Hans Axel Fersen, von

Född:1755-09-04 – Jakobs församling, Stockholms län
Död:1810-06-20 – Stockholms stad, Stockholms län

Diplomat, Riksdagsledamot, Arméofficer, En av rikets herrar, General, Riksmarskalk


Band 15 (1956), sida 708

Meriter

8. Hans Axel (von) Fersen, son av F. 7, f. 4 sept. 1755 i Stockholm (Jak.), massakrerad till döds på dåv. rådhusgården där 20 juni 1810. Korpral vid Livreg. till häst 11 dec. 1770; löjtnant á la suite i franska reg. Royal Bavière s. å.; livdrabant 21 jan. 1771; elev vid krigsskolan Carolinum i Braunschweig, sedan vid militärakademien i Turin s. å.; kornett vid Smålands kavallerireg. 31 mars 1773; löjtnant där 12 aug. s. å.; kapten i armén 10 maj 1775; stabskapten vid Lätta dragonkåren 22 maj s. å.; rang som mestre de camp (överste) vid tyska infanteriet i Frankrike 20 jan. (ej juni) 1780 (Stavsundssaml.); förste stabsadjutant hos franske generalen greve J. B. D. de Rochambeau mars s. å.; medföljde dennes franska trupper till Nordamerika (ankom Newport 11 juli) och deltog i nordamerikanska frihetskriget 1780—83; mestre de camp en second vid franska reg. Royal Deux Ponts 27 jan. 1782; överste i armén och kaptenlöjtnant i survivance vid Livdrabantkåren 11 mars s. å.; överstelöjtnant vid Lätta dragonkåren 2 juni 1783; överste (mestre de camp propriétaire) för franska reg. Royal Suédois 21 sept. s. å. (Vallotton, s. 419) — trol. 1790; medföljde i Gustav III: s svit under konungens resa i Italien och Frankrike okt. 1783—aug. 1784; kaptenlöjtnant vid Livdrabantkåren 17 dec. 1787; överstelöjtnant vid adelsfanan s. d.; deltog i Finland 1788 i kriget mot Ryssland; Gustav III: s minister för förbindelserna med franska konungaparet från nyåret 1790 (Klinckowström, 1, s. 74); vistades i Bryssel juni 1791—1794; ambassadör till kejsar Leopold II aug.—okt. 1791 (instr., dat. Aachen 21 juli s. å., tr. Klinckowström, 1, s. 148 ff.); förhandlade hemligt med konung Ludvig XVI och drottning Marie Antoinette i Paris febr. 1792; nytt kreditiv som ministre plénipotentiaire hos konung Ludvig XVI 29 mars s. å. (orig., Lövstad), rappellerad 5 april 1793; överste i survivance vid Husarreg. 13 april 1792; generalmajor i armén 15 maj s. å.; ambassadör hos Ludvig XVII 16 april 1793 (hertigen-regentens brev, Klinckowström, 2, s. 413 f.), kreditivbrevet formellt annullerat 28 maj s. å., men F. har likväl fått kvarstå (jfr dock Klinckowström, 2, s. 422, och nedan s. 722); kommissarie vid kongressen i Rastatt juli 1797 (instr. 7 juli, 1 aug.; Dagb., 3, s. 91; Svenson, s. 107); ambassadör där 6 (ej 16) okt. s. å.; minister där 24 jan. 1798— 22 febr. s. å. (Svenson, s. 128); ambassadör i Karlsruhe för att utväxla giftermålskontrakten mellan Gustav IV Adolf och prinsessan Fredrika av Baden mars 1798—mars 1799; en av rikets herrar 16 nov. 1799; kansler för Uppsala univ. från 6 dec. s. å.; led. av ridderskapet och adeln vid riksdagen i Norrköping 1800; led av tf. regering 29 nov. 1800—11 jan. 1801, 20 febr. 1801—10 maj s. å., 25 juli 1803 —7 febr. 1805, 30 juni—4 nov. 1808; led. av kommittén för utarbetande av ny kansliordning jan. 1801; riksmarskalk 20 juli s. å.; avsked som kaptenlöjtnant vid Livdrabantkåren 27 aug. s. å.; led. av Stockholms stads brand- och försäkringskontors överstyrelse s. å.; generallöjtnant i armén 9 dec. 1802; tjänstgjorde hos konungen i Pommern för biträde med bl. a. diplomatiska ärenden nov. 1805— juni 1806; led. av hertigen-regenten Karls konselj 13 mars—5 juni 1809; ordf. i direktionen över fattigvården i Stockholm 8 april s. å.; general av kavalleriet 29 juni s. å. — RSO 1781; R av nordamerikanska Cincinnatiorden 1783; Croix du mérite militaire (ordre de Saint-Louis för protestanter) 1786 (Vallotton, s. 418); KSO 1791; KmstkSO 1798; RoKavKMO 1800; HedLFrKA 1804; HLVS s. å. — Innehade från 1794 fideikommissegendomarna Ljung (Ög.) och Steninge (Sth.) samt ägde Vuojoki (Finl.), m.m. — Ogift.

Biografi

En kritisk översikt av det enorma materialet av källor, källtryck och litteratur rörande F. ges vid artikelns slut (s. 743—747). I textens källhänvisningar användas förkortningar. D betyder Alma Söderhjelms dagboksedition (inledningarna eller texten); Sm = Söderhjelm och Sm, M = hennes franska monografi 1930 (vilken, liksom utdragen hos Klinckowström, ger originalkällornas franska text — i den mån de ej äro förvanskade i trycket). Km betyder R. Klinckowströms källpublikation 1877—78.

Axel F. d.y. är en av de ytterst få svenskar från äldre tid, som äro internationellt kända. Orsaken är mindre hans gärning, ehuru han utförde en historiskt intressant sådan i samband med franska revolutionen samt i förhållandet till Gustav III och Gustav IV Adolf, ej minst 1805—06. Det internationella intresset knyter sig mest till hans livsöde, främst kärleken mellan drottning Marie-Antoinette och honom, i någon mån också till hans kvalfulla död.

F. tillhörde sin tids främsta och rikaste svenska högaristokrati. Han hade genom modern, Hedda De la Gardie, betydligt mera svenskt blod (jfr antavlan i Örnberg, 7, s. 36 f.) och gammalsvensk tradition än sin fader. Men familjens franska kultur präglade såväl fädernehemmet som syskonkretsen. Främlingskapet ökades därtill genom Axel d.y: s långa utrikesvistelser. Av sin förnäma och förmögna miljö var F. andligt bunden och socialt inringad. En markerad skillnad i politisk uppfattning råder mellan fadern samt F. och hans syskon. Axel d.ä. är en typisk representant för frihetstidens regerande ständer. Axel d.y. åter och även hans syskon voro principiellt rojalistiska, vilket ingalunda, allra minst för Axels del, uteslöt kritik av furstliga personer. Axel, Sophie Piper och Fabian F. (Hedda Klinckowström är mindre känd) hade vidare den gustavianska tidens uppfattning av erotiken, med ringa respekt för äktenskapet. Karakteristisk för såväl Axel d.ä: s som Carl F: s familjer var deras, så vitt man kan se, fullständiga brist på personlig religiositet. Gemensam för hela Axel d.ä: s familj, även barnen, var den starkt medvetna bördsstoltheten, »släktens höghet» (Skjöldebrand, 4, s. 103). Själva familjeuppfattningen hade stark prägel av furstligt betraktelsesätt, och Axel d.y. står livet igenom nära furstliga personer.

Axel F. fick en vårdad uppfostran. Han hade språkbegåvning, lärde grundligt latin (Flach, s. 9; jfr Beskow, s. 39) och talade franska, sedan också engelska, tyska och italienska. Hans utbildning är främst militär. Under bildningsresan 1770—74 undervisades F. i krigsskolorna i Braunschweig och Turin. Hov, slott och salonger öppnades självfallet överallt för den unge vackre ädlingen. Under resan följde tidens obligatoriska visit hos Voltaire 1771 (D, 1, s. 26 f.; Sm, M, s. 27). Till Paris kom F. första gången nov. 1773. Han arbetade där 1774 med att gå på naturvetenskapliga föreläsningar vid Sorbonne (D, 1, s. 29) men också med militära frågor (franska arméöversikter, Lövstad). Främst deltog han i nöjeslivet i Paris och Versailles (Sm, M, s. 30 f.). Nyåret 1774 mötte F. första gången dauphine Marie-Antoinette. Det skedde på en operabal, tydligen en maskerad. Dagboken (30 jan.; D, 1, s. 31, och Sm, M, s. 37) säger, att kronprinsessan talade länge med honom, utan att han först visste vem hon var. Den 10 maj 1774 dog Ludvig XV. Hans sonson Ludvig XVI och Marie-Antoinette bestego Frankrikes tron. När F. vid denna tid rest till England, skrev svenske ambassadören G. Ph. Creutz 29 maj s. å. (Gallica, RA; tr. Geffroy, 1, s. 358 f.) till Gustav III (återges, som de flesta citat nedan, i sv. övers.): »Av alla de svenskar, som varit här i min tid, är han den, som blivit bäst mottagen i stora världen. Han har behandlats utomordentligt väl av den kungliga familjen». F: s uppförande, tillade Creutz, kunde ej ha varit mera klokt och passande.

I faderns planer för sonens äktenskap fogade sig denne till en tid lydigt, men utan entusiasm. Planerna voro förmögenhetsspekulationer. Först påtänktes en ung, mycket rik engelska av halvsvensk, adlig släkt, miss Catherine Leijel (Elgenstierna, 4, s. 519, tab. 6). F. friade, men resultatet blev, att han fick korgen 1778 (Sm, M, s. 53; Vallotton, s. 69 f.). Det tycks ha retat honom. Senare var Germaine Necker på förslag. År 1783 fick F. veta, att miss Leijel äktat en engelsk lord och att diplomaten E. M. Staël von Holstein var hans överlägsne konkurrent i fråga om mlle Necker — det var som madame de Staël, som hon blev världsbekant.

Efter resan 1770—74 var F. i Sverige. Hans liv vid hovet kan följas hos t.ex. G. J. Ehrensvärd (för 1776). År 1778 for F. åter ut, först till England (jfr ovan). I Versailles föreställdes han för det unga kungaparet 25 aug. s. å. Till fadern skrev Axel (26 aug.; Stavsundssaml., RA), att drottningen varit charmant och sagt: »Ah, det är ju en gammal bekant» (Km, 1, s. XXXII; Sm, M, s. 57). F. skrev åter till fadern (8 sept.; Sm, M, s. 58), att drottningen var den mest älskvärda furstinna han kände samt att hon frågat Creutz, varför F. ej kom till hennes spelpartier på söndagarna. Hon ville vidare se honom i svensk uniform, vilket han efterkom (Sm, M, s. 61). Efter sju år med en äktenskapligt oduglig make hade hon, sedan denne opererats, fått sitt äktenskap »parfaitement consommé» (drottn. t. Maria Theresia 30 aug. 1777, se Corresp. etc, éd. Girard, s. 212 f.; jfr kejsarinnan t. Mercy 31 aug. 1775 o. Mercy t. kejsarinnan 15 juni 1777 i »Marie-Antoinette. Corresp. secréte» etc, 1, s. 373, och 3, s. 80; Zweig, s. 30; Castelot, s. 92, 110 f., 114). Hon var 1778, som F. tydligt märkte (Sm, M, s. 58) i grossess och födde dec. s. å. sitt första barn, Marie-Thérése (Madame royale, jfr nedan s. 723 f).

Kriget mellan Frankrike och England hade brutit ut 1778. Fransmännen önskade 1779 bistå de nordamerikanska f.d. kolonierna i deras frihetskamp. Som militär ville F. ha ökad utbildning och anmälde sig som officer i fransk tjänst. Den 10 april 1779 skrev Creutz till Gustav III (orig. i F 510, UB; tr. med flerstädes friserad text hos Geffroy, 1, s. 360 f., samt med en rad slarvfel därutöver hos Sm, M, s. 69; ej heller Vallotton, s. 104, har använt orig.): »Jag bör meddela Eders Maj: t, att den unge greve F. har varit så väl sedd av drottningen, att detta väckt oro hos flera personer. Jag bekänner, att icke heller jag kan låta bli att tro, att hon haft tycke för honom: jag har sett för säkra bevis därpå för att kunna tvivla. Den unge greve F. har haft ett beundransvärt uppförande i denna situation genom sin blygsamhet och återhållsamhet samt främst genom beslutet att resa till Amerika. Genom att avlägsna sig avvände han sin ställnings alla faror. Det fordrades sannerligen en styrka över hans ålder för att övervinna en sådan frestelse. De sista dagarna kunde drottningen inte ta sina ögon från honom och när hon såg på honom voro de fyllda av tårar.»

Först 13 april 1780 gick F. i Brest ombord på franska örlogsskeppet Jason, som seglade i maj. Den 11 juli s. å. kom F. till Newport. Han var förste adjutant i franske generalen greve de Rocham-beaus stab. F: s amerikabrev till fadern trycktes 1929 av F. U. Wrangel. De äro intressanta. F. skildrar (s. 133) bl.a. friskt det feodala tobakslandet Virginia med toddydrickande vita herrar och trälande negerslavar. Rörande F: s amerikanska period hänvisas till A. B. Benson och särskilt till Amandus Johnsons stora monografi 1953. F. vistades i Nordamerika 1780—83. Newport var länge Rochambeaus och hans huvudkvarter. Generalen kunde ej engelska, varför F: s språkkunskaper kommo väl till pass (Johnson, nedan förkortat till J, s. 336, 338). I sept. 1780 mötte Rochambeau i Hartford, Connecticut, George Washington och F. var med. Då ett kyligt förhållande nyåret 1781 uppstod mellan de båda generalerna, var det F. som fick klara upp situationen (J, s. 410 f.). Även i juli var han hos Washington (J, s. 421). Under striderna vid Yorktown, som erövrades okt. s. å., utmärkte F. sig (J, s. 434). Han for 1782 genom Virginia (jfr ovan) till Philadelphia, där Rochambeau åter mötte den amerikanske överbefälhavaren i juli (J, s. 485). Det hade 1779, före F: s utresa, uppdragits åt honom av Gustav III att inhämta upplysningar om kolonier och om huruvida »något distrikt» å fastlandet eller någon ö skulle kunna av Förenta staterna avstås åt Sverige. Uppmaningen förnyades 1780 men tycks för F: s del icke ha föranlett någon åtgärd (I. Hildebrand, s. 4 f., 12 f.; J, s. 570 ff.). F. erhöll den amerikanska Cincinnatiorden. I juni 1783 var han åter i Paris.

Axel F. skrev den 31 juli 1783 till systern Sophie Piper (orig., Lövstad, vol. 7, nr 28; tr. Sm, M, s. 81 f.; jfr D, 1, s. 53 f.): »Jag har tagit mitt parti. Jag tänker aldrig gifta mig.» Motiveringen följer: »Jag kan ej tillhöra den enda kvinna jag ville tillhöra, den enda som verkligen älskar mig, och därför vill jag ej binda mig vid någon.» Denna enda var Frankrikes drottning. I litteraturen har mycket diskuterats om F. varit Marie-Antoinettes älskare i egentlig mening. De voro 1783 båda 28 år gamla. Även sedan drottningen fått barn synes hon ej ha varit lycklig med den blyge, svage, under medelmåttan begåvade och passive Ludvig XVI. Först revolutionens olyckor svetsade dem samman, och då blev F. bådas stöd. Vid F: s återkomst 1783 synes lågan ha flammat upp hos drottningen och »le beau F.» framstår som hennes livs stora kärlek. Tydligen har från särskilt 1784 pågått en livlig brevväxling dem emellan (se nedan, s. 745).

