Biografi

Folkungaätten, oäkta, numera vanlig benämning på en ätt, som i äldre litteratur kallats Läma, eftersom den förde samma vapen som konung Birgers marsk Håkan (Jonsson) Läma. Det är ej känt, hur denne var befryndad med F.

Uppgiften, att Birger jarl hade en illegitim son »Gregorius» (d v s Gregers) finns i en notis om dennes död 1276 bland den danske 1600-talshistorikern Otto Sperlings excerpter ur en nu förlorad isländsk annalavskrift och bekräftas av en urkund 27 mars 1272, utfärdad av »G quondam ducis filius». Av Gregers söner gifte sig Magnus Gregersson (d omkr 1321) första gången med den 1280 avrättade upprorsledaren Johan Karlssons (Fånöätten) änka Ragnhild Erlandsdotter (Finsta-ätten), andra gången med samme upprorsledares systerdotter Ingegärd Filipsdotter (Rumby-ätten). Han blev riddare omkring 1287 och riksråd senast 1299 samt var lagman i Västmanland 1305. Sistnämnda ämbete, innehades åtminstone från 1321 redan före hans död av en av hans söner i andra giftet, Gregers Magnusson (d 1349 eller 1350), vilken uppträder som riksråd från 1322 och synes ha blivit slagen till riddare vid Knut Porses bröllop med konung Magnus Erikssons mor 1327. Gregers Magnusson efterträdde 1333 eller 1334 Knut Jonsson (Aspenäs-ätten) som drots, avlöstes i detta ämbete redan 1335 av Nils Abjörnsson (Sparre av Tofta) men uppträder efter dennes avgång ånyo som drots 1337. Efter 1338, då han åter nämnes utan drotstitel, förekommer han 1344 i Danmark men är ur det sv källmaterialet fullständigt försvunnen ända till 1346. Förklaringen härtill gives av en uppteckning från 1400-talets början, enligt vilken han skall ha drabbats av konung Magnus' vrede och under många år varit landsflyktig i Danmark men till sist fått återkomma och stupat i konungens ryska krig. Under hela den tid Gregers Magnusson var landsflyktig underlät konungen att återbesätta drotsämbetet, och den moderna forskningen har sammanställt dessa händelser med att konungen under dessa år endast i undantagsfall besatte de viktigaste befattningarna inom den lokala förvaltningen med rådsaristokratiens medlemmar. Gregers Magnusson torde alltså ha spelat en viktig roll i konflikten mellan konung Magnus och denna.

Hans son Magnus Gregersson (d omkr 1358), som följt sin far i landsflykt och blivit ingift i det danska högfrälset, var 1350 svensk ståthållare i Skåne, namnes 1354–57 som häradshövding i Dalarna och från 1356 som lagman i Uppland samt tillhörde, konung Magnus' anhängare under 1350-talets inbördeskrig, vilket sammanställts med att han på mödernet var kusin med konungens beryktade gunstling hertig Bengt Algotsson.

Av Gregers Magnussons bröder skall åtminstone Karl Magnusson (levde ännu 1347) också ha stupat i konung Magnus' ryska krig. Denne blev far till Filip Karlsson (levde ännu 1407), vilken var drotsen Bo Jonssons (Grip) fogde på Korsholm. Han blev slagen till riddare 1396 eller 1397, troligen vid konung Erik av Pommerns kröning sistnämnda år, samt uppträder som riksråd från 1398. Senare fick han Medelpad som förläning av konung Erik. Filip Karlssons brorson Gregers Bengtsson (d 1473 eller 1474), som synes ha blivit dubbad till riddare vid Kristofers kröning 1441, var hövitsman på Örebro åtminstone från 1443 samt blev riksråd senast 1453. Åtminstone under Karl Knutssons tredje kungaperiod tillhörde han dennes anhängare, varför flera av hans gårdar plundrades av motpartiet. Gregers Bengtsson var gift tre gånger och hade barn i alla dessa äktenskap, bl a flera söner, som blev riddare, men alla barnen dog före honom, som alltså vid sin död slöt ätten.

Författare

Bengt Hildebrand, Hans Gillingstam

Källor och litteratur

Källor o litt: Perg-brev 11 april 1346, Genealogica 75, f 217 v, RA. – Diplomatarium danicum, 3:2 (1959); SD 4 (1903–04), s 234 f. – S Axelson, Sverige i utländsk annalistik 900–1400 (1955), s 93, not 14; B Beckman, Matts Kättilmundsson o hans tid, 1–2 (1953–54); Kr Erslev, Slægtskabsforbindelser mellem dansk og svensk Adel i Tiden før Kalmarunionen (Personalhist Tidsskr, 3, 1882), s 27 f; J Gallén (med bidr av A F Liljeholm), Folkungaättens oäkta gren (ÄSF 1, 1957); H Gillingstam, Johan Slawekas tredje hustrus härstamn (PHT 1953); dens, Tånga ägarelängd (Olandsbygden 1947; omtr i Oland, hembygdsbok, utg av Olands kommun, 1961); K G Grandinson, Närkes medeltida urkunder, 1 (1935), s 49, not 6; E Hjärne, Fornsv lagstadganden (HVUA 1949–50), s 161 f; K H Karlsson, Folkunga-ätten (Sv autografsällsk:s tidskr, 1, 1879–88), s 224, 231; H Rosman, Bjärka-Säby o dess ägare, 1 (1923), s 246 o 288; L Sjöstedt, Krisen inom det sv-skånska väldet 1356–59 (1954); C G Styffe, Bidr till Skandinaviens hist, 3 (1870), inl s 268.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Folkungaätten (oäkta), , https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14302, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand, Hans Gillingstam), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14302
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Folkungaätten (oäkta), , urn:sbl:14302, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand, Hans Gillingstam), hämtad 2024-04-19.