Meriter

Gehlin, John Erik Hugo, f 8 sept 1889 i Norrköping, d 23 dec 1953 i Hälsingborg. Föräldrar: disponenten John Edvard G o Johanna Sofia Malmgren. Byggn:ing vid Norrköpings tekn elementarskola 1909, arbetade på arkitektkontor 1909–11, genomgick Tekn skolan i Sthlm 1911–14, teckn:lär:ex där 30 maj 1914, konststudier i Köpenhamn 1915–20, i Italien 1920–21 o 1924, assistent åt J Skovgaard 1924–27, konstnärlig ledare vid Gullaskrufs glasbruk. Hälleberga (Kron) från 1930. Styr: led i KRO 1937–50. – RVO 1942.

G 1 juni 1917 i Espergærde, Danmark, m målarinnan Esther Henriques, f 24 mars 1892 i Köpenhamn, d 24 okt 1949 i Hälsingborg, dtr till direktören Michael Emil Martin H o Tulie Christiane Poulsen.

Biografi

År 1915 lämnade Hugo G Sthlm och for på ett stipendium till Köpenhamn, där under krigsåren så många skandinaviska konstnärer samlades, då vägen ut mot Europa var stängd. I denna aktiva och mångfacetterade miljö stannade han i närmare fem år. Han fann där sin blivande hustru, och han befriades av det öppnare kulturklimatet från åtskilligt av sin provinsiella bundenhet.

Sin första självständiga insats gjorde G inom träsnittet. Det är betecknande, att han kallar ett i maj 1917 utställt självporträtt i olja för »Porträtt av en grafiker». Alltifrån en liten profil av Otte Sköld, utförd i april 1914, skar han genom åren över 200 stockar. Den tidsmässiga lockelsen till maner, som sökte sig näring från nyligen förkastad men hemligt älskad Jugend, dämpades i den danska omgivningen. Via omväxlande svårmodiga blad med stor svärta och raljanta linjesnitt kom han inemot 1918 fram till ett formspråk med rena ytor av ofta ograderat svart och vitt, där. en fin konturteckning får verka med sprött vemod. I denna anda har han försett sina »Stillsamma dikter» (1918) med skört sensuella' bilder. Under dessa år arbetar han också med illustrationer till en upplaga på jiddisch av Tagores dikter, som 1922 utgavs av Sztybels förlag i Warszawa. I sitt senare grafiska oeuvre, som tillkom periodvis, frångick han ibland den dekorativa ytverkan till förmån för en rikare gradering av det svarta (»Joakim Skovgaard», 1927).

Under senare delen av 1917 får G ett mer omedelbart förhållande till oljefärgen som uttrycksmedel. Det är en frigörelse som har tydligt samband med hans upplevelse av den danska konsttraditionen från »guldåldern» (Eckersberg, Købke, C A Jensen) med dess förening av intimitet och pregnans. I stafflimåleriet fick han ett förfinat instrument till vilket han under kommande år av offentliga uppdrag tog sin tillflykt för att ge uttryck åt den lyriskt-intima sidan av sitt väsen.

Våren 1920 for G med familjen för mer än ett års vistelse till Italien och grundlade nu en livslång kärlek till detta land med dess sammanvävning av nuets spontana öppenhet och en gammal kulturs visdom. Han fascinerades av väggmålningarna: Pompeji, de bysantinska mosaikerna och alldeles särskilt av Giottos och de närmast följande generationernas fresker. I Assisi träffade han Diego Rivera, den mexikanske målaren, som under gemensamma umbriska strövtåg med sina lärda och stimulerande analyser lärde honom mycket om den dekorativa problematiken. Distinkta människotolkare alltifrån Piero della Francesca till Bronzino skulle samtidigt få betydelse för hans stafflimåleri, där det tidigare mera veka danska inflytandet nu förmäles med latinsk precision (»Fernanda», Nat:mus).