Själv var Axel F. i sitt förhållande till och sin syn på Marie-Antoinette mera komplicerad. Han var en starkt erotisk natur. I F: s dagbok möter livet ut en lång kvinnokavalkad, mest gifta kvinnor. Han var utan tvivel 1783 djupt intagen av Marie-Antoinette, men hon blev ingalunda den enda, inte ens under hans franska period. Hans större kärlek nr 2 mötte också i Paris. Det var italienskan Eleonore Sullivan (urspr. Eleonora Franchi; biogr. hos Sm, M, s. 194, 196 ff.; Dard, 1947). Hon blev skådespelerska, sedan en ökänd societetskokott i Europas galanta värld. Som älskarinna till hertig Karl- Ernst av Württemberg fick hon flera barn — F. avskydde dem. Hon gjorde en gästroll i Wien, förförde den unge Josef II, kördes i väg av modern-kejsarinnan. Efter ett indiskt mellanspel som gift med en mr Sullivan återvände hon till Paris som älskarinna åt den stenrike skotten mr Quintin Craufurd (Crawford, f. 1743, d. 1819). Även F. var emellertid hennes älskare, särskilt under emigranttiden i Bryssel. Det egendomliga är, att F. verkligen länge tänkte på att gifta sig med denna totalt skrupelfria kvinna, som inte ens i hans skildringar blir sympatisk. Trots allt förblev drottningen centralfiguren i hans levnad. När han sände systern Sophie en lock av hennes hår, skrev han (3 jan. 1786; orig., Lövstad; D, 1, s. 55): »Hon är så god, så fullkomlig, och det känns som älskade jag henne ännu mera, sedan hon fäst sig vid dig.»

F: s och Marie-Antoinettes kärlek är obestridlig. Svårigheten att med den stränga etikett och övervakning, som fanns vid franska hovet (Contenson, Vallotton), nå en drottning är uppenbar. Men medan förhållandet till Eleonore klart demonstreras överallt i dagboken, är F. i fråga om drottningen alltid diskret. Det finns likväl talrika indicier, som tyda på, att han varit hennes älskare — det dåtida Europa uppfattade honom också som sådan. Drottningens brev 1791—92 till F. och hans konceptsvar blevo först censurerade genom överstrykningar, sedan med få undantag brända (nedan s. 744), vilket direkt tyder på något som man inte velat ha avslöjat. Bland det, som bevarats är den Marie-Antoinettes biljett, där hon slutar: »Adieu, le plus aimé et le plus aimant des hommes. Je vous embrasse de tout cceur» (Sm, M, s. 204), vilket låter föga platoniskt. Att drottningen 27 mars 1785 fick en son, Louis Charles — känd som den andre dauphin och sist som Ludvig XVII — har föranlett gissning att denne skulle varit F: s son. Anklagelsen att gossen var illegitim upptogs begärligt av revolutionsmännen (bl.a. D, 1, s. 286), och F. själv omtalar den utan kommentar. Men det finns ingen historisk bevisning därför, icke heller direkt för kärleksförhållandets art, vilket historikern har att konstatera. Indicierna att F. varit hennes verklige älskare äro långt flera än vad som här sagts (Sm och Vallotton representera de motsatta åsikterna i frågan).

Axel F. var främst yrkesmilitär. Återkommen 1783 ville han bli fransk regementschef. Dylika poster köptes, men det var dyrt. Chefsposten vid infanteriregementet Royal-Suédois blev vid denna tid ledig (Bulletin hist. du Royal Suédois, nr 1, 1938, s. 13; Vallotton, s. 419). F. hade under amerikanska kriget fått svensk överstefullmakt 1782. Royal-Suédois kostade 100.000 livrés. Beska brev i denna fråga växlades mellan Axel F. d.ä. och sonen (Sm, M, s. 84—87). Gustav III uppträdde nu som F: s beskyddare (Geffroy, 1, s. 362 f.; Sm, M, s. 89 f.), skrev till Ludvig XVI, tydligen även till Marie-Antoinette. Utnämningen till 'colonel propriétaire' av regementet kom 21 sept. 1783. Till Sophie skrev Axel: säg ingenting till min far..., det återstår ännu saken med de 100.000 att arrangera med honom (Lövstad; Sm, M, s. 91). Vad drottningen betytt, visar F: s brevdiarium (Stavsundssaml., RA): brev 7 nov. s. å. till henne för att tacka för regementet.

F. skulle äntligen resa hem men möttes på vägen av en kunglig order. Han skulle förena sig med Gustav III: s svit och fara med till Italien s. å. (1783). I Erlangen mötte F. kungen 16 okt. (Sm, M, s. 92). Rörande Axel under resan finnas en rad brev till fadern tryckta (A. F. d.ä: s Hist. skrifter, 5, s. 302—317) samt många strönotiser i Armfeltslitteraturen (jfr även Stålhane). Förhållandet mellan kungen och F. var ej utan viss ömsesidig kritik (Sm, M, s. 96), men F. hörde likväl till de mera omhuldade i sviten. För en gångs skull får man rörande F. en humoristisk glimt. Armfelt berättar, att han i Pisa fann kungen i färd med att fara för att bevista storhertiginnans 18: e kyrktagning — ett »grovt skämt», tyckte Armfelt, som tillägger, att Axel F. »älskade dylika pojkstreck» (Tegnér, Armfelt, 1, s. 82). F. åt julgröt i Rom (ibid., 1, s. 94) och medföljde i juni 1784 kungen till Paris. Där ordnade denne åt F. en årlig överstelön på 20.000 livrés, vilket betydligt underlättade uppgörelsen med fadern Axel d.ä.

Konungen och F. återkommo till Sverige i aug. 1784. Under vintern var han mest vid hovet på Gripsholm men reste april 1785 ut till sitt fränska regemente. Anländ i maj till Paris fick F. bevittna, att den bedrövliga halsbandsaffären blev allmänt känd. F. var klarsynt nog att konstatera drottningens växande impopularitet, begriplig med tanke på hennes penningslöseri och nöjeslystnad samt favoritväldet, men orättvis i fråga om hennes ofrivilliga inblandning i halsbandsaffären. Åren 1786—88 var F. mycket på resor men hemkallades för att deltaga i kriget i Finland mot Ryssland sommaren 1788.

I Finland hörde F. till Gustav III: s närmaste rådgivargrupp, tillsammans med Armfelt och friherre Evert Taube, F: s intime vän (och systern Sophie Pipers älskare). De nämnda rådgivarna bevistade jämte Fabian Wrede den rådplägning, som kungen höll i Högfors, sedan han mottagit Anjalamännens skrivelse (Tegnér, 1, s. 218). I okt. 1788 återvände F. till Frankrike.

Vid Gustav III: s statskupp 1789 fängslades F: s fader och satt på Fredrikshov febr.—april (jfr ovan s. 702). Axel d.ä. var dock nog högsint att i brev uppmana sina söner att ej låta detta politiska för- hållande påverka dem i fråga om deras hållning till svenske kungen. En av Marie-Antoinette gjord kopia av brevet (kvar på Stavsund) visar, vilket intresse som nu förenade henne med F: s hela familj. Det blev Gustav III: s syn på franska revolutionen, som kom att bli avgörande för Axel d.y: s ställning till den svenska politiken.

Redan från början av 1789 var F. således i Frankrike. Två dagar före Bastiljens stormning skrev Staël till Gustav III, att drottningen tydligen skulle önska F. till svensk ambassadör (Sm, Sverige o. den fr. revol., 1, s. 197). Av stort intresse är Axel d.y: s syn på ställningen strax före revolutionsutbrottet. F. skriver, att Frankrike är en sjukling, för vilken dock blott behövs »un bon médecin». Att av tredje ståndet skulle inkallas lika många som av de båda andra tillsammans finner Axel »le plus juste» (Km, 1, s. XLIV f.; Sms här sist anf. arbete, 1, s. 221). Efter Bastiljens stormning ändras tonen snabbt, det blir nu »tristes nouvelles». Nu sker också snart närmandet till Gustav III, dels direkt, dels genom Taube (se nedan). Tyvärr äro F: s dagböcker från 1779 till början av juni 1791 förstörda (se nedan s. 743 f.), men man kan ändå i brev och räkenskaper följa honom. I slutet av sept. 1789 flyttade han ut till Versailles (Sm, M, s. 134), upplevde oroligheterna 5—6 oktober där och var bland dem, som följde konungen och drottningen vid inflyttningen till Paris (ib., s. 136) den 6. Stora delar av aristokratien hade redan börjat emigrera, men den trofaste F. övergav ej kungaparet, när nöden kom. Han var i stället fr.o.m. denna tid deras intime rådgivare. Han träffade Marie-Antoinette på julafton (Sm, M, s. 138) men gav sig 29 dec. i väg till sitt regemente, nu i Valenciennes.

Nyåret 1790 reste F. till Aachen för att träffa Taube. Dit kom då också ett Gustav III: s brev, som blev avgörande för F: s ställning under flera år. Av F: s svar (7 jan. 1790, tr. Km, 1, s. 74 f.) framgår, att han från denna tid är konungens hemlige minister för förbindelserna med Ludvig XVI och Marie-Antoinette. Alma Söderhjelm har utrett (Sverige o. den fr. revol., 1, s. 200 f.), hur ambassadören i Paris Staël förlorade Gustav III:s förtroende och hur detta småningom överflyttades på särskilt Taube (ib., s. 215—226). Det var denne, som anbefallde F. till användning i kungens franska politik. Gustav III hade redan 1787 och okt. 1788 nyttjat F. som frambärare av brev till franska kungaparet, likaså för brev av dec. 1789 (Axel F. d.ä: s Hist. skr., 7, s. 186). När Gustav ängslades över, vad parti F. skulle ta (Sm, sist a.a., 1, s. 223), kunde Taube lugna honom. Samma dag (7 jan. 1790), som F. svarade kungen, skrev Taube, att scenerna i Frankrike varit »une bonne école» för denne. F. var, sade Taube, en god och trogen kungatjänare (ib., s. 224). Gustavs uppdrag till F. visade ju, att kungen redan insett detta. I nytt brev april s.å. (ib., s. 225) anbefallde Taube »långa Axell». Taube skriver då, att kungen därigenom skulle göra sig »La Personne» förbunden, som nu mer än någonsin intresserade sig för F. — alltså Marie-Antoinette. Konceptskrivelserna till F. som minister (Kabinettet för utrikes brevväxl., RA) äro oftast egenhändigt skrivna av Gustav III.

F: s allmänpolitiska syn sammanföll nu nära med Taubes. Tyda tidens tecken kunde varken de, Gustav III eller franska kungaparet. Ludvig XVI var ej i stånd att leda reformarbetet. För Gustavs förhållande till franska revolutionen hänvisas till Nils Åkesons avh. (1885—86) och E. Hjärnes studie 1929, för Marie-Antoinettes politik till J. Arnaud-Bouteloups monografi. Drottningens samarbete med Mirabeau, som visar hennes alltmer framträdande politiska betydelse, inrapporterades av F. till Gustav III (Km, 1, s. 80). Hennes reformidéer voro dock vaga (Arnaud-Bouteloup, s. 189 f.), och Mirabeau dog redan i april 1791.

Vad som nu alltmer dominerade, var planerna på kungafamiljens flykt. Rådplägning skedde mellan flera personer: franska kungaparet, general de Bouillé i Metz, Breteuil (då emigrant i Schweiz) samt i Paris främst Axel F. Förgäves sökte fadern återkalla honom — F. svarade i febr. 1791: »Jag är bunden vid kungen och drottningen» (Km, 1, s. LIX; D, 1, s. 68). Den auktoritativa framställningen (jämte vidlyftiga källavtryck) rörande flykten är E. Bimbenet, »Fuite de Louis XVI à Varennes» (1868; inalles 531 s.). Även de la Rocheteries drottningmonografi samt Lenotre, »Le drame de Varennes» (1908), äro av värde. Arnaud-Bouteloup skildrar den allmänpolitiska miljön. F: s rikt givande dagbok börjar åter flöda från 11 juni 1791 (D, 1, kap. 1; jfr Sm, M, s. 177—181).

Till flyktdag valdes slutligen den 20 juni 1791 (detta datum blev senare F: s dödsdag). Den bekanta »berlinaren» — som F. beställt som resvagn åt kungliga familjen — var icke den praktkaross (i st. beställd för Taube), som man trott efter den räkning, som efter flykten beslagtogs bland F: s papper i hans hem, Rue de Matignon nr 17 (om huset F. U. Wrangel, 1912, s. 154—169). Söderhjelm fann nämligen i arkivet på Falkenhagen (i Pommern; förstört av ryssarna 1945) den verkliga räkningen (ärvd genom grevinnan v. Essen, född Gyldenstolpe). Den är utställd på »Raronne de Golf», d.v.s. ryska baronessan von Korff (Sm, Spel och verklighet, 1941, s. 43—59; bevisningen s. 54). F. hade nämligen för flyktanordningarna hjälp av, utom paret Craufurd-Sullivan, också bankiränkan fru Stegelman och hennes dotter, madame de Korff; de hade svenska släktförbindelser. De lämnade genom F. till kungaparet ett stort lån för att finansiera flykten; själv hade F. även mycket stora utgifter för denna (jfr nedan s. 723 f.). Mme de Korff gav även sitt genom ryske ministern Simolin anskaffade pass (facs. i Bimbenet, källavd., nr XIII).

Flyktens detaljer kunna följas genom de långa, av Bimbenet tryckta vittnesmålen (se även de la Rocheterie o. Lenotre), genom F: s dagbok, o.s.v. Av intresse är bl.a. vittnesberättelsen av F: s kusk, Balthazar Sapel (Bimbenet, källavd., s. 57—62).

Den 20 juni 1791 lämnade F. kungaparet i Tuilerierna kl. 6 e.m. Ludvig XVI sade: »Monsieur de F., vad som än kommer att hända, skall jag aldrig glömma, vad ni gjort för mig»; drottningen grät mycket (dagb., bäst hos Sm, M, s. 181). De två kungliga barnens hovmästarinna, dåv. markisinnan de Tourzel, fick sent på aftonen väcka dem; den sömnige lille dauphin kläddes i flickkläder. På slottsgården Cour des Princes väntade på dem en man, klädd till kusk — Axel F. Han körde sen runt för att se, att de ej voro förföljda, återvände och stannade nära slottet. F. fick vänta; Lafayette, nationalgardets chef, passerade. Småningom kom madame Elisabeth, kungens syster, senare Ludvig XVI, lätt förklädd, sist Marie-Antoinette. Under tiden hade F: s kusk, Sapel, väntat i två timmar vid stadsporten i förstaden Saint-Martin vid resvagnen, förspänd med fyra hästar. Sapel såg på natten mellan 2 och V2 3 (enl. F: s dagbok tidigare) en vagn med två hästar snabbt köra upp och stanna dörr vid dörr bredvid resvagnen. Kusken, i vilken Sapel igenkände F., öppnade dörrarna och '4 eller 5' personer stego över i resvagnen. F. och en fransman (ej A. F. Reuterswärd, som icke hade med flykten att göra, såsom felaktigt anges i Sv. män, 6, s. 257; jfr Bimbenet, källavd., s. 60, 98, de la Rocheterie, 2, s. 209, o. Norrlin) satte sig på kuskbocken, Sapel red på ena spannhästen. F. sade till Sapel: »Allons hardi, menez vite.» Redan efter en halvtimme var man i Bondy. F. hade velat köra hela vägen till gränsen, men kungen hade ej önskat detta (Km, 1, s. 132; Sm, M, s. 178). Sapel steg av och hörde F. säga inåt vagnen: »A Dieu, madame Korff»! Sex posthästar spändes för resvagnen, som for vidare. F. besteg en ridhäst och tog sig över gränsen. Kl. 6 på morgonen var han i Mons.

