Meriter

Frisendahl, Lennart Carl Ossian, f 14 aug 1886 i Ådals-Liden (Vnl), d 18 mars 1948 i Sierre, Schweiz. Föräldrar: prosten Victor Bernhard F o Lydia Wilhelmina Lindahl. Studier vid lärov i Härnösand 1900–04, reste till Paris 1906, konststudier där bl a vid Académie Colarossi, verkade som konstnär i Paris till sin död med undantag för kortare uppehåll i hemlandet. – Jenny Lind-stip 1913, P O Winqvists resestip 1934.

G 5 maj 1945 i Paris m Marie Barbaud, f 24 juni 1895 (medd från sv Sofiaförs i Paris).

Biografi

Med ekonomisk hjälp av ett par mecenater i hembygden reste Carl F omedelbart efter värnplikten till Paris. De första åren var han elev vid Académie Colarossi. Därefter arbetade och studerade han helt på egen hand. Studiet av Rodins och Bourdelles verk har troligen haft stor betydelse för honom, men han var aldrig elev till någon av dem.

Det första av F:s verk som väckte uppmärksamhet var en isbjörn utställd på Parissalongen hösten 1908 (marmor). Liksom allt vad F gjorde, var den grundad på ytterst noggranna förarbeten. Sin ställning som skulptör befäste han ytterligare med »Tänkaren» (1909), ett vänporträtt som särskilt i sin marmorversion är starkt påverkat av Rodin.

Då första världskriget bröt ut, tvingades F att resa hem till Sverige, men redan 1915 återvände han till Paris efter ett kort mellanspel i Köpenhamn. Krigs- och efterkrigstiden innebar svåra påfrestningar. Hälsan var dålig, ekonomin likaså och produktiviteten minskade.

År 1922 mötte F Marie Barbaud, som han resten av livet kom att leva tillsammans med. Hon inspirerade honom att ta upp måleriet, som han inte ägnat sig åt sedan uppväxtåren i Sverige. F betraktade sig själv som en »söndagsmålare», men målningarna var lättare att avyttra än skulpturerna och blev en tillgång, när ekonomin var hotad. I måleriet behandlar han ofta antikt-mytologiska gestalter, vilka framträder mot en mycket summariskt tecknad landskapsfond. Koloriten är oftast kraftfull (»Tre gudinnor»), stundom något gräll, men han använder ibland också en asketisk jordfärgskala (»Notre Dame»). Fr o m 30-talet brukade F exponera målningar tillsammans med skulpturerna. Recensionsomdömena har växlat men är i stor utsträckning positiva. F:s starka självkritik gjorde dock, att många av målningarna kunnat räddas blott genom hustruns ingripande.

Inom F:s plastiska produktion intar porträtten en central ställning. Tidigare hade han lärt av Rodin och Bourdelle och tar under 20-talet också intryck av Despiau. Vid denna tid tillkommer en rad kvinnohuvuden, bl a det klassiskt sköna porträttet av hustrun, »Femme d'Anjou» (Nat:mus). Bland porträtt från 30- och 40-talen kan särskilt nämnas K O Bonnier (omkr 1930–31, brons) och Gunnar Berndtson (1946, brons). Bägge kännetecknas av den för F typiska knottriga ytan, som han nöp upp med fingertopparna. Berndtsons porträtt har en skissartad karaktär, som för tankarna till Daumiers små karikatyriska porträttskulpturer.

Mot slutet av 1920-talet ökar F:s produktion och hans register breddas. Han hade funnit sin stil. Nu skapas de vildsvin, lejon och kompositioner med kämpande lejon och vildsvin, som givit F en rangplats inom sv skulptur. Dessa djur utstrålar en intensiv och obändig kraft, en våldsamhet, som det sägs att den stillsamme och fysiskt ganska klene skulptören själv någon gång kunde släppa fram.

En dominerande roll i F:s sena produktion spelar grupper med mytologiska motiv. Han väljer påfallande ofta psykologiskt komplicerade ämnen. »Leda och svanen» har han behandlat i flera versioner och givit motivet en annan tolkning än den sedvanliga. I »Leda och svanen, lilla versionen» (omkr 1934, brons) är svanen och den stående Leda tätt sammanslutna, men samtidigt vrider hon sig bort, som kämpade hon en kamp med sig själv. Till dessa grupper hör också »Faun och nymf» samt »Herkules och tjuren» (båda omkr 1945, brons). Herkules vrider djurets huvud uppåt-bakåt, men tjuren håller trots detta benen kvar i marken. I stället har F låtit själva markytan fläkas upp och bilda en parallellrörelse till djurets; kampen mellan Herkules och tjuren får därigenom gigantiska proportioner. Under andra världskriget stannade F kvar i Paris. År 1939 fick han sitt första och enda monumentaluppdrag, då han med skulpturen »Näcken» vann en tävlan om utsmyckning av gården till Statens historiska museum. Kriget, men framför allt konstnärens oerhörda självkritik, försenade arbetet. I den slutliga utformningen är »Näcken» en extatiker som med uppåtvänt huvud knäpper på fiolens strängar. Figuren är starkt stiliserad, rörelsen maniererad. Huvudet erinrar om Michelangelos fångne slav. Sannolikt har F också tagit intryck av Josephsons »Strömkarl». »Näcken» kan inte räknas till F:s betydelsefullare verk.

»F:s styrka som skulptör låg framför allt i hans förmåga att intuitivt uppfatta ytterligt fina och komplicerade formsammanhang. Hans modellering bestod i ett ständigt jämförande av varje linje, varje plan, varje volym med samtliga andra. Han gav sig inte förrän varje sak fått sitt rätta värde, rytmen var enhetligt genomförd och verket höll att se på från alla håll och i varje belysning» (Yngve Berg).

Författare

Anna Stina Tullberg

Arkivuppgifter

F deltog i ett flertal utställningar såväl i Sverige som utomlands o är repr i Natrmus, Gbgs konstmus, Malmö mus, Norrköpings o Östersunds museer samt Musée Nationale de l'Art Möderne, Paris. Oeuvreförteckn upptagande ett femtiotal arbeten hos Jungmarker, jfr nedan.

Brev från F till brodern Fredrik F hos denne o till Yngve Berg i dennes saml, RA.

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor o litt: Y Berg, nekr över F i DN 21/3 1948; L Börjeson, Mitt livs lapptäcke (1957); G Cederschiöld, Bland artister o hyggligt folk i Paris (1915); dens, Efter levande modell (1949); C F, minnesutställn (Galerie Blanche, katalog nr 14, inledn av G Cederschiöld, 1949); C F o Hjalmar Grahn. Skulptur o måleri. Minnesutställn (Riksförb för bildande konst, vandringsutställn 86, 1950, inledn av G Engwall o R Hoppe); A Fougstedt, C F (Konstrevy 1948); G Jungmarker, C F 1886–1948 (SAK:s publ 73, 1964); G Lilja, C F (SKL).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
L Carl O Frisendahl, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14509, Svenskt biografiskt lexikon (art av Anna Stina Tullberg), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14509
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
L Carl O Frisendahl, urn:sbl:14509, Svenskt biografiskt lexikon (art av Anna Stina Tullberg), hämtad 2024-04-20.