Meriter

10 Fleming, Herman (Klasson), son av F 8 i hans 1:a g, f 17 okt 1619 på Villnäs (likpredikn:uppg), d 28 juli 1673 i Sthlm, begr i koret i Jakobs kyrka där 23 juli 1674. Inskr vid Uppsala univ 26 maj 1637, vid Leidens univ 11 aug 1640, i holländsk örlogstjänst 1642, holmkapten 1644, amirallöjtn o holmamiral 10 maj 1645, riks- o amiralitetsråd i juni 1650, överståth 24 dec 1650, frih 26 mars 1651, avsked från överståth: ämb 26 jan 1652, rikskammarråd 15 juni 1653, pres i kammarkoll 12 dec s å, generalguv i Kristinas underhållsländer 1654–57, ordf i reduktionskoll 9 juli 1655, lagman i Söderfinne lagsaga 11 juni 1657, utn riksskattm 12 febr 1660 men erkändes ej av ständerna, frånträdde då sina ämbeten i kammar-, amiralitets- o red:koll, generalguv i Finland 16 okt 1664, tillika över Österbotten 4 okt 1665, avsked från ämb 1669.

G 15 maj 1645 m Kristina Rosladin, f 14 juni 1628, d 12 aug 1676 på Tynningsö, dtr av översten Fritz Petrovitj, naturaliserad Rosladin, o Kristina Posse.

Biografi

Efter studier i Uppsala reste F till Holland, där han framför allt studerade skeppsbyggnadskonsten, som han enligt senare vittnesbörd lärt från grunden. Han deltog 1642 i holländska flottans krigföring mot spanjorerna, varefter han reste till Frankrike, där han vistades i ett år. År 1644 avsåg han att resa vidare till Italien men kallades hem av fadern och deltog som befälhavare på skeppet Regina i sommarens sjötåg mot danskarna. Han gjorde karriär i amiralitetet och utnämndes redan 1645 till holmamiral, d v s till chef för varvet på Skeppsholmen. År 1649 var han åter i Holland, uppenbarligen för att ytterligare utvidga sina kunskaper rörande flottväsendet.

Inom amiralitetet kom F snart att spela en betydelsefull roll. Härtill bidrog utan tvivel hans goda förbindelser med riksamiralen Karl Karlsson Gyllenhielm. Genom dennes medverkan erhöll F 1648 en kunglig instruktion, som inte endast gav honom stor självständighet vid arbetena på Skeppsholmen utan också möjliggjorde för honom att föredraga viktigare ärenden direkt hos drottningen med förbigående av amiralitetskollegiet. Efter utnämningen till riks- och amiralitetsråd i juni 1650 var han den ledande kraften i amiralitetet, särskilt sedan riksrådet Erik Ryning efter en konflikt med F hösten s å lämnade kollegiet. F:s ledarställning rubbades inte av Gabriel Bengtsson Oxenstiernas utnämning till riksamiral. Dennes kännedom om sjöväsendet var av allt att döma inte särskilt djupgående.

F:s politiska ställning under 1640-talet är oklar. Det förefaller som om han från början haft en viss anknytning till Axel Oxenstierna, möjligen som ett arv efter sin far. Redan 1650 hade F dock avlägsnat sig från rikskanslerns högadliga åskådning. Det framgår av debatten kring den skrift Axel Oxenstierna på adelns vägnar författade gentemot de ofrälse ståndens reduktionskrav. F och Bengt Skytte var de enda i rådet som avrådde från att lämna den till drottningen. Det är uppenbart, att F intog en mera positiv hållning till de ofrälses önskemål än rådsmajoriteten. Rådsprotokollet vittnar också om F:s kontakter med de ofrälse ständerna.

F:s position hos drottning Kristina har av allt att döma förstärkts i början av 1650-talet. Enligt det danska sändebudet Peder Juels uppgift skall F 1651 ha tillhört Kristinas närmaste rådgivare. Han var en av dem, som tidigare än majoriteten av rådet orienterades om drottningens abdikationsbeslut s å. Det kan dock inte med bestämdhet påvisas, att F:s inflytande före 1653 sträckt sig utöver ärenden tillhörande amiralitetet och överståthållarämbetet. Men i och med att han sistnämnda år inträdde i kammaren och blev kammarpresident, fick han nära befattning med ärenden av central politisk betydelse.

