Meriter

2. Christian Eric Fahlcrantz, bror till F. 1, f. 30 aug. 1790 i Stora Tuna sn (Kopp.), d. 6 aug. 1866 i Västerås. Student vid Uppsala univ. 14 febr. 1804; fil. kand. där 1 mars 1815; fil. magister 15 juni s. å.; docent i arabiska språket vid Uppsala univ. 12 jan. 1821; teol. kand. där 14 juni 1828; prästvigd 15 juni s. å.; professor (Kalsenianus) i kyrkohistoria vid nämnda univ. samt kyrkoherde i Hagby och Ramsta församlingars prebendepastorat av ärkestiftet 18 sept. 1829; utnämnd teol. doktor 10 nov. s. å. och promoverad 14 juni 1831; kontraktsprost 27 okt. s. å.; professor i dogmatik och kyrkoherde i Danmarks prebendepastorat 28 okt. 1835; led. av Bibelkommissionen 14 dec. 1841; biskop i Västerås stift 23 nov. 1849. LNO 1841; en av de aderton i Sv. akad. 1842; KNO 1853; HedLHA 1862; KmstkNO 1863.

G. 30 nov. 1847 i Stockholm (Jak.) m. Aurora Wilhelmina (Mina) Valerius, f. 22 okt. 1819 där (ibid.), d. 12 mars 1916 där (Matt.), dotter av kanslirådet Johan David Valerius och Christina Aurora Ingell.

Biografi

Christian F. var sjuklig under barndomen, men eljest fallen för upptåg och rätt temperamentsfull. Han erhöll först undervisning av en äldre bror, sedan av en informator och utvecklades hastigt. Trettonårig inskrevs han som student i Uppsala men erhöll likväl därefter en tid undervisning vid Västerås gymnasium. Av ekonomiska skäl hade han akademiska konditioner, bl. a. i Boxholm hos familjen Buren. Först omkring 1813 eller 1814 förlade han på allvar studierna till Uppsala, där han bl. a. blev vän med Atterbom. F. skildras vid denna tid som en mogen yngling »av hög bildning och särdeles väl bevandrad i Tysklands litteratur», d. v. s. Goethe, Schiller och romantikerna, vilka han gärna citerade. Han var även väl utbildad i klassiska språk och opponerade på grekiska vid en disputation. Efter tagen magistergrad ägnade han sig särskilt åt de orientaliska språken och fick 1821 docentur i arabiska. Han övergick emellertid till teologien och blev professor i kyrkohistoria 1829, i dogmatik 1835.

F. hade även en annan sida, den vittra. Han tillhörde en släktkrets med stora bildningsintressen. Genom sin mor, född de Brenner, var han sondotterson till Elias Brenner och hans »hedersgumma», skaldinnan Elisabeth, född Weber. F:s mormor, född König, var fränka till Bellman, och genom sina mostrars giften blev han kusin till så kända personligheter som filosofen Benjamin Höijer, prosten, riksdagsmannen och samtidsskildraren Chr. Stenhammar samt justitierådet Gustaf Nyblæus. Christian F. själv strödde tidigt omkring sig dikter och infall, vilkas kvickhet eller ordlekar skaffade honom en ryktbarhet, som eftervärlden har svårt att förstå. All form för kvickhet är i viss mån tidsbetonad, så också F:s, vartill kommer, att det slags skämt, varom här är fråga, är ögonblickets barn och ofta ej tål att återberättas. Oaktat det alltid skrivs och talas om F:s kvickhet och ordlekar eller vitsar, synas i litteraturen rätt få vara upptecknade utöver den lilla samling »Fahlcrantziana», som Th. Ekelund (sign. E–d) utgav 1887. En av de vitsar, som särskilt lagts i F:s mun, visar sig vara en vandringshistoria, enligt Ekelund (s. 5) av tyskt, enligt andra av engelskt ursprung. Rolighetsministrar tröttna som bekant också ej sällan på sig själva, och som äldre var F. direkt pinad av sitt rykte. Sade han en banal och alldaglig sak, så kiknade åhörarna av skratt under försök att förstå den dolda kvickheten! Christian F. var därtill ingalunda enbart lustigkurre. Det fanns också mycket allvar hos honom, och detta hade svårare att få komma till sin rätt.

