Meriter

Gadh, Hemming, f i maj månad, trol omkr 1450, avrättad 16 dec (P Juusten, s 595) eller enl annan, kanske trovärdigare källa 17 dec 1520 (FMU 8, s 37; G Carlsson 1945, s 15) vid Raseborg i Finland. Fader: Olof. Inskr vid Rostocks univ 4 nov 1471, artium baccalaureus där 1473, var 1477 o ännu 1479 kansler o sekr hos biskopen i Linköping, avgick trol 1479 som riksföreståndarens sändebud till den påvliga kurian i Rom, återvände trol 1480 men blev ånyo, trol 1481, sändebud (1492 kallad »prokurator») där, anlände dit senast 1482 o stannade till 1500, student vid Roms univ senast 1484, mag trol omkr 1485 (senast 1492), lic i kanonisk rätt senast 1492, dr tidigast 1494, senast 1496, kammarherre hos påven Alexander VI 1492, under Romtiden kanik i Linköping 1484 eller 1485, domprost 1491, providerades även med andra kyrkliga ämbeten vilka han sålde, åter i Sverige sept 1500, vald till biskop (»electus») i Linköping jan 1501, uppbar till 1513 inkomster av detta ämbete men tillträdde det aldrig o måste formligen avstå från det s å, riksråd 1501, ledde belägringen av Sthlms slott 1501–02 o av Kalmar slott 1503, 1504 o 1506–09, hövitsman över Kalmar län juli 1506–febr 1509, sändebud i Lubeck 1510–12, förd som gisslan till Danmark okt 1518, åter till Sverige 1520, Kristian II :s fullmäktiga sändebud över meniga Finland sept s å. Innehade Hovs gård o län (Ög) 1501–14 el 1515 (G Carlsson, P J Sunnanväder, s 48 not), erhöll senast 1503 Rydaholms sn (Jönk) i förläning o hade kvar denna förläning ännu 1510 (G Carlsson 1915, s 212 not), innehade 1507 Gullbergs hd (ög) i förläning (BSH, 5, s 136), innehade Kastelholms slott o län på Åland 1514–18, ägde hus i Vadstena o Sthlm (G Carlsson 1915, s 263 f).

Biografi

I Rostocks universitetsmatrikel 1471 anges G vara från Hossmo (de Hosmis). Huruvida Hossmo var hans födelse- och uppväxtplats eller en mera tillfällig vistelseort kan inte avgöras. Säkert är, att G också hade nära anknytning till Östergötland. År 1511 talar han om ett sig tillhörigt, fäderneärvt hus i Vadstena. I det närbelägna Hagebyhöga var hans bror Andreas G (f 1510) kyrkoherde i flera decennier. I Östergötland verkade också G:s släkting, fogden i det av G innehavda Hovs län, sedermera häradshövdingen Måns G, nämnd 1506–18. G:s far torde ha varit lågfrälseman eller borgare. Studier i G:s språk har inte givit klarhet i frågan, huruvida han dialektalt hörde hemma i Kalmartrakten eller i Östergötland.

Under sin tjänst hos biskop Henrik Tidemansson i Linköping blev G uppmärksammad av riksföreståndaren Sten Sture d ä, som sände honom till Rom – troligen två gånger, 1479 och 1481 – för att bevaka Sveriges intressen i den segslitna processen om drottning Doroteas sv morgongåva (jfr bd 11, s 360). G förde inte utan framgång sitt lands talan i denna tvist, som avslutades först 1498, då Doroteas son konung Hans, numera erkänd som Sveriges konung, nedlade processen. I sin diplomatiska agitation inför kurian lade G stor vikt vid danskarnas förbund med de schismatiska ryssarna. År 1496 utverkade han en påvlig korstågsbulla mot Ryssland. Under sin långa vistelse i Rom, där han synes ha bott i Birgittas hospital, företrädde han Sverige och Sten Sture också i andra angelägenheter. Han sökte även uppnå kanonisering av tre sv biskopar (jfr bd 1, s 194 f) och nunnan Ingrid av Skänninge. Hans verksamhet vid påvestolen var i många avseenden ganska lyckosam och blev utan tvivel av betydelse för hans framtida karriär. Men han ådrog sig också å tjänstens vägnar stora skulder, vilka skulle vålla honom åtskilligt obehag under hans fortsatta bana.