F:s viktigaste insatser i kammaren blev till en början att skära ned statsutgifterna och att ordna Kristinas underhåll efter tronavsägelsen. Tillsammans med juristen Johan Stiernhöök gjorde F upp ett förslag till villkor för drottningens abdikation. Förslagets innehåll är okänt, men F:s senare aktivitet i fråga om reduktionen ger anledning förmoda, att han spelat stor roll för Kristinas beslut att skaffa fram underhållsmedel genom en reduktion i Pommern. I samtida anteckningar av Per Brahe anklagas F också för att ha varit den, som övertalat drottningen till reduktionen.

Kristinas förtroende för F visade sig i, att hon utnämnde honom till generalguvernör för sina underhållsländer. Han torde ha gjort upp instruktionen för den kommission som genomförde reduktionen i Pommern, däremot inte deltagit i densamma trots uppgifterna härom i litteraturen. Hans verksamhet som generalguvernör varade inte längre än tre år. Eftersom han samtidigt var kammarpresident, hade han att på en gång hävda kronans och Kristinas ofta oförenliga ekonomiska intressen. De svårigheter som denna ställning förde med sig torde ha legat bakom hans begäran vid årsskiftet 1656/57 att bli befriad från guvemörsuppdraget, även om den officiella motiveringen var, att han var betungad med så många andra ämbeten.

Redan från tronskiftet 1654 kom F att inta en förtroendeställning hos Karl Gustav. Han var uppenbarligen från början invigd i kungens reduktionsplaner, som han säkerligen understött, kanske också inspirerat. F fick även kvarstå som kammarens ledande man. Visserligen återinsatte kungen i jan 1655 sin svåger M G De la Gardie som riksskattmästare, men redan i juni s å förflyttades denne till Livland som generalguvernör. Något samarbete mellan F och De la Gardie var knappast i längden möjligt, eftersom de hade ytterligt olika uppfattning om hur rikets finanser skulle skötas. De la Gardie anklagade i skrivelser till olika personer F för att endast av »personal hat» tillråda, att Karl Gustav skulle rygga alla förr givna försäkringar och brev. Enligt dessa skrivelser skulle F å sin sida ha beskyllt De la Gardie för att genom sin finanspolitik på ett oförsvarligt sätt ha försvagat kronans kredit. I kammararbetet under våren 1655 saknas inte belägg för denna motsättning mellan riksskattmästaren och kammarpresidenten.

Hos Karl Gustav fann F stöd för sina finansiella idéer. På hösten 1654 befallde kungen F att tillsammans med riksrådet Karl Soop skaffa honom information om de gods och räntor som avhänts kronan och på vilka villkor det skett. Utan tvivel var detta ett förebud om reduktionen. Redan dessförinnan hade dock F skaffat fram en del av de begärda upplysningarna. År 1654 färdigställdes under hans ledning vissa donationsöversikter, vars siffror kom att ligga till grund för beslutet om fjärdepartsreduktionen vid riksdagen 1655.

F:s roll vid samma riksdag är svår att få grepp om. Han ingick i det rådsutskott som strax före riksdagen förberedde rådets behandling av reduktionsfrågan. I protokollen från råds- och riksdagsdiskussionerna framträder han inte i någon högre grad. Han gjorde dock ett betydelsefullt inlägg, som förebådade Karl Gustavs förslag om en indragning av fjärdeparten. I övrigt hävdade han främst amiralitetets intressen, bl a i ett par memorial, där han angav, till vilket ändamål amiralitetet behövde jordagods. Överallt i F:s uttalanden spåras en positivare inställning till reduktionen än den rådets flertal hyste. Utan tvivel har han verkat hos Karl Gustav för sina åsikter, men vad dessa i detalj inneburit beträffande reduktionens utformning är inte bekant.