F:s samtid beundrade honom emellertid i flera hänseenden. Hans utseende var frappant; han hade korpsvart hår och blixtrande ögon. Han var ett skarpt huvud och en boren sällskapsmänniska, och just slagfärdigheten gjorde honom bemärkt, om också inte alltid lika omtyckt. Hans litterära entusiasm smittade. Däremot blev hans trängtan till skaldeära honom ibland ett svårt hinder redan hos upplyst samtida opinion och än mer hos eftervärlden. Gunnar Wennerberg, som höll inträdestal över honom, och ett mycket bemärkt sådant, i Svenska akademien, hade tydligen mycken möda att i inlindad form låta kritiken få komma fram och försåg sitt beröm med starka reservationer.

Utan att själv placera sig i något av de stridande litterära lägren i det dåtida Sverige, var F. närmast påverkad av nyromantikerna, särskilt stockholmsgruppen med Hammarsköld och Dahlgren. Speciellt märkes påverkan av Tiecks fantastiska litteratursatirer, liksom från orientalisk litteratur och engelsk romantik (Byron, Moore), i F:s »Noachs ark», ett epos varav »första våningen» utkom 1825, »andra våningen» följande år; någon »tredje våning» blev ej påbyggd. F., som var mycket hemmastadd hos »de små Knösarna» i Uppsala (Thekla Knös och hennes mor), läste där under stort bifall ur sitt verk före utgivningen. Samtidan Malla Silfverstolpe hade ett mindre entusiastiskt omdöme om det originella diktverket: »Slutades Noachs ark, som lästs som dagsverke! Knös somnade, medan jag läste högt. Jag nändes knappt väcka honom»! Vad som gör verket svårförståeligt, äro de talrika lärda anspelningarna, som ej alltid ens för samtiden voro begripliga. Det hela är en symbolisk satir, fotad därpå, att arken ju rymde alla levande väsen, varför belysningen i själva verket faller över mänskligheten, ej minst över F:s samtid. Bibelparodien, varmed F., som stod upplysningstiden kronologiskt närmare, handskades rätt ohämmat, stötte en bedömare som Wennerberg, som här var mera oscarisk. Wennerberg är det också, som förnekar diktens egentliga humor och starkt betonar dess satiriska art. Lorenzo Hammarsköld, med vilken F. brevväxlade, beundrade dikten liksom Hans Järta, som i brev till Brinkman (12 maj 1826) kallar Noachs ark »en av våra yppersta productioner». Den ende, som veterligen mera utförligt behandlat den, är C. R. Nyblom i »Estetiska studier» (1873). Där påpekas, att detta epos vid sidan av satiren även rymmer allvarligt menad poesi med romantisk ton. Skämtlynnet är emellertid bisarrt, såsom redan titel och uppläggning visa. över huvud gäller om F. som skald, vad Nyblom (s. 41) säger, att F. »var virtuos, men icke konstnär på området».

När F. ägnade sig åt allvarlig lyrik eller epik, blev han i allmänhet knappt mera lyckad, dock bäst i sina festsånger, som han särskilt skrev under årtiondet 1825–35, bl. a. hymnen »Låt dina portar upp, du minnenas ljusa tempelgård» (tonsatt av Hæffner). F. tog sedan Ansgarius som motiv för en större dikt; den svällde till ett epos i 14 sånger och utkom i två avdelningar (1835, 1846). Den ursprungliga anledningen var Ansgarsjubileet 1830. Innehållet är en omskrivning av Rimberts bekanta krönika. Hur skilda även samtida uppfattningar kunde vara, får man klart för sig, då man vid sidan av Tegnérs persiflage och Geijers kritik ser, att Fredrika Bremer, för vilken F. på Årsta föredrog ur diktens andra avdelning, smälte i tårar av njutning och beundran. För nutiden är detta epos huvudsakligen ett torrt, opoetiskt referat.

