Erik Fleming

Född:1616-02-19 – Salems församling, Stockholms län (på Edeby (enl gravmonument i Sorunda Kyrka))
Död:1679-04-19 – Botkyrka församling, Stockholms län (på Riksten)

Landshövding, Riksråd, Lantmarskalk, Bergskollegiepresident


Band 16 (1964-1966), sida 144

Meriter

9 Fleming, Erik (Henriksson), son till F 7 i hans 1:a g, f 19 febr 1616 på Edeby gård, Salems sn (Sth; enl gravmonument i Sorunda kyrka), d 19 april 1679 på Riksten, Botkyrka sn (Sth). Medföljde 1634 som kammarh sin far på beskickningen till Moskva, assessor i generalbergsamtet 1637, studieresa till Tyskland, Holland, Belgien, England, Skottland o Frankrike 1639—42, inskr vid Leidens univ 11 aug 1640, landsh i St Kopparb län 30 april 1651, pres i bergskoll 17 mars 1652, frih till Lais 12 maj 1654, lantmarskalk 1654 o 1655, riksråd sept 1655, avsked från landsh: ämbetet s å, kommissarie i reduktionskoll 4 juli s å, avsked därifrån 1678.

G 1) 16 juli 1643 på Lindö i Kärrbo sn (Vm) m Maria Eleonora Soop, f 26 nov 1621 på Lindö, d 12 jan 1651, begr 13 sept 1652 i Kärrbo kyrka, dtr av kammarh Bengt S o Brita Sparre; 2) 24 maj 1653 m Kristina Cruus af Edeby, d 1701 på Riksten i Botkyrka sn, begr 26 juli s å i Grödinge sn (Sth), dtr av landsh Jesper G o Ingeborg Ryning.

Biografi

Redan vid unga år kom F att fängslas av den förvaltningsgren — bergsadministrationen — åt vilken han sedan skulle ägna sitt liv. Efter undervisning i hemmet för privata preceptorer fick han under en resa (tydligen 1632) tillfälle att studera gruvor och bruk i bergslagerna, särskilt Stora Kopparberget och det nygrundade manufakturverket i Säter. Efter hemkomsten från en resa med den svenska ambassaden till Ryssland färdades han 1635 åter för studier i bergslagerna. Karl Bonde, den svenska bergshanteringens ledande man, synes nu ha övervakat hans framsteg, och Axel Oxenstierna uppmanade honom att slå in på bergsbanan. När bergskollegium (generalbergsamtet) 1637 inrättades blev F assessor där. Våren 1637 reste han med Hans Philip Lybecker till Piteå lappmark, där Nasafjälls silververk två år tidigare upptagits; denna kommission blev av stor betydelse för bergverkets fortsatta utveckling. Sin grundläggande utbildning som bergsman erhöll F under sin långa utländska resa 1639—42. Han studerade nu gruvor, saltverk och smälthyttor på Harz, i Hessen och Böhmen samt metallmanufaktur i Aachen och Liége. Under en längre vistelse i England stod tenn- och blyverk, gallmej-och stenkolsgruvor i Wales, Cornwall, Bristol och Newcastle på programmet. I Holland förkovrade sig F i praktisk matematik och mekanik vid Leidens univ, där han inskrevs aug 1640 jämte sina fränder Herman och Lars Fleming; en tids vistelse i Paris gav tillfälle till adliga exercitier av mer traditionell art. Ingen svensk torde vid denna tid ha förvärvat en lika solid utbildning inom bergshanteringen. I bergskollegium hade F Väster- och Upplandsbergslagen under sin speciella uppsikt och gjorde flera inspektionsresor till Stora och Nya Kopparberget, Avesta, Lövåsen, Salberget osv; 1644 förestod han en tid under bergmästare Grissbachs frånvaro driften vid Sala gruva.

F började dock efter hand längta efter större uppgifter. Våren 1651 blev han landshövding i Stora Kopparbergs län; det innebar i praktiken överinseendet över Falu gruva och bergslag. När Karl Bonde avled 1652 efterträdde F honom som president i bergskollegium. Tillsvidare skötte han även landshövdingetjänsten, men fr o m 1655 lade kollegiet beslag på alla hans krafter. Som dess styresman verkade F i tjugosju år till sin död 1679.

