Meriter

Fredin, Nils Edvard, f 8 juni 1857 i Sthlm (Kungsh), d 27 juni 1889 i Södertälje (enl dödb för Hedv El, Sthlm). Föräldrar: överkommissarien i civilstatens pensionsinrättning Nils August F o Margaretha Theresia Lieberath. Elev vid Nya elementarskolan i Sthlm 1870–75, journalist, förf, 2:e red för tidn Bohusläningen nov 1885–nov 1886, erhöll SA:s stora pris 1888. – Ogift.

Biografi

Ett år gammal förlorade Edvard F sin far. Modern, borgmästardotter från Härnösand, ägnade sig med iver åt sina barn, utom sonen dottern Anna Maria F (1850–1922), lärarinna i Sthlm och efter moderns död 1882 ett stöd för brodern. Modern hade litterär bildning. Hennes starka intresse för teater övergick till sonen, som livet igenom drogs till scenen. Han verkade som teaterrecensent, översatte pjäser och skrev själv dramatik och försökte sig någon gång som aktör. Den skådespelartalang han tydligen hade utnyttjade han som uppskattad deklamatör och föreläsare. Av betydelse för F:s utveckling blev moderns nära förbindelse med kyrkoherde A W Staaff och hans familj. Sönerna Pehr och Karl Staaff blev hans vänner, och de unga återverkade tydligen på varandras litterära och politiska intressen. F blev klasskamrat med Karl Staaff, när han 1870 började i Nya elementarskolan. På grund av ett bröstlidande, som följde honom livet igenom, måste han tidvis vara borta från undervisningen och lämnade skolan med femte klassen. Han fortsatte nu på egen hand sina studier, främst inriktade på moderna språk, skönlitteratur och historia. Han hade tidigt börjat skriva vers, påverkad av bl a Tegnér, Rydberg och Snoilsky. Med särskilt intresse ägnade han sig åt översättning av lyrik. Mot slutet av 1870-talet började han taga intryck av de nya strömningar inom litteratur och livssyn, som kännetecknar 80-talet och påverkades bl a av Georg Brandes, fransk naturalism och Strindberg. Han ägnade sig åt den frie litteratörens vanskliga bana och började medarbeta som korrespondent till landsortspressen och lämna bidrag till olika tidningar, tidskrifter och kalendrar i huvudstaden.

Sitt radikala engagemang visade F på skilda sätt. Han slöt sig till med dr A Nyström, grundaren av Sthlms arbetareinstitut, där han 1881–84 föreläste om europeisk och amerikansk författningshistoria och statskunskap. F var aktiv i den av Nyström grundade liberala Reform-Föreningen; vid en schism i föreningen 1881 om Nyströms positivistiska, antiklerikala inriktning stödde han Nyström och anmälde som medlemmar av föreningen bröderna Staaff och Hj Branting. Han blev medarbetare i den liberale politikern K P Arnoldsons encyklopedi Folkets bok (1882–85), där han tydligen skrivit de initierade, modernt färgade artiklarna om litteratur, bl a en om Brandes. Intresserad av arbetarnas fackliga strävanden, fick F i uppdrag av »kommittén för utredandet av fackföreningsidén» att vara redaktör för Sverige, Sv arbetartidning, som dock kom i endast ett nummer (17/5 1882). F fick kontakt med författaren lektor O Swahn, utgivare av Sv folktidning (1882–84), och var red-sekr i en av honom uppsatt Konst-, Litteratur- och Skämttidning, som kom med två nummer 1883–84, nästan helt fyllda av F. Han blev snart en observerad företrädare för Det unga Sverige, den radikala skribentkrets, som slöt upp kring Strindberg. När denne på våren 1883 planerade en realistkalender, räknade han med att F skulle lämna vers. Gång på gång blev han anlitad som festtalare på vers, bl a med dikten »Arbete», skriven till invigningsfesten av Sthlms arbetareinstitut 1883, länge populär i arbetarkretsar. I »svältringen», den grupp, som uppstod kring Anne Charlotte Leffler-Edgren, blev han uppskattad medlem. Till hans vänner hörde också bl a Georg Lundström (Jörgen) och den amerikanske ambassadören W Thomas, sverigekännare och rydbergsöversättare. Ett inlägg i debatten mellan gammalt och ungt utgjorde F:s »Skilda stämmor» (1884), en samling översättningar av diktare på fyra språk, bl a Tennyson och Swinburne, V Hugo, Freiligrath och Carducci. Det är främst dikter med politiskt eller socialt innehåll han valt. F betonar – i underrubrik och förord – att det är fråga om diktare, som är »moderna», ett av Brandes honnörsord. Genom deras skapelser ljuder »århundradets oändliga melodi, den oppositionella stämningen mot det bestående förtrycket, mot den bestående dogmtron, den må vara religiös eller politisk-social». Bland de översatta dikterna var »Barnens klagan» av Elizabeth Browning, som anses ha inverkat på Rydbergs Grottesången. Debattinlägg var också »Fria tankar» (1884, ny följd 1885) ett urval av den amerikanske nyrationalisten R Ingersoll.