Efter riksdagen gjordes F till president i reduktionskollegiet, där hans politik i stort sett gick ut på att genomföra en för kronan så fördelaktig tolkning som möjligt av reduktionsbestämmelserna. Anmärkningsvärt är F:s starka intresse för räfstesidan av reduktionen, liksom också hans arbete på att ur äldre handlingar framskaffa bevis för en vidsträckt definition av begreppet förbjudna orter. I början genomfördes indragningarna relativt snabbt, bl a i de förbjudna orterna under hovstaten och amiralitetet. Då kollegiet började med bergslagsreduktionen kom F dock i konflikt med mäktiga intressen. De stridigheter, som därvid uppstod, jämte den utrikespolitiska utvecklingen medverkade till att reduktionen avstannade. En viss betydelse kan i detta sammanhang tillmätas F:s sjuklighet, som tidvis höll honom borta från rådet och kollegierna.

F:s långtgående intentioner i fråga om reduktionen blev endast i ringa utsträckning genomförda under den tid han stod i ledningen för reduktionskollegiet, men flera av hans uppslag kom att förverkligas under Karl XI :s reduktion, t ex räfsten med gods som köpts för ofruktbart kapital. Däremot finns inga säkra belägg för att F, som senare rykten angav, till sonen Klas överlämnat papper, som denne skulle ha använt vid den stora reduktionen.

Som kammarpresident kom F att från 1655 ha hand om statsfinanserna främst i det egentliga Sverige. De tyska provinsernas finanser sköttes från kungens högkvarter, medan finanserna i Finland (från 1656) och de baltiska provinserna omhänderhades av de generalguvernörer och andra, som ledde försvaret på dessa orter. Detta innebar inte, att kammaren undgick svåra problem. Moderlandet måste inte bara bära sina ordinarie utgifter och extra försvarsomkostnader utan hade därtill att utrusta krigsflottan och en hel del trupper varje år förutom att bidra till krigsutgifterna i provinserna och i viss grad även i fiendeland.

Trots att besluten vid 1655 års riksdag avsåg att skaffa medel såväl till rikets ordinarie utgifter som till krigsfinansieringen, hade F att kämpa med en oerhörd penningbrist. Det innebar, att endast de viktigaste utgifterna kunde täckas, medan de övriga måste stå tillbaka. Kammarkollegiets möjligheter att reglera medlens fördelning gav dess president en stark maktställning men medförde också konflikter. Särskilt skarp var kritiken mot F i gruppen kring Per Brahe, som var F:s främste motståndare i rådet.

När inkomsterna inte räckte till, måste allehanda nödfallsutvägar tillgripas, såsom innehållningar av löner och anteciperingar av följande års medel. Också godsförpant-ningar kom till stånd, trots att de stred mot syftet med 1655 års reduktionsbeslut. F:s reduktionsvänlighet hindrade inte heller, att han såväl 1655 som 1656 förordade godsförpantningar. Sådana var uppenbarligen nästan ofrånkomliga i en situation, då det var mycket svårt att få låna pengar utan säkerhet i gods. F kom också att själv tillpanta sig en hel del gods av kronan, vilket sammanhängde med att kungen i början av 1657 begärde, att F i tysthet skulle anskaffa 40–50 000 rdr för värvningar av trupper i Bremen och Pommern. Av denna summa lånade F upp 20 000 riksdaler på egen kredit. Som säkerhet härför erhöll han 91 mantal i Västmanlands bergslag.

Vid sidan av de insatser F gjorde i kammaren och i reduktionskollegiet fick även amiralitetet del av hans uppmärksamhet. Han stod under hela Karl Gustavs regering kvar som amiralitetsråd och grep vid vissa tillfällen direkt in i arbetet vid amiralitetet. Våren 1656 anger t ex amiralitetssekreteraren G Spaak i brev till K G Wrangel, att F påtagit sig arbetet med att besiktiga och utrusta flottan. Enligt Spaak ämnade F också gå ut med flottan, och man finner, att F under sommaren erbjöd sig att leda en flottexpedition till Nyen i Ingermanland för att bekämpa ryssarna.

Under hösten 1658 och hela året 1659 ledde F arbetet på att iståndsätta och utrusta i kriget skadade skepp och att förmedla båtsmän och skeppsmateriel till andra orter. Han och holmamiralen Richard Clerck, som ensamma utgjorde amiralitetskollegiet under denna tid, hade även att svara för försvarsåtgärderna i östra skärgården.