Efter sjukdom hade F. 1835–37 gjort en italiensk resa, som uppfriskade honom och som han långt senare tilltalande skildrade i sina reseminnen. År 1842 invaldes han, oaktat stort motstånd från Tegnérs sida, i Svenska akademien – det var Järta och uppsaliensarna som stödde honom. Beskt hade Tegnér redan 1836 skrivit till Beskow om »Noachs ark»: »Där ligger mycken grumlig och tjock blod i denna tyska humor, en balettmästare i ryttarestövlor» (Schück, Sv. akad:s hist., 5, s. 53), samt när valet blev aktuellt (dec. 1842): »Det är visserligen ej nödvändigt att vara poet för att komma in i akademien; men en totalt misslyckad poet bör dock undvikas.» Kritiken gällde främst Ansgarius, såsom framgår av Tegnérs brev (Sami. skr., 9, s. 438) till Atterbom 21 okt. 1841. F. tog inträde 15 jan. 1844 med ett icke särskilt lyckat tal över C. P. Hagberg, som nu visserligen ej heller var ett inspirerande ämne, varöver F. själv beklagade sig.

Som teolog är F. känd som ortodox samt som hetsig polemiker mot oliktänkande: mot Love Almquist, mot Rom, mot alla slag av pietism. Mot Almquist gjorde han, i då pågående diskussion, ett utförligt angrepp i skriften »C. J. L. Almqvist såsom författare i allmänhet och såsom theolog isynnerhet» (1–2, 1845–46). F:s skarpa utfall mot romersk katolicism rönte av samtida likatänkande mycket bifall, men är utan sinne för nyanser. Under 1840-talet ingrep F. även i Straussdebatten.

Mera komplicerat är F:s förhållande som kyrkoman och protestantisk teolog. Han var närvarande vid evangeliska alliansens betydelsefulla möte i London 1846, varom han redan i febr. 1847 utsände en »med påfallande sympati skriven» skildring (Newman), som utgavs i tryck. I svenska kommittén för alliansen inträdde L. A. Anjou, A. E. Knös och F. samt flera andra kända kulturpersonligheter – Aftonbladet vädrade »hierarkiska maktsträvanden» bakom F:s alliansvänlighet. Han ändrade emellertid senare mening och blev alltmer ortodox, med fördömande av allt, där han tyckte sig se något slag av »pietism» – ej blott mot evangeliska alliansen och senare Evangeliska fosterlandsstiftelsen, utan mot mission, söndagsskolor, bibelförklaringar, m. m., allt egentligen därför, att dessa strävanden ej hade rent kyrkligt ursprung.

Först vid 57 års ålder bildade F. eget hem, då han 1847 äktade skalden Valerius' vackra och sympatiska dotter Mina, som var 29 år yngre än han själv. Till en förlovningsgratulant sade F.: »Ja, kära bror, det skall väl en gång bli folk av mig också.» Äktenskapet synes ha blivit lyckligt. Efter ett par år flyttade F. till sin hemprovins som stiftschef i Västerås. Den administrativa sidan av biskopsämbetet tilltalade honom föga och besvärade honom därför, men eljest fann han sig utan tvivel väl till rätta. Den stränge teologen var i själva verket en godhjärtad och välvillig människa. Särskilt omtalas från Västerås hans frikostighet mot lärjungarna vid stiftstadens läroverk; han gav även en stipendiefond till läroverket, liksom en till Västmanlands-Dala nation i Uppsala. Han hade där varit en nära vän till Israel Hwasser och Anders Knös. Särskilt vacker framstår emellertid F:s starka vänskap för Fredrika Bremer, som i sin tur högt skattade honom, trots enstaka misshälligheter, och ehuru hon klandrade hans oböjliga politiska konservatism. Hennes brev till F. äro tryckta i den stora utgåvan av hennes korrespondens. Ett särskilt sympatiskt drag hos människan F., som Wennerberg betonar, var hans oförstående för all opportunism, allt sneglande efter allmänhetens eller de maktägandes gunst. »Det sedliga oberoendet av dagens gångbara meningar» var hos F. starkt, men kanske blev hans polemik just därför ej sällan överdriven och en form av utmanande trots. Hans sent komna, men ljusa äktenskap gjorde honom gott, och ålderdomen blev hans lyckligaste period. F. dog i sin stiftsstad 1866; biskopinnan (d. 1916) överlevde honom i nära femtio år.

Författare

Bengt Hildebrand.