F. hade själv varit försiktig rörande flykten, men rykten hade kommit ut, både i Paris (Bimbenet) och till Europas hov (om Gustav III se bl.a. Km, 1, s. 89—93, och Åkeson, s. 39). Taube skrev i april (Km, 1, s. 116 f.) till F., att Gustav III ville på allt sätt hjälpa kungafamiljen. Gustav reste från Aachen till Spa för att fortast möjligt få nyheter om flykten (Sm i D, 1, s. 76). Från Mons skrev F. den 22 två biljetter, en till Taube (för Gustav III: s räkning), en till sin far, för att underrätta, att kungaparet var på väg. Kl. 11 på kvällen den 23 mötte F. i Arlon general Bouillé och fick veta, att flykten misslyckats. Den kungliga familjen hade i Varennes, helt nära gränsen, överrumplats och tvungits att vända om. De utposterade soldaterna hade väckt uppmärksamhet, militären hade ej gjort sin plikt (D, 1, s. 83; Bimbenet, Lenotre), Ludvig XVI hade visat brist på fasthet och rådighet. Vid midnatt i Arlon den 23 skrev F. två nya biljetter. En var direkt till Gustav III: »Sire, tout est manqué», den andra var till Axel d.ä.: »Tout est perdu, mon cher pére, et je suis au désespoir» (Km, 1, s. 140). Misslyckandet blev Axel F: s livs stora tragedi.

Från 25 juni 1791 bodde F. i Bryssel — emigrantperioden började. Paret Craufurd-Sullivan tog också sin bostad där. F. var nu, ofta dagligen, deras gäst. Eleonore införde tveklöst ménage à trois, och dagbokens talrika »couché» vittna därom. Craufurd visste ingenting säkert men var svartsjuk. Politiskt har Axel F. nu sin väl mest betydande tid. Han var, så länge Gustav III levde, dennes och Taubes hängivne medarbetare, likvisst ibland under motsättningar. Franska kungaparets förbindelser med Europa gå nu framför allt genom honom — deras personliga räddning är hans främsta program.

Flyktförsökets resultat blev motsatsen till, vad han velat: det franska kungadömet var djupt komprometterat och slutkrisen började. F. kan icke lastas för misslyckandet, ehuru redan samtiden gav honom kritik därför (Sm, M, s. 188 f.). Första livstecknet från Marie-Antoinette var en biljett av 28 juni (1791; Km, 1, s. 142): »Rassurez-vous sur nous; nous vivons.» Dagen därpå skrevs den såsom uttryck för hennes kärlek gripande biljett (Km, 1, s. 152), som säger: »Vad jag har varit orolig för er och vad jag beklagar er för allt, som ni lidit genom att inte få några nyheter om oss». Till perioden hör drottningens politiska förbindelse med feuillanterna, särskilt Barnave, juni 1791—jan. 1792. Internationellt intressant är hennes brevväxling med denne, och dessa brev kommo till F: s arkiv; de finnas på Lövstad. Den rörande påskriften, med Marie-Antoinettes hand, var de enkla orden: »Papiers å mon ami» (facs., Sm, M, vid s. 193); det är osäkert, huruvida han fick dem vid februaribesöket 1792 (nedan s. 720 f.) eller genom mellanhänder. Brevens autenticitet blev på grund av O. G. von Heidenstams förvanskade textedition (1913) starkt bestridd, men med orätt; se därom och om diskussionen Alma Söderhjelms fullständiga brevutgåva »Marie-Antoinette et Barnave. Correspondance secréte» (1934) samt dess komplement, Söderhjelms »Marie Antoinettes stora hemlighet» (s. å.). Bådadera visa, att F., på grund av de tilltagande svårigheterna i postförbindelsen, denna tid var ganska desorienterad om, vad som verkligen skedde i Paris.

Förhandlingarna mellan Gustav III och F. ledde först till två beskickningar. Craufurd sändes, på F: s rekommendation, till London för att söka vinna engelska hovet, och F. själv till Marie-Antoinettes bror, kejsar Leopold II i Wien (F: s instr., 21 juli 1791, tr. Km, 1, s. 148 ff.; om beskickningen Åkeson, s. 78—119). F:s ambassad misslyckades (D, 1, s. 93—100; Sm, M, s. 200—209), Leopold ville ej ingripa. Franske kungens bröder och emigranterna med deras totalt oförsonliga politik förvirrade ytterligare situationen. Att Ludvig XVI i sept. 1791 nödtvungen underskrev den nya franska konstitutionen försvårade läget utrikes. Marie-Antoinette försvarade i brev till F. saken som den enda möjliga utvägen tills vidare (Km, 1, s. 192; avtrycket hos Sm, M, s. 207 f., har flera slarvfel). Medan Leopold och Fredrik Wilhelm av Preussen efter Pillnitzdeklarationen 27 aug. 1791 förhöllo sig passiva, sökte Gustav III stöd hos Ryssland och Spanien, de enda makter som jämte Sverige vägrat att erkänna den nya franska författningens laglighet. Gustav uppgjorde fantasirika planer (om hans politik se Åkeson), som fingo Katarina II: s platoniska stöd och endast delvis gillades av F. Bland dessa kungens projekt var hans plan av 24 dec. 1791 till nytt flyktförsök för franska kungaparet, en plan som F. medförde i febr. 1792 (se nedan). Samtidigt kommo till Sverige rykten om F. och mrs Sullivan. Förfärad skrev Sophie Piper till Axel (D, 1, s. 139; Sm, M, s. 232), att hon underrättade honom om ryktena »för Hennes kärleks skull» (l'amour de Elle) — »tänk på Henne, den arma, bespara henne sådana dödliga sorger». Vad drottningen betydde för F. visade han emellertid nu genom att riskera livet för att besöka Paris.

Paret Craufurd-Sullivan, som ej var offentligt komprometterat, reste i förväg till Paris för att hjälpa till och slog sig ned i Graufurds Parishus. Drottningen avrådde länge F. från att resa. Den 21 jan. 1792 antecknade han, att hon samtyckt. Den 11 febr. foro F. och hans adjutant A. F. Reuterswärd, förklädda och under antagna namn. Gustav III: s nämnda flyktplan hade F. inlagt i ett av svenska ambassadens i Paris kuvert med falsk adress till drottningen av Portugal, förseglat med ett svenskt riksvapenavtryck av en av F. beställd, falsk stamp. Falskt kreditiv för ministerposten i Portugal fanns med. Den 13 kommo han och Reuterswärd till Paris kl. V2 6 e.m. F. skriver (D, 1, s. 164; Sm, M, s. 241 f.), att han på kvällen gick in »par mon chemin ordinaire» — han hade således en särskild väg in i Tuilerierna — och var »rädd för nationalgardisterna». Enligt Söderhjelms omdiskuterade tolkning följa, överstrukna, orden: »reste la» (diskussion hos Vallotton, s. 272, 384; facs.-planscher). Att F. blivit kvar över natten synes obestridligt. Först nästföljande dag kl. 6 e.m. träffade F. konungen — men i brev till Taube, avsett att föreläggas Gustav III (skrivet efter återkomsten, Bryssel d. 26 febr.) anger F., tydligen avsiktligt vilseledande, att han första kvällen råkat båda majestäterna! Om samtalet med Ludvig XVI på e.m. den 14 säger dagboken: »Han vill absolut ej resa, och han kan det ej heller på grund av den stränga bevakningen, men i grunden är det nog av samvetsskäl, ty han är en hedersman». Ludvig sade F., att man utrikes helt skulle lämna honom ur räkningen (D, 1, s. 164 f.; Sm, M, s. 242). Drottningen diskuterade bl.a. förhållandet till feuillanterna (jfr även Sm, Marie Antoinettes stora hemlighet, s. 235, och ovan s. 719). Vid ½ 10-tiden på kvällen lämnade F. slottet. Natten till den 22 reste F., som bott i Craufurds hus. Den 23 blev på vägen bråk om passen, men han och Reuterswärd klarade sig (D, 1, s. 170 f.) och kommo tidigt på morgonen den 24 till Bryssel. Det var sista gången F. sett Marie-Antoinette.

Våren 1792 mördades Gustav III. Till konungens dödsdag, den 29 mars, lät hertigen-regenten datera ett (förut icke observerat) kreditiv för F. som ministre plénipotentiaire hos Ludvig XVI; det åtföljdes av handbrev från dels hertigen, dels den unge Gustav IV Adolf till såväl konungen som Marie-Antoinette med underrättelse om Gustav III: s död, liksom handskrivelser i samma ämne till kejsar Frans II (som efterträtt Leopold) och konungen av Preussen. Allt ligger kvar bland F: s papper på Lövstad och kom alltså aldrig till användning. F. begärde 13 juni 1792 genom Taube närmare instruktioner. Hertigen-regentens svarsbrev 26 juni (Km, 2, s. 310 f.) visar, att avsikten var, att kreditivet skulle begagnas, därest franska kungaparet fått full frihet.

I april 1792 förklarade Frankrike krig mot Österrike och Preussen. Hertigens av Braunschweig okloka manifest 25 juli s. å. var inspirerat av F. enligt den senares egen uppgift (Km, 2, s. 338; Tegnér, Armfelt, 2, s. 75). Manifestet blev en av orsakerna till upploppet i Paris 10 aug., kungafamiljens fängslande och insättande i Tempeltornet, septembermorden på rojalister och republikens införande.

För svenska förmyndarregeringens skiftande hållning till F. redogör Nylund (särskilt s. 62—67, 69, 107), men beriktigas i flera punkter av Sten Carlsson (1954). Situationen hösten 1792 var den, att F. ej längre fick öppet samarbeta med de allierade för franska kungaparets räkning. Ett F:s brev till Taube 1 nov. (Nylund, s. 63) visar hans dilemma. F. vågade ej söka påverka hertigen, sände blott rapporter om läget. Samtidigt närmade han sig den unge Gustav IV Adolf och stod genom Taube i ständig, hemlig förbindelse med denne. Fransmännens krigssegrar i slutet av 1792 orsakade, att F. för en tid fick lämna Bryssel. Processen mot Ludvig XVI ledde till hans avrättning 21 jan. 1793. Konungens giljotinering innebar att F: s beskickning var slut, och genom brev från rikskanslern Fr. Sparre 5 april 1793 (koncept, RA) fick han 12.000 livrés i gratifikation och rappellerades.

Strax efteråt ändrades situationen igen. Efter fransmännens motgångar och Dumouriez' omsvängning bedömde F. läget optimistiskt och överskattade monarkiens utsikter, bl.a. i brev 5 april till hertigen själv (Km, 2, s. 412; Nylund, s. 64 f.; beriktiganden hos Carlsson, 1954, s. 31 f.). I brev d. 16 april (Km, 2, s. 412 ff.), som visar demonstrativ glädje, utnämnde hertigen-regenten F. till ambassadör hos Ludvig XVII; kreditiv skulle översändas och statskontoret utanordna 6.000 rdr. Rikskanslern Sparre lät uppsätta kreditivet. Dumouriez' anfall misslyckades dock och F: s segerrapporter dementerades (Nylund, s. 65; Carlsson, 1954, s. 32). Kreditivet makulerades och Sparre återkallade 26 april genom kurir förut sända förhållningsorder. Kontraordern upprepades av hertigen den 28 maj. Men två dagar senare, den 30, skrev hertigen (Carlsson, 1954, s. 32) ett nytt brev (Km, 2, s. 422). Hertigen hade, heter det, blott avsett, att F. ej skulle göra bruk av ambassadörsfullmakten, förrän Ludvig XVII befann sig i full besittning av sina rättigheter. Däremot finge F. arbeta för franska monarkiens restauration, blott ej Sveriges neutralitet komprometterades. Det ser ut, som om F. hela tiden fram till 1797 fick behålla ambassadörslönen (D, 3, s. 118).

Det i grunden alltid kyliga förhållandet mellan hertigen och Reuterholm å ena sidan, F. å den andra, blev än sämre, då den senare i viss mån komprometterades genom beslagtagandet av Armfeltska papperen (jfr Tegnér, 2, s. 283). F. fick nu t.o.m. söka Reuterholms skydd mot hertigens vrede (Nylund, s. 107). När F. hemkommit till Sverige 1794 och gick på försoningsaudiens till hertigen 11 nov. var mottagandet minst sagt kallt (D, 2, s. 217; jfr s. 219).

Under året 1793 hade i Frankrike skräckväldet vidtagit. Drottningen överflyttades till Conciergeriet, skildes från sina barn och den skändliga processen mot henne vidtog. Den 16 okt. 1793 giljotinerades Marie-Antoinette.

Axel F. fick underrättelsen om drottningens död först den 20 okt. (1793) och gjorde karakteristiska anteckningar i dagboken (D, 1, s. 415; Sm, M, s. 310): »Jag tänkte på henne oavbrutet, på alla de ohyggliga enskildheterna av hennes lidanden, på hennes barn..., på att hon kanske har tvivlat på mig, min tillgivenhet och mitt intresse. Denna tanke gjorde mig utom mig. Därefter tänkte jag på allt jag förlorade på så många olika sätt: känsla, intresse, existens, allt var koncentrerat i henne och allt är förlorat. Jag tänkte slutligen på allt och ingenting. Jag kände t.o.m. i vissa ögonblick avsky för Eleonore, hennes känsla för mig var ej densamma: denna finkänslighet, denna omtanke, denna ömhet — för resten föreföll det även som skulle hennes [E: s] känsla för mig ha blivit mindre. Jag kände mig mycket olycklig, och det föreföll mig, som hade allt varit slut... Ingenting var så tungt som att skriva mina brev till Sverige på kvällen.»

F: s politiska ställning var helt förändrad. I Europas ögon var han nu blott en svensk privatman, en död drottnings f.d. älskare. Först smärtsamma erfarenheter lärde honom själv detta. När därtill F: s fader dött i april 1794, var tiden kommen för emigranten F. att försöka åter bli svensk i hemlandet.