G drev även studier i Rom och förvärvade där doktorsgrad. Hans språkkunskaper blev ganska stora och hans kyrkorättsliga insikter betydande, vilket kom honom väl till pass under hans nitiska ämbetsjakt, liksom senare under hans mångåriga ehuru till sist fruktlösa strävan efter biskopsvärdighet (jfr G T Westin, s 537 ff). Någon djupare humanistisk bildning kan han inte sägas ha förvärvat. I den renässanskultur, för vilken Alexander VI var en framträdande representant, fäste sig nog G mest vid de utåtriktade, världsliga dragen. Förmodligen inhämtade han i Italien också en del för framtiden viktiga lärdomar i belägringskonsten (G Carlsson 1945).

Bland de ämbeten, som G skaffade sig i Rom, var domprostbefattningen i Linköping den för framtiden viktigaste. Enligt sin egen något tvivelaktiga uppgift, som dock stödes av Linköpings biskopskrönika, fick han också Alexander VI:s löfte om att vid kommande ledighet erhålla biskopsstolen i samma stift. Det fogade sig nu så, att biskop Henrik dog i dec 1500, kort efter G:s återkomst till hemlandet. Domkapitlet tycks egentligen inte ha velat få den gäldbundne doktor Hemming till biskop men valde honom likväl i jan 1501, enligt trovärdig uppgift på direkt uppmaning av Sten Sture. Det kom emellertid att ligga G i fatet, att han – måhända till följd av brist på medel – försummade att inom vederbörlig tid (tre månader) söka konfirmation hos påven. Hans talrika sv och danska vedersakare satte sig nu i rörelse. Resultatet blev, att Alexander VI redan i sept 1501 förordnade en spansk kardinal till stiftets administratör och att påven Julius II 1506 rent av lät bannlysa G, emedan han orättmätigt tillgodogjort sig biskopsintäkterna. G fortsatte att uppbära dessa men lyckades aldrig få biskopsvalet bekräftat utan förblev »electus». Till övriga sv prelater stod G nästan alltid i motsatsställning. En särskilt farlig antagonist var hans efterträdare som domprost, Hans Brask. Denne lyckades 1513 definitivt tränga ut G och vigdes själv till biskop i aug s å. Därefter träffades en ekonomisk uppgörelse mellan G och Brask, vilka dock båda blev missbelåtna med den andra partens sätt att fullgöra sina åtaganden.

G:s kyrkliga karriär var sålunda 1513 slutgiltigt stäckt. Han brukade dock alltjämt kallas »herr electus» och »värdig fader». Redan dessförinnan hade hans verksamhet blivit koncentrerad till politiska och militära värv. Av gammalt väl anskriven hos Sten Sture knöt han 1500 goda kontakter jämväl med dennes främste inhemske rival, marsken Svante Nilsson. Därigenom kunde han bidra till att båda dessa herrar jämte andra stormän uppträdde på enad front mot konung Hans. Den resning, som därmed kom till stånd, ledde till att herr Sten i nov 1501 ånyo blev riksföreståndare. G ledde då belägringen av Sthlms slott och hade härvidlag framgång. I maj 1502 mottog han slottets nycklar. Om Sten Stures stora förtroende för G vittnar ett av honom i febr 1502 utfärdat brev, vari han kallar G sin »käre son». Brevet har sigillerats av riksföreståndaren och dennes maka samt av G, vars sigill nu liksom senare är tredelat, med riksvapnets tre kronor i mitten och de tre Stureska sjöbladen i båda sidofälten. G har med andra ord genom ett slags adoption knutits till Sturefamiljen (G Carlsson 1945).

Efter att i maj 1503 ha erövrat Kalmar stad – Kalmar slott motstod alla attacker – följde G under andra halvåret 1503 riksföreståndaren på flera av dennes resor. Bl a var han med om att ledsaga kung Hans gemål drottning Kristina från Vadstena, där hon bott i G:s hus, till Hallandsgränsen. Under återfärden norrut dog Sten Sture i Jönköping i dec 1503. För att trygga Svante Nilssons val till riksföreståndare hemlighöll G dödsfallet, insvepte liket i filtar och lät under färden till Sthlm en av Sten Stures svenner spela riksföreståndarens roll.

