Meriter

Fredrika Dorothea Wilhelmina, f 12 mars 1781, trol i Karlsruhe, d 25 sept 1826 i Lausanne, begr i den. storhertigliga familjegraven i Pforzheim i Baden. Föräldrar: arvprinsen Karl Ludwig av Baden o prinsessan Amalie Friederike av Hessen-Darmstadt. Drottning av Sverige 31 okt 1797, krönt i Norrköping 3 april 1800, behöll drottningtiteln efter sin makes arrestering 13 mars 1809 och ständernas avsättningsbeslut 10 maj s å, bosatt i Baden från 1810.

G 6 okt 1797 i Stralsund par procuration, vigd i slottskapellet i Sthlm 31 okt s å, m konung Gustav IV Adolf av Sverige, f 1 nov 1778 i Sthlm, d 7 febr 1837 i S:t Gallen, Schweiz. Äktenskapet upplöst 17 febr 1812 genom skilsmässoutslag i schweiziska lantdagens sessionsrum i Basel, bekräftat av evangelisk-lutherska konsistoriet i Karlsruhe 16 maj 1814.

Biografi

En i unga år avliden moster till Fredrika hade varit gift med storfurst Paul av Ryssland, sedermera kejsar Paul I. Denna släktskapsförbindelse torde ha bidragit till att Pauls mor kejsarinnan Katarina II kastade sina blickar på F och hennes fyra systrar som tänkbara hustrur åt Pauls söner. Till följd av kejsarinnans sonderingar överlämnade badensiske ministern i S:t Petersburg 1783 till kejsarinnan en kort beskrivning av de badensiska prinsessorna. F, vid denna tid blott 2 1/2 år gammal, prisas för sina fina och uttrycksfulla drag men betecknas samtidigt som blek och sjuklig, med en svagare konstitution än sina systrar; bl a hade hon genomgått en svår reumatisk sjukdom (Polit Corr, 1, s 311). Redan i denna mycket tidiga karakteristik framhålles två egenskaper hos F, vilka iakttagarna allt framgent skulle komma att fästa sig vid: hennes skönhet – som dock inte förenades med någon starkare erotisk attraktivitet – och hennes bräcklighet. Reumatismen följde henne livet igenom.

F, i familjekretsen kallad »Frick» (Frique), uppfostrades vid hovet i Karlsruhe. Hennes guvernant kom från den franska delen av Schweiz, och franskan blev för F det naturliga brev- och konversationsspråket, dock ofta uppblandat med tyska uttryck. Någon djupare bildning fick F inte, och hennes intellektuella och estetiska intressen förblev begränsade. Hösten 1792 företog hon tillsammans med sin två år äldre syster Luise (Elisabeth) en resa till S:t Petersburg. Katarina II:s giftermålsplaner var nu högaktuella, och hon begärde uttryckligen att få se bägge prinsessorna. Den ena skulle bli maka åt storfurst Alexander (sedermera kejsar Alexander I), och det ställdes i utsikt, att kejsarinnan skulle hjälpa den andra till ett passande gifte. Endast motvilligt släppte familjen i väg F, som blott var elva år gammal och dessutom klen till hälsan (Polit Corr, 6, s 62). Katarinas val föll inte oväntat på den äldre system, som 1793 blev rysk storfurstinna. Först på hösten s å återkom emellertid F till Baden.