Den svenska bergshanteringen fick kring 1600-talets mitt ett storartat uppsving. Grunden hade lagts under seklets förra hälft av Bonde och hans medhjälpare. Bergskollegii inrättande var den administrativa frukten av denna verksamhet. F förde framgångsrikt arbetet vidare. Under hans tid som kollegiets president nådde kopparproduktionen vid Falu gruva sin kulmen, samtidigt som järnhanteringen gick raskt framåt. Denna gynnsamma utveckling ställde de styrande inför problem av ekonomisk, organisatorisk och teknisk art. Det blev F:s uppgift att lösa dem. En mängd förordningar utfärdades under hans presidenttid; främst gällde de järnhanteringen, där nya brukspolitiska principer började tillämpas. Först närmare forskningar kan klarlägga, i vilken utsträckning F dirigerat utvecklingen, men källorna betygar ständigt hans stora kunskaper och vakna intresse för bergshanteringens alla problem. Myndig och kraftfull har han i bergskollegium hävdat sina synpunkter. Viktig blev hans inställning till järnvräkeriet. F insåg betydelsen av att uppehålla det svenska järnets rykte utomlands genom utmönstring av undermåligt järn; det omstridda järnvräkeriplakatet 1671 var väsentligen hans verk. Han var anhängare av de tyska träbälgarna, som snart undanträngde de gamla Iäderbälgarna. I varje läge stod F orubbligt på bergshanteringens bästa. Kristinas abalienationer av kronans till bergverken anslagna hemman och räntor förde enligt F till bergsbrukets ruin. Under hans första presidentår var ämnet en huvudfråga i bergskollegium. Jämte Krister Bonde inskärpte han dec 1652 dess vikt inför K M:t. Följande år utverkade han, att en allmän bergsj ordebok skulle uppläggas (den kom dock aldrig till stånd), och vid riksdagen 1655 tog han ånyo upp frågan om de »förbjudna» orternas omistlighet för bergslagerna. När Karl Gustav s å lät inrätta reduktionskollegium, intog F från början sin självskrivna plats där som bergsexpert, drev sin synpunkt och hade tillfredsställelsen att se sina ansträngningar bära frukt.

En särskild kärlek behöll F alltid till Stora Kopparberget. Han kände det väldiga bergverket utan och innan. Under sin landshövdingetid i Falun på 1650-talet styrde han det i patriarkaliska former tillsammans med bergmästaren, den kraftfulle H Ph Lybecker; senare var han ofta där på kommissioner, gav order om brytning och konstbyggnader, rannsakade på gruvstugan, ledde och förmanade. Ständigt tillvaratog han Bergslagets och staden Faluns intressen, ibland gentemot kronans krav. Han strävade att nå ett rimligare kolpris och sökte bilda ett kolkompani för Österdalarna till bergsmännens hjälp, dock med föga framgång. Det ärftliga bergsmansståndet betraktade F med en viss misstro; odugliga bergsmanssöner borde ej behållas vid gruvdel i Kopparberget. Också i tekniska detaljer var han uppslagsrik. Han försökte få bergsmännen att skräda malmen, och 1655—57 försökte han reformera kopparprocessen med hjälp av bokning och vaskning. F:s korrespondens med Lybecker, med vilken han också hade affärsförbindelser, ger genom åren viktig kunskap om Bergslagets liv och gruvans historia. Han sammanskrev även på 1670-talet en (otryckt) berättelse om Stora Kopparberget, vilken är en huvudkälla för allt som rör malmbrytningens organisation.

F:s livsverk som den svenska bergshanteringens främste måste tillmätas den allra största vikt. I en genombrottstid gav F vår bergsadministration det mått av stadga som läget krävde. Han var den erfarne experten, kraftfull och auktoritativ inom sitt bestämda område. Men han gjorde även politiska insatser. Vid 1650-talets mitt var F under några år en av adelns mera uppmärksammade representanter. Som lantmarskalk både vid abdikationsriksdagen 1654 och den viktiga reduktionsriksdagen 1655 visade han prov på takt och skicklighet. Vid den senare har han otvivelaktigt betytt åtskilligt för att på riddarhuset driva igenom den kungliga reduktionspolitiken; de följande åren bidrog han som kommissarie i reduktionskollegium till dess verkställande under fränden Herman F:s ledning. Hösten 1655 inträdde F i riksrådet och fick därmed större möjligheter att vinna gehör för bergsbrukets intressen. Som särskilt förtrogen med Dalarna och bergslagerna erhöll F rådets fullmakt att där negotiera upp manskap till Karl Gustavs arméer. Han hade själv framlagt ett förslag om att förmå allmogen i Kopparbergslagen att »godvilligt» ställa soldater till förfogande, och sommaren 1656 förrättade han denna utskrivning; våren 1657 var han åter där i samma ärende. Men när konungen (1658) förnyade sin befallning om upprättande av ett särskilt bergsregemente, sökte F göra motstånd. En tvångsrekrytering av dessa mått skulle enligt F medföra obotlig skada för bergshanteringen, men K M: t vidhöll sin ståndpunkt och F måste fullgöra det förhatliga uppdraget; han gjorde det med sedvanligt nit.

