Meriter

1 Fleetwood, George, dp 30 juni 1605 i Cople, Bedfordshire, England, f 11 juni 1667 på Jälunda, Gryts sn (Söd). Föräldrar: parlamentsled sir Miles F o Anne Luke. Kapten i dansk tjänst trol i nov 1626, var major o kompanichef i sv tjänst vid J Spens reg juni 1629, överstelöjtn 1 okt s å, slagen till riddare av konung Karl I av England 3 juni 1632 (Shaw, 2, s 200), sändebud till Karl I 1636 o 1637, överste för Jönköpings läns infanterireg 22 maj 1640, var kommendant i Greifswald 14 aug 1641, kommendant i Kolberg 17 okt 1641–1653, naturaliserad i Sverige o introd i svenneklassen 29 jan 1649, gen:major av inf 8 mars 1653, frih 1 juni 1654, sändebud till protektorn O Cromwell i England 24 nov 1654 (instr 15 maj 1655), gen:löjtn av inf 30 okt 1656, kreditivbrev för honom o J F v Friesendorff till protektorn Cromwell 30 juli 1657 (instr 1 aug s å), nytt kreditivbrev för F o v Friesendorff till protektorn R Cromwell 3 okt 1658, krigsråd 13 (ej 12, ej 16) juli 1665.

G 22 april 1640 på Nyköpings slott m Brita Gyllenstierna, f 13 maj 1606 på Nynäs, Bälinge sn (Söd), d 29 dec 1653 på Jälunda, dtr av hovrättsassessorn Karl Eriksson G o Anna Ribbing.

Biografi

Den tidpunkt då F första gången anträffas i svenska rullor, sommaren 1629, sammanfaller med den engelske diplomaten och Sverigevännen Sir Thomas Roes besök i Preussen för att medla stillestånd mellan Sverige och Polen. Enligt en uppgift av Axel Oxenstierna var F Roes systerson, vilket dock ej får tolkas bokstavligt utan endast som en antydan om frändskap. Det förefaller troligt, att F:s anställning i svensk tjänst förmedlats av Sir Thomas. På grund av den svenska ledningens strävan att hålla sig på god fot med Roe kunde F draga nytta av sin släktskap med denne. Axel Oxenstierna uppger, att F blev överstelöjtnant på Roes »idkeliga anhållande». Det var också med rekommendationer från Oxenstierna som F i mars 1630 begav sig till Sverige för att hos Gustav Adolf framlägga förslag till förstärkning av det ganska försvagade förband han tillhörde. Kanslerns stöd åt F visade sig även i fortsättningen. Spens' regemente fick s å en ny chef i skotten överste George Crafoord, med vilken F redan från början råkade i tvist; Oxenstierna talar om nationalhatet dem emellan. Kanslern tog engelsmannens parti och underströk F:s nära relationer till Roe lika väl som hans goda kvalifikationer och »affektion» för Gustav Adolf. Enligt Oxenstierna hade Roe t o m utlovat stöd åt värvningar i England, om F finge stanna vid regementet. Resultatet blev, att denne 1631 fick uppdrag att värva ett regemente i sitt hemland.

Som stomme i det av F värvade regementet tjänade hans gamla kompani, som fr o m juni 1631 i rullorna vanligen redovisas som ett självständigt förband. På våren 1632 slogs värvningstrummorna för F:s räkning, bl a i London, och vittnesbörd finns om dennes förmåga att locka trupper över i svensk, tjänst. Det nya regementet möter i rullorna första gången i juni 1632, då det utom av det nyssnämnda kompaniet bestod av fyra från England nyanlända kompanier, vilka snart kompletterades med ytterligare tre. Förläggningsort var Braunsberg.

När F själv lämnade England är ovisst. Han var i varje fall kvar där i början av juni, då han i Greenwich slogs till riddare, en händelse som i traditionen felaktigt utbroderats till att F för visad tapperhet av Gustav Adolf skulle ha mottagit riddarslaget. F:s väg till sitt regemente i Preussen gick över det svenska högkvarteret. På grund därav kom F att deltaga i slaget vid Lützen. Han har själv i ett bekant brev till sin far i England, daterat 22 nov i Stettin, berättat om händelserna under slaget och Gustav Adolfs död. Då brevet – som ej torde vara bevarat i original – är känt genom avskrifter i olika engelska handskriftsamlingar, är det troligt, att det använts i den pro-svenska propagandan i England. F:s uppgifter om slaget vid Lützen vilar dels på egna iakttagelser, dels på hörsägner. Bl a har han spritt de bekanta misstankarna mot hertig Frans Albrekt av Sachsen-Lauenburg för delaktighet i den svenske konungens död (Ahnlund). Om F:s egna insatser i slaget är vi underrättade genom en annan bekant relation, författad 1650 av hovpredikanten dr Jakob Fabricius (bd 14). Denne anger sig ha fått hjälp av F då det efter konungens död gällt att samla de retirerande smålänningarna till förnyat motstånd (Wittrock).