Efter fadern ärvde F. bl.a. de stora fideikommissen Ljung och Steninge samt Fersenska palatset i Stockholm. Lövstad gick till systern Sophie. Den 19 okt. 1794 (D, 2, s. 191) återkom F. till Sverige, en desillusionerad man, som mest fortfor att leva genom resignation. Hemma fann han allting smått. Han fick själv höra, att han kallades »främlingen» (D, 4, s. 118). Hertigen-regentens och Reuterholms Stockholm tilltalade honom inte. Det var blott modern, Sophie och Taube samt godsen med de underhavande där, som gåvo honom någon hemkänsla. Det framgår av dagboken för hösten 1794 tydligt, att F. tidigare haft ett förhållande till hertiginnan Charlotte och att hon nu och senare (vid dylika tillfällen i D kallad »la petite») ivrigt sökte återknyta förbindelsen men att F. icke var villig härtill (D, 2, s. 207, 212, 223 f., 265, 275, 286, 318 f., 338 ff., och 3, s. 380 f., 388). Redan i juli 1795 for F. ut igen till Tyskland — han var ännu ej färdig med Eleonore och slog sig ned i Frankfurt. Hans räkenskaper vittna om ständig hjälp till emigranter (D, 2, s. 356). Madame (Marie-Thérése), Marie-Antoinettes dotter, utväxlades till Wien. F. önskade nu erhålla ersättning för sina utgifter för franska kungaparets flykt 1791 (jfr D, 2, s. 469). På flyktdagens afton den 20 juni nämnda år hade F. erhållit en av Marie-Antoinette skriven, av henne och Ludvig XVI underskriven biljett med en (obevittnad) donation till F. å 1.500.000 livrés att utgå av de penningmedel och juveler, som de hade deponerat hos ambassadören Mercy i Bryssel (Karmin). F. hade först efter drottningens död krävt Mercy i febr. 1794 (Karmin, s. 122), men pengarna och smyckena hade gått vidare till Wien. F. sökte då i aug. och åter i sept. s. å. genom brev till österrikiske statskanslern v. Thugut erhålla nämnda summa, men utan resultat. Nu reste F. i slutet av jan. 1796 till Wien (D, 2, s. 458) och blev kvar till i juni. Efter flera misslyckade hänvändelser sökte F. genom biskop de la Fare, förmyndarombud för Madame, att utfå 600.000 livrés för egen räkning och 240.000 till fru Stegelman och baronessan v. Korff (Bel-lissent). Karakteristiskt för F. är, att han framhöll, att det viktigaste var betalningen till fru v. Korff och hennes mor, vilka nu levde i misär. Madame Royale hölls strängt isolerad, det var nätt och jämnt F. fick se henne; återbetalning till F. ville ingen vara med om. Däremot lyckades han erhålla åtminstone någon ersättning (1.000 duka-ter) till madame de Korff (D, 2, s. 443, 527). Vad angår frågan om äktenskap med Eleonore vacklade både F. och hon fram och tillbaka. Först nyåret 1799 upplöstes förbindelsen på rent operettmässigt sätt. Ryssen Simolin skulle posta två Eleonores brev, ett till vardera älskaren (Craufurd och F.), men förväxlade dem, så att Craufurd fick brevet till F. I denna situation valde Eleonore att stanna hos Craufurd (D, 3, s. 299—305), som senare (1802) gifte sig med henne.

Den 1 nov. 1796 hade Gustav IV Adolf själv övertagit regeringen, och F: s ställning blev en annan än förut. F. kvarblev i Frankfurt under första halvåret 1797 men var medveten om, att han borde återvända hem för att inträda i något ämbete (D, 3, s. 57, 65 f., 99, 106) — även rikskanslersposten hägrade. Helst önskade F. dock (vid denna tid ännu för Eleonores skull) en ministerpost utomlands. Emellertid ankom 18 juli 1797 (D, 3, s. 93), för F. alldeles oväntat, ett brev med konungens utnämning av F. till »commissaire plénipotentiaire» (instr. 7 juli) vid den blivande kongress, som kom att hållas i Rastatt i Baden. Beslut hade nämligen fattats, att Tysklands angelägenheter skulle ordnas genom en fransk-tysk kongress. Med F: s tillfredsställelse över, att konungen ihågkom honom, blandades oro. Konungen hade icke fått inbjudan att sända någon minister till kongressen (men ville representeras som hertig av Pommern och eftersom Sverige var garant av westfaliska freden). Vidare ansåg F. sig själv icke kunnig i rättsfrågor — han riskerade därför att spela en obetydlig roll. Slutligen skulle han bli tvungen förhandla med franska republikens män, vilket vore obehagligt (D, 3, s. 94). F. ville likväl ogärna säga nej till konungens första förtroendeuppdrag utan antog det.

Rörande Rastattkongressen föreligger en stor litteratur med inlägg av J. W. Nilsson, R. Nordin, Alma Söderhjelm, Sven G. Svenson, Seved Johnson, Sten Carlsson och Arne Stade. Av diskussionen kan här blott beröras det, som närmast rör F. Tesen hos Svenson att utnämningen av just F. är ett säkert tecken på, att konungen direkt ville motarbeta Frankrikes intressen, torde inte kunna upprätthållas. Stade har påpekat (s. 355, not 6; se även Nilsson, s. 22, not 2), att erbjudandet till F. var alternativt: ville inte han, skulle K. Bildt utses och därom underrättades Bildt samtidigt. Men konungen insåg tydligen inte det för republiken utmanande i just F: s namn. F. begick nu ett svårt missgrepp. Rykten om, att Ryssland skulle sända en ambassadör, föranledde F. att i september begära ambassadörs rang, vilket beviljades 6 okt. (orig.-fullmakt i Stavsundssaml.; jfr Nilsson, s. 23 f.; Svenson, s. 120; Carlsson, 1954, s. 56). När F. i november 1797 kom till Rastalt, befanns det, att Ryssland ej var representerat och att F. var den ende ambassadören vid kongressen, vilket gjorde hans ställning fatal.

Frankrikes ombud var främst den segerrike generalen Napoleon Bonaparte. F. lät 26 nov. 1797 sin legationssekreterare Schoerbing frambära en hälsning till Bonaparte. Den 28 på aftonen åkte F. själv, åtföljd av bl.a. Bildt, som nu var hans biträdande minister, dit. Mötet mellan representanterna för en gammal och en ny värld blev icke lyckat (Nilsson, s. 28 f.; Nordin; Sm i D, 3, s. 132 f., och F. själv, s. 147 ff.; Svenson, s. 127; Carlsson, 1954, s. 57; Schoerbings berättelse — i manuskr.-saml., vol. 219, RA — är sen och har memoarkaraktär samt påvisbara fel). Mötet är av F. skildrat dels i dagboken, dels i rapport 29 nov. till K. M:t (Germanica, A 1). Bonaparte hade redan förut undvikit att kalla F. ambassadör och tilltalade nu F. med »monsieur». Bonaparte klandrade uttryckligen, att Sverige ej hade beskickning i Paris, och tillade (D, 3, s. 148), att republiken inte tålde, »att man brister i respekt för den och sänder till den personer, som äro misshagliga på grund av den roll de spelat i politiken». Republiken höll på sin värdighet, hette det, och »kommer ej att tåla, att man sänder till densamma personer, som kanske stå på emigrantlistorna och som direkt deltagit i politiken». F. svarade, att konungen säkert ville bibehålla det goda samförståndet mellan båda nationerna, reste sig och gick. »Buonaparte» följde honom till vestibulens dörr, adjutanterna till översta trappavsatsen. »Det krävdes kallblodighet», skriver F. i dagboken, »för att ej svara honom mycket torrt och skarpt, men under nuvarande förhållanden föreföll det mig försiktigt att ej säga någonting».

Bonaparte lät i Moniteuren för 18 frimaire år VI (8 dec. 1797) införa en hånfullt formulerad redogörelse för vad som skett (D, 3, s. 132 f.). Slutfrasen löd, att »F. drog sig tillbaka tämligen konfys» och att »man är frestad att skratta åt den släta figur, som en av det gamla hovets heroer måtte ha gjort ansikte mot ansikte med republikens hjälte»! Redan förut hade Gustav IV Adolf ersatt Fr. Sparre som chef för utrikesärenden inte med F. — såsom Taube meddelat denne, att det varit påtänkt (D, 3, s. 106) — utan med Fr. Ehrenheim (SBL, 12, s. 267 ff.). Försiktigt klok som F. kunde vara, vågade han nu i Rastatt icke yrka på att legitimeras som ambassadör. Han blev isolerad där, något som han var ovan vid. Under tiden svängde konungens politik — Sverige måste närma sig Frankrike. Den 24 (ej 23) jan. 1798 lät konungen ambassadörstiteln falla genom nya kreditiv för F. som minister, dels för konungen av Sverige, dels för denne som hertig av Pommern (orig. i Stavsundssaml.). I febr. underrättade Ehrenheim, att det vore lämpligast att F. lämnade Rastatt (Svenson, s. 128), ehuru han fortsatte att rapportera rörande kongressen till 1799. F. reste 29 mars 1798 (D, 3, s. 201). Misslyckandet var uppenbart, men personligen hade F. uppträtt oklanderligt.

Förevändningen för F: s avresa var, att han som ambassadör i det närbelägna Karlsruhe skulle utväxla giftermålskontrakten mellan Gustav IV Adolf och drottning Fredrika. F. vistades där mars 1798— mars 1799, förtroligt särskilt med markgrevinnan, drottningens moder. Här som flerstädes innehåller hans dagbok många intressanta bidrag till dåvarande svenska kungaparets historia (D, 3, kap. 3). Även för kunskapen om allmäneuropeisk politik är dagboken fortfarande värdefull. Sommaren 1799 voro Axel F., Sophie och Taube i Karlsbad; den senare var svårt sjuk och dog den 15 augusti. Förlusten förde de båda syskonen än närmare varandra. Taube testamenterade, sedan vissa penninglegat utgått till hans släktingar, sin kvarlåtenskap till Axel F., och på Lövstad finnas alltjämt en rad av hans saker, bl.a. vackra målningar och stora antikvariska praktverk.

Hösten 1799 upplevde societeten i småstaden Stockholm en sensation: den 44-årige greve Axel F. var hemkommen. Han blev en av rikets herrar (excellens) i nov. s. å., serafimerriddare 1800. Som militär steg han till generallöjtnant 1802, till general först 1809. Han erhöll 1799 och 1801 även två ämbeten, men inte vad han önskat sig.

Den 28 nov. 1799 kallade kungen F. till sig. Denne trodde att det rörde utrikesangelägenheterna. Det var emellertid fråga om »Uppsala akademi, med vilken han var mycket missnöjd» (D, 4, s. 36). Dagen förut hade kungen, som var kansler, vid professorsutnämning förbigått Benjamin Höijer, vars frisinne han ogillade (Liljekrantz, s. 236). Därtill hade ett studentupptåg 9 nov. vid kronprinsens födelse retat kungen (ib., s. 37; Svenson, 1950, s. 93 f.). Han ville nu nedlägga kansleriatet för Uppsala och överlåta det på F. Denne blev (D, 4, s. 36 f.) mycket litet trakterad, och sade motvilligt ja. Han skriver i dagboken, att »jag har ingen aning om denna akademi och dess skötsel» (D, 4, s. 37). För vetenskap och böcker var F. minst av allt intresserad. Utnämningens motivering var politisk: F. skulle som antijakobin övervaka universitetet (jfr bl.a. Svenson, 1952, s. 335). Med kungen reste F. den 5 dec. 1799 till Uppsala. Den 6 mottogs konsistoriet kl. 11, och kungen avsade sig kansleriatet samt lät tillsäga rektor, att F. borde väljas. Redan kl. 12 återkommo professorerna: F. hade valts med acklamation. Då han skulle skriva sitt svarstal, antecknade han, att »det var svårt för mig att skriva på svenska» (D, 4, s. 41). Man besåg sedan universitetsinstitutioner och staden ända till den 9. Obetalbart är F: s omdöme om Uppsala universitetsbibliotek: »litet och ordnat utan smak, där finns inte många rara böcker» (D, 4, s. 42)! När Uppsala stad givit bal på rådhuset, skriver F.: »Salen var hemsk» och »fruntimmernas utseenden rent otroliga» (ib., s. 43)!

F: s verksamhet som universitetskansler är icke systematiskt undersökt. Att universitetet 1806 beslöt slå medalj över honom (utförd först 1835) står i samband med, att under hans tid invigdes dess naturhistoriska museum. Genom förmedling av F. hade dit kommit resterna av drottning Lovisa Ulrikas mineralie- och naturaliesamling (Löwegren, s. 310). Ett ytligt studium av kanslerns koncept (RA) ger inte mycket föreställning om annat än att F. var omsorgsfull och i mindre frågor välvilligt inställd. När N. von Rosenstein 1800 förordade ny utgifts- och lönestat för Uppsala, fann kanslern den bra (D, 4, s. 59 f.), och i parentationen vid hans död framhävs särskilt hans förtjänst om den nya lönestatens antagande. Men så snart det var fråga om tankefrihet — universitetens livsluft — eller andra problem, som smakade av politik, var F. kungens lydiga redskap. Det gäller här särskilt B. Höijer och G. A. Silverstolpe. Vad angår firandet av Höijer, när han lämnade Uppsala, sade F. sig i ett kanslersbrev 15 maj 1800 visserligen önska (Svenson, s. 96) att »för denna gången överse med vad som hänt och att skona den obetänksamma ungdomen», men inspectores anmodades att varna studenterna. Trots rekommendation av G. af Wetterstedt ratade F. Höijer, när denne 1806 åter sökte professur (ib., s. 315 f.). Då Höijer 1807 på våren anhöll hos F. att få föreläsa offentligt över sköna konsternas filosofi och historia, blev visserligen icke denna ansökan avslagen (såsom anges i Sv. män etc, 3, s. 611), men F. följde (koncept, maj 1807, RA) fakultetens uttalande, att Höijer finge föreläsa dock utan rätt till examination eller pekuniär ersättning (Liljekrantz, s. 319 f.), varigenom saken i praktiken förföll. Än mer känd är utgången av den Silverstolpeska s.k. musikprocessen 1800 (K. F. Werner; Schöldström; Nyberg, s. 176 f.). Silverstolpe miste, liksom M. Wallenberg, sin docentur och den förre förvisades helt från universitetet (Werner; Svenson, 1950, s. 99). Dagboken (4, s. 147: 23 sept. 1800) säger emellertid, att F. sökte avfatta bekräftelsen av konsistoriets dom »på sådant sätt, att den får minsta hugg på sig för att vara småaktig och löjlig, men jag är alldeles övertygad om, att jag ej undgår det». Det väckte ej heller mycket anklang i Uppsala, då F. med bister kritik uttalade sin misstro till professorernas sätt att sköta examination (Nyberg, s. 150, 178 f.). Men när F. varit utrikes och återkom, skrev S. ödmann (Skr. o. brev, 2, s. 230) 11 jan. 1803: »greve F. väntas dagel. hem. En allmän önskan är, att han återtager kansleriatet.»

Ett vida högre ämbete hade under årens lopp varit på tal för F., nämligen ledningen av utrikesärendena. När frågan åter aktualiserades 1801, gick det så långt, att kungen 23 jan. lovade F. kanslipresidentposten (D, 4, s. 190 f.). Så mycket större blev F: s besvikelse, när kungen 18 maj 1801 tillkallade honom och sade (D, 4, s. 224), att de nödvändiga förbindelserna med republiken Frankrike hindrade honom att nämna F. till kanslipresident (Ehrenheim blev nu ordinarie sådan). Tiden hade gått F. förbi. Däremot erbjöds han att bli riksmarskalk. F. hade föredragit att få ingenting framför »en så obetydlig post» (D, 4, s. 225). Med vanlig lojalitet accepterade han dock och tillträdde 20 juli s. å. (D, 4, s. 247 f.) det uppdrag, som skulle leda till hans tragiska död. Först for han dock med systern Sophie till Italien på över ett år (resa sept. 1801—jan. 1803). På hemvägen besökte F. i Hamburg baronessan von Korff. Han utbetalade alltjämt till henne skuldränta för hennes familjs stora lån 1791 till franska kungaparet (jfr ovan s. 717, 724).