Några år senare grep den ryska giftermålspolitiken åter in i F:s liv, fast på ett annat sätt. Sedan planerna på ett giftermål mellan Gustav IV Adolf av Sverige och Katarina II:s sondotter Alexandra 1796 hade strandat, framstod F som en lämplig partner för den svenske monarken, emedan det ryska hovet inte gärna kunde visa något officiellt missnöje med att storfurst Alexanders svägerska blev svensk drottning. Det fanns emellertid också ett annat skäl för Gustav Adolf att ställa friarefärden till Baden. Enligt flera olika uppgifter hade Gustav III under sin sista tid tänkt sig en badensisk prinsessa som sin blivande sonhustru. Enligt vad Gustav IV Adolf 1811 uppgivit, skulle det då ha varit Elisabeth som var på tal, och han har tillagt, att han vid sitt besök i S:t Petersburg 1796 blev mycket intagen av henne, något som bekräftas av F:s brev till modern 1798–1803. Sedermera skulle F under äktenskapliga gräl få höra, att kungen gifte sig med henne, därför att hon troddes likna sin syster, vilket dock inte var fallet (F till modem 11 april 1799; jfr S Carlsson, s 70).

Påfallande är att Gustav IV Adolf 1797 var mycket ivrig att få F till sin maka. Sedan han i aug sammanträffat i Erfurt med F själv och hennes föräldrar, eklaterades förlovning nästan omedelbart, och i okt s å blev F Sveriges drottning.

Vid sin ankomst till Sverige var F blott 16 år och outvecklad för sin ålder, även fysiskt. Hennes skönhet slog an, men hennes blyghet och tafatthet väckte bekymmer. Själva bröllopsfestligheterna fyllde henne med skräck (brev till modem 27 okt 1797), och för allt officiellt framträdande hyste hon motvilja. De stora balerna frestade dessutom hennes svaga hälsa (brev till modern 24 nov s å). Den svenska vintern blev också en prövning för henne. Något äktenskapligt samliv mellan de båda unga och oerfarna makarna kom t v inte i gång, och deras relationer var under de första månaderna öppet ovänskapliga. Det väckte pinsamt uppseende, när kungen plötsligt avskedade F:s kammarfröken Anna Charlotta von Friesendorff, som enligt hans mening tydligen uppträtt alltför familjärt; hon tycks för övrigt ha varit ovanligt tilltagsen. Ännu 25 febr 1798 klagade F i brev till modern över att hon aldrig var sin make till lags: var hon glad, fruktade han att hon tänkte ställa till några galenskaper, och var hon allvarlig, anklagade han henne för tråkighet. Några dagar senare möter dock det första tecknet på en förbättring, och 23 mars skrev F till sin mor, att hon nu stod på god fot med sin man. Hertiginnan Hedvig Elisabeth Charlotta, som i början vann den unga drottningens stora förtroende (jfr F:s brev till modern 24 okt 1797 och 25 febr 1798), tycks ha spelat en viss roll för detta närmande.

Nu kom emellertid nya komplikationer. I ett långt brev till modern 27 aug 1798 uttryckte F sin glädje över att kungen förändrats till det bättre men klagade i stället över hans starka sexuella aktivitet, som gjorde henne trött och sömnlös utan att bereda henne någon tillfredsställelse. Samtidigt beskriver F med en blandning av förfäran och nyfikenhet den sedeslöshet, som enligt hennes uppfattning rådde vid hovet; hon trodde sig vara den enda kvinna i högre ställning (femme de condition) i Sthlm, som inte hade åtminstone tre eller fyra kärleksförhållanden. Hertiginnan hade nu mist hennes förtroende; F kände en viss osäkerhet inför de rykten, som gick ut på att hertiginnan både hade älskare och var homosexuellt anlagd (så även enl F:s brev 26 okt 1799).

