Meriter

Biografi

Collart (Colardh), Claude, ofta på grund av sin franska börd kallad Gallus, f. i Champagne. Skall en tid ha tjänat under hertigen av Guise; småsven hos hertig Erik från 1557; konungens kammartjänare 1560; befälhavare för en kår med uppgift att operera i Jämtland, Härjedalen och Norge 8 dec. 1563; tillfångatagen av danskarna 22 maj 1564 och befann sig ännu 1567 i dansk fångenskap.

För belysande av de vägar, på vilka renässanstidens kulturströmningar nådde det svenska hovet, vore en närmare kännedom om de där tjänande utlänningarna säkerligen av icke ringa betydelse. I regel flyta emellertid källorna om dessa mycket sparsamt. Så är även förhållandet beträffande C. Ej ens hans börd är med någon visshet känd. Enligt i äldre litteratur förekommande uppgifter skall han ha varit son till en vinhandlare. Säkert torde vara, att han var av ofrälse härstamning. Ännu 1561 använde han nämligen ett signet utan adlig vapensköld, som, tydligen med hänsyftning på hans binamn Gallus, visar bilden av en tupp under initialerna C. C. Å andra sidan intager C. redan från början en framskjuten ställning i Sverige. År 1557, då han första gången anträffats i räntekammarboken, är han en av de uppvaktande kavaljererna eller småsvennema i »utvald konung» Eriks nybildade hov. Ensam bland småsvennema åtnjuter han då en lön av 100 mark och står sedan alltjämt, om än ej ensam, i högsta löneklassen. Eriks småsvenner utgjorde icke blott hans närmaste omgivning, de ha också tagits i anspråk för de militära reformplaner, som sysselsatte tronföljaren. Utöver sin personliga lön åtnjöto nämligen åtminstone flera bland dem, jämte ett antal »skyttar», ersättning för militärtjänstgöring till häst. Småsvennema »redo» var och en med flera eller färre tjänare. C. hade sex, fyra med »knävelspjut» (spjut med tvärjärn) och två med »rörskyttetyg». För tjänarna utgår ersättning, även då C. själv på grund av frånvaro i andra värv ej påträffas i längderna över de småsvenner, som uppburit sin personliga avlöning.

År 1557 återfinnes C. en tid i Polen som följeslagare åt sin mera bekante landsman Charles de Mornay, vilken på hösten samma år avfärdats dit i diplomatiska värv. På nyåret 1558 är han tillbaka i Sverige och får då (10 febr.) Eriks brev på fri utfodring (borgläger) för sina hästar i sin herres residensstad Kalmar. Får man döma av senare notiser, har C. varit väl skickad för det lysande och glada, lättsinniga hov, varmed tronföljaren omgav sig. Att han ej var främmande för de vinets och kärlekens nöjen, som hans unge herre dyrkade, visar hans senare förhållande i Norge. Ett par brev till Jöran Persson vittnar om att han stod på kordial fot med denne sin »käre bror» och hans husfru, av C. kallad »kära syster». I ett brev 1560 hälsar han till »alle våre gode vänner i hovet, quos salutandos noveris». Karakteristiskt är, att ordet »våre», som ju innesluter brevskrivare och adressat i en gemensam vänkrets, är insatt i stället för ett struket »mine». Den kollegiala förtroligheten accentueras än mer därutav, att den kanslitjänsteman, som förde pennan, också fått »hälsa hela sällskapet». Då C. sålunda stod de inflytelserika sekreterarkretsarna nära, är det naturligt, att han, den främste bland småsvennerna, också visar sig ha åtnjutit sin herres förtroende i allvarliga ting. I jan. 1559 rådde Erik fadern att taga några tyska furstar i sin tjänst (»förvantnus eller bestellung») och åberopade då bl. a. ett meddelande av C. angående dessas intresse för saken. Även för Eriks giftermålsförhandlingar i England togs C. i anspråk. Av en skrivelse från Gustav till Dionysius Beurreus, som förhandlade med Elisabet i denna sak (13 apr. 1559), framgår nämligen, att C. sänts med brev till Beurreus. Från England återvände han med den rapport av 9 maj, som 14 juli av konungen besvarades med medgivandet, att hertig Johan och Sten Eriksson Leijonhufvud skulle få avgå i högtidlig ambassad till Elisabet. C. måste jämväl ha fått återvända till England, ty efter sin ankomst dit, i sept. 1559, åberopar sig hertig Johan omedelbart på ett hans brev. Under giftermålsförhandlingarna synes C. i likhet med de övriga emissarierna ha smickrat Erik med gynnsamma rapporter och ingivit honom större förhoppningar, än läget berättigade till. Den 12 mars 1560 skriver nämligen konungen till sin son, att han visserligen läst ett av denne översänt brev från C. men ej kan ställa mera tro till detta än till drottningens eget brev.