F:s maktställning i flera kollegier under Karl Gustavs regering gav honom också inflytande i allmänpolitiska frågor. I riksrådet ingrep han ofta med allehanda förslag och drev igenom sin mening. F hörde dock inte till dem, som kungen rådförde sig med i fråga om utrikespolitiken. Det kan bero på att F principiellt var vän av freden, vilket framgår särskilt tydligt av de utrikespolitiska rådsdebatterna i dec 1654, då F talade för att bevara freden med hänvisning till det dåliga statsfinansiella läget.

Sin uppskattning av F:s finanspolitiska insatser visade Karl Gustav, då han strax före sin död utnämnde F till riksskattmästare. Den i forskningen hävdade meningen att kungen härmed också sökte vinna en garanti för att reduktionen skulle fullföljas är mycket sannolik. F kom dock aldrig att få utöva sitt höga ämbete. Utnämningen av honom blev, som G Wittrock utrett, en huvudpunkt i striden om Karl Gustavs testamente vid riksdagarna 1660. Väl beslöt rådet att acceptera F:s fullmakt, men en överväldigande majoritet av adeln vägrade att godta valet av F. Dennes politiska hållning var uppenbarligen den viktigaste orsaken därtill, även om det enda skäl som framlades mot honom var hans sjukdom. Utan tvivel stöddes adeln i sitt motstånd mot F av dennes fiender inom rådet, framför allt Per Brahe. Splittringen i rådet medverkade till att de ofrälse stånden, av vilka prästerskapet stred längst för F:s kandidatur, inte kunde genomdriva, att hans fullmakt godkändes.

Under denna strid förhöll sig F i stort sett passiv. I viss mån anknöt han till kungafamiljen, framför allt till hertig Adolf Johan, som i likhet med F hade intresse av att Karl Gustavs dispositioner blev godtagna. Adolf Johan följde dock inte F':s råd att komma till Sthlm för att hävda sin och kungamaktens sak. I rådets arbete deltog F endast kortare perioder under 1660 på grund av sjuklighet, möjligen också som protest mot rådets politik.

Motgången vid riksskattmästarvalet föranledde F att träda tillbaka från sina ämbeten. Under de närmast följande åren levde han tillbakadraget. Åren 1663–64 gjorde han en resa till kontinenten för att kurera sin sjukdom.

F var dock ännu en potentiell kraft i politiken. Vid riksamiralsvalet i maj 1664 hörde han till de främsta kandidaterna. Enligt diplomatuppgifter skall hans kandidatur ha stötts av Gustav Bonde och hans meningsfränder. Han blev dock utslagen av G O Stenbock, som förordades av M G De la Gardie. I stället utsågs F på hösten s å till generalguvernör i Finland, dit kanslern önskat sända honom redan före riksamiralsvalet för att undvika faran, att F kom in i regeringen.

Det har ansetts, att F begav sig till Finland »med brutet mod och bittert sinne, varför resultaten av hans verksamhet icke kunde bliva synnerligen betydande» (Schybergson). Uppfattningen bör åtminstone till en del revideras. F:s aktivitet och intresse för sin uppgift är påfallande de första åren av hans ämbetstid, vilket framgår av hans brevväxling med förmyndarregeringen. Märkligast av F:s initiativ är ett utförligt betänkande om försvaret i Finland, som han avgav våren 1669. Enligt detta förslag skulle en grundlig rannsakning genomföras angående vad som av ålder varit under militien för att fastställa vad som borde återgå. Därvid skulle också en skattläggning ske av militiehemmanen. Att detta förfarande skulle inbegripas i reduktionen av förbjudna orter sägs inte, men onekligen är anknytningen till denna slående. Vidare hade F en storslagen plan för upptagande av ödehemman för militiens räkning. Kronan skulle bidra med lån till innehavarna för köp av spannmål och boskap till hemmanen, som därigenom efter några år skulle kunna utgöra sin skatt. Pengarna skulle skaffas genom stora försäljningar av bördsrätten till kronohemmanen, vilket skulle ha ökat kronoböndernas möjligheter att bli självägande. På flera sätt förebådar betänkandet reformer, som skulle verkställas under enväldets tid.