I oktober 1804 uppvaktade F. i Kalmar Ludvig XVIII och hertigen av Angoulême (D, 4, s. 414 ff.). Flera gånger satt Axel F. i tillförordnade regeringar, då kungen var borta — så 1801, juli 1803 — febr. 1805, juni—nov. 1808. Rojalist av natur och vana hade F. alltid varit lojal mot Gustav IV Adolf. F. hade t.o.m., när han hemkom 1794, tänkt sig kungen som ledare av en antirevolutionär europeisk liga (Sm, Kärlek och politik, s. 121 f.; Sm i D, 4, s. 8 f.; Svenson, 1952, s. 332; Dixelius, s. 263). Därav blev ingenting, och småningom framträder en klart kritisk syn på kungen, tydlig i dagbokens tryckta fjärde del (jfr N. Ahnlund i HT 1936, s. 423). Till fullt utbrott kom denna kritik, då 1805—06 krigsfrågan aktualiserades och Gustav IV Adolfs pommerska krig utbröt. För den allmänpolitiska situationen hänvisas till S. Carlsson (1944 och 1954). Det gällde krig mot Frankrike, där Bonaparte nu såsom Napoleon satt på kejsartronen; stöd hade Sverige från Ryssland och England, viss motsättning till Preussen. F. var med i Pommern för att bistå kungen i ministeriella ärenden. När 1810, efter mordet på F., hans papper voro beslagtagna, funno G. Poppius och W. af Klinteberg F: s koncept till hans brev till kungen 1805—06 så märkliga, att de tryckte en rad dylika i Bihang till Wallmarks Journalen för litteratur och theater 1810 (nris 2, 3, 4 för 6 sept.; nris 5, 6, 7 för 29 sept. s. å.; påpekat av Carlsson, 1944, s. 71). Redan samma dag det första numret utkom, den 6 sept. 1810, skrev Leopold till Rosenstein (Gustavianska brev, s. 128 f.) om F.: »Knappast lärer man hava trott honom varken om sådan styl eller sådana tänkesätt». Breven gåvo i oklanderlig, elegant form en djupt bekymrad, skarp kritik av kungens oförsiktiga utrikes-och krigspolitik (jfr även Carlsson, 1944, s. 71). När F. föll i onåd i slutet av maj 1806, var han enbart lycklig få ge sig i väg (D, 4, s. 496 f.). Enligt H. G. (Trolle) Wachtmeisters dagbok (Carlssons ed., s. 60) har kungen 1807—08 yttrat sig skarpt om grevinnan Piper och Axel F. Referatet hos Wachtmeister får dock på grund av hans allmänt kritiska inställning tas med försiktighet.

Vintern 1807 hade F. en sista förälskelse. Det var hovfröken Emelie De Geer (Sm i D, 4, s. 537 ff.), som flera år efter hans död blev gift med hans systerson Carl Piper. F: s hem var på vintrarna Fersenska palatset i Stockholm, medan han på somrarna ofta var på Lövstad. På båda platserna var det systern Sophie, som förestod hans hus.

I aug.—sept. 1807 fick Gustav IV Adolf utrymma Pommern, i febr. 1808 kom det ryska infallet i Finland. F: s dagbok slutar emellertid plötsligt redan den 31 mars s. å. När upproret utbröt 1809, förhöll sig F. helt passiv. Då kungen den 12 mars på e.m. for in till Stockholm från Haga, lämnades F. kvar där hos drottning Fredrika (Carlsson, 1944, s. 324 f.). Det var därför han som revolutionsdagen den 13, sedan bud kommit om vad som skett, fick till drottningen framföra den för henne sorgliga nyheten (H. E. Charlottas dagb., 8, s. 327). Då hertigen som regent samma dag organiserade sin nya konselj, insattes även Axel F. där (Carlsson, s. 361; Axel F. avses, men reg. har felaktigt denna hänvisn. på Fabian F.; jfr H. E. Charlotta, 8, s. 325). Hedvig Elisabeth Charlotta (8, s. 356) anger, att F., »gustavian» som han var, i april skulle varit böjd för att låta den unge prins Gustav bli kung, men funnit betänkligheterna mot en förmyndarregering vara för starka. Under juni anger drottningen (8, s. 399), att det argument F. slutligen givit vika för skulle ha varit, att därest prins Gustav blivit tronföljare, skulle hans liv bli hotat.

Vid tillsättningen av Karl XIII: s statsråd 9 juni 1809 uteslöts F., enligt drottningen (8, s. 399) såsom »en alltför utpräglad rojalist» — d.v.s. som gustavian. Formellt togs till förevändning, att F. hade högre rang än den nye utrikesstatsministern L. von Engeström, men enligt nya regeringsformen ej kunde ta försteget framför denne; detta var dock ett svepskäl (ibid.). Redan i slutet av mars, då konseljen ännu fanns, sköt man i tronföljdsfrågan F. åt sidan (Carlsson, 1944, s. 385), men ännu 8 april satt han med i en viktig konselj (ib., s. 388).

Emellertid valdes till tronföljare prins Christian August, i Sverige kallad Karl August. Denne ankom till Göteborg 9 jan. 1810 (Schück, Sv. bilder, s. 228). Den motsättning, som redan då genom Fabian F: s (se F. 10, nedan s. 757) uppträdande uppstod mellan denne och den nye, mera borgerligt inställde kronprinsen, utsträcktes tydligen sedan till att gälla Karl Augusts förhållande till hela familjen F., ehuru man vet föga därom. Axel F. mötte kronprinsen 19 jan. på Drottningholm (H. E. Charl., 8, s. 491). Från flera håll är bestyrkt, att kronprinsen aldrig gästade F: s hus (Trolle Wachtmeister, Anteckn., 1, s. 247; jfr nedan under F. 9, s. 752 f.). Vad som sägs om direkta motsättningar mellan kronprinsen och Axel F. är endast obestyrkta rykten (C. Wåhlin i Hist. handl., 25: 2, s. 86, jfr drottningen i dägb., 8, s. 496; Skjöldebrand, 4, s. 97). Allt visar likväl, att någon vänskap icke har förbundit kronprinsen med denna krets. Då därtill skvallret direkt omtalade motsättningar, uppkom den för F. farliga situation, som beredde marken för en vidsträckt övertygelse, att han skulle kunnat gilla eller t.o.m. ta del i kronprinsens undanröjande. Allt vad man numera verkligen vet motsäger emellertid antagandet, att F. kunde gjort sig skyldig till något dylikt. Bäst har saken uttryckts av Olle Holmberg (Dag. Nyh. 16 mars 1952): »F. hörde inte till dem som förgiftade kronprinsar. Det stred mot hans världsåskådning».

Av Axel F. ha givits många karakteristiker. Än är han den oförvitligt ädle riddaren, än urtypen för en inskränkt och högfärdig aristokrat. Verkligheten kan aldrig uttömmas med dylika formler.

Om F: s tilldragande utseende äro alla ense; härom har man även konstnärernas talrika vittnesbörd i porträtten. Uppsala universitets minnestalare 1811, L. G. Rabenius, skildrar ingående kanslerns yttre i tungt magnifika latinska fraser. Naturen hade, heter det, givit F. utsökta förmåner: en lång, ståtlig gestalt, värdighet, allvarligt och ädelt uppträdande, rörelserna eleganta och behagliga, öppet ansikte men präglat av melankoli (tristitia). Sist talar Rabenius om 'ögonens otroliga strålglans' (incredibile jubar).

Enighet råder också om en annan sak, högdragenheten, där även beundrarna ge bidrag. Det har påpekats, att det var ett familjedrag (ovan, s. 711). T.o.m. B. v. Beskow medger saken: audienssökande fingo vänta timtals i hans förmak, han förde själv sin syster grevinnan Piper såsom värdinna till bordet, o.s.v. Då F. varit på middag hos en mycket förnämlig, kultiverad och kulturellt intresserad storköpman (C. C. Arfwedson) vid Skeppsbron, har F. i dagboken ett nedlåtande omdöme om, att värdfolket visat »den riktiga måtta, som anstår dem» (D, 4, s. 45)! Själv gjorde sig F. inga illusioner om borgerskapets känslor för honom (D, 4, s. 22; Waller s. 601). Också i universitetskretsarna fanns mycket missnöje (jfr Waller, s. 597). Av de kungliga stod F. närmast Gustav III, Hedvig Elisabeth Charlotta och drottning Fredrika, ehuru vänskapen med den förstnämnde ej uteslöt motsättningar. Förhållandet till hertig Karl, sedan Karl XIII var ofta spänt, småningom blev det också kyligt mellan Gustav IV Adolf och F., förhållandevis kallt var det till kronprinsen Karl August. I fråga om adeln bildade den högsta aristokratien, dit F. hörde, en societet vitt skild från »fattigadel». Hur föga omtyckt F. var även hos den senare, visa F. A. Rosenmiillers (identif. i PHT 1948, s. 62) ord 1801 i brev till J. af Nordin (Ur sv. hovets o. aristokratiens lif, 3, s. 277): F. har börjat som riksmarskalk »med en ton av höghet och tillförsikt, som avskräcker alla, emedan man i greve Oxenstiernas tid var van vid mycken godhet och affabilité». Impopulariteten, som F. delade med systern Sophie, var således icke helt utan orsak.

Bakom denna höghetsfasad låg likväl ingen personlig elakhet, tvärtom. Såväl dagböckerna och breven som omdömen om F. visa, att — såsom t.ex. Skjöldebrand (4, s. 102) skriver — »han förfördelade ingen» och man kan »ej framvisa en enda elak gärning i hela hans levnad» (jfr även L. v. Hausswolff i För hundra år sen, 1, s. 219). Hans stränghet som kansler i flera fall är nämligen uttryck för ett av regenten anbefallt system, som F. ansåg sig böra lojalt följa, men icke någon lust att skada — detta framgår både i fallen Höijer och Silverstolpe (ovan, s. 727). Av sina få verkliga vänner var F. högt skattad, såsom allt visar. De underhavande på Ljung tyckte om honom; på Steninge var han ej lika populär (Waller, s. 597 f.).

Intellektuell var Axel F. icke, läste tydligen ogärna böcker. Men han var ingalunda obegåvad. Allt vad denne skribent med sin otroliga flit satt på papper, främst i dagböcker och brev, präglas av klarhet, ordning, reda, snabb uppfattning och en alltmer vidgad erfarenhet, vunnen under det mångfaldiga umgänget med mänskor av vitt skilda folkslag — erfarenheten av Nordamerika var därtill en för en dåtida europé sällsynt tillgång. Rabenius talar om hans starka minne. Smak för vetenskap och litteratur hade F. inte men väl en utpräglad sådan för musik (han spelade själv) och teater, liksom han tydligen hade fint konstsinne. Uttryck för religiositet möta aldrig hos honom.

F: s politiska omdöme växlade starkt. Under revolutionstiden var han en viktig och nyttig diplomatisk rapportör och förbindelseman, det senare även från allmäneuropeisk synpunkt, men gjorde samtidigt påtagliga missgrepp vid bedömandet av läget. I Rastatt lyckades han visserligen inte men uppträdde med oklanderlig återhållsamhet. Mest moget verkar hans politiska omdöme i hans råd-givarskap till Gustav IV Adolf 1805—06. Över huvud äro mod och självbehärskning dominerande egenskaper hos Axel F., liksom lojalitet och trofasthet, allt delta demonstrerat ej blott i förhållandet till franska kungaparet utan också i Sverige, sist under dödsdagen. F. var ovanligt självständig och rakryggad samt ingalunda alltför imponerad av furstliga personer — han hade ju råkat sådana hela sitt liv. Personligen hade F. den i viss mån indolenta vanemänskans svaghet.

Det finns några direkta samtida karakteristiker av honom. Bekant är sålunda hertig de Lévis' omdöme (anf. hos Sm, 1930, s. 65 f.). Denne säger bl.a., att F. hade regelbundet men inte uttrycksfullt ansikte, och fortsätter: »Hans konversation var föga livlig och visade mera omdöme än kvickhet. Han var försiktig med herrar och reserverad med damer, allvarlig utan att vara sorgsen. Hans ansikte och sätt passade förträffligt för en romanhjälte, men inte för hjälten i en fransk roman; därtill hade han för litet briljans och lätthet.» H. G. Trolle Wachtmeister (g. m. hans systerdotter), alltid syrlig som bedömare, säger (Ant, 1, s. 247), att F. »genom sin teatraliska höghet och den otillgänglighet, varmed han skylde sin inre tomhet, avlägsnade ifrån sig både höga och låga». Hans och systerns hus var, frånsett några representationsbjudningar, medelpunkten blott för »några högst betydelselösa gamla vardagsgäster» och för anhöriga. Sällskapet var »en högst tråkig samling, omkring ett patience-bord, utmärkt lika mycket av den där rådande komplettaste intresselöshet som av den där rådande stelhet», men »fullkomligen oskuldsfull så väl i politiskt hänseende som i allt annat, vartill tankar och deras användande fordrades». Skarpt yttrar sig också C. G. v. Brinkman — en skönande, som var föga själsbefryndad med F. — i brev till Martina von Schwerin 22 april 1818 (Trolle Ljungby; medd. av prof. Olle Holmberg). Brinkman nämner bl.a., att F. mot honom varit välvillig, men att Brinkman till sin förvåning funnit honom »remarquablement médiocre».

Att F. inte i högre grad var humorist är riktigt. Dagböckerna äro intressanta dokument, men knappast spirituella. I breven är han en god stilist. Ytlig var F. utan tvivel som bedömare av mänskor; det han främst ser till är utseende, klädsel och societetsvana. Nutiden, som sett de personligt, politiskt och kulturhistoriskt ytterst upplysande dagböckerna samt breven, får emellertid inte intryck av något tomt liv. Händelsernas myller och dramatiska tillspetsning ge ofta spänning åt berättelserna om F: s levnadsöde. Hans känsloliv var knappast varmt eller djupt. Uttrycken för hans kärleksupplevelser äro ibland fängslande, ibland odrägliga, såsom i fallet Sullivan. Som människa framstår Axel F. mest sympatisk i den djupa, förkrossade gripenheten efter Marie-Antoinettes död.

Vad alla kunna vara ense om är, att Axel F. d.y. var en olycklig man. Den åldrande F. var en av livet bruten, djupt besviken människa. Livslusten var bortpinad — trötthet, vantrivsel, leda och resignation hade tagit överhand. Som aristokrat har F. därtill en medveten slutenhet; trots det enorma källmaterialet, också av hans egen hand, förblir han i viss mån alltid anonym. F. kom till sist att framstå som själva typen av en grandseigneur från Tanden régime, »riddaren av det förgångna» (Holmberg). Den hemska dödskatastrofen slutligen sätter honom i en ställning såsom över alla gränser förorättad. 

B. H-d.

Mordet på Axel F.