Under förmyndartiden hörde F till spar-samhetsvännerna. Han ingick 1668 som bergskollegii representant i den statsverkskommission, som skulle sanera rikets finanser. Dess resultat blev den s k blå boken, vilken F undertecknade. I rådet sökte han jämte bl a Sten Bielke efter förmåga värna om Bondes sparsamhetsprogram gentemot M G De la Gardie, och han blev ledamot också i den nya statskommissionen 1671. Näringspolitiska och ekonomiska intressen kom för honom alltid i första rummet. År 1672 kämpade han för att sänka järn- och koppartullarna.

F var en förmögen man, som genom arv och gifte blivit ägare till betydande jordegendomar, om vilka processer med släkting- arna utspann sig både under hans livstid och senare. Han innehade i Sthlms län Riksten och Fituna (där han kanske helst vistades), vidare Ekeby och Strömsnäs i Västmanlands län, Edeby i Södermanland, Svid-ja och Piikala i Finland samt Lais i Livland (konfirm 28 febr 1652). I Sthlm ägde han tre stenhus och två obebyggda tomter. F var en man med imponerande arbetsförmåga. Han hade mycket sunt förnuft; när alkemien kring 1670 diskuterades i bergskollegium, förklarade F kärvt, att den var bedrägeri — han hade själv från ungdomen utan resultat sökt göra efter guldmakarnas konststycken. Många intima personliga drag förmedlar knappast källorna. F var uppenbarligen en varmt religiös natur och visade stor givmildhet mot hemkyrkan i Sorunda. En äkta känsla för lärda, humanistiska studier framlyser i hans talrika brev till Johannes Schefferus, vilken i Uppsala hade hans söner i »disk och härbärge» och övervakade deras uppfostran; de borde, menade fadern, lära sig en perfekt latinitet och flitigt läsa antikens historiska skrifter. Det blev också Schefferus, som stiliserade den långa latinska inskriptionen på F:s gravmonument i Sorunda kyrka; det ståtliga konstverket, tydligen färdigt redan 1672, hade utförts av Nicolaes Millich.

Författare

Sten Lindroth



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Utöver strödda brev i flera saml i RA återfinnes F:s brev till Axel Oxenstierna i Oxenstiernska saml (tr i AOSB 2:11, 1905), till Per Brahe i Skoklostersaml, till M G De la Gardie i dennes saml, allt i RA, o till Joh Schefferus i G 260 d—e, UUB. F:s relation om Stora Kopparberget fr 1670-talet förvaras i Handl rör bergverken 5, RA, o hans egenhändigt korrig självbiografi i X 240, UUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: [Brev 1644—53 t. A. Oxenstierna] (AOSB, 2:11, 1905, s. 345— 360).

Källor och litteratur

Källor o litt: RR, Bergskoll arkiv, Bio-graphica, bouppteckn 3 maj 1689: Svea hovrätts arkiv, allt i RA; red:koll:s arkiv F I: 97, sv donationskont:s arkiv F I b: 79, F I c: 64, F II: 109, F IV: 108, köpegodskont:s arkiv F VI: 513, allt i KA. — AdRP 5:1—2 (1873—75); Album studiosorum Academiae Lugduno Batavse (1875); SRP 15—17 (1920—29). — N Ahnlund, Ståndsriksdagens utdaning (Sveriges riksdag, 1:3, 1933); J A Almquist, Bergskoll (1909); B Boethius, Grycksbo 1382—1940 (1942); J Bromé, Na-safjäll (1923); F F Carlson, Sveriges hist under konungarne af Pfalziska huset, 1—2 (1855—56); G Carlsson, Christelig lijk-pre- dikan . . . tå . . . Herr EF... wardt be-grafwen (1680); S Glason, Till reduktionens förlust (1895); dens, Ett principbetänkande om bergshandtering från midten af 1600-talet (JKA 1901, Bih); E W Dahlgren, Järnvräke-ri o järnstämpl (1930); E Fries, Erik Oxenstierna (1889); K.-G Hildebrand, Falu stads hist till år 1687 (1946); S Lindroth, Gruv-brytn o kopparhantering vid St Kopparberget intill 1800-talets början (1955); dens, Urban Hjärne o Laboratorium chymicum (Lychnos 1946—47); P Norberg, Avesta under kopparbrukets tid, 1—2 (1956); G Rystad, Johan Gyllenstierna, rådet o kungamakten (1955); A A von Stiernman, Sw land-marskalkars hist, 2 (i G G Gjörwell, Det sw biblioteket, 4, 1760) ; B Waldén, Gravmonument i sörmländska kyrkor i nederländsk barockstil (Bidr till Söd:s äldre kulturhist, 23, 1929), s 16 ff, 38 ff; dens, Nicolaes Millich o hans krets (1942); G Wittrock, Karl XI :s förmyndares finanspolitik (1917).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Erik Fleming, http://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14205, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sten Lindroth), hämtad 2014-12-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14205
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Erik Fleming, urn:sbl:14205, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sten Lindroth), hämtad 2014-12-19.

Rättelser och tillägg

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel.
Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se