I jan 1504 valdes Svante Nilsson på ett möte i Sthlm till riksföreståndare enligt G:s beräkning. Själv blev G i april s å ånyo belägringsledare vid Kalmar men vann inte heller nu någon framgång. Tvärtom måste han sommaren s å trots sina ivriga protester upplåta Kalmar stad och län åt fienden. Såväl nu som senare visade G öppet sitt missnöje med de tendenser till eftergivenhet för danskarna, som enligt hans mening präglade riksföreståndarens och rådsmajoritetens politik. Sedan mera militanta stämningar åter fått överhand, betroddes emellertid G i juli 1506 åter med befälet vid Kalmar.

G anlände till Kalmar i okt 1506 och intog genast staden. Däremot lyckades han trots energiska anstalter inte heller nu erövra »thenne förbannade kåk», d v s slottet. Hans bekymmer var mångahanda. Livsmedelstillgången var ofta knapp, vilket gjorde knektarna mer än vanligt svårhanterliga. Allmogen, som visserligen bearbetades av G vid ting, marknadsmöten och andra sammankomster, tredskades ofta när den anmodades att understödja belägringen. Svante Nilsson uppträdde enligt G:s mening inte med tillräcklig auktoritet mot de rådgivare, som ville ge efter för danska krav. Särskilt oförblommerat uttryckte sig G i ett brev till riksföreståndaren i april 1507. Herr Svante varnades däri för att »stiga av hästen och låta en annen rida» för att själv gå till fots såsom »dravant»; riksföreståndaren borde stödja sig på dem som stod »utan dörrena», d v s gemene man, emedan »folka landsting är mäktigt». Ett särskilt värde satte G på Dalarnas Sturevänliga allmoge, som tillika med invånarna från andra landskap borde hjälpa till i försvaret av Kalmar stad och »thenne. fagre landände». Han tillade: »Dänen, juten, tysken och djäkelen rädes alla dalasocken» (maj 1508).

G kunde emellertid inte hindra, att hans anseende sjönk, inte minst på grund av hans kyrkopolitiska vedervärdigheter. I febr 1509 måste han nedlägga sitt befäl vid Kalmar och fick inte vara med om slottets fall 1510. Efter att under resten av 1509 ha vistats på biskopsslottet Rönö återvände emellertid G 1510 till det politiska spelet. Vid ett möte i Västerås i mars s å var han med om att proklamera en aktivare kurs mot Danmark än den som följts 1509. I linje med den nya kursen låg det sv-lybska förbund, som ingicks i juli 1510. I spetsen för en sv delegation sändes nu G till Lubeck med uppgift att åstadkomma en allians med samtliga vendiska städer. En dylik allians kom också till stånd i sept s å. Dessutom fick Sverige nya handelsprivilegier i Lübeck,

Sedan dessa resultat uppnåtts, återvände större delen av delegationen till Sverige. G stannade emellertid kvar i Lübeck, där han förde sitt lands talan såväl vid en vendisk förbundsdag i jan 1511 som vid en allmän hansedag i juni och juli s å. Inför hansedagen höll G en stor oration på latin, vari han prisade svenskarnas, »det götiska folkets», tappra kamp mot kung Hans och hans illasinnade danska fogdar. Kungen angreps också för sitt ryska förbund och för svekfullhet mot sin gemål. Talet visar G som en skicklig agitator med en livfull och samtidigt realpolitisk argumentering. Det mera retoriskt utsmyckade »Oratio contra Danos», som Johannes Magnus långt senare lagt i G:s mun och tydligen velat hänföra till 1510, är däremot en förfalskning, såsom klart visats redan 1886 (E Hildebrand).

G stannade i Lübeck till våren 1512. Trots hans diplomatiska skicklighet gav kontakterna med Lübeck knappast det väntade utbytet. Personligen kom han i nya svårigheter, genom att han, liksom i Rom, ådrog sig skulder, som han aldrig lyckades gälda.

Genom Svante Nilssons död vid årsskiftet 1511–12 var läget i Sverige avsevärt förändrat. I valet mellan de båda riksföreståndarkandidaterna, Erik Trolle och Sten Sture d y, tog G självklart den senares parti och var med vid det möte i Sthlm i juli 1512, där herr Sten tog hem spelet. Han följde därefter riksföreståndaren på en resa till Finland, där de viktigaste slotten lades under den nya regimens kontroll. I nov s å var riksföreståndaren och doktor Hemming åter i Sthlm.