I sitt anförda brev till modern uttryckte F en längtan efter att bli gravid. Hon blev så småningom bönhörd över hövan. Från 1799 till 1808 var hon nästan årligen i grossess. Minst tre gånger drabbades hon av missfall, men hon nedkom med fem barn. De flesta var klena till hälsan, och en son dog i treårsåldern. Ännu medan F väntade sin förstfödde, var förhållandet till maken en smula labilt. Han plågade henne genom sin misstänksamhet samt genom sitt tal om sina tidigare förälskelser, i Elisabeth och i hertiginnans kammarfröken Ebba Modée (brev till modern 11 april, 26 okt 1799). Efter sonen Gustavs födelse 9 nov 1799 upphörde i stort sett klagomålen. Barnen blev ett starkt band mellan makarna, såsom framgår både av kungens talrika, kärleksfyllda, någon gång raljanta brev till F (alltid på franska) och av F:s egna brev till modern. Den 24 mars 1803 skrev F, att de äktenskapliga grälen nu var mycket sällsynta och alltid kortvariga; grollet varade aldrig en hel dag. Endast ett ämne brukade vålla dispyter, ehuru det inte berörts på sistone: när kungen talade om att han ville nedlägga kronan och slå sig ned utomlands, inlade F häftiga protester, bl a med hänvisning till att makarna i så fall måste skiljas från kronprinsen, vilken då skulle bli kung.

Sitt egentliga hem hade makarna på Haga, där bägge trivdes bättre än i Sthlm. F växte så småningom in i sin roll som drottning utan att bli riktigt förtrogen med de rent ceremoniella uppgifterna. I mindre sällskap kunde hon utveckla stor glättighet, kanske särskilt när kungen inte var närvarande. Bindningen till barndomshemmet, särskilt till den viljestarka modern, markgrevinnan Amalie, bestod dock hela tiden. Med stor glädje mottog F 1801 sina föräldrar och två syskon på besök i Sverige. Vistelsen fick dock ett tragiskt slut, i det att fadern avled efter en kullkörning. År 1802 följde F sin man till Finland. Under besöket sammanträffade hon vid gränsen, i Abborrfors, med sin syster Elisabeth och sin ogifta syster Amalie. Kungen vägrade av känsloskäl att följa med (F till modern 19 juli 1802). F älskade synbarligen att resa och beskylldes stundom för att på ett olyckligt sätt stimulera kungens reslust. Framför allt längtade hon till Baden. Sommaren 1803 såg sig Gustav Adolf i stånd att infria ett tidigare löfte om en resa dit. Under nästan ett års tid (med avbrott för besök på andra orter) uppehöll sig makarna med sin svit i Karlsruhe, vilket väckte missnöje både där och i Sthlm. F:s motvilja mot att återvända till det kalla Norden ansågs ha bidragit till uppskovet med hemresan. Denna anträddes sommaren 1804 och blev ganska strapatsrik. Först i febr 1805 återkom kungaparet till Sthlm. Under de följande åren gjorde F sin man sällskap under hans resor till södra Sverige – bl a vistades hon en längre tid i Malmö (vintern 1806–07) – men var skild från honom under hans besök i Tyskland 1805–06 samt sommaren 1807.

Äktenskapet med F hade för Gustav IV Adolf i så måtto politisk betydelse, som han genom henne kom i närmare kontakt med den tyska furstevärlden. Inte minst viktig var samvaron med markgrevinnan Amalie, som påverkade honom i antinapoleonsk riktning; han hyste stor respekt för henne, trots temporära motsättningar. F:s direkta politiska betydelse var minimal. De stora händelser, som utspelades omkring henne och som i stigande grad engagerade hennes make, synes inte ha skakat henne annat än i den mån, som de för längre eller kortare tid skilde henne från kungen eller i övrigt rubbade hennes privata planer. När olyckorna började hopa sig över hennes man, visade F emellertid en lojalitet och sinnesstyrka, som väckte allmän beundran. På hennes födelsedag den 12 mars 1809 nåddes kungen av budskapet om Georg Adlersparres uppror. Han lämnade då sin familj på Haga och mötte följande dag sitt öde på Sthlms slott. Först 6 juni – efter Karl XIII:s upphöjelse till konung – tilläts F och barnen att komma ut till fd konungen på Gripsholms slott, där de hölls under bevakning till avfärden söderut 6 dec s å. Att kronprinsen uteslöts från tronföljden, uppfattade F alltid som ett svårt rättsövergrepp. Dock engagerade hon sig inte närmare i de ganska vaga gustavianska kupplanerna.