Tronskiftet öppnade för C. vägen till en lysande ställning. Liksom han förut bland småsvennerna utmärkts genom sin lön, står han nu i räntekammarboken i främsta ledet bland konungens uppvaktande hovherrar, »kammartjänarna». Efter att 1561 vid Valborgsmässan och Mikelsmässan jämte en kollega ha uppburit högsta lönen, 200 mark vardera gången, erhöll han 1562 ensam bland kammartjänarna en årslön av 800 mark. Till jämförelse kan nämnas, att ej blott hans högst avlönade kollega utan även kammarjunkaren Nils Svantesson Sture måste åtnöja sig med 400 mark. Till lönen kommo därjämte förläningar. Åtminstone från nyåret 1561 innehade C. Tuna gård i Åkers socken i Roslagen och fick 10 jan. 1563 därtill lägga räntorna av nyssnämnda socken. Av brev från honom till Jöran Persson 1563 framgår, att han då därjämte fått gårdar i Västergötland och Småland. I detta sammanhang bör det kanske även nämnas, att C. 1563 befinnes ha utbytt sitt borgerliga sigill mot ett dylikt, som visar en adlig vapensköld, tyvärr med utplånat vapenmärke.

Om de tjänster, som så frikostigt belönades, möta endast enstaka och tillfälliga uppgifter. Tillsammantagna ge dessa notiser dock en i viss mån konkretare föreställning om C:s ställning och det hov, vid vilket han tjänade. I okt. 1560 är C. i Stockholm i diverse uppdrag, medan konungen är ute på resor. En bössa, som köpts i Stockholm, hade sprungit och köparen dödats; C. skulle utröna, om någon avsiktlig »falskhet» eller ren olyckshändelse förelåg. Samtidigt skulle han skaffa »levande mårder, hermeliner och andre villdjur» — rekvisita alltså för en djurgård av det slag, som ej gärna saknades vid renässanshoven. År 1562 deltog han i de förberedande förhandlingarna om Eriks giftermål med Kristina av Hessen. Av intresse är också en resa, som C. i konungens uppdrag företog till Sala silvergruva 1563. Närmast skulle han skaffa sin herre prov på de malmsorter, som brötos i gruvan, men därjämte kom han att handlägga en rad frågor rörande olika sidor av gruvdriftens invecklade organisation. Lägger man till det nu nämnda, att C. på hösten 1563 fick påskynda transporterna av krut och arklipersedlar till armén, att han var invigd i en så ömtålig fråga som den fångne hertig Johans behandling och att han begagnades som mellanhand vid konungens byggnadsföretag, framkommer bilden av en mångsidig användbarhet och ett redan stadgat förtroende, som göra det fullt naturligt, att C. kort efter det danska krigets utbrott togs i anspråk för ett uppdrag av största betydelse.