G lyckades aldrig vinna den ställning hos unge herr Sten, som han haft hos de båda tidigare riksföreståndarna. Sten Sture gjorde veterligen ingenting för att hindra Hans Brasks inträde som biskop i Linköping; det har rent av antagits, att han före sitt val till riksföreståndare förbundit sig att respektera kyrkans fria rätt vid biskopsval och därigenom ryckt undan grunden för G:s position (G T Westin). Säkert är, att han medverkade till den ekonomiska uppgörelse, som följde efter Hans Brasks vigning till biskop. För G var det särskilt smärtsamt, att han gick miste om inkomsterna från Rönö. I febr 1514 (datum enl G Carlsson, P J Sunnanväder, s 48 not) anförde han hos Sten Sture klagomål över att Brask »skinnat» honom och begärde kompensation. En sådan fick han också s å i form av Kastelholms slott och län. Han stod sedan en tid framåt i olika sammanhang vid herr Stens sida men slog sig på hösten 1514 eller i början av 1515 ned på Kastelholm, där han sedan – med ett enda känt avbrott (Sthlm juni 1515) – tycks ha haft sin bostad fram till hösten 1516.

Från denna tid (trol vintern 1514–15) härrör sannolikt ett märkligt brev eller brevutdrag av G:s hand. Inför en inte namngiven adressat, som identifierats med Sten Stures kansler Peder Jakobsson (Sunnanväder), berör han däri en del tvister inom rikets ledande skikt och uttrycker oro för att »våre ovänner i Danmark» kunde utnyttja denna söndring. I något oklara vändningar antyder han samtidigt missnöje med att de styrande alltför mycket förtröstade på »bondehyllist och mene man», till förtörnelse för »Gud, kyrkan och klerkeriet». Om, såsom rimligt är, G:s piktur uppfattas som tecken på att han också är brevets författare, måste slutsatsen bli, att han vid denna tid ansåg sig stå vid sidan av den aktiva politiken och var missnöjd med att riksföreståndaren genom alltför långt drivet samröre med bonde-menigheterna skapade söndring i själva riksledningen (G Carlsson 1929, 1949, 1958). Det i vissa avseenden gåtfulla dokumentet har emellertid också tolkats på ett helt annat sätt och antagits vara en översättning av ett brev till G från ärkebiskop Jakob Ulfsson (G T Westin).

I nov 1516 uppträdde G åter vid Sten Stures sida. Riksföreståndarens ställning hade då komplicerats genom hans svåra konflikt med den nye ärkebiskopen, Gustaf Trolle. G stödde i denna strid herr Sten och deltog i nov 1517 i det ödesdigra beslutet om ärkebiskopens avsättning och ärkebiskopsslottet Stakets jämnande med marken. G:s diplomatiska och stilistiska talanger utnyttjades dessutom i Sten Stures förhandlingar med den till Norden anlände påvlige legaten G Arcimboldi.

Danmarks nye konung, Kristian II, fann 1517 tiden inne att inleda en serieattacker mot Sverige. År 1518 tog han personligen ledningen av anfallsföretaget. G, som å sv sida deltog i både försvarsanstalter och förhandlingar, kom att i hög grad beröras av de händelser som nu utspelades. Sedan Kristian i sept 1518 uttryckt önskan om ett sammanträffande med Sten Sture, varvid båda parter skulle ställa gisslan, blev G tillsammans med fem ynglingar ur förnäma familjer utsedd till gissloman. Kristian underlät emellertid att själv ställa gisslan och tog i okt helt enkelt med sig de sex svenskarna till Köpenhamn.

G kvarhölls nu t v i Danmark. Åtminstone någon del av sin fångenskap tillbragte han på Kalundborgs slott, där han var med om ett jaktparti. Han tycks ha blivit ganska väl behandlad och torde ha ägt en viss rörelsefrihet. Hans informationer blev emellertid ensidiga, vilket bör ha underlättat en åsiktsförskjutning. Samtidigt tycks Sten Sture ha gripits av misstanken, att G – som enligt egen senare uppgift under förhandlingarna med Kristian förordat en relativt försonlig hållning mot denne – vid sin avfärd från Sverige stått i något slags maskopi med den danske monarken. I varje fall beslöt riksföreståndaren inom kort, troligen redan före utgången av 1518, att konfiskera G:s egendom och att fråntaga honom Kastelholms slott och län (jfr bd 14, s 345). När underrättelse härom nådde G i början av 1519, måste han ha blivit mycket skakad.