På Gripsholm rådde i stort sett ett gott förhållande mellan de båda makarna. Oenighet om hur de skulle inrätta sig för framtiden yppades dock redan före avfärden och visade sig klart efter deras ankomst till Baden i febr 1810. F hade gärna sett, att de fått slå sig ned i England, men då detta inte tilläts dem, föredrog hon sitt hemland Baden, där slottet Meersburg vid Bodensee ställdes till familjens förfogande. Däremot var hon inte tilltalad av sin mans planer på en framtida mera borgerlig tillvaro antingen hos herrnhutarna i Christiansfeld i Slesvig eller på någon plats i Schweiz. Oenigheten ledde till att fd konungen april 1810, just som familjen skulle bege sig till Meersburg, plötsligt lämnade de sina och for till Basel. Han utgöt sig nu över den sexuella disharmoni, som enligt hans mening alltid hade präglat hans äktenskap; till följd av sin tilltagande excentricitet överdrev han säkerligen de tidigare dissonanserna. Dessa gjorde sig emellertid nu starkt påminta och torde ha blivit tillspetsade genom F:s rädsla för att sätta landsflyktiga kungabarn till världen. Hon ville emellertid inte skiljas och syntes beredd att rätta sig efter kungens önskan om bosättning i Schweiz.

Den gemensamma framtiden dryftades vid två sammanträffanden mellan makarna i juli och sept 1810, först i Schweiz, sedan i Altenburg i Thüringen. Slutet blev emellertid, att fd konungen i upprörd stämning ånyo reste ifrån sin gemål, nu för alltid. Han yttrade sig i fortsättningen ofta bittert och orättvist om henne. Förhandlingarna med F fördes nu genom svärmodern, med vilken Gustav Adolf korresponderade fram till jan 1812. År 1811 begärde han skilsmässa för att kunna ingå nytt gifte. F motsatte sig i det längsta denna tanke och markgrevinnan Amalie föreslog, att fd konungen, till undvikande av offentlig uppmärksamhet, skulle nöja sig med att ingå ett hemligt gifte till vänster. Gustav Adolf ställde sig inte ovillig på denna punkt, men någon enighet om hur det hela skulle arrangeras kunde inte uppnås. Följden blev, att en formlig skilsmässa kom till stånd i febr 1812. Med växande oro följde F sedan sin fd makes allt besynnerligare förehavanden och sökte på omvägar lindra hans misär. F:s bekymmer delades av hennes svärmor, änkedrottning Sofia Magdalena, med vilken hon alltid stått på god fot och alltjämt höll kontakt.

I samband med separationen avstod fd konungen från alla anspråk såväl på vårdnaden av barnen som på sina egna och sin familjs tillgångar i Sverige. När hans mor dog 1813, tillföll hennes förmögenhet barnbarnen. Dessas förmyndare blev 1814 kejsar Alexander I, som bevakade deras ekonomiska intressen men noga undvek de politiska risker, som kunde vara förbundna med hans uppdrag.