I Gbg, där F verkade som föreläsare våren 1885, mottogs han med välvilja i skilda kretsar och blev vän med J A Runström, som redigerade Söndagen med anknytning till unga författare. Under en vistelse i skärgården under sommaren 1885 fick F kontakt med Ture Malmgren, redaktör för den liberala uddevallatidningen Bohusläningen, i vilken han verkade som andre redaktör under ett år. F satte i hög grad sin prägel på tidningen med krönikor, recensioner, artiklar och skönlitterära bidrag. Han ämnade nu debutera som poet och prosaist, men hade svårt att få förläggare. Ett erbjudande 1886 till Bonniers förlag om en samling dikter och skisser med titeln »Försommar» avvisades med hänvisning till att de unga diktarna var svårsålda.

F:s hälsa försämrades av västkustklimatet. En plan att resa till södern uppgav han, tydligen av ekonomiska skäl, och slog sig 1887 ned hos en vän i Hälsingland. Han upplevde nu en tid av lugn och produktivitet. Påverkad av A Hazelius drev han bl a understödd av Sv akademien dialekt- och folkloristiska studier. Utom dikter och översättningar skrev han bl a diktcykeln »Vår Daniel», en skildring i antitraditionell pacifistisk anda av älvdalskaplanen Daniel Buscovius tåg till Särna 1644, som inbragte honom Sv akademiens stora pris 1888, versberättelsen »Ingrids historia» med ämne från norrländskt folkliv och skådespelet »Biltog» (tr postumt 1890, uppfört på Sv teatern 1891), ett folkligt passionsdrama med motiv från Delsbo 1812. Han återvände 1888 till Sthlm för att uppbära akademiens pris, vilket gav honom en beaktad plats bland de yngre författarna. På våren 1889 fick han ett av statens författarbidrag. Hans hälsa försämrades emellertid hastigt. Han kunde inte själv föredra den av samtiden livligt observerade dikten »Sekeldagen», som han skrev till den stora fest, som 5 maj 1889 hölls å Hotel Continental till minnet av franska revolutionen. Under en vistelse vid badhusinrättningen i Södertälje slocknade hans tynande livslåga.

F försökte sig i skilda genrer men gjorde sin egentliga insats som lyriker, och som sådan betydde han mest som översättare. Med Rydberg som mönster bildar han som lyriktolkare en övergång till Fröding. På ett av samtiden med rätta högt skattat sätt realiserade han sitt syfte »att möjligast troget, så till form som ande, söka tolka det för varje författare egendomliga», samtidigt som han beflitade sig om att »efterbildningarne skulle, vad beträffar den språkliga behandlingen, klinga som original». Mest känd blev hans översättning av Tennysons »Nyårsklockan», i vilken F indirekt kunde tolka sin liberala inställning, länge läst i radions nyårsvakor av Anders de Wahl, son till F:s personliga vän, skådespelerskan Anna de Wahl.