Ehuru det inträffade ofrånkomligen innebar en svår påfrestning på G:s lojalitet mot Sten Sture, finns det emellertid inga bevis för att han ändrat politisk ståndpunkt förrän efter dennes i febr 1520 timade död. Då bedömde han uppenbarligen fortsatt motstånd mot Kristian som gagnlöst. I mars s å uppsatte han i Köpenhamn en skrivelse till Sthlms borgerskap, som däri uppmanades att kapitulera för den danske kungen. Samtidigt betygade G under edlig försäkran sin förtröstan på dennes goda avsikter. För egen del hade han, i motsats till de »onda tillskyndare» som funnits i Sten Stures omgivning, hela tiden handlat som »en fattig kristen karl» bort göra. De orättfärdiga beskyllningar för förräderi, som hade drabbat honom, var, lät han förstå, ett verk av belackare som ville åt hans län och privategendom. Huruvida denna skrivelse någonsin lämnat Kristian II:s kansli är dock ovisst.

Från våren 1520 härrör också en av G uppsatt promemoria, vari han inför Kristian utvecklar, vilka rika möjligheter han hade att under en resa genom Sverige till kungens förmån påverka en rad namngivna, inflytelserika personer (jfr G Carlsson, P J Sunnanväder, s 77 not). Inom kort fick G också bege sig till Sverige, där han torde ha befunnit sig redan i maj 1520. Han uppges nu ha fört Kristians talan ute i bygderna och bidrog i varje fall verksamt till att Sten Stures änka Kristina Nilsdotter (Gyllenstierna) jämte Sthlms styresmän i sept s å öppnade stadens portar för kungen. Kort därpå utsågs G till dennes »fullmäktiga sändebud över meniga Finland». Det blev hans sista värv i livet att på ort och ställe sörja för att Åbo, Viborg och Raseborg kom under Kristians välde.

I själ och hjärta torde Kristian aldrig ha litat på den gamle danskhataren. Efter Sthlms blodbad sände han bud till Finland, att G skulle avrättas. På en kulle, sedermera kallad »Gaddens backe», utanför Raseborgs slott föll G:s huvud.

G:s s k avfall har förorsakat en livlig debatt. Ordet fosterlandsförräderi är knappast på sin plats. G:s egna uttalanden vittnar visserligen om götiskt färgade patriotiska känslor, förenade med danskhat. Men det fanns rum för patriotism även inom ramen för ett unionellt samarbete, och G hade alltid varit en realpolitiker, som rättat sig efter omständigheterna. Åtminstone efter Sten Stures död har det från hans dåvarande danska horisont funnits starka skäl att betrakta ett accepterande av Kristian II som den enda realistiska utvägen. G:s ställningstagande – som i och för sig inte var märkligare än Svante Nilssons anslutning till kung Hans 1497 – har betecknats som »en gammal mans förklarliga men ödesdigra misstag» (G Carlsson 1915). Misstaget låg främst i felbedömningen av Kristians avsikter beträffande såväl Sverige i allmänhet som G personligen.

Anmärkningsvärt är, att G:s eftermäle i Vasatidens Sverige inte led någon skada genom hans »avfall». Gustav Vasa, som kände G sedan sin ungdom och som gjorde honom sällskap under resan till Danmark 1518, kallade honom 1558 »en rättsinnig, trohjärted svensk man», och Peder Swart prisar honom för de goda råd och lärdomar han gav den unge Gustav Eriksson.

G är en mera gripbar gestalt än kanske någon av sina sv samtida. Detta beror till väsentlig del på hans talrika brev. De vittnar om en betydande stilistisk talang och ett livligt temperament. G:s språk är uttrycksfullt och mustigt. Han svor på åtminstone tre tungomål: svenska, tyska och italienska. Han försmådde varken blasfemiska eller frivola vändningar. From i djupare mening var han knappast, ehuru han hyste ett starkt intresse för kyrkliga ceremonier. Han var en livsbejakande renässansman. Vinstbegär saknade han inte, fastän han tycks ha varit en dålig hushållare. Mat och dryck spelar en stor roll i hans korrespondens. Mot kvinnor var han raljant, och hans attityd var inte platonisk. Både i Rom och Linköping talas om att han öppet höll sig med konkubin. Hans andliga värdighet förbjöd honom inte att ägna sig åt militära uppgifter. Av allt att döma deltog han personligen i stormningar och fäktningar. En ögonblicksbild från 1509 – då G var i sextioårsåldern – visar hans vitalitet: vid en eldsvåda på Rönö slott medverkade han i släckningsarbetet men snävade i en trappa och bröt ena benet, utan att bli varaktigt invalidiserad. Vital var han också som politiker, tillika handlingskraftig och slug. Under Sturetidens två sista decennier var han regimens jämte riksföreståndarna främste statsman. Gamle herr Sten tycks ha ägt hans fulla gillande; inför de båda yngre Sturarna var han mera splittrad i sin bedömning. I mångt och mycket var han framgångsrik. Först i Kristian II fann han sin överman i politisk förslagenhet.