År 1922 tog G en teckningslärartjänst i Hälsingborg, som för framtiden skulle bli hans hemstad. Han lämnade dock det pedagogiska arbetet och engagerade sig 1924–27 i ett för honom djupt avgörande medarbetarskap till Joakim Skovgaard vid tillkomsten av dennes stora mosaik i Lunds domkyrka.

Hädanefter kom G:s ambitioner definitivt att riktas mot det dekorativa. Den form-och kompositionskänsla som hos träsnitten framträtt i otvetydigt svart-vitt prövar han nu, stundom under kamp med den för honom mer gensträviga färgen, i en mängd monumentala uppgifter: altartavlor och andra kyrkliga målningar, profana dekorationer, glasfönster och mosaiker. Särskilt aktiv var han som skapare av kyrkfönster och under årens lopp kom han att utföra ett 70-tal sådana, som han brände i egen ugn. I sin hantverksinställning torde han ha hört till föregångarna i sin generation; stilistiskt däremot anknyter han till den givna arkitektoniska miljön, vilket överensstämde både med hans övertygelse och hans kultiverat följsamma kynne. Han bygger upp medeltidsstränga kompositioner, där dock enligt protestantisk syn dunkel och prakt i regel får vika för det litet sträva dagsljuset. Stora fönster finns bl a i Höganäs och Malmö S:t. Petri, men han har även illuminerat en lång rad skånska landsbygdskyrkor med alltifrån enstaka koncentrerade glödpunkter till ett hela rummet omfattande ljusmåleri (Allerum 12 fönster, Raus 7).

Flertalet altartavlor, t ex de i S Sallerup (flankerad av fönster) och S Åsum, tillkom på 30-talet. Vidare har G försett kyrkorum med skulptural utsmyckning (genombrutna reliefer på altarkransen i S:ta Maria i Hälsingborg, där han även måleriskt och skulpturalt arbetat på orgelläktaren) samt med målningar al secco, i olja och lack. En profan dekor i samband med äldre miljö utförde han 1931 i Jacob Hansens 1600-talshus i Hälsingborg, där han i den tillbyggda föreläsningssalens trätak med spirituellt pastischerande tablåer berättar ur stadens historia. I enlighet med sin historicerande inställning kunde han också visa en mer måleriskt rörlig attityd i två ljusdränkta fönster i den Hårlemanska Sofia Albertina-kyrkan i Landskrona eller tillfoga en ton av nykter saklighet i samtida arkitektur som vigselrummet i Maria församlingshus, Hälsingborg. Den största konstnärliga friheten har G kanske uppnått i sina sista fönster, de kort före hans död 1953 uppsatta, ganska blonda korfönstren i Raus, som har en friskhet i föredraget och en grace, som han eljest inte vågat utveckla i kyrkliga sammanhang.

Sin erfarenhet av mosaikmaterialet fick G utnyttja, när han 1940 erhöll uppdraget att smycka Hälsingborgs nya badhus. Å läktarbröstningen utförde han en gnistrande glasmosaik av »Staden vid Sundet» som en de sju kullarnas stad och därunder en omfattande golvmosaik, »Vattenlek», där han som konstnärsmaterial tog upp sintrade plattor från Iföverken. Även i framtiden kom han, speciellt i sakrala sammanhang, att arbeta med den glimmande smaltomosaiken (som i den innerliga »Såsom hjorten trängtar till vattenbäckar» i Gustav Adolfs församlingshus, Hälsingborg), men det visade sig, att just det förut oprövade Ifömaterialet med sin återhållsamhet i färgen och med sin torra faktur skulle passa G särskilt väl. Han begagnade det sedermera lyckosamt bl a i den stora väggmosaiken »Aurora och vindarna» i Trelleborgs badhus och i den fantasifulla men på G:s sätt emblematiskt sammanhållna »Djur i Paradis» i Barnsjukhuset, Hälsingborg, samt utom i andra stora och små uppdrag även i separata plattor, avsedda och komponerade som bordsskivor.