De geografiska förhållandena och Storsjöbygdens vacklande ställning mellan det svenska och norska kulturområdet gjorde Jämtland och Härjedalen till ett naturligt mål för svenska anfall under svensk-danska fejder i äldre tid. Men en lyckligt inledd offensiv på detta håll kunde ej gärna stanna vid första etappen, de båda landskapens ockupation. Dess nästa mål måste bli att framtränga över fjällryggen till kusten för ätt på en gång trygga erövringen och bryta den barriär, som i väster stängde Sverige från havet. Redan under första krigsåret lät Erik besätta Jämtland och Härjedalen. Och sedan detta lyckligt och utan motstånd utförts, gav han, 8 dec. 1563, C. fullmakt att i Dalarna samla en större kår av knektar och - bönder för att över Storsjöbygden infalla i Norge. Företaget var tänkt som ett led i ett omfattande angrepp mot detta land, och en förutsättning för en varaktig framgång var också, att lyckan skulle följa de svenska vapnen även i söder. C. skyndade genast till sitt nya verksamhetsområde, underkastade i förbifarten »bergsbrukningen», antagligen vid Kopparberget, en inspektion och ägnade sig därefter åt sina militära värv. Han mötte emellertid i början idel svårigheter.

Lika lätt som den svenska framgången i Jämtland och Härjedalen vunnits, gick den förlorad. Redan i Dalarna möttes C. av underrättelsen, att den danske befallningsmannen i Trondhjems län Evert Bild i sin tur fördrivit svenskarna och förmått allmogen att åter underkasta sig Danmark. Säkerligen på grund av underhållssvårigheterna avstod Bild emellertid snart nog från att hålla de båda landskapen besatta och nöjde sig med böndernas löfte »att försvara sig själva». Den svenske befälhavaren var tydligen från början på det klara med svagheten i danskarnas militära position. Han skyndade sig nämligen blott att skaffa sig en fullmakt att näpsa den opålitliga allmogen: de avfälliga, särskilt uppviglarna, skulle sändas till Erik för att straffas, och deras gårdar skulle förvandlas till landbohemman, allt i enlighet med C:s förslag (6 jan. 1564). Snart uppstod emellertid ett hinder, som tycktes skola alldeles omöjliggöra C:s företag. Knektarna, som skulle följa honom, voro tydligen ej tilltalade av tåget, de visade uppenbar »olydno och motvillighet». Och ännu värre voro bönderna. I Orsa och Mora socknar utbröt ett formligt »mytmakeri», i Mora hotades C. till livet. Så svåra tedde sig oroligheterna, att Erik bemyndigade C. att avstå från hela planen och gav utförliga föreskrifter om lugnets återställande (21 jan.). Konungens brev korsades emellertid av ett meddelande, att C. blivit herre över svårigheterna, och följdes därför (10 och 29 febr.) av nya befallningar att gå mot fienden. Sedan de båda landskapen besatts, skulle garantier för framtiden skapas. Behövdes det, fick C. skicka invånarna till Sverige och besätta landet med svenskt folk eller lämna det öde. Men om han fick fast fot väster om fjällen, kunde han nöja sig med att »plocka av» de största och argaste skalkarna.

