Meriter

Falck, August, f. 18 april 1882 i Stockholm (Hedv. El.), d. 16 april 1938 där (Osc). Föräldrar: kamreraren vid Dramatiska teatern Pehr Johan August Falck och Ida Maria Gustava Meiszner. Elev vid Svenska teatern i Stockholm 1901; engagerad vid Svenska teatern i Helsingfors 1902–04; vid Stora teatern i Göteborg 1904–05; hos Knut Lindroth 1905–06; egen teaterverksamhet i svenska landsorten 1906–07; chef för Intima teatern i Stockholm 1907–10; turnéer i Skandinavien, Finland och Balticum; uppläsnings- och föreläsningsverksamhet.

G. 10 april 1909 i Stockholm (Maria) till 1936 m. skådespelerskan Hedvig Amanda (Manda) Björling (förut g. 1897–1904 m. kontorschefen Carl Olof Björling), f. 15 okt. 1876 där (ibid.), dotter av möbelfabrikören Per Erik Lindroth och Hedvig Vilhelmina Andersdotter.

Biografi

August F. var son till Dramatiska teaterns på sin tid i Stockholms teaterkretsar mycket uppburne kamrer, en av stiftarna av Svenska teaterförbundet. Det var ett för den svenska teaterns historia betydelsefullt steg den unge August F. tog, när han vid nitton års ålder började sin sceniska verksamhet. Om scenisk konst och dess arbetsvillkor visste han då nog ganska litet, men om sitt brinnande intresse och sin okuvliga energi visste han dess bättre besked. Han fick också ganska snart fast fot vid teatern och kom hastigt att betraktas som en kraft av första ordningen, dugande, inspirerande och outtröttlig, men också tämligen fordrande. Efter engagemang hos Victor Castegren vid Svenska teatern i Helsingfors och senare hos densamme vid Stora teatern i Göteborg samt hos Knut Lindroth, där han framträdde i en rad roller ur både den klassiska och moderna repertoaren, övergick F. till egen teaterverksamhet.

F. inledde denna i maj 1906 med en turné genom södra Sverige, då Erik Brogrens med stor framgång på Stora teatern i Göteborg givna skådespel »I dödens skugga» uppfördes. Som förpjäs spelades Strindbergs »Paria», som aldrig tidigare uppförts i Sverige. I ensemblen märktes några av de bärande krafterna från göteborgsscenen såsom Ivan Hedqvist, Hermine Bergvall och Margit Torsell.

Spelåret 1906–07 ledde F. eget sällskap i landsorten. Den repertoar han förde torde ur konstnärlig synpunkt varit den allra bästa något dåtida sällskap kunnat prestera. Sitt första stora slag slog han med Shakespeares »Så tuktas en argbigga», där August Palme gästspelade som Petrucchio. Vidare framfördes bland annat Dumanoirs och d'Ennery's romantiska skådespel »Don Cesar de Bazano», Mæterlincks mästerliga tragedi »Pelléas och Mélisande» med Sibelius' musik, Beyerleins militärdrama »Tapto» samt Strindbergs »Fröken Julie». Från och med den 18 december 1906 gav sällskapet några föreställningar av sistnämnda pjäs på Folkteatern i Stockholm, och den framgång detta program vann födde hos F. tanken på att ge Strindberg en egen scen i huvudstaden.

Den 26 november 1907 startade F. också Intima teatern i en liten oansenlig lokal vid Norra Bantorget och framförde här under de något mer än tre år teatern bestod åtskilliga av Strindbergs dramer, i synnerhet hans kammarspel. Strindberg intresserade sig själv i högst väsentlig grad både för och i detta teaterföretag, som blev ett i flera avseenden märkligt avsnitt i Stockholms teaterhistoria vid seklets början. Han blev teaterns konstnärlige rådgivare, skrev delvis sina kammarspel med tanke på den och avfattade för den sina »Memorandum till medlemmarna av Intima teatern» (1908) och »öppna brev till Intima teatern» (1909). Den första tiden F. skötte teatern var onekligen dess mest intresseväckande period. Han hade kring sig samlat en ung och kampglad ensemble, i vilken bl. a. märktes Manda Björling, från 1909 F:s hustru, Anna Flygare, Maria Schildknecht, Fanny Falkner, Karin Alexandersson, Alrik Kjellgren, Helge Wahlgren, Gösta Gustafsson, Nils Johannisson och Anton de Verdier. Alltid hade man inte publikframgångar, men kunde glädja sig åt de konstnärliga. Invigningsprogrammet utgjordes av »Pelikanen» och sedan följde slag i slag »Brända tomten», »Oväder» och »Spöksonaten». Den 25 febr. 1908 kom »Herr Bengts hustru» upp, den 16 april s. å. »Påsk», den 4 okt. s. å. »Fadren», den 30 i samma månad »Svanevit» och på Strindbergs födelsedag 22 jan. 1909 gavs »Brott och brott». Senare uppfördes »Dödsdansen», »Gillets hemlighet», »Stora landsvägen», »Inför döden», »Den fredlöse», »Kamraterna», »Första varningen» och »Till Damaskus». Den 11 dec. 1910 gavs sista föreställningen med »Fröken Julie» på programmet. F:s teater fick stor betydelse för svenskt teaterliv genom sin idealitet och sina moderna insceneringar, bl. a. med förenklade scenbilder, delvis föranledda av den lilla teaterlokalen. Det räckte dock ej med den svarta draperibanan för att komma bort från verkligheten och skapa den drömstämning, som ensam kan förklara skådespelen (Beyer). Så småningom uteblev också publiken. Efter att hösten 1911 ha deltagit i den nya Intima teaterns start vid Engelbrektsplan avslutade V. sin egentliga direktörsverksamhet.