Denna dragning till rena bruksföremål var inte ny hos den praktiskt inriktade G – redan på 20-talet hade han t ex komponerat för silver och tenn. Så knöts han 1930 till Gullaskrufs glasbruk och ritade för Sthlmsutställningen servisglas och fritt utformade ting med tonvikt på de bägge färgerna opal och indigo, stundom med en emalj målad dekor men utan den just då så högt skattade gravyren. Den insats han sedan kom att göra inom sv glasindustri är bland det mest vägande och personliga i hans konstnärsskap. Om han i sina monumentala uppgifter med deras parering av auktoritativa, ofta åldriga miljöer inte minst anlitar den intellektuella sidan av sin begåvning, kom han i arbetet med glasmassan att ge utlopp åt en spontan sensualitet. Parallellt med olika servisserier arbetade han ständigt med det hyttarbetade glaset, ting som kunde vara blomkalksaktigt gracila men oftare, särskilt under hans senare verksamhet, hade en frodig tyngd. Tidigt gjorde han försök att samspela med arbetarnas »glasblåsarglädje» i en drastisk men mera harmlös fauna av brännvinsdjur. I det sista decenniets organiskt växande pjäser laborerar han med en tung påklippsdekor, som eftersom den anbringas, medan ämnet ännu är i sitt vardande, smälter in i massan och allt efter glasblåsarens rörelser genom sin tyngd får deltaga direkt i formens tillblivelse.

G:s öppna och rörliga sinne bidrog till att göra hans och Esther G: s hem i det kanariegula Hälsingborgshuset till en mötesplats för konstnärer, musiker och journalister – för de bofasta såväl som för sådana passerade till och från kontinenten.

Författare

Nils Gehlin

Arkivuppgifter

Utom på de spridda lokalerna för hans monumentalkonst finns verk av G i Nat:mus, Malmö, Norrköpings o Hälsingborgs museer, Smålands mus i Växjö samt Arkiv för dekorativ konst i Lund. Som grafiker är han dessutom företrädd i utländska samkr som Bri-tish Museum o Victoria and Albert Museum i London, Albertina i Wien, Mureum of Library Art i New York, Ateneum i Helsingfors m fl.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Stillsamma dikter och femton till dem skurna träsnitt. Råsunda 1918. 4:o. (69) s., 15 pl. – Konstverk och dikter i urval utg. den 8 sept. 1939. [Red. T. Mårtensson.] Hälsingborg .. . 1939. 4:o. 32 s., 49 pl.-bl. – Om glasets formvärld (Gul-laskrufs glasbruk 1927–1952, Göteborg 1952, s. 54–62). – Medv. med dikter i div. tidskr. Resebrev från Italien publ. i Norrköpings Tidningar 1920–21, 1924.

Källor och litteratur

Källor o litt: N Blanck, Det gröna tunnlandet (Sv hem i ord o bilder 1947); E Fischer m fl, Introduktion (H G, Konstverk o dikter, 1939); K Flor, En Dag hos en Glasmager (Berlingske Aftenavis 7/7 1937); [N Gehlin,] kat med inledn till G:s minnesutställn 20 febr–13 mars 1955 i Hälsingborgs mus; Gullaskrufs glasbruk 1927–1952 (1952); A Hald o S E Skawonius, Nyttokonst (1951); Konsthantverk o hemslöjd i Sverige 1930–1940 (1941); G Lilja, H G (Sv hem i ord o bilder 1952); dens, J E H G (SKL); [M Lindqvist,] En kyrkomålare i Skåne, sign Quelqu'une (SvD 30/4 1933); G Näsström, H G (Finn 1954); T Palmer, Konst i Skåne 1904–1954 (Skånes konstfören:s jubileumspubl 1954); N G Sandblad, J E H G (Weilbachs Kunstner-leksikon, Khvn 1947); SMoK; E Steenberg, Modern Swedish glass (1949); Väd 1949.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
J E Hugo Gehlin, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14699, Svenskt biografiskt lexikon (art av Nils Gehlin), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14699
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
J E Hugo Gehlin, urn:sbl:14699, Svenskt biografiskt lexikon (art av Nils Gehlin), hämtad 2024-04-24.