Arkivuppgifter

F:s efterlämnade papper finnas hos landssekreterare Christian Fahlcrantz, Vänersborg. Brev från F. till L. Hammarsköld finnas i K. biblioteket samt till bl. a. Malla Silfverstolpe, f. Montgomery (7 st., 1835–39) och Axel Eurén d. ä. (36 st., 1850–62) i Uppsala universitetsbibliotek, dessutom några spridda brev i Lunds universitetsbibliotek.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: a) akad. avhandl. se G. Marklin, Catalogus disputa-tionura .. . lidenianus continuatus, S. 1, 1820, s. 117, 120; ibid., iterum continuatus, S. 1, 1856, s. 32 f. b) övriga arbeten: Noachs ark. Första våningen, andra våningen. Sthm 1825—26 (Anon.). 1. [Inre titel:] Den nya verlds-editionens första correc-tur-ark jemte fan i båten såsom intelligensblad. 1825. (10), 68, (1) s. 2. [Inre titel:] Den yra vildåsnan skall omskapas till menniska. Jobs 11 cap. 12 v. 1826. (4), 193, (1) s. [Ny uppl.:] Första våningen. Omdiktad. 1826. (20), 90 s. (Anon.) — [Bidrag i] Kometen, 1826, nr 8, 10, 13, 64, 70, och 1827, nr 12, 16, 18—19 (enl. I. A. Arwidssons ant:ar i ett av KB:s ex.). — Ord till musiken vid acade-miska högtidligheterna den 14 och 15 maj 1829 i anledning af H. K. H. hertigens af Östergöthland födelse. Ups. 1829. 4:o (4) s. (Anon.) •— Sånger vid aftäckningen af Linnés bildstod i Upsala d. 12 octob. 1829. Ups. 1829. 4:o (8) s. (Anon.; även i: Carl von Linné's minnesfest i Upsala den 12 october 1829, Ups. 1829.) —• Ord till musiken vid orationerna i anledning af H. K. H. hertigens af Dalarne födelse, hållna den 17 och 18 nov. 1831. Ups. 1831, 4:o (4) s. (Anon.) [Omtr. jämte tysk övers.:] Gesang in der Domkirche zu Upsala in Anleitung der Geburt des Herzogs von Dalekarlien, abgesungen von Dalekarliern (Skandinavische Bibi., red. von J. B. v. Schepelern u. A. v. Gähler, Jahrg. 1, H. 1, Kopenh. & Leipz. 1836, s. 232— 235). — Tal vid jubelfesten år 1830, hållet i Upsala domkyrka. Ups. 1832. 4:o (2), 37 s. (Även i: Tal i anledning af svenska kyrkans tusenåriga jubelfest, hållne den 29 och 30 november samt 1 december 1830 vid Kongl. academien i Upsala, Ups. 1832.) — Vid theol. professoren m. m. doctor Carl G. Rogbergs graf den 7 februari 1834 af sörjande landsmän (Minne af Carl Georg Rogberg, [tillökad uppl.], Nyköping 1834, s. 60—63). —¦ Ansgarius. Bilder ur nord-apostelns lif i fjorton sånger. Afd. 1[—2]. Ups. 1835—46. 1. Ansgarius. Episkt försök. 1835. (2), IV s., s. 3—96, (1) s. (Anon.) 2 [& gemens, titelbl.]. 1846. (2) s., s. 97—259, (1) s. & omsl. — Sveriges skalder, tecknade i deras arbeten. H. 1—2.* Sthm 1840—41. Fol. 1. Georg Stjernhjelm. 6 s., 1 pl. & omsl. 2. Erik Johan Stagnelius. 4 s., 1 pl. & omsl. (Anon.) •— Tal vid swenska bibelns jubelfest, hållet på Gustavianska lärosalen i Upsala d. 10 nov. 1841. Ups. 1841. 24 s. — Några ord om universiteters och elementar- läroverks inbördes förhållande. Ett votum jemte sednare tillägg. Ups. 1843. 39 s. — Sånger vid de i anledning af H. M. Konungens regerings-jubileum den 11, 12 och 13 maj 1843 anställda academiska högtidligheter. Ups. 1843. 4:o (6) s. (Anon.) — C. J. L. Almqvist såsom författare i allmänhet och såsom theolog isynnerhet, skärskådad. H. 1—2. Ups. 1845—46. 1. 87, (1) s. & omsl. 2. (4), 154, (1) s. — Bidrag till Brachidernas historia (tidn. Upsala 1846 d. 22 sept. ff.). — Evangeliska alliancen. Meddelningar. H. 1—2. Ups. 1847. 1. (4), 48 s. 2. 52 s. — [Inträdestal, hållet i svenska akademien över C. P. Hagberg den 15 januari 1844] (Sv. akad. handl. ifrån år 1796, D. 22, 1847, s. 92—112). — Predikan, hållen vid riksdagens början år 1850. Sthm 1850. 18 s. — Predikan, hållen vid riksdagens slut år 1851. Sthm 1851. 15 s. — Minne af biskopen i Skara, doktor Jesper Svedberg (Sv. akad. handl. ifrån år 1796, D. 26. 1853, s. 223—291; även sep. under titel: Minne öfver biskopen, doktor Jesper Svedberg). — Tal och predikan wid kyrkoinvigningen i Folkerna 4:e sönd. efter tref., d. 19 juni 1853 jemte berättelse om Folkerna församlings gamla och nya kyrka. Sthm 1853, 68. s. (Tills. m. A. Eurén.) — [Berättelse rörande tillståndet inom stiftet] (Handl. rör. prestmötet i Westerås år 1856, 1856, s. 5—24). — Tal vid nya läroverkshusets i Westerås invigning den 10 junii 1856. Weslerås 1856. 14 s. (Handl. rör. prestmötet i Westerås år 1856, 1856.) —¦ Anförande till högv. prästeståndets protocoll den 25 juni 1857. Sthm 1857. 28 s., 1 rätt.-bl. —• Ännu några ord om »Påfvedömets anda», närmast föranledda af pastorns vid katholska församlingen i Stockholm A. Bernhards öppna sände-bref till C. E. Fahlcrantz. Sthm 1857. 30 s. (Anon.) — Rom förr och nu. H. 1—6. Westerås 1858—61. (Anon.) 1. 1858. 56 s. 2. 1859. 58 s. 3. 1860. 56 s. 4. 1860. 56 s. 5. 1861. 52 s. 6. 1861, 48 s. 2:a uppl. H. 1*. 1859. 56 s. (Anon.) — Minnesord öfver Philip Melanchton, talade i Westerås prest-sällskap den 19 april 1860. Westerås 1860. 19 s. — [Berättelse rörande tillståndet inom stiftet] (Handl. rör. prestmötet i Westerås år 1862, 1862, s. 4—20). — Samlade skrifter. Bd 1—7. Örebro 1863— 66. 1. 1863. (3), 219 s. 2. 1864. (5), XVIII, (2), 249, (1) s. 3. 1864. VII, 311 s. 4. 1865. (3), 251 s. 5. 1865. (7), 277 s. 6. 1865. (3), 221, (2) s. 7. 1866. VI, 217 s. (Av det aldrig utg. Bd 8 finnes i KB s. 1—55, utan titelbl., med rubr. Fermenta cogitationis; tr. Örebro 1870 [?].) — Dessutom anföranden och en motion i prästeståndet. —• Härtill kommer: Fahlcranlziana. Ordlekar och infall. [Utg. av J. G. Schultz] (i: Söndags-Nisse, Årg. 5, 1866, nr 35—51). — Fahlcranlziana. Ordlekar och infall af biskop Kristian Erik Fahlcrantz, utg. af [Th.] E[kelun]d. Sthm 1887. 16:o 47 s. 2:a uppl. 1887.