De Strindbergstraditioner, till vilka F. under åren vid Intima teatern knöt sitt namn, blev han alltjämt trogen, och hur än konjunkturerna genom tiderna växlade, höll han alltid fast vid den Strindbergska repertoaren, som i honom haft en av sina mest mångsidiga tolkare. Huvudsakligen genom uppläsningar, men även genom turnéer och gästspel i hela Skandinavien och Finland, gjorde han en anmärkningsvärd insats för att inte bara vidmakthålla utan även stimulera intresset för vår störste dramatiker. Med bistånd av såväl statsmedel som anslag från universitet och enskilda fonder bedrev han jämte Manda Björling en intensiv och framgångsrik verksamhet för att vid skolor och högskolor förmedla elevernas bekantskap med Strindbergs dramatiska litteratur. I en senare tid var han knuten till Folkbildningsförbundet, där F:s och Manda Björlings Strindbergsaftnar alltid hörde till de värdefullaste numren på förbundets vidsträckta repertoar. Han förband ofta sina uppläsningar med instruktiva föredrag kring sina Strindbergsminnen.

F. var ingen stor eller fascinerande skådespelare, men han hade å andra sidan haft förutsättningar att göra sig gällande med framgång även utanför Strindbergsrepertoaren. Det var inget tvång, när han stannade i denna. Orsaken var helt enkelt en bottenlös kärlek till Strindbergs dramatik. Hans glansroll var Jean i »Fröken Julie», en uppgift som han också ofta och gärna återvände till. F. utvecklade ett raffinemang i spelet, som man knappast kunnat vänta sig av honom. Det brutalt kraftiga, det rent bestialiska i Jeans simpla typ kom väl fram, lyckligt nyanserat med den portion av förslagenhet, som Strindberg tillmätt hjälten i de grevliga köksregionernas midsommarnattstragedi.

Bland F:s övriga Strindbergsroller kunna nämnas ryttmästaren i »Fadren», kaptenen i »Dödsdansen», Magnus Gabriel De la Gardie i »Drottning Kristina», baronen i »Bandet», Jacques i »Gillets hemlighet», herrn i »Oväder», Gustav i »Fordringsägare», sonen i »Pelikanen», hertigen i »Svanevit», främlingen i »Brända tomten», Maurice i »Brott och brott», herr X i »Paria», jägaren och japanen i »Stora landsvägen», Axel i »Kamraterna», den okände och tiggaren i »Till Damaskus» samt Lindqvist i »Påsk». Som ryttmästaren i »Fadren» lodade F. inga psykologiska djup, men framställningen var dock i stort sett intelligent genomförd; i synnerhet gav han fullgoda uttryck för den alltmera kuvade viljekraften. F:s skådespelarkynne hade ju inte den djupa och snabba anpassningsförmåga som gör kapten Edgar i »Dödsdansen» så sant levande i varje moment, men de väsentliga dragen tog han i alla fall sikte på.

F. ägnade sig även åt skriftsfällarskap. Han hade under fem års tid nästan dagligen stått i personlig kontakt med Strindberg och hade i sin ägo en stor samling brev och manuskript av hans hand (nu på K. biblioteket, sign. T. 36). På grundval av dessa minnen och samlingar byggde han sina skrifter »Strindberg och teater» (1918) och »Fem år med Strindberg» (1935). – F. var en initiativkraftig, energisk och dugande teaterman. Aldrig lät han slå sig till marken av motgångarna, och han var fylld av kärlek till arbetet. Inom teater-kretsar ansågs han kanske vara väl diktatorisk, men han respekterades dock mycket högt på grund av sina litterära ambitioner och sin fina teaterblick. – F:s son regissören Johan August F. (f. 1909) var 1947–53 chef för stadsteatern i Norrköping–Linköping och är sedan hösten 1953 chef för Hälsingborgs stadsteater.

Författare

Arne Lindenbaum.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Fem år med Strindberg. Sthm 1935. 361, (2) s. 2 uppl. s. å.

Utgivit: Strindberg och teater. Bref till medlemmar af gamla Intima Teatern från August Strindberg. Med en inledning och kommentar. Sthm 1918. 4:o (2), 128 s.; 12 pl.-bl.

Källor och litteratur

Källor: Hedvig Eleonora förs:s i Stockholm födelscbok 1882, Maria förs:s födelsebok 1876 och vigselbok 1909, Oscars förs:s dödbok 1938. – N. Beyer, Stjärnspel och regiteater (De 50 åren, Sverige 1900–1950, 3–4, 1950), s. 142; G. Nordensvan, Svensk teater och svenska skådespelare, 2 (1918); F:s och Strindbergs i texten nämnda arbeten: den samtida tidningspressen och förf:s egna anteckningar. – Personlig bekantskap.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
August Falck, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15014, Svenskt biografiskt lexikon (art av Arne Lindenbaum.), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15014
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
August Falck, urn:sbl:15014, Svenskt biografiskt lexikon (art av Arne Lindenbaum.), hämtad 2024-04-18.