Att förmyndarregeringen ställde sig avvisande till kraftåtgärder av detta slag, är naturligt. F:s förslag avslogs med motiveringen, att dess genomförande skulle kräva alltför lång tid och medföra alltför stora svårigheter. I dec 1669 beslöts i rådet med Per Brahe som främste tillskyndare, att generalguvernörsämbetet skulle dragas in. F:s tilltagande sjuklighet förhindrade honom att inneha någon ytterligare statstjänst före sin död 1673. Han begravdes 1674 i Jakobs kyrka i Sthlm i Karl XI :s och Hedvig Eleonoras närvaro. Vid begravningen predikade kyrkoherden Magnus Pontinus om den rättfärdige, som inför de högas hat och förföljelse skjuter sin sak till Guds dom.

F gjorde sin insats som politiker och ämbetsman i nära förbund med kungamakten. Då dess representanter av politiska skäl avstod från att hävda sina intressen, intog F ofta på deras vägnar en mera oböjlig hållning. Hans politiska övertygelse och vägran att kompromissa, särskilt i fråga om reduktionen, medförde, att han kom i konflikt med stora delar av adeln. Detta drag av principfasthet hos F har sannolikt sin del i att reduktionen avstannade. F uppsköt hellre avgörandet av en fråga än bidrog till en lösning, som inte fullt motsvarade vad han ansåg vara fördelaktigast för kronan.

Det är F:s förtjänst, att han genom insatser på betydelsefulla områden starkt bidrog till att statsförvaltningen kunde fylla sina uppgifter under de svåra krigsåren på 1650-talet, samtidigt som han lade den grund för reduktionen som den följande generationen skulle bygga vidare på. I den politiska propagandan kom han att även efter sin död spela en viktig roll som symbol för reduktionen och kungamaktens kamp mot adelsväldet.

Om F:s ekonomiska förhållanden finns det få uppgifter. Efter sin far ärvde han en del gods i Finland, främst huvudgården Villnäs nära Åbo, där han ofta vistades. Genom köp förvärvade han ytterligare gods i Åbo län. Genom sitt giftermål erhöll han svärfaderns gods Saaris i Ingermanland och Kusta i Västmanland. I Uppland ägde han Håtö och Tynningsö. I samma landskap förvärvade han dessutom Penningby av sin styvmor Elena Bielke genom byte med Säby på Värmdö men sålde det redan 1657 till Lennart Torstenssons arvingar, enligt uppgift i köpebrevet för att frigöra sig från de pantsättningar han måst företa för att kunna försträcka kronan pengar. I Sthlm ägde F stora tomtområden, som han dels ärvt efter sin far, dels fått som donation av kronan (bl a den s k stalltomten på Blasieholmen). I sin rusttjänstlängd 1660 deklarerade han för 102 1/2 mantal i Sverige och Finland utom rå och rör. Däri var dock inte hans stora förpantningar i Västmanland medräknade.

Den enda betydande donation, som F erhöll, var friherrskapet Liebelitz i Kexholms län som Kristina skänkte honom 1651. Inkomsterna härifrån har för år 1654 beräknats till 2 200 dir smt. Också Karl Gustav belönade honom på olika sätt. År 1657 fick F lagmansräntan i Söderfinne lagsaga, som hans far tidigare haft. År 1658 erhöll han en pension på 4 000 dlr smt och därjämte ett löfte om en donation på 12 000 rdr, vilket kungen dock inte hann uppfylla före sin död.