Översatt: J. C. W. Augusti, De christna dogmernas historia. Efter andra uppl. öfvers. Fahlun 1821. XV [= XVI], 368 s. (Theologiskt bibi., H. 1.) — G. E. Lessing, Emilia Galotti. Ett sorgespel i fem akter, öfvers. Fahlun 1821. 124 s. (övers, anon.) — F. v. Schiller, Fiesko eller Konspirationen i Genua. Ett republikanskt sorgespel, öfvers. Fahlun 1821. 179, (1) s. (Övers, anon.) — J. H. B. Dräseke, Tron, hoppet och kärleken. En handbok för unga Jesu vänner, isynnerhet dem, som beredas till sin första nattvardsgång. Öfvers. efter fjerde, mycket förbättrade uppl. Fahlun 1822. XI, (1), 172 s. (Övers, anon.) — G. E. Lessing, Miss Sara Sampson. Sorgespel i fem acter. Öfvers. Fahlun 1822. s. 3—100. (övers, anon.) —• F. S. Sibbern, Menniskans andeliga natur eller utkast till en psychologi för gymnasierna i sammandrag efter Fr. Chr. Sibbern. Sthm 1827. 136 s. (övers, anon.) — J. Miiller, Om Straussiska mythbildningen. Theologisk granskning. Med företal af C. E. Fahlcrantz. Sthm 1842. XXVI, 78 s. — C. Ullman, Fyratio satser om den theologiska lärofriheten i den evangelisk-protestantiska kyrkan. Ups. 1844. 32 s. (övers, anon.) — H. J. Schmidt, Framställning och vederläggning af Roms anspråk i förhållande till de evangeliska inom historiens och politikens, konstens och vetenskapens, lifvets och sedlighetens områden, öfvers. Sthm 1857. (4), 43 s. (övers, anon.) — J. A. Wylie, Påfvedömets ande och utsigter. Öfvers. S'.hm 1857. (4), 101 s. (övers, anon.) —-T. Moore, Änglarnas kärleksöden. Öfvers. Ups. 1864. (2), IV, 68 s. (övers, anon.)