F slog sig 1810 ned på slottet Bruchsal i Baden men hade från 1814 sitt egentliga hem i Karlsruhe. Dessutom skaffade hon sig bostäder i Baden-Baden och i ett lanthus, kallat Villamont, i en förstad till Lausanne. Hon företog flera resor i södra Tyskland och Schweiz samt besökte 1816 Italien. Under sina resor kallade hon sig stundom grevinnan Itterburg efter en i Hessen-Darmstadt belägen slottsruin, som hon förvärvat. Med sina talrika släktingar stod hon i nära kontakt; hennes fars halvbror, markgreven sedermera storhertigen Leopold av Baden äktade 1819 hennes äldsta dotter Sofia Wilhelmina. Chef för hennes hovförvaltning blev 1814 en fd svensk hovman, sedermera rysk medborgare, friherre O M Munck af Fulkila. Guvernör för prins Gustav blev s å franskschweizaren J N G de Polier-Vernand (kallas i senare framställningar ofta baron, säkerligen med orätt, men blev österrikisk greve 1828). En ofta sedd uppgift, att F i Schweiz skulle ha ingått ett hemligt gifte med honom, saknar stöd i trovärdiga källor, ehuru det bör nämnas, att hennes vistelse i Schweiz 1823 säges ha givit upphov till vissa, ej närmare preciserade rykten (v Freystedt, s 170). Enligt en av F:s hovdamer, som i en ganska utförlig biografi skildrat henne som en lidande ängel, avvisade hon giftermålsanbud från två furstliga änkemän, svågern hertig Fredrik Wilhelm av Braunschweig-Oels och konung Fredrik Wilhelm III av Preussen. F:s sista tid fördystrades av tilltagande ohälsa, som ledde till hennes död vid 45 års ålder. Trots de ansträngningar, som både 1809 års män och Karl XIV Johan gjorde för att i Sverige utplåna alla spår av den landsflyktiga kungafamiljen, är minnet av F bevarat dels i namnet på Drottningtorget i Malmö, dels i de tre sockennamnen Fredrika, Dorotea och Vilhelmina i Västerbottens lappmark.

Författare

Sten Carlsson

Arkivuppgifter

Brev från F till sonen Gustav 1816–25 o till systern Elisabeth 1816–25 i Bernadotteska familjearkivet jämte bl a Gustav IV Adolfs brev till F. F:s brev till modern 1797–1805 jämte andra familjebrev, bl a korrespondensen mellan Gustav IV Adolf o hans svärmor i Badensisches Generallandesarchiv, Karlsruhe (avskr o excerpter hos rektor H Lundh, Uppsala). En del brev från F i Scharnhorsts nedan anf arbete.

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor o litt: G G Adlerbeth, Hist antecknar, 2 (1893); Einar Carlsson, Den ryska giftermålsfrågan under Gustaf IV Adolfs minderårighet o första regeringstid (1925); Sten Carlsson, Gustaf IV Adolf (1946); Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok, 6–9 (1927–42); S Clason, Den kunglige fången på Gripsholm (1911); L v Engeström, Minnen o anteckmr, 2 (1876); A v Fersen, Dagbok, 3–4 (1928–36); K v Freystedt, Erinnerungen aus dem Hofleben, herausg von K Obser (1902); R F Hochschild, Memoarer, 3 (1909); Politische Correspondenz Karl Friedrichs von Baden, bearb von B Erdmannsdörfer und K Obser, 1–6 (1888–1915); Hj Lindeberg, Prinsen av Wasa (1921); H Lundh, Gustaf IV Adolf o Sveriges utrikespolitik 1801–04 (1926); N Mikhailovic, L'impératrice Elisabeth, 1–3 (1908–09); G Ribbing, Ensam drottning. Sofia Magdalena 1783–1813 (1959); [von Scharnhorst,] Königin Friederike von Schweden, geborne Prinzessin von Baden. Memoiren aus Ihrem Leben und Ihrer Zeit, aufgezeichnet von einer Hofdame (1856; sv uppl s å; författarattribution enl K Obser i förordet till v Freystedts arb); Sven G Svenson, Gattjinatraktaten 1799 (1952); Elof Tegnér, Gustaf Mauritz Armfelt, 3 (2:a uppl 1894); K A Varnhagen von Ense, Denkwürdigkeiten und vermischte Schriften, 9 (1859), särsk s 20 ff; U Willers, Ernst Moritz Arndt o hans sv förbindelser (1945).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Fredrika Dorothea Wilhelmina, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14445, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sten Carlsson), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14445
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Fredrika Dorothea Wilhelmina, urn:sbl:14445, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sten Carlsson), hämtad 2024-04-23.