliga lifvet (1880); G Hornwall, Regeringskris o riksdagspolitik 1840—1841 (1951); [S A Leijonhufvud,] Presidenten S A Leijonhufvuds minnesan-teckn:ar (1919); [C W Liljecrona,] Bakom riksdagens kulisser... 1840—41 (1917); [G O Palmstierna,] Berättelser ur frih Carl Otto Palmstiernas lefnad (1790—1878), ed C F Palmstierna (1880); G Rexius, Det sv två-kammarsystemets tillkomst o karaktär (1915); B v Schinkel, Minnen ur Sveriges nyare hist, 12. Carl Johan o hans tid (1828— 1844), av O Alin, 2 (1893); C Stenhammar, Bilder ur riksdags- o hufvudstadslifvet . . ., 1—2 (1902—03); G Ulfsparre, Från Karl XIV Tohans dagar (1907).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Clas Fredric Horn, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13813, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gert Hornwall), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:13813
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Clas Fredric Horn, urn:sbl:13813, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gert Hornwall), hämtad 2024-04-19.