Redigerat: Svenska litteratur-föreningens tidning. Ups. 1833—38. (Tills, ni. P. v. Afzelius, P. D. A. Atterbom m. fl.) Ecclesiastik tidskrift. Ups. 1839—42. (Tills. m. A. E. Knös o. C. J. Almquist.)

Källor och litteratur

Källor: Ecklesiastikdep:s handl. 23 nov. 1849, RA; Jakobs förs:s i Stockholm födelsebok 1819, vigselbok 1847, dödlista för Stockholm norr 1916, SSA; Axel Eurén, Minnen (handskr. X 260 p, UB), 1, s. 266. – Rektor Gustaf Anderssons brevväxling 1832–1863, 1–2, utg. av B. Möller (1940); Bernh. v. Beskows brev till Esaias Tegnér, 1–3 [utg. av C. Santesson] (Sv. akachs handl. ifr. år 1886, 46–48, 1937–38); Fahlcrantziana . . ., utg. af [Th.] E[kelun]d (1887; jfr Tr. arbeten). – C. W. Böttiger, Sjelfbiografiska anteckningar och bref (Saml. skr., 6, 1881), s. 111 f.; P. Fröberg, Skalden Böttiger (1943); L. Hammarsköld, Svenska vitterheten (2:a uppl. 1833); R. Hjärne, Teckningar från Upsala akademi på 1830-och 40-talen (1879), s. 55 f.; Vivi Horn, De små Knösarna (1921); dens., Några drag ur Christian Eric Fahlcrantz' levnad (i hennes Herrgårdsliv och uppsalaromantik, 1935); Sophie L[eijonhufvu]d Adlersparre & Sigrid Leijonhufvud, Fredrika Bremer, 1–2 (1895–96); A. Lewenhaupt, Svenskt sjuttiotal (1937); P. A. Ljungberg, Vesterås stifts herdaminne, N. F. 1800–1880, 1 (1880); E. Newman, Gemenskaps- och frihetssträvanden i svenskt fromhetsliv 1809–1855 (1939); C. R. Nyblom, Estetiska studier (1873), s. 31–53; E. Petzäll, Straussdebatten i Sverige (1936); H. Schück, Svenska akademiens historia, 4–6 (1937–38); dens. & K. Warburg, Illustrerad svensk litteraturhistoria, 3:e uppl., 5–6 (1929–30); O. P. Sturzen-Becker, [nekr. över C. E. F.] (Svea, 23, 1867); Upsala academies matrikel 1841 (1841); G. Wennerberg, Inträdes-tal hållet i Svenska akademien den 20 december 1867 (Sv. akad:s handl. ifr. år 1796, 43, tr. 1868); S. Öländer, Anton Niklas Sundberg före ärkebiskopstiden (1951). – Meddel. av förste bibliotekarien Nils Afzelius (om F:s poetiska skrifter o. Nybloms studie).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Christian Erik Fahlcrantz, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14968, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14968
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Christian Erik Fahlcrantz, urn:sbl:14968, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-19.