Meriter

Fredman, Jean (Johan), f 1712 el 1713 i Sthlm (Maria), d 9 maj 1767 där (Ad Fredr). Föräldrar: bisittaren i urmakarämbetet Andreas F o Annika Olofsdtr Malm. Urmakarmästare i Sthlm 3 april 1736, ålderman i skrået 1741–28 okt 1745 o ånyo 1748–23 maj 1752, k hovurmakare 4 okt 1745–30 juni 1758, uppsyningsman över tornuren i Storkyrkan till 1752 o i Riddarholmskyrkan till 1757.

G 17 nov 1745 i Sthlm (Jak) m Katarina Liedberg, f omkr 1700, d 20 febr 1752 i Sthlm (Hovf), änka efter lärftskramhandl Anders Holmgren.

Biografi

F tillhörde en berömd urmakarfamilj, och föräldrahemmet var – efter vad man kan döma av faderns bouppteckning 1737 – ett välbärgat borgarhem, präglat av tidens franska smak. På 1730-talet var F stadd på gesällvandringar utomlands, men vilka länder han besökte vet man ej, däremot att han efter hemkomsten blev mästare efter att ha framställt ett engelskt repeterur. Prov på hans yrkesskicklighet finns även bevarade i form av ett engelskt nattur (Sthlms stadsmus) och två bordsur båda i rokoko, det ena i fanerat foder med förgyllda metallbeslag och det andra i förgylld metall med signering »Fredman Stockholm» (Drottningholm). F:s verkstad var inrymd i Bergstralska huset mittemot Riddarhuset.

Som mästare syntes F ha haft alla utsikter till framgång i livet. Han anförtroddes tillsynen över Storkyrkans och Riddarholmskyrkans klockor, de främsta tornuren i staden, och som ålderman i urmakarskrået utvecklade han i sin krafts dagar en betydande aktivitet. Men från 1740-talet kom hans livskurva att peka brant neråt. Han gifte sig med en flera år äldre änka, som var åtråvärd endast genom sina pengar. Efter sin far ärvde F ett hus på Götgatan, och tillsammans med sin hustru innehade han fastigheter dels vid Göran Helsinges gränd och dels vid Smedjegatan. Även det s k Zieglerska huset vid Norrbro nämnes i F:s affärshandlingar. En trädgård som F innehade vid krogen Rosenlund nära Tantobommen finns angiven på Sthlmskartografen Tillæus' karta.

År 1750 började mellan makarna en skandalprocess inför Nedre borgrätten, vilken kom att blotta de tristaste detaljer. F anklagades av sin maka för bodräkt till värden av 30 000 dlr kmt, och F beskyllde henne i sin tur bl a för otukt med sin son i det tidigare äktenskapet, auskultanten Holmgren. F påstod också, att denne hade gjort allt för att sätta modern i harnesk mot honom. I hemmet hade uppträden med dragen värja och misshandel ägt rum, och hustruns hushållning hade varit så usel, att F mist sina dugliga gesäller, medan mor och son hängett sig åt libationer på husets bekostnad. Enligt vittnesmålen hade hustrun vidare stuckit sin man med en gaffel i bröstet och tom bitit honom i tungan, när han en gång ville ge henne en avskedskyss, ooh hon hade svurit och bannat över »den sakramentskade karlen». Ett vittne berättade om F:s djupa ångest under den tid processen pågick. I allmänhet stod vittnena på F:s sida, och detsamma gjorde i huvudsak rätten, som 17 dec 1751 frikände honom för anklagelsen för bodräkt och dömde hustrun till 25 dlr smts böter såsom vållande till söndringen och för otidigheter mot maken i själva rättssalen. Någon skilsmässa beviljades dock inte i domen, men äktenskapet upplöstes genom makans kort därefter timade död. Men F var då, som han i olika inlagor framhåller »till all timlig välfärd ruinerad» och till sina sinneskrafter så avmattad, att, som han skriver, »jag icke kan mina sysslor så sköta, som det annars kunde ske . ..». Bouppteckningen efter hustrun kunde synas tyda på ett ännu välbärgat hem med vackert möblemang och boksamling, men F måste tillstå den oreda, som rådde, då han bortauktionerat och pantsatt såväl silver som smycken och annan egendom.

Efter makans död fullföljde styvsonen processen, som fortgick under oförändrat hätska former – ett vittne kunde berätta, att F yttrat, att hustrun ej bort hederligen begravas utan nedgrävas på galgbacken! Andra målsägare reste anklagelser mot F för ofullgjorda beställningar, obetalda skulder etc. F ålades av magistraten 1752 att på grund av vanhävd nedriva fastigheten på Smedjegatan, vilket han underlät, och därför bötfälldes. Han fick sluta sitt ämbete som skråålderman, och vid inventering av »ämbetslådan» befanns tillgångarna utgöras av en liten kontantsumma plus en revers av F på 144 dlr kmt löpande med 6 % ränta. Redan 1750 förekommer F på restlängd, 1752 fick han också sluta vid Storkyrkan och 1757 vid Riddarholmskyrkan. År 1758 måste han slutligen ta avsked som hovurmakare »i anseende till», som han skriver, sin »sjuklighet och andra honom mötande svårigheter». Efter 1762 förekommer hans namn ej mer i urmakarämbetets protokoll. F hade i verkligheten blivit Bellmansdiktens odödlige urmakare »utan ur, verkstad och förlag».

Sedan F 9 maj 1767 slutat sitt liv i djupaste elände – gravöppningen på Adolf Fredriks kyrkogård betingade till följd av den dödes fattigdom blott 3 dlr kmt, och den olycklige urmakaren fick ej ens vila i sin familjegrav – diktade Bellman Fredmans sång 26, »därutinnan beskrives hans egen begravning», ett av Fredmanssångens tidigaste alster. Åren kring 1770 stod Fredmansdiktningen i sin rikaste blomning. Om Bellmans förhållande till den verklige F vet man intet, ej heller varför han gjorde honom till sitt poetiska alter ego. Även om känslomässigt vissa paralleller kan dragas mellan F och Bellman, torde varje social eller personlig identifikation vara helt utesluten. I sv folkets medvetande lever den romantiserade bilden av F som glädjens anförare på krogen i episteln 9, men det är nog snarare i episteln 23, som Bellman fångat F:s öde, när han skildrar honom liggande berusad i rännstenen utanför krogen Krypin och med en skakande realism givit uttryck för hans ruelse.

Författare

Sven Åstrand

Arkivuppgifter

Skrivelse från F till C G Tessin, ink 6 maj 1754, i Ericsbergsarkivet, dep i RA.

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor o litt: Urmakarämbetets prot 1735–36, 1741, 1745, 1748–52, 1754, Mantalslängd :V kvarteret i staden 1741, Huvudbok för allm bevillningen 1750, Fastighetsreg, Biographica: Bellmansfigurer, SSA; Nedre borgrättens prot 1750–52, 1757, o resolutioner 1751, Övre borgrättens handl:r 1751 o prot 1754, SIA. – M Hallman, Målare, urmakare, flickor o lösdrifvare (1907); M Lagerquist, J F:s nattur (Sthlmsminnen i Stadsmus 1950); H Schück o K Warburg, Ill sv litt:hist, 3 (1927); E Sidenbladh, Urmakare i Sverige under äldre tider (1947); I Simonsson, Fredmansdiktens verklighet (Bellmansstudier, 2, 1926).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Jean Fredman, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14442, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Åstrand), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14442
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Jean Fredman, urn:sbl:14442, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Åstrand), hämtad 2024-04-25.