C. hade emellertid handlat raskt och utan att vänta på, nya order. Den styrka, han uppbragte, var rätt betydande, det anges, att han kunnat uppställa omkr. 3,500 man, därav 300 skidlöpare. Då C:s tåg i nyare tid flera gånger skildrats, skola här endast några huvuddata anföras. Den 10 febr. 1564 stod han på Frösön, den 21 hade han över fjällen kommit ned i Norge, den 28 inneslöt han Evert Bild på Steinvikholm. Beläget på en holme i Trondhjemsfjorden, borde det starka slottet ha kunnat bjuda ett segt motstånd. Men där saknades vatten. Redan 29 febr. kapitulerade därför Evert Bild — »på kvinnoråd», sades det hånfullt —, den 3 mars lämnade han slottet, den 9 lät C. i Trondhjem hylla Erik som »Norges arvherre». Liksom i Jämtland synes befolkningen gärna ha underkastat sig svenskarna. Även det öppna landet slöt sig till dem. Präster och inflytelserika borgare i Trondhjem verkade nitiskt för deras sak. Det vill emellertid synas, som om svenskarna icke förstått, att rätt utnyttja den välvilliga stämning, varmed de möttes. C. for hårdhänt fram. I första hand gällde det de danska ämbetsmännen. Befallningsmannen i Jämtland dräptes under flykten, lagmannen tillfångatogs, biskopen i Trondhjem behandlades brutalt och fick lösa sitt liv med 2,000 dlr. Till Jöran Persson skrev C. skämtsamt, att han ej ville besvära danskarna med vägen över fjällen, en del fick resa till »Hängeby», en del till »Bödelsvärd», »och eljes göra kulor och lod sitt bästa». Hos konungen och hans män torde C:s framfart mot danskarna kunnat påräkna gillande, han hade order att endast skona dem, »som rätt norske äro» (5 mars). Blott en gång gör Erik invändningar (26 apr.) — det var då C. inberättat, att han ämnade söka en förevändning att bryta den lejd, han givit Evert Bild och de andra herremännen på Steinvikholm »och få någon orsak att bringa dem om», en plan, som dock tydligen ej gick att verkställa. Enligt C:s uppgift var hans framfart mot »jutarna» populär bland befolkningen. Men även denna fick känna hans hårda hand. »Hur obarmhärtigt de handlade med det arma folket, känner Gud», heter det i en samtida berättelse om hans infall i Jämtland. Av ett Eriks brev till C. (5 mars) framgår, att han sökt avväpna jämtlandsbönderna. Han föreslog också att anlägga en fästning i landet, en förelöpare till Frösö skans. I Norge hade C. ej något avfall att straffa och skulle enligt Eriks befallning (5 mars) härja och bränna, blott om han ej trodde sig om att behålla landet. Han torde därför också ha gått mildare till väga här. Men svenskarna inrättade sig från början på ett sätt, som visade, att de ämnade stanna som herrar i det erövrade landet. C. skrev ut skatt och tog ut folk till krigstjänst. Erik ville även införa svensk rätt, åtminstone i högmålssaker, då »segrarne föreskriva lagar för de besegrade» (26 apr.). Galgar restes överallt för att skrämma de motvilliga till underkastelse. Meningslösa övergrepp omtalas även. Svenskarna fingo använda domkyrkans förfallna långskepp till stall. Som krigstroféer hemsändes en hjälm och ett par sporrar, vilka, ehuru i verkligheten av senare datum, utgåvos för att ha varit S:t Olofs och sedan länge fingo hänga som ett segertecken i Storkyrkan i Stockholm (nu i Statens historiska museum). Ja, även helgonets lik bortfördes av soldaterna, som dock tröttnade på att släpa det med sig och begrovo det i annexkyrkan Flöen i Stördalen. Under allt detta gjorde C. sig glada dagar. Sina svenska vänners skål drack han i »vackra silverkannor, fulla med gott renskt vin». Särskild anstöt väckte det, att han till älskarinna tog en borgarhustru, den »dejliga» Lisbet Hansdotter, vilken dock redan förut synes ha förirrat sig från rätta vägen och även sedermera hade en äventyrlig bana. Det var som en småstads karikatyr av ett renässanshov. Med handlingskraften förenade sig grymheten, falskheten och den otämda njutningslystnaden. Liksom för att intet drag skall fattas, affekterade C. även kulturintressen. Han lät nämligen ärkedegnen Sigurd Simonsson hålla föreläsningskurser i grekiska och hebreiska.