Den 28 maj 1810 inspekterade kronprins Karl August, som länge varit sjuklig, på Kvidinge hed i Skåne exercerande husarer. Ridande i galopp syntes han vackla och föll ur sadeln. Hans livmedikus J. Rossi — som varit läkare hos Gustav IV Adolf, Karl XIII och familjen Fersen — tillkallades, gav honom vård och medicin. Efter en halvtimme avled kronprinsen. Den 30 maj förrättades obduktion av Rossi i närvaro av de från Lund tillkallade läkarna professorerna J. H. Engelhart, J. H. Florman och G. F. Liljewalch. Det uppsattes ett obduktionsprotokoll samt ett utlåtande om dödsorsaken, det senare undertecknat av professorerna och Rossi. Dessa ansågo, att kronprinsen dött av slaganfall (apoplexi) och att fallet från hästen ej orsakat döden. Stor tvekan hade emellertid rått om, huruvida man, innan order kommit från Stockholm, hade rätt att obducera (Söderbaum, 1, s. 355 f.). Såsom skäl till beslutet att företaga obduktion hade därvid framhållits, att enligt författningarna skulle varje död person öppnas, om vilken man hyste misstanke, att han på ett våldsamt sätt var avdagatagen. Detta visar tydligt, att rykten om brottsliga anslag mot kronprinsens liv redan då hade nått Skåne (Söderbaum, s. 360; jfr Amnéus, s. 20).

Till Stockholm kom dödsbudet med kurir den 31 maj. Medlemmar av statsrådet sammanträdde på f.m. hos L. v. Engeström och beslöto, att kemisten professor J. Berzelius och livmedikus M. Pontin genast skulle resa till Kvidinge för att, såsom Engeström säger i sina Minnen, »utröna om kronprinsen dött av förgift». Engeström skrev 1 juni till ministern greve C. v. Stedingk i Petersburg, att »massorna vill inte ta reson och fortsätta att tro, att prinsen förgiftats. De misstänka grevinnan Piper för brottet... Enligt polisens rapporter äro sinnena så uppretade mot greve von Fersen, att man fruktar de värsta följder» (brevcitat på franska i Engeström, 2, s. 152, noten; om allmänheten och ryktena jfr Waller, s. 597 f.).

Den 2 juni ankom till Stockholm Rossis obduktionsprotokoll samt hans och professorernas utlåtande. I protokollet angavs bl.a., att magen »innehöll tvenne matskedblad av en chokoladfärgad vätska, i vilken funnos 3 à 4 små fasta gryn av sandkorns storlek, men som då de på glöd lades, varken togo låga eller gåvo någon lukt» (Amnéus, s. 67). Den 4 juni föredrogs obduktionsprotokollet hos Collegium Medicum, som i utlåtande (ibid., s. 68) framhöll, att det varit önskvärt att flera och noggrannare reaktionsprov på maginnehållet blivit anställda »av en kunnig kemist», men kollegiet ansåg (ibid., s. 69), att vätskan och grynen ej bevisade närvaro av »något skadande ämne» och att dödsfallet förorsakats av »ett hastigt åkommet slag (Apoplexie)». Obduktionsprotokollet och kollegiets utlåtande trycktes i Post-tidningen den 7 juni (nr 64). Enligt K. M: ts brev till justitiekanslern (RA) sistnämnda dag hade de vidtagna åtgärderna icke förmått återställa sinneslugnet. »Misstankan, ehuru möjligen saknande all grund» borde dock föranleda en undersökning, till en början polisförhör med kronprinsens hov, tjänstemän och betjäning. Karl XIII skrev till v. Engeström: »Min förskräckelse över den olyckliga händelsen har ännu ej hunnit lägga sig, då fruktan för det straff, som de brottslige måste undergå, förorsakar mig ny oro och plåga. Jag önskar därföre, att man ej sträcker rannsakningen för långt för att upptäcka alla de personer, som varit medbrottsliga i detta förhatliga dåd. Det är möjligt, att många bland dem tillhöra familjer, med vilka jag plägar umgänge, och dessutom vad skola utlänningarne tänka, då de hos oss varsebliva oupphörliga sammansvärjningar, välvningar och mord...» (Schinkel-Bergman, 5, s. 220). Redan nu trodde alltså konungen, att misstankarna mot vissa högt uppsatta familjer voro grundade.

Under tiden hade Berzelius och Pontin ankommit till Kvidinge och funnit, att obduktionen var gjord (Söderbaum, om den medikolegala frågan, s. 338—364). De uttalade i officiell rapport (Amnéus, s. 70—72), att »troligen en svindel föranlett till fallet av hästen; att detta fall på ett eller annat sätt, som den anatomiska undersökningen, fullkomligare än den skett, bort framvisa, förorsakat döden; och att döden skett på samma sätt som vid slag (apoplexie), apoplectico modo» (Amnéus, s. 71). Berzelius och Pontin voro alltså så till vida ense med professorerna, att de icke ansågo förgiftning föreligga, men menade i motsats till dem, att fallet från hästen varit främsta dödsorsaken. I ett enskilt brev (Amnéus, s. 72—80; Söderbaum, s. 342 f.) till preses i Collegium Medicum, förste arkiatern D. v. Schulzenheim, framförde Berzelius bl.a. kritiken, att Rossi ej bort vara obducent, enär han vore att betrakta som jävig, att obduktionsprotokollet ej var tillräckligt noggrant och särskilt att magens och tarmkanalens innehåll icke tillvaratagits (maginnehållet hade nämligen hällts på en flaska och denna hade förkommit). Berzelius ansåg, att Rossi och professorerna »lämnat misstanken om gift ett så mycket friare lopp, som dissektionen av hjärnor efter förgiftning med de flesta mineraliska och vegetabiliska gifter visar alldeles samma tillstånd i blodkärlen, som den man finner vid apoplexie» (Amnéus, s. 80). Det vore, hette det, nu omöjligt, »att i allmänhetens övertygelse vederlägga det ogrundade ryktet [om prinsens förgiftning] genom några vidare undersökningar på kroppen». Berzelius delade sålunda professorernas och Rossis mening, att ingen förgiftning hade förelegat, men beklagade, att ett för allmänheten övertygande bevismaterial förkommit. Någon annan medicinskt grundad uppfattning än den, att förgiftning icke förelåg, har aldrig uttalats, varken av de vid obduktionen närvarande läkarna, av Berzelius och Pontin, av Collegium Medicum eller av senare läkare och kemister, som undersökt frågan. Redan härigenom är Axel F: s och grevinnan Sophie Pipers oskuld klarlagd.

För de samtida ryktena fingo emellertid Berzelius' (och Pontins) rapport och den förres brev ödesdigra följder. Schulzenheim hemlighöll nämligen ingalunda privatbrevets innehåll, som dessutom missförstods, då ryktena nådde vidare kretsar. Hemkommen fick Berzelius sålunda vid förhör inför överståthållaren höra, att han skulle ha skrivit »grundade» misstankar, men påvisade då, att i brevet stod ogrundade (Söderbaum, s. 348 f.). Vad allmänheten fäste sig vid var därtill klandret mot de vid obduktionen närvarande läkarna, vilket togs till intäkt för misstankarna om förgiftning.

När Berzelius' och Pontins den 8 juni dagtecknade utlåtande (jämte brevet t. Schulzenheim) ankom till Stockholm, uppdrog konungen i brev 12 juni till Engeström (Skrivelser t. utrikes statsministern från kungl. personer, RA) åt denne att äska Collegii Medici svar på nämnda rapport med yttrande tillika av sin mening över alla de därvid förefallna omständigheter »för att uppdaga en händelse så smärtande för mitt hjärta och så angelägen för att betaga all vidare misstanka».

Tidningen Nya Posten införde den 14 juni fabeln »Räfvarne» (Wibling, s. 209, 215—240; om författarskapet s. 222 ff.; faks. av början hos Nerman, s. 33), som ytterligare stegrade upphetsningen. Där utpekas, hur rävarna (grevarna), missnöjda med lejonprinsen (Karl August), söka finna ett sätt att bli kvitt honom. Särskilt utpekas en affekterad, lång markis (Axel F.) och en rävinna (Sophie Piper); den sistnämnda finner medlet att taga lejonprinsen av daga. Härvid bör genast anmärkas, att Karl August veterligen aldrig gästat grevinnan Piper (se ovan, s. 730).

I ett brev till Engeström 15 juni angående sista läkarutredningen framhöll konungen — vilken, såsom visats (ovan s. 722, 731), länge stått i motsatsförhållande till Axel F. — att »saken är allvarsammare än vi förmodat. Denna berättelse synes bestyrka de fasliga rykten, som gått, och en sannolik misstanke, ehuru mycket förblommerad, tyckes giva en ytterligare styrka åt allmänhetens billiga ivran. Är det väl, att i denna stund beivra saken, ... bör man ej snarare gräva ner denna horrör uti en evig glömska? ... med all min benägenhet att ej skylla någon för så gruveliga gärningar bekänner jag, att jag ändock fruktar för sanningen därav och väntar med tålamod de följder, som skola bekröna de förrädares illvilja» (Schinkel-Bergman, 5, s. 369).

Karl XIII: s anförda brev visar emellertid, att han, liksom stora delar av huvudstadens befolkning, antog, att ryktena bestyrkts och avvaktade de följder, som skulle drabba de misstänkta förrädarna. Det var i sådan sinnesstämning kungen planlade likprocessionen genom Stockholm. Enligt cirkulär 3 juni skulle finnas en befälhavande generaladjutant i Stockholm, vilken ålåg att ha befattning med huvudstadens garnison och vad som ägde gemenskap med tjänstgöringen där. Samma dag förordnades därtill generalmajoren och hovmarskalken Isaac Lars Silfversparre (namnet förkortas i texten nedan till Ssp.).

Den 15 juni 1810 (samma dag kungen gav uttryck åt sin uppfattning, att giftmordsryktena voro bestyrkta) fick Ssp. del av ceremo-nielet för liktåget, som skulle äga rum den 20. Den 17 sände han sina »projecterade generalorder» till kungen på Haga; e.m. samma dag återkom ordern justerad och utfärdades den 18. I konselj för krigs-ärenden den 19 juni bestämdes, att till kommandomål skulle räknas order om större paraderingar inom huvudstaden samt »alla mått och steg till huvudstadens lugn och säkerhet». Föredragande skulle vara tjänstgörande generaladjutanten för armén, vilken då var generallöjtnanten och statsrådet Carl Johan Adlercreutz. På kvällen samma dag fick Ssp. muntliga förhållningsorder av kungen ute på Haga (Ssp: s rapport 3 juli 1810). På morgonen den 20 juni (årsdagen av flykten till Varennes) kom liktåget till Stockholm. Axel F. hade nyligen anlänt till staden. Vid V2 12-tiden anträddes färden genom staden från Hornstull under kanonsalut och klockringning. Ingen av de kungliga eller statsrådets ledamöter deltog i processionen och borgargardet hade vägrats att deltaga. Karl XIII höll samtidigt på Haga konselj med endast finansärenden av mindre vikt (Statsrådsprot. i finansärenden s.d., RA).

I processionen, beledsagad av stark militäreskort, deltog Axel F. officiellt såsom riksmarskalk. Han hade förut blivit varnad. I hans plånbok, som efter mordet inlämnats, låg ett hotelsebrev (tr. i Hedv. Elisab. Charl., Dagb., 8, s. 559 f.): »Till Axel Fersen. Usling. Läss detta Bref och Darra» samt slutande med »Carl August skall hämnas» och i kanten »Dätte Bref är i afskrift i mångas händer». Mod var emellertid en av F: s främsta egenskaper. I processionen satt han i förgylld vagn, dragen av sex vita hästar, ledda av sex livréklädda lakejer. Efter kom likvagnen, körd av A. Ehrengranat (SBL, 12, s. 260) och dragen av åtta svarta hästar. Under färden från Södermalm över Kornhamnstorg in på Stora Nygatan kastades stenar och annat mot F: s vagn, fönstren krossades, han själv blev flera gånger träffad. I ett fönster vid nämnda gata stod professor R. Nyerup från Köpenhamn, hörde rop och skrik och såg, när F: s vagn kom »Karetvinduerne indslagne, og Manden siddende dödbleg» (Nye-rup, s. 26). Mellan huset nuv. St. Nygatan 1 — tillhörigt kammarvaktmästaren Jonas Hultgren hos prinsessan Sophia Albertina (vilkens hovmarskalk Ssp. var) — och det s.k. stora Bergstrahlska huset sprungo sjömansklädda 'finsktalande' personer fram till spannhästarna, fattade dem i tyglarna och vände hästarna på tvären samt lossade draglinorna. F. fanjunkaren G. Bartholin (i uniform), som kände Hultgren och i porten till dennes hus väntat på processionen, öppnade vagnsdörren och bad F. »för Jesu död och pina söka rädda sig», förde honom in i huset en trappa upp, där Hultgren hade krog. Där voro samlade flera personer, bland andra den som gärningsman misstänkte aktören J. Lambert. Krogrummen fylldes snart av inrusande personer; F. började bli okvädad och misshandlad. För följande händelser hänvisas allmänt till Hafströms studie 1950 (nedan förkortat: H), där vittnena oftast namngivas.

På Riddarhustorget paraderade en bataljon av Svea livgarde (chef: majoren frih. N. Djurklou; tf. reg.-chefen majoren frih. C. A. Lovisin var närv.). Ssp., som vid Trångsund upphanns av F: s hingstridare, red med adjutant och 4 hästgardister tillbaka mot St. Nygatan, möttes av leverop, instämde och svängde sin hatt. De närmaste kysste hans händer. Sittande till häst tog han flera i hand, bl.a. den sedan som misstänkt gärningsman häktade f. underofficeren från Finland O. J. Tandefelt (om denne Nerman, s. 297 ff.), som sade: »Han skall knäckas». Ssp. svarade bl.a.: »Mina vänner, jag har ett hjärta så väl som ni, vi tänka alla lika», samt »jag vågar mitt liv för eder mina vänner, ni må väl icke göra mig olycklig» (H, s. 188). Bartholin kom ned och begärde, att Ssp. skulle komma upp, då hopen var i raseri. Då en utanför huset posterad hästgardist utdelade ett sabelslag, tillsades han av Ssp. »att icke bruka våld, utan lämpa sig efter folkets vilja»; flera personer trängde nu in i huset.

När Ssp. hunnit upp till krogrummen vände han sig till aktören Lambert och frågade vad folkets avsikt vore, varvid han fick till svar, att folket ivrigt yrkat på, att F. skulle arresteras. Ssp. svarade då: »Den som är brottslig skall bliva lagligen dömd, men det strider mot samhällsordningen och lagarna att själv taga sig rätt. Jag vill föra Hans Excellens i säkert förvar på slottet, endast Ni lovar mig att vi orörda gå dit.» Lambert hade då medgivit, att F. kunde föras till slottet och tillagt, att brott skulle utan avseende till person beivras och straffas. Från hopen ropades då: »Nej, icke åt slottet, där får han nog tillfälle komma undan, utan åt Smedjegården eller under Rådhuset med honom.» Detta yrkande framställdes bl.a. av Tandefelt och den tyskfödde grosshandlaren Gottlieb Lexow, vilken likaledes senare åtalades som gärningsman.