I F:s egen diktning kan man urskilja två huvudlinjer. Han skrev dels mer eller mindre aktuellt betonad poesi, i regel med radikal tendens, minnes- och festdikter, dels subjektiv lyrik, inspirerad av natur- och kärleksupplevelser. Av intresse är hans naturlyrik. Med Strindberg och Bååth som inspirerande mönster sökte han inte utan framgång ge bilder från de geografiska miljöer han upplevde: Västkusten och Norrland. Han pekar här fram mot 90-talets provinsialism. Som norrlandsskildrare hör han till pionjärerna, i tiden före P Molin och O Högberg. Han kan också sägas förbereda 90-talet genom att energiskt hävda versen som litterärt medium gentemot samtidens inriktning på prosan. När han i förordet till »Skilda stämmor» erinrar om att »i våra dagar har på många håll den åsikten gjort sig gällande att versformen slår tanken i onödiga fjättrar, vilka en nyare tid skall bortlägga», vänder han sig indirekt mot Strindberg; de citerade orden finns i förordet till dennes »Dikter» 1883. Han godtar Strindbergs kritik av den aktuella dikten men förespår en förnyelse av lyriken. De nya tankarna kräver »nya former». »Den möderne anden skall», betonar han, »emellertid icke frukta att versformen fjättrar hans kraft. Tvärt om. Versen, rytmen giver honom vingar». F har tydligen upplevt detta. Han var en versartist med fint sinne, för metriska och språkliga effektmedel. Hans rimkonst var uppdriven; han nyttjade med förkärlek allitteration och assonans och filade med iver sina verser.

F, som i sin första ungdom kunde framstå som affekterad, hade ett mjukt och behagligt sätt, som skänkte honom vänner i skilda läger. I ett brev, som Rydberg skrev efter F:s bortgång till hans syster, kallade han honom »min unge varmhjärtade och snillrike vän, den ädle skalden».

Författare

Harald Elovson

Arkivuppgifter

Några manus o strödda brev i KB, därav 6 till V Rydberg.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Arbete. Dikt. Sthlm 1883. 7 s. — Vår Daniel. En rimkrönika (SAH ifrån år 1886, D. 3, 1888, Sthlm 1889, s. 13 —48). — Vår Daniel och andra dikter. Sthlm 1889. XV, 167 s. 2. uppl. s. å. — Qvinnans skål vid Publicistklubbens årsfest den 19 januari 1889. Sthlm 1889. (4) s. — Sekeldagen [dikt] (Festprogram den 5 maj 1889, [Sthlm] 1889, s. 2—4). — Om Jerfsö kyrka och hennes reparation. Historik och upplysningar. H. 1. Falun 1889. 65 s. — Biltog. Drama i fem handlingar. Sthlm 1890. 150 s. — Efterlemnade dikter. Sthlm 1890. (8), 190 s. [Även översättningar.] — Nykterhet. Poem (Nykterhetsparnassen. Nykterhetsdikter, saml. o. utg. af G. Folkman, Helsingborg 1895, s. 6—10).

Översatt: Skilda stämmor. Efterbildningar från möderne diktare. Sthlm 1884. XV, 144 s. — R. G. Ingersoll, Fria tankar. Föredrag och afhandlingar. [1—2.] Sthlm 1884—85. (8), 197, 268 s. [D. 1:] 2. genomsedda uppl. 1884. — [C. J. Rouget de lTsle,] Marseljäsen af Rouqet de Lisle. Sthlm 1889. (2) s.

Utgivit: Sverige. Svensk arbetartidning. [Provnr.] Sthlm 1882. Fol.

Källor och litteratur

Källor o litt: Viktor Rydbergs brev, 3, 1882–1895, utg av E Haverman (1926). – Arbetets söner, 1 (1957); K O Bonnier, Bonniers. En bokhandlarefamilj, 4 (1931); F Hedberg, E F (Svea. Folk-kalender för 1890, s 237–242); O Holmberg, Viktor Rydbergs lyrik (1935); Z Höglund, Hjalmar Branting o hans livsgärning, 1 (1928); L Kihlberg, Karl Staaff, 1 (1962); T Lindbom, Den sv fackföreningsrörelsens uppkomst o tidigare hist 1872–1900 (1938); K-E Lundevall, Från åttital till nittital (1953); T Nerman, E F (Studiekamraten 1957, s 93–96); [P Nilsson-]T[ann]ér, Uppviglare o utopister. Några porträtt ur arbetarrörelsens pionjärgalleri. E F (SocD 4 febr 1934); Nornan 1890, s 141 o 226; A Nyström, 1859–1929. En 70 års hist (1929); J A Runström, E F t (Ny 111 Tidn 1889, s 232 f); dens, levnadsteckn i »Vår Daniel o andra dikter» (2 uppl, 1889); Sv arbetarrörelse under hundra år, red T Nerman (1938).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
N Edvard Fredin, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14441, Svenskt biografiskt lexikon (art av Harald Elovson), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14441
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
N Edvard Fredin, urn:sbl:14441, Svenskt biografiskt lexikon (art av Harald Elovson), hämtad 2024-04-20.