C. fick under sitt segertåg upprepade befallningar att efter väl förrättat värv hemsända en del av ockupationskåren, då trupperna till våren skulle användas på annat håll. Förmodligen mötte det också svårigheter att underhålla hären i det glest befolkade landet. Redan i mars lät C. en stor avdelning (1,800 man) återvända. Själv skulle han också få avlösning. Medan han väntade på denna och på att snön i fjällen skulle smälta, sände han i slutet av apr. sex små skutor söderut. Expeditionens uppgift var att resa bönderna efter kusten mot danskarna och framtränga till Bergen, Men där hade länsmannen på Bergenshus Erik Rosenkrantz redan rustat sig till motanfall. Då det svenska angreppet på södra Norge blivit resultatslöst, kunde han rikta hela sin uppmärksamhet på C. Några dagar innan dennes fartyg avseglade, hade han hunnit avsända tre krigsskepp under Erik Munk för att återtaga Steinvikholm; till Munk slöt sig inom kort även Evert Bild, som på egen hand utrustat ett skepp för att hämnas sitt nederlag. Utanför Agdenaes mötte Munk och Bild de svenska skeppen, som till större delen förstördes eller togos. C, som varnats av de överlevande, flydde till Steinvikholm, Trondhjem underkastade sig lika beredvilligt danskarna som förut svenskarna, och bönderna, som tydligen tröttnat på inkräktarna, hjälpte till att anställa klappjakt på de spridda svenska avdelningarna ute i bygderna. Under tiden inneslöts C. med 400 man på Steinvikholm (8 maj). Han var till en början vid gott mod och hoppades kunna hålla sig, tills undsättning kom. Men vattnet tog slut för honom som för Evert Bild, och besättningen fällde alldeles modet, sedan den i åtta dagar druckit endast saltvatten. C. erbjöd sig då att kapitulera mot fritt avtåg. Då detta vägrades honom, ville han enligt egen uppgift söka slå sig igenom, men ingen följde honom, och till slut återstod det honom blott att ge sig på nåd och onåd. Den 22 maj överlämnades slottet till Erik Munk, och därmed var svenskarnas herravälde i Tröndelagen slut. Erik, som för sent fick underrättelse om faran — de första breven uppsnappades av danskarna — kunde först 24 maj, två dagar efter C:s kapitulation, anbefalla några åtgärder för hans undsättning. De avfälliga norrmännen behandlades med största mildhet av den danska regeringen. Av svenskarna tillfångatogos i allt omkring 700 man. C. fördes till Bergen och sändes därifrån i juli. 1564 med skeppet Falken till Köpenhamn. Då man närmade sig land, slogs han i järn. Ännu 1567 förhandlades det om hans utväxling. Efter Eriks fall indrogos hans förläningar Tuna gård och Åkers socken. Det är den sista notis, som i svenska källor påträffats om honom.

Författare

B. Boëthius.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr. och brev till Jöran Persson, RA; räntekammarböcker, KA. — Efterretninger fra Sverig under den nordiske Syvaarskrig 1563—1570 ... (Monumenta historiae Danicae, 2. Raekke, 1, 1884); Hist. handl., 13, 20 (1892, 1905); Handl. rör. Skandinaviens historia, 21/ 27 (1836, 1845); Kon. Gustaf den förstes registratur, 28, 29 (1912, 1916); Norske riks-registratur, 1 (1861), s. 429. — J. A. Almquist, Den civila lokalförvaltningen i Sverige 1523—1630, 1 (1917); L. Daae, En episode af den nordiske Syvaarskrig (Nord. tidskr. f. politik, ekonomi och litteratur, 1867); Axel Gylden-stierne, Om Syvaarskrigen jämte Tillaeg (Norske Magasin, udg. af N. Nico-aysen, 1, 1858); E. Hildebrand, Gustav Vasas söner (Sveriges historia till våra dagar, 5, 1921); O. Kolsrud, Olavskyrkja i Trondheim (1914); W. Molle-rup, Bidrag til den nordiske Syvaarskrigs Historie ([Dansk] Hist. Tidsskr., 5. Raskke, 2, 1880—81); Y. Nielsen, Norges historie 1537—1588 (Norges historie, 4:1, 1909); Absalon Pederssöns Kapitalbog 1552—1572 (Norske Magasin, udg. af N. Nicolaysen, 1, 1858); A. Stille, De ledande idéerna i krigföringen i Norden 1563—1570 (1918); F. B. Wallem, Steinvikholm (1917); O. Vaupell, Den nordiske Syvaarskrig 1563—1570  (1891); G. O. F. Westling, Det nordiska sjuårskrigets historia, 1 (1879).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Claude Collart (Colardh), https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14910, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boëthius.), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14910
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Claude Collart (Colardh), urn:sbl:14910, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boëthius.), hämtad 2024-04-18.