Under de närmaste åren var F med sitt regemente förlagd till Preussen, där han ömsevis var placerad i Braunsberg, Pillau, Elbing och Danziger Haupt. Hans fortifikatoriska insikter kom till sin rätt vid utbyggandet av de preussiska befästningarna. Då dessa genom fördraget i Stuhmsdorf 1635 återställdes till Polen, flyttades F och hans regemente »1100 man arbeitssamb und gut volck» till Pommern. Förbandet drabbades här av en kraftig nedgång – bl a till följd av pestens härjningar – och försvann 1639 helt ur rullorna. Under de sista åren upprätthöll F blott nominellt chefskapet för regementet.

År 1636 sändes F till London för att utverka tillstånd till nya värvningar. Hans första försök misslyckades, men då han året därpå återvände, lyckades han, mot svenskt löfte att verka för återställandet av kurfurstendömet Pfalz åt Karl I:s systerson, få tillstånd att värva flera regementen engelskt och skotskt infanteri.

Troligen har F åtföljt de nyvärvade trupperna till Tyskland, varifrån han 1638 för ett längre uppehåll begav sig till Sverige. Av stor betydelse för hans sociala ställning var giftermålet 1640 med Brita Gyllenstiena, vilken som hovfröken varit knuten till änkedrottning Maria Eleonora. Hon åtföljde senare s å sin make till Tyskland och kunde från Helsingör ge Axel Oxenstierna en rapport om änkedrottningens flykt.

F:s längsta militära tjänstgöring blev som kommendant på Kolberg i Pommern. Efter fredsslutet 1648 ansågs fästningsverken där ej längre ha något värde och de nedlades 1653, varefter F återvände till Sverige för ett ganska långvarigt uppehåll på sina gods.

F:s militära bana avbröts 1654 för ett nytt diplomatiskt uppdrag till England. Kungadömet hade här störtats 1649 och makten övertagits av Oliver Cromwell. Flera krafter samverkade till ett närmande mellan Sverige och den engelska republiken. Diplomatiska beskickningar fortsatte att utväxlas. Mest känd av de engelska diplomater som nu besökte Sverige är Bulstrode Whitelocke, vilkens mission resulterade i avslutandet av den äldsta svensk-brittiska traktaten 1654. Whitelocke kom under Sverigebesöket i nära kontakt med sin landsman F och har i sin berömda dagbok vittnat om det förtroende denne åtnjöt vid det svenska hovet. Efter ambassadörens avresa från Sverige försåg F honom med nyhetsstoff om den politiska utvecklingen där.

Också den svenska regeringen avsände flera beskickningar till de nya makthavarna i England. Som svar på Whitelockes besök fick i dec 1654 Peter Julius Coyet (bd 9) bege sig dit. Hans uppdrag var huvudsakligen av handelspolitisk natur men innefattade också underhandlingar om värvningar. Dessa blev alltmera angelägna ju mer kriget med Polen nalkades 1655, och Coyet ålades att söka utverka 5 å 6 000 man från Skottland jämte 2 000 man som tidigare utlovats av Alexander Leslie. Transporten till Sverige av det värvade folket skulle ombesörjas av F, som samtidigt avfärdades till England med instruktioner härom. F var särskilt lämpad för ett uppdrag hos den engelska republiken genom att hans bror Sir Charles Fleetwood där hade en stark ställning som måg till Cromwell och medlem av den inre regeringskretsen.

Redan Coyets förhandlingar hade visat, att de svenska anspråken på brittiskt krigsfolk måste nedprutas, och utgångsläget var allt annat än gynnsamt för F, då denne i juli 1655 anlände till England. Kort därefter inträffade Krister Bondes (bd 5) länge bebådade ambassad och F fick nu för en tid träda i bakgrunden. I motsats till Coyet, som i jan 1656 fick tillstånd att återvända hem, beordrades F att stanna kvar i London, och sedan Bonde i aug s å lämnat England, blev det F som för en tid, biträdd av kommissarien Johan Barkman (adl Leijonberg), fick stå för den svenska representationen. Inom diplomatiska kåren i London intog han en särställning genom att ej vara officiellt ackrediterad. Efter något mer än ett år, i sept 1657, fick han vid sin sida en skolad diplomat, Johan Fredrik von Friesendorff, och det blev nu dessa två som skötte förhandlingarna från svensk sida under protektoratets sista tid.

För de svenska representanterna gällde det att utverka brittiskt stöd i alla former åt Sverige i det pågående kriget med Polen och Danmark. Uppgiften stötte på stora svårigheter. Den brittiska regeringen tvekade att genom hjälp åt Sverige riskera en brytning med Nederländerna. I okt 1657 avgav Cromwell ett löfte om en väpnad demonstration men återföll snart i sin gamla förhalningstaktik. Efter protektorns död följ år ökade svårigheterna för de svenska förhandlarna. Förgäves sökte de påverka statssekreteraren John Thurloe, som nu hade ledningen av den brittiska utrikespolitiken, till ett mera verksamt ingripande till Sveriges förmån. Då makten i England i maj 1659 övergick till långa parlamentet, minskades ytterligare de svenska sändebudens möjligheter. Detta framkom vid F:s och Friesendorffs förhandlingar med den nye ledande makthavaren Sir Henry Vane. Engelsmännens bristande tillmötesgående visade sig även i att de nu på holländarnas anhållan ingrep mot svenska kaparfartyg som löpt in i brittiska hamnar. F:s insatser kunde under sådana förhållanden ej bliva betydande. I och med restaurationen 1660 var han på grund av sina nära relationer till republikens ledande män förbrukad och hemkallades omgående.