Ssp. erinrade då folket om, att endast dömda missgärningsmän kunde komma dit. Vad F. beträffade, vore honom ännu ingenting överbevisat. Såväl för dennes egen som för folkets skull lovade han emellertid, att undersökning skulle anställas och lagen döma över honom. Härpå svarades: »Det duger icke, vi veta nog, hur han då blir dömd.» Ssp. lovade att göra dem såtillvida till viljes, att han själv skulle föra F. till rådhuset. Härtill svarades: »Herr general, Ni är för hederlig karl att gå med en sådan skurk. Nej, vakten skall bort, och vi själva föra honom under rådstugan, annars kommer han ej med livet härifrån.» Ssp. frågade då, om de med hand och mun ville lova att ej ofreda F: s person, så ville han ha det förtroendet för dem och låta dem vara följaktiga på villkor, att han själv finge föra F. till rådhuset. Ett allmänt: »Ja, lovat» blev svaret.

Härvid framhöll emellertid Lambert för Ssp., att ehuru denne mottagit de i rummet närvarandes löfte, att ej misshandla F., så vore det ändock ej tillfyllest, emedan folket på gatan icke kände till detta och följaktligen måste underrättas därom. Ssp. hade då gått till ett fönster och »med mycken värma och rörelse talat till de å gatan sammanskockade, förmanat dem till stillhet och frågat, om de åtnöjdes därmed, att Hans Excellens insattes i civil arrest?» Därpå ropade en i hopen: »Det skall tusande djävlar därmed vara nöjd. Kommer han i dag i arrest, så kommer han ut i morgon och då dömer han huvudet av oss», andra åter: »Kasta ut honom genom fönstret», och åter andra: »Nej, åt stadshuset eller under rådhuset». Generalen hade då med hatten i hand, viftande av och an i fönstret, sagt: »Om I ären beskedelige och ej förolämpa mig och Hans Excellens, skall jag föra honom antingen till rådhuset eller stadshuset», varpå folket under hurrarop ropat ja.

I rummet, där F. först varit, hade han bibehållit fullkomligt sinneslugn (H, s. 189). Han befann sig sedan i innerrummet, kränkningarna fortsatte, han berövades ordensdekorationer och uniformspersedlar, håret var i oordning, av nya slag hade han blessyrer i ansiktet, händerna blödde och han hade en stark blodutådring kring halsen. Den enda, som hjälpte honom, var en kaptensänka fru Maria Theresia Bergner, f. Hallman, som kände F. Hon avtorkade blod, hennes halsduk lindade F. om sin ena sårade hand (H, s. 186 f.). F. sade till henne: »Hon är allt för beskedlig, kom till mig i morgon», varvid hon svarade: »Ja, jag skall visst komma till Eders Excellence till och med i själva arresten». F., i Hultgrens blå livrékappa, fördes nu ut, Ssp. tog honom under vänstra armen, Lambert under högra. På vägen blev F. åter slagen i huvudet med käppar och paraplyer. F:s värja ut drogs och kastades genom fönstret. F. sade: »Jag ser, att det snart blir min sista stund.» Ssp. gjorde då folkhopen starka förebråelser för dess låghet, att i samma ögonblick den hade givit ett löfte i folkets namn, den ändock vore i stånd att bryta det. »Detta tycktes göra impression», och F. yttrade då, att han önskade få gå. F. misshandlades sedan med knytnävsslag, blev slagen i huvudet, dignade mot Ssp. och störtades utför trapporna. Utanför bortrevs svärdsordens kommendörsstjärna, som F. bar om halsen. Nya slag tillkommo och Ssp. skildes från F., enligt Ssp: s egen rapport genom att en sten träffade dennes ena kindben. Adlercreutz kom ridande, fick se F., då understödd av Ssp. och Lambert, och yttrade: »Nu hava de fått det som de vilja hava't» (H, s. 193). Folket hade då börjat hurra, i vilka hurrarop Adlercreutz deltagit.

Sedan Ssp. skilts från F., hade denne »som svävande ibland folkhopen» lyckats komma fram till hörnet av St. Nygatan och Riddarhustorget. Generalmajor E. v. Vegesack, som för dagen ej förde något befäl, såg F., »depouillerad av alla sina dekorationer, höljd i blod, sönderslagen i ansiktet och huvudet, oavbrutet misshandlad genom hugg och slag». Vegesack sökte skänkla sin häst, så att F. skulle komma mellan hästen och husväggen och sade: »Passez de l'autre côté du cheval», varpå F. svarade: »Sauvez». F. hade gripit i hästens stångtyglar, hästen stegrade sig, F. måste släppa och fördes av Ehrengranat mot den på torget paraderande bataljonen av Svea garde. Ssp. hade vid denna kritiska tidpunkt begivit sig till slottet och återkom till häst först senare (se nedan). Ehrengranat, som jämte bl.a. löjtnant A. G. v. Düben sökt hjälpa F., hade förut anmodat majorerna Lovisin och Djurklou att göra något till F: s räddning. De svarade »sig därtill icke hava ordres» (Ehrengranat 30 okt. 1810). Lovisin yttrade, att det vore olyckligt, att manskapet ej hade gevären laddade (H, s. 193). F. föstes över mot vänstra rådhusflygeln (Bondeska palatset, nuv. Högsta domstolen), mot gardesbataljonen där. F. sade: »Gossar, fräls mig». En officer ropade: »Vi skola frälsa honom, gossar, fäll bajonett». Några gardister fällde bajonett. Kontraorder gavs: »Gevär på axel», fyra soldater gingo undan, folket tågade igenom med F., som sade: »Låt bli mig, jag är oskyldig». Ehrengranat hade till den av kapten Gustaf Koskull kommenderade plutonen yttrat: »Koskull låt icke nedsticka oss.» Sedan Lovisin till gardisterna i den pluton, genom vilken folket framrusat med F., yttrat något ang. dennes frälsning, hade några gardister fällt bajonett, några åtföljt F. men snart återvänt, då de sett sig ingenting kunna uträtta (vittnesmål av Tigerstedt 17 jan. 1811). Düben förde sedan F. in på rådhusgården, där stadsvakten stod under gevär; fyra gånger föll F. omkull och var mycket matt. Som rådhustrappan var full av folk, förde Duben in F. i stadsvaktens vaktrum, stängde dörren och tillsade stadsvakten, att ingen fick insläppas (H, s. 194). F. sjönk ned på en bänk och bad om vatten (fler detaljer hos H, s. 195). Han hade visserligen nu kommit »under rådhuset» men ingalunda i säkerhet.

En ny folkhop instörtade och drog ut greve F. framför stadsvakten på rådhusgården. Ssp., vilken återkommit ridande, hade »en stund beskådat folkhopens förfarande på rådhusgården» (vittnesmål av A. Sparrman 28 jan. 1811 och av majoren C. G. von Holthusen). Anledningen till hans passivitet är oviss — sannolikt framstod ett omhändertagande av F. då såsom meningslöst, överståthållaren W. M. Klingspor befann sig samtidigt overksam på Riddarhustorget vid Storkyrkobrinkens mynning. Först när F. var död, red Ssp. med hatten i hand långsamt mot rådhusgården (Schultz' vittnesmål 1 nov. 1810). Där hade F. omkullstötts och »medelst slag av käppar, sparkningar och trampningar å huvud, bröst och mage» mördats, kläderna slitits från hans kropp, så att blott ena strumpan jämte byxlinningen var kvar. F: s guldur lämnades till Ssp. (H, s. 195). Även den döda kroppen misshandlades genom sparkningar (H, s. 195 f.). Mordet var, vad man kallat »svenska vanärans botten». En hög ämbetsman mördades oskyldig under tjänsteutövning i truppernas närvaro.

Återstår skuldfrågan. Mordet följdes av rättegång, varvid rannsakning skedde inför särskilda kämnärsrätten (dom 20 mars 1811); målet gick vidare till Svea hovrätt (utslag 20 aug. s. å.) och i vissa delar till Högsta domstolen (utslag 21 nov. s. å.). Aktören Lambert ansågs ha »spelat en dubbelroll» och ömsom tagit F: s, ömsom folkets parti, men slutligen hade Lambert sökt stilla folket och förmå det att tillåta, att Ssp. finge föra F. i arrest. Han hade sålunda avvärjt flera slag, som riktats mot F., samt till folket yttrat: »Mina vänner, låt bli honom, vi ska ju föra honom i arrest.» Lambert uppgav, att han efter mordet vid ett samtal med Ssp. tagit denne i handen och sagt: »Det var alltför illa, att vi ej kunde uträtta något till Hans Excellens' frälsning.» Lambert dömdes för ohörsamhet och fylleri till 16 dygns fängelse vid vatten och bröd. Grosshandlare Lexow ansågs ha ömsom våldfört sig på, ömsom skyddat F. Lexow dömdes till livstids fästning på Varberg. Tandefelt — som dels flera gånger ropat, att F. borde slås ihjäl, dels yttrat: »Nej, gör intet det, utan tag honom hellre i arrest» — ansågs ha deltagit i upploppet men kunde mot sitt nekande ej fällas för delaktighet i mordet; han insattes på bekännelse på Nya Älvsborgs fästning. Bartholin frikändes.

Under rättegångsförhandlingarna klarlades aldrig frågan om anstiftare. Anmärkningsvärt är, att 20 juni 1810 en nära och öppen personlig förbindelse ägt rum mellan å ena sidan Ssp. (jfr ovan) och Adlercreutz, å andra sidan flera av de åtalade. Adlercreutz hade nämligen bl.a. nära förbindelse med Bartholin (om denne se Carlsson, 1944), vilken väl kände Hultgren och under dagen var tillsammans med Lambert. Flera män från den 20 juni tillhörde Sophia Albertinas hovstat: bland dem här ovan nämnda Ssp., Djurklou och Hultgren. Personer, som spelat viss roll vid revolutionen 13 mars 1809 eller eljest varit i opposition mot Gustav IV Adolf och således hade anledning frukta en gustaviansk restauration, voro Adlercreutz, Silfversparre, Djurklou och överadjutanten av dagen (place-majoren) E. G. Ulfsparre samt överståthållaren W. M. Klingspor. Ansvarig för att trupperna ej utrustats med skarpa skott var Ssp. Militärens passivitet måste förutsättas ha haft ett bestämt syfte: att ej taga initiativet ur de handlandes händer. Ssp. måste ha varit förtrogen med vissa planer. Dessa kunna ej ha avsett F: s dödande, ty militärens overksamhet hade möjliggjort, att gärningen utförts utan dröjsmål. Avsikten synes i stället ha varit att i ord och handling uppträda så hotande, att skäl förelåge för generaladjutanten att införa F. i säkerhetshäkte. Militärens beordrade passivitet får då sin förklaring såsom en förutsättning för planens genomförande. Lexow och Tandefelt med flera ha ömsom hotat eller misshandlat F., ömsom skyddat honom och yrkat på, att han skulle föras i arrest. Efter ankomsten till Hultgrenska huset gick Ssp: s verksamhet ut på att föra F. till arrestlokal. Hade detta lyckats, skulle myndigheterna fått anledning att också beslagtaga den omhändertagnes handlingar, ty en undersökning av dem var nödvändig för att kunna vederlägga — eller bestyrka — misstankarna mot denne. De första officiella åtgärderna, som vidtogos omedelbart efter det att dödsfallet blev känt, åsyftade också att få möjlighet att undersöka den avlidnes efterlämnade papper. Engeström och Adlercreutz uppsökte samma dag Fabian F. och hans maka Louise, f. Piper (Engeström, 2, s. 153 f.). I Engeströmska saml. (KB) finns en biljett från grevinnan av samma dag, där hon ber Engeström medverka till, att Axel F: s papper förseglas (ibid., 2, s. 153 f.). Redan vid statsrådets sammanträde senare på e.m. den 20 föredrogs en anhållan av Fabian F., att Axel F: s papper skulle förseglas och sedan offentligen öppnas i närvaro av de personer K. M:t ville därtill förordna. Samma dags kväll blevo också de av F. bebodda rummen samt en del skåp och schatuller förseglade samt handlingar, brev och skrifter inlämnade under förvar på Riksarkivet och där undersökta. Den 5 juli anmälde justitiekanslern i konseljen, att undersökningen avslutats med ett fullständigt negativt resultat.

Ssp: s passivitet måste ha genomförts med Karl XIII: s vetskap, då denne i koncept granskat och justerat förslaget till generalorder. Konungen skyddade också personligen Ssp. Tf. justitiekanslern W. af Klinteberg hemställde 25 juni, att de ämbetsmän, vilka haft befäl den 20, skulle inlämna rapporter att delgivas justitiekanslersämbetet. Ssp: s rapport måste ha varit medvetet sanningslös. Den 6 juli infordrade Klinteberg närmare förklaring. För den förhalningstaktik, som nu följde från Karl XIII: s sida, redogör H 1950. Vid ett tillfälle frågade Ssp., huruvida det ålåge honom att uppgiva alla såväl skriftliga som muntliga order, som konungen meddelat honom. Justitiekanslerns gång på gång upprepade hemställan om åtgärder mot de militärt ansvariga tillbakavisades ständigt av konungen genom att ställas på framtiden. Mot ett enhälligt statsråd beslöt Karl XIII omsider den 30 jan. 1812 att låta målet förfalla och nedläggas. Dagen förut hade Ssp. anhållit om avsked som regementschef, vilket bifölls några dagar senare. Han blev emellertid 1815 kommendör m. st. k. av svärdsorden; efter Karl XIII:s död blev Ssp. 1827 generallöjtnant.

Vid skuldbedömningen bör ihågkommas, att Karl XIII vid utfärdandet av generalorderna för den 20 juni 1810 ansåg giftmordsryktena bestyrkta. Konungen skulle därvid till sin gunstling den franske överadjutanten Ch. J. B. de Suremain ha yttrat: »Om jag vore i F: s ställe, skulle jag begära mitt fängslande och fordra att bli dömd. Det skulle tysta munnen på allt packet. Men det är ett steg, vartill jag inte kan råda honom, han måste taga det av egen drift» (de Suremain, sv. uppl., s. 168). Alla viktigare befälstecken voro den 20 juni i händerna på sådana, som varit oppositionsmän mot Gustav IV Adolf. Ansvarig för allmänna ordningen var I. L. Silfversparre, vilken under dagen hade personlig förbindelse med flera av de åtalade. Ssp. hade beordrat fullständig militär passivitet; hans försök att själv bortföra F. misslyckades. Sedan Ssp. förlorat herraväldet över situationen, fortsatte misshandeln och fullbordades mordet. Planen att undersöka F:s papper fullföljdes oavsett hans död. Ssp. åberopade såväl skriftliga som muntliga order av kungen. Denne skyddade honom och befriade honom från varje ansvarstalan. Det direkta ansvaret för mordet på Axel F. drabbar I. L. Silfversparre, det moraliska ansvaret såväl för händelserna den 20 juni som deras efterspel åvilar konung Karl XIII.

Efter mordet lades F: s lik först i en provisorisk kista och fördes tills vidare till Steninge. I utslag 5 nov. 1810 (tr. s. å.) frikände Svea hovrätt syskonen Axel F. och Sophie Piper från varje skuld till kronprinsens död. Den 9 nov. s. å. utkom k. kungörelse (tr. s. å.), att det utspridda ryktet, »som skulle Hans Kongl. Höghet genom förgift hava omkommit saknat all grund», varför hovrätten funnit att varken F. eller grevinnan Piper »under rannsakningen med ringaste omständighet, som utmärkt brottslighet, besvärade blivit» (jfr s. 753). Därefter försiggick 2 dec. F: s jordfästning i Riddarholmskyrkan (högtidlig riksmarskalksbegravning såsom en form av upprättelse). Stora försiktighetsmått hade då vidtagits av Skjöldebrand som överståthållare, och inga som helst oroligheter förekommo. Sin slutliga viloplats fick F. i familjegraven i Ljungs kyrka.