Författare

Stellan Dahlgren

Arkivuppgifter

Några skrivelser till F och några gårdsräkenskaper i amiralitetsbokh Tomas Tomas-sons arkiv, RA; skrivelser från förmyndareregeringen till F som generalguvernör i Finland i E 451, ett par originalfullmakter och instruktioner i Nordin 193 och 805, UUB. Handl ur F:s arkiv och skrivelser från honom till Kristina och Karl Gustav i Biographica, RA. – F:s brev till Karl X Gustav bland kammar-, reduktions- och amiralitetskollegiernas skrivelser till K M:t, hans rapporter till förmyndarregeringen 1665–69 i serien skrivelser till K M:t från generalguvernörer samt några viktiga brev till svågern Sten Bielke i dennes saml, allt i RA. F:s brev till brodern Jöran F i Autografsaml, KB. Ett par rapporter från F till förmyndarreg i Biographica, FRA.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: [Brev tills. m. Chr. Bonde 10.6.1658 t. Kungl. Maj:t] (HSH, 9, 1821, s. 216–219). – General-guvernören öfver Finland, Friherre Herman Flemings berättelse, dat. den 15 maj 1667 (Landshöfdinge-berättelser från sjuttonde århundradet, 13. HSH, D. 31, 1850, s. 443–451). – [Utdrag ur föreg.] (Bidrag till teckningen af tillståndet i Finland vid medlet af 1600-talet, 8. Suomi, tidskrift i fosterländska ämnen, 1855, 15, Hfors 1856, s. 157–162).

Källor och litteratur

Källor o litt: RR, k konc, 129, riksrådsprot 1659–60, rådets handl o brev 20; str hist handl 27, De la Gardieska saml, konc aug 1654 o odat konc till G Muller, Hammer-saml 166, G Spaak t G G Wrangel 25 april 1656 i Skoklostersaml II, fol vol 75, allt i RA; kammarkoll prot 1653–55, konceptprot 1656–60, registr 1655–60, red:koll:s arkiv: E 1:4 (k resolutioner för reduktionskoll 1655–87), F I: 69, reduktionskommissionens arkiv F II: 372, sv donationskont:s arkiv F 11:112, köpegodskont:s arkiv F VI: 319, aktorats- och ersättningskontorets akt 68, Västmanlands landsböcker 1657–58, Frälse- o rusttjänstl, 43, KA:s ämbetsarkiv: konceptbok 1655–66, allt i KA; N 378, UUB; S Dahlgren, Reduktionen under Karl X Gustav 1654–1660 (i mskr hos förf, Uppsala). – UU:s matrikel, 1, 1595–1700 (1900–11), s 78. – J A Almquist, Frälseg, 1:2 (1931); F F Carlson, Sveriges hist under konungarne af pfalziska huset, 1 (1855); S Clason, Till reduktionens förhist (1895), bil IX; N Eden, Från Gustav Vasa till Karl XII:s död, 1539–1718 (Kammarkoll hist, 1941); G H:son v Essen, Alienationer o reduktioner i f d Sv Pommern (1900); A Fryxell, Berättelser ur sv hist, 17 (1902); O Lindqvist, Claes F, räfstepolitiken o den samtida propagandan (Sc 1959); S A Nilsson, Reduktion eller kontribution (Sc 1958); P Nordmann, Per Brahe (SSLF 60, 1904); S I Olofsson, Drottn Christinas tronavsägelse o trosförändring (1953); M Pontinus, Gudhelig samwetsroo . . . christeligh predikan . . . vedh ... H F :s ... begraffning. . . 1674 (1674); J Rosén, Skånska privilegie- o reduktionsfrågor 1658–86 (1944); N Runeby, Monarchia mixta (1962); M G Schybergson, Finlands hist, 1 (1887); P Sondén, Magnus Gabriel De la Gardie vid tronskiftet 1654 {HT 1908); R Swedlund, Grev- o frih:skapen i Sverige o Finland (1936), bil II b; W Tham, Bidr till sv riksdagarnes o regeringsformernas hist från midten af sjuttonde årh, 1 (1845); E Wendt, Amiralitetskoll hist, 1 1634–95 (1950); G Wittrock, Carl X Gustafs testamente (1908); dens, Karl XI :s förmyndares finanspolitik (SHVU 15:3, 1914); dens, Regering o allmoge under Kristinas egen styrelse (SHVU 41, 1953); E Wrangel, Sveriges litt förbindelser med Holland särdeles under 1600-talet (LUÅ 1897); F U Wrangel, Blasieholmen o dess inbyggare (1914); A Zettersten, Sv flottans hist åren 1635–80 (1903).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Herman Fleming, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14210, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stellan Dahlgren), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14210
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Herman Fleming, urn:sbl:14210, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stellan Dahlgren), hämtad 2024-04-24.