Genom sitt gifte med Brita Gyllenstierna fick F stora godsintressen att bevaka. Till hennes jordbestånd hörde framför allt Jälund i Gryts sn (Söd) och Svanaholm i Ås sn (Jönk). Själv erhöll F förläningar, så 1643 på tio år godset Suckow i Hinter-Pommern, vilket han 1649 bytte bort mot jord i Daga och Åkers hdr i Södermanland. En förläning 1646 innefattade hemman i Björnlunda i Daga härad. De antydda godstransaktionernas uppenbara syfte att kring sätesgården Jälund bygga upp ett omfattande godskomplex kunde dock icke fullföljas. Förvärven 1649 måste F nämligen redan s å avstå till pfalzgreven Karl Gustav, varemot F 1652 av kronan som vederlag erhöll jord i Sunnerbo och Tveta hdr i Småland.

Författare

Bertil Broomé

Arkivuppgifter

Tjänsteskrivelser från F i krigskollegiets brevböcker, KrA, och (från beskickningen till England 1655–1660) i Anglica, RA. I övrigt brev från honom i RA till pfalzgrevarna Adolf Johan och Karl Gustav (Stegeborgssaml), Per Brahe d y (Skoklostersaml o Brahesaml), M G De la Gardie, Carl Carlsson Gyllenhielm, Axel Oxenstierna och Carl Gustaf Wrangel (Skoklostersaml), i KB till Christoffer Ekeblad (i Engeströmska saml) samt i arkivet på Nynäs (Bälinge sn, Söd) brev från F och hans maka till Eric Gyllenstierna.

Tryckta arbeten

Tryckt arbete: Letter from G. F. to his father, giving an account of the battle of Lut-zen and the death of Gustavus Adolphus. [London] 1847. 4:o. 12 s. (The Camden miscellany, Vol. 1. [nr. 5]).

Källor och litteratur

Källor o litt: RR, Biogr, A Hammarskjöld, Skottar i sv tjänst, P Sondén, Militära chefer, allt i RA; Red:koll:s arkiv F I: 114, Kö-pegodskont:s arkiv F VI: 61, Sv donationskont:s arkiv F I c: 87, F IV: 144, allt i KA; Krigskoll. prot o brevböcker, Rullor, KrA. – AdRP, 4–9 (1871–91); AOSB, 1:1, 5, 6, 14; 2: 1, 4–6, 9, 11 (1888–1950); Calen-der of State papers, Domestic Series 1625–1626 (1858), 1629–1631 (1860), 1631–1633 (1862), 1636–1637 (1867), 1637 (1868), 1639–1640 (1877); Calender of State papers and Manuscripts relating to English affairs. Existing in the archives and collections of Venice and in other libraries of Northern Italy, 22 (1919), 23 (1921), 24 (1923), 30 (1930), 31 (1931), 32 (1931); A collection of the State papers of John Thurloe, 1–7 (1742); Johan Ekeblads bref, ed N Sjöberg, 1–2 (1911–15); HSH 5, 28, 31, 38 (1818–57); Reports of the Royal Gommission on historical manuscripts, 3 (1872), 7 (1879); SRP 6–8, 11, 13, 17 (1891–1929); B Whitelocke, A journal of the Swedish Embassy in the years 1653 and 1654, 1–2 (1772). – N Ahnlund, Ett rykte från Lützen (Tradition o hist, 1955); J A Almquist, Frälseg, 2: 1–2, 4 (korr); G Björlin, Johan Baner, 2–3 (1910); L Carlbom, Sverige o England 1655–aug 1657 (1900); B Fahlborg, Sveriges yttre politik 1660–1664 (1932); C H Firth, The last years of the protectorate, 1–2 (1904); G Fleetwood, Kring 300-årsminnet av ett bröllop vid hovet på Nyköpings slott (Sörmlandsbygden 1941); dens, Min sv stamfader o hans kvarlåtenskap (Sv kulturbilder, 11–12, 1932); T Gihl, Sverige o västmakterna under Karl X Gustafs andra krig med Danmark (1913); A Heimer, De dipl förbindelserna mellan Sverige o England 1633—1654 (1893); I Hoppe, Geschichte des ersten Schwedisch-pol-nischen Krieges in Preussen (1887); E A Jansson, Den siste friherren till Jälund (1955); W A Shaw, The Knights of England, 1–2 (1906); Sveriges krig 1611–1632, 6 (1939); F Wernstedt, Om främmande adels naturalisation o introduktion på sv rid-darhuset under storhetstiden (PHT 1937), s 135; G Wittrock, Fyra relationer om slaget vid Lützen (HT 1932).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
George Fleetwood, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14195, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bertil Broomé), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14195
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
George Fleetwood, urn:sbl:14195, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bertil Broomé), hämtad 2024-04-19.