Författare

Sten Carlsson

Arkivuppgifter

G:s bevarade brev, 115 till antalet, därav 53 egenhändiga, med Svante Nilsson som den ojämförligt vanligaste adressaten, har förtecknats av S Gustafson (1950); de flesta breven (även tr enl förteckn hos Gustafson, s 10) i RA.

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor o litt: Arvid Siggessons brevväxl, ed L Sjödin (Gamla papper ang Mora sn, 2, 1937); BSH 4–5 (1875–84); FMU 6–8 (1930—35); Die Matrikel der Univ Rostock, 1 (1889); STb 1504–1514 (1931), 1514–1520 (1933). – N Ahnlund, Sthlms hist före Gustav Vasa (1953); C F Allén, De tre nordiske Rigers Hist . . ., 1–3 (1864–67); R Bergström, Studier till den stora krisen i Nordens hist 1517–1523 (1943); Per Brahe d ä:s forts af Peder Svarts krönika, ed O Ahnfelt (LUÅ 34: 1, nr 1, 1897), s 84;G Carlsson, Drottning Dorotheas sv morgongåfva (HT 1911); dens, H G. En statsman o prelat från Sturetiden (1915); dens, Sten Sture d y. En karaktärsstudie (Sc 1929); dens, H G, »Electus» i Linköping (Livgre-nedjärfören:s skriftser, 9, 1945); dens, Pe- der Jakobsson Sunnanväder (HVLÅ 1948–49); dens, Några problem i Sturetidens hist (HT 1949); dens, rec av G T Westin, Riksföreståndaren o makten (HT 1958); H Gil-lingstam, Ätterna Oxenstierna o Vasa under medeltiden (1952); dens, Den friherrliga ätten Kurcks ursprung (Genos 1964), s 32, 35; S Gustafson, H G:s språk (Lundastudier i nord språkvetenskap, 6, 1950); [E Hildebrand,] H G:s oration mot danskarne (HT 1886); T Hjelmqvist, Till H G:s bref (ANF 23, 1907); P Juusten, Chronicon episcopo-rum Finlandensium (i H G Porthan, Opera selecta, 1, 1859); G Kellerman, Jakob Ulvsson o den sv kyrkan, 1 (1935); S Kraft, Tidsskedet 1448–1520 (Sveriges hist till våra dagar, 3:2, 1944); G Lindblad, Om H G:s språk (ANF 65, 1951); Gunnar Olsson, Stat o kyrka i Sverige vid medeltidens slut (1947); S U Palme, RiksfönSståndarvalet 1512 (UUÅ 1949); E Petersen, H G:s Tale mod de Danske (DHT 6:4, 1893); Olai Petri Sv krönika, ed G E Klemming (1860); H Schuck, Ecclesia Lincopensis (1959); P Sjögren, Släkten Trolles hist intill år 1505 (1944); N Staf, Marknad o möte (1935); R Stensson, Peder Jakobsson Sunnanväder o maktkampen i Sverige 1504–1527 (1947); P Swart, Konung Gustaf I:s krönika, ed N Eden (1912); V Söderberg, Det H G till-skrifna talet mot danskarne (Hist studier tillägnade H Hjärne, 1908); S Tunberg, H G [rec] (HT 1916); L Weibull, H G:s »avfall» (Sc 1952); G T Westin, Riksföreståndaren o makten (Skrifter utg av VSL, 52, 1957); G Wieselgren, Sten Sture d y o Gustav Trolle (1949).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Hemming Gadh, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14630, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sten Carlsson), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14630
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Hemming Gadh, urn:sbl:14630, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sten Carlsson), hämtad 2024-04-23.