Författare

Bengt Hildebrand (s. 708—733 och 743—747) med bidrag av Gerhard Hafström (mordet på F., s. 733—743).



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Tryckta arbeten

Handskrifter, källeditioner och allmän litteraturöversikt (jfr förkortningslistan ovan, s. 710).

A. Handskrifter. Axel F: s arkiv finns till stora delar i behåll, det mesta i Stavsundssamlingen, Riksarkivet, en del åter i arkivet på Lövstad (ög.). På båda ställena finnas även brev från honom till andra familjemedlemmar.

a) Stavsundssamlingen, RA (viss reservation göres rör. uppgifterna, då saml. ännu ej är fullt ordnad).

Här finns främst serien av F:s dagböcker (Sm har ingenstädes fullt korrekta uppgifter härom), alla förda på franska, tills. omkr. 20.000 sidor, fördelade på 3 små bd och 3 kapslar. Bd 1 omfattar: 3 juni 1770—26 dec. 1771, 20 april 1773—5 maj s. å.; bd 2: 1 jan. 1774—mars s. å. (jämte en enstaka anteckn. om Ludvig XV:s död 10 maj s. å.), 12 maj s. å.—juni s. å., sept. s. å., april 1778— aug. s. å. (därtill bifogade minneslappar); bd 3: 21 aug. 1778—okt. s. å., 11—28 mars 1779. Dagboken för tiden efter mars 1779 till början av juni 1791 nödgades F. vid flykten 20 juni 1791 från Paris lämna kvar hos en tjänare (Frantz); denne ansåg sig böra bränna den, vilket F. med rätta djupt beklagat (D, 1, s. 384, och 2, s. 298). Kapselserien omfattar följande: Kaps. i: 11 juni 1791—-1795; kaps. 2: 1796—1799; kaps. 3: 1800—31 mars 1808.

Av F:s räkenskaper omfattar bd 1: 1 jan. 1789—30 sept. 1800 samt bd 2: 1 okt. 1800—5 juni 1806 (1807 saknas); i särskilt häfte i bd 2 räkenskaper jan. 1808—17 juni 1810.

F:s brevdiarium med mycket korta innehållsregester omfattar i bd 1: 1783—1801, i bd 2: 1802—1808. Brevböckerna äro uppställda efter adressater.

Brev till F. finnas bl.a. från kungliga personer: från Gustav III 1791—92, från hertig Karl (sedan Karl XIII) 1792—93 samt från Gustav IV Adolf 1787 och 1792—1808. Vidare finnas avskrifter av F:s brev till Gustav III 1783—90 (efter orig. i F-saml., UB) samt F:s koncept till brev och depescher till Gustav III 1791—92, till hertigen-regenten 1792—94 och till Gustav IV Adolf 1792, ytterligare F:s koncept till skrivelser 1796—99 (fr. Rastatt och Karlsruhe) till Gustav IV Adolf, samt till densamme aug. 1803—dec. 1808. Brev från enskilda personer till F. finnas bl.a. från E. Bergstedt, K. Bildt, C. G. v. Brinkman, C. E. v. Carisien, Fr. Ehrenheim, frih. C. A. Ehrensvärd, U. G. Franc, G. Lagerbjelke, J. F. v. Nolcken, C. G. Oxenstierna, A. F. Reuterswärd, S. Rosenhane, C. G. Schultz v. Ascheraden, A. I. Silfversparre, Fr. Sparre och G. v. Stedingk. Även finnas koncept av F. till brev till bl.a. Bildt, Ehrenheim, Nolcken, Silfversparre, Sparre och v. Stedingk. Vidare finnas F:s fullmakter och handlingar rör. F:s befattning med ministeriella ärenden i Pommern 1805—06 (brev fr. bl.a. G. af Wetterstedt och utländska ministrar) samt rörande F:s personliga affärer, mordet på F. 1810 och mordprocessen, hans begravning och dödsbo (bouppteckning). En stor mängd handlingar finnas rörande franska förhållanden under revolutionstiden (t.ex. avskrifter av Ludvig XVI:s testamente, av anklagelseakten mot Marie-Antoinette) samt diverse, mest handskrivna utländska och svenska bulletiner. Rörande planerna till flykten 20 juni 1791 föreligga ganska många papper (t.ex. brev, chiffrerade eller icke, delvis i avskrift, från Breteuil och Bouillé samt koncept, chiffrerade eller icke, till F:s svar). Slutligen finnas en rad chiffernycklar av olika slag. En stor samling brev 1771—94 från Axel F. d.y. finnes bland Axel F. d.ä:s papper samt bland Axel F. d.y:s papper några brev från fadern 1789—92. Till familjebreven hör en samling sådana från systern Sophie Piper, f. F., till brodern 1791—92. Hit kunna även räknas E. Taubes brev till F. 1791—92 (1 fr. 1798) och F:s stora brevsvit till E. Taube 1789—98.

Marie-Antoinettes och F:s brevväxling. Frih. Rudolf Klinckowström offentliggjorde 1877—78 i »Le comte de F. etc.» 29 originalbrev (dels egenhändiga, dels skrivna av andra, ibland helt eller delvis i chiffer) från Marie-Antoinette till F. 28 juni 1791—1 aug. 1792 samt 33 F:s brev till henne efter hans koncept (original finnas veterligen ej kvar) 27 juni 1791—8 april 1793. Dessa brev funnos vid offentliggörandet på Stavsund, men redan dessförinnan hade breven censurerats genom överstrykningar (jfr faks. vid Km, 2, s. 110 f.), gjorda av F:s bror Fabian F. (F. 10) och hans maka, Louise F., f. Piper, varom se Sm, Kärlek och politik (1933, s. 178 f.). Klinckowström hade emellertid sagt till grevinnan L. Gyldenstolpe, född F., att han skulle bränna samtliga dessa brev och efter hans död befanns det kuvert, vari de legat, tomt. Emellertid ha sedan återfunnits sex brev av drottningens egen hand, varav ett chiffrerat; de äro kvar hos friherrinnan Thyra Klinckowström på Stavsund samt förtecknade hos Vallotton (s. 9, not 1). Vidare finnas i Stavsundssaml., RA, 8 brev från drottningen till F. 5 juni—1 aug. 1792 (Km, 2, nris 200, 212, 213, 222, 226, 227, 229, 236), men icke egenhändiga utan trol. skrivna av hennes sekreterare Goguelat (Kms bevisning, 2, s. 289, noten, har ytterligare kontrollerats och är fullt övertygande). F. figurerar i dessa brev under täcknamnet M. Rignon. Utom de nämnda 14 breven har man kvar två i faksimile i Kms edition (1, s. 312, brev av 28 okt. 1792 och del 2, vid s. 110 f., brev av 4 jan. 1792), således inalles 16 brev. Emellertid måste F. ha haft en stor samling brev från drottningen för tiden 1783—90, förmodligen förstörda i samband med flykten juni 1791.

I brevdiariet har F. infört sina brev till drottningen under två adressatnamn, varav det ena är »Reine» eller »Reine de France». Där förtecknas blott från 1783 ett, från 1788 två, från 1789 tre, från 1791 två, från 1792 tjugofem och från 1793 intet. Jämförelse med de tryckta breven hos Km visar, dels att F. icke i brevboken infört alla brev till drottningen under Reine, dels att han ej behållit koncept till alla brev till henne. I brevdiariet har F. emellertid under »Josephine» infört en lång serie brev 1783—92, varav de flesta äro till drottningen. Josephine är nämligen, såsom redan med goda skäl Sm sökt visa (Sm, M, s. 384 ff.; Vallotton, s. 131, betvivlar, men såsom nedan visas med orätt), täcknamn för två personer. Av dessa är drottningen den, till vilken de flesta breven äro ställda, medan ett och annat brev med praktiska uppdrag gällt en tjänarinna, Josephine, i Crau-furds hus i Paris. Söderhjelms skäl kunna ökas till avgörande bevisning. Vid brev 24 dec. 1792 under »Reine» har F. skrivit »par Craufurd» — vissa brev skickades alltså via Craufurds hus i Paris. Nu finns under »Josephine» ett F:s brev av 9 febr. 1792 (ej hos Km) med anteckningen »par Gog. que je serai chez elle lundi soir». Goguelat var drottningens sekreterare, F. kom till Paris måndagen d. 13 febr., var på kvällen hos drottningen (se ovan, s. 720) och inkvarterades den 14 på aftonen hemligt av Eleonore i Craufurds övervåning i ett av kammarjungfrun Josephines två rum (D, 1, s. 167; uppgiften till Taube, att F. varit i Tours o. Fontainebleau — Km, 2, s. 177 — är camouflage). Det är således denna Josephine, som varit mellanhand mellan F. och Goguelat. Stickprov visa, att av F:s brev till Marie-Antoinette 1791 (Km, 1, nris 80, 81, 88, 93, 96, 100) ha många samma data som brev, vilka i brevboken införts under Josephine, i två fall finnas brev av samma datum under båda rubrikerna (brev 7 nov. 1783 o. 24 dec. 1791). Det avgörande beviset är, att F:s stora »mémoire» för drottningen 26 nov. 1791 (Km, 1, nr 93, s. 233—259) på konceptet haft anteckningen »envoyé en blanc par 1'évéque» och således är identiskt med det brev av 26 nov. 1791, som finns infört under »Josephine» med regesten »mémoire detaillé par 1'évéque». Under sådana förhållanden ha vi här en stor förteckning över F:s brev till Marie-Antoinette 1783—92 med inalles 166 brev (1783: 8 brev, 1784: 34, 1785: 21, 1786: 21, 1787: 24, 1788: 24, 1789: 12, 1790 intet — F. var då i Paris — 1791: 9, 1792: 13). Då F. enligt koncepten 1791—93 (Km) skrivit 33 brev och enligt brevdiariet under »Reine» 1783—89 därutöver 6, blir det tillsammans 205. Då emellertid vissa brev dubbelförts i brevboken (försåvitt det ej förelegat både ett officiellt och ett privat brev), vidare vissa F:s av Km tryckta koncept äro identiska med F:s Joséphinebrev och slutligen ett par verkligen varit order till kammarjungfrun får man räkna med ej fullt 200 brev — men siffran belyser dock intressant förbindelsen med drottningen.

F. har i åtminstone två omgångar emottagit delar av drottning Marie-Antoinettes arkiv. Den ena gången var före flykten till Varennes juni

1791, då F. övertog en »portefeuille» med papper, vilka kommo till Stavsund (Km, 1, s. 94, not 1). Om andra hennes papper se under b) nedan (Lövstad).

b) Arkivet på Lövstad (ög.).

Här finnas delar av F:s arkiv, t.ex. fullmakter, handl. rör. franska revolutionen (vol. 12, 20), handl. rör. mordet och processen, arvskifteshandl., m.m. I Sophie Pipers, född F., arkiv här finnas Axel F:s brev till henne (vol. 7: 128 st., 1770—95, och vol. 8: nris 129—234, 1796—1802), Fabian F:s brev till henne (se s. 753) vilka också röra Axel, m.m. Av Marie-Antoinettes arkiv (jfr ovan a: Stavsundssaml.) finns på Lövstad hennes brevväxling med feuillanterna (om dess utgivning ovan s. 719 och nedan s. 746).

c) I Riksarkivet finnas, utom Stavsundssamlingen, F:s diplomatiska depescher, nämligen i Gallica hans rapporter rörande Frankrike 1791—94 (kompletteras av hans brev till Gustav III i UB, se nedan), i Germanica hans skrivelser som ambassadör och minister i Rastatt 1797—#9 (A: 1), såsom sändebud till Wien och Prag 1791 (B: 1) och såsom ambassadör i Karlsruhe 1798—99 (F: IV). Dessutom finnas i RA skrivelser från F. i Skrivelser till konungen (till Gustav III tre, 1792, och till Gustav IV Adolf 35 st. 1801 och 1804—06) samt i Kungl. arkiv: hertig Karls brevväxl. (6 st., 1792—96). Vidare finnas brev från F. i Militaria: Livdrabantkåren (1799—1801), i Kanslipresidentens arkiv (t. U. Franc

1792, t. Fr. Sparre 1795, 97 o. odat.), i Skrivelser till kanslitjänstemän (t. Fr. Gyllenborg, 1807), i G. A. Reuterholms saml. (10 brev, 1789, 1794—95), i C. E. Lagerheims saml. (11 brev 1805—08, i vol. 29), i G. M. Armfelts saml. (10 brev, 1793), i Lagerbielkeska saml. (63 brev 1801, 1803—07 till G. Lagerbjelke). I RA finnas även F: s koncept som kansler för Uppsala univ. 1800—10. Om papper rörande F. och brev från honom i Handlingar härstammande från släkten von Fersens arkiv, se släktart. ovan s. 650 och F. 9 nedan s. 754.

d) I Uppsala univ.-bibi. finnas F:s brev till Gustav III 1782—90 i F. 501 och till Gustav IV Adolf (38 st.) 1796—1808 i F. 657 b samt strödda brev, bl.a. till G. A. Fleming (F. 818 b) och N. v. Rosenstein (F. 830 c).

B. Källpublikationer.

Den äldsta källpublikationen av F:s brev är den av 1810 i Bih. till Wall-marks Journalen för litteratur och theater, varom se ovan s. 728 f. och nedan under Tr. arbeten; den ger både fransk originaltext och sv. övers.

Efter material i Stavsundsarkivet utgav R. Klinckowström, såsom nämnts, sin stora dokumentsamling »Le comte de Fersen et la cour de France», 1—2 (Paris 1877—78). I inledningen där trycker han utdrag ur F:s dagbok och brev och ger biografiska notiser. Därefter följer ett parti (s. 1—35) m. dagboksutdrag för 1791 och sedan den stora källsamlingen »Piéces justificatives. Lettres et documents». Som avd. 1 där följa utdrag ur F:s amerikabrev 1780—83; dessa äro emellertid senare fullständigt utgivna av F. U. Wrangel i »Lettres d'Axel de Fersen å son pére pendant la guerre de 1'indépendance d'Amérique» (Paris, 1929). Km fortsätter i del 1: nris 2—109 med bl.a. brev från F., Gustav III, Marie-Antoinette, Breteuil, Bouillé, o.s.v., allt från 1791. I del 2 finnas bil. 110—284, utgörande några få skrivelser från 1791, det mesta från 1792, en del från 1793—94. Även här finnas dagboksutdrag 1792—94 (s. 1—107); de följande bil. äro mestadels brev och skrivelser.

Som urkundsutgivare synes Km i huvudsak vara tillförlitlig. Några slarvfel, dock ej särskilt talrika, ha påträffats. En medveten frisering av texten är då Km i 2, s. 4, i dagboken för 3 febr. 1792 trycker »Lettre de la reine», medan orig. har »Lettre d'Elle» (observ. hos Sm, M, s. 238).

Om publikationen »Marie-Antoinette, Fersen et Barnave. Leur correspon-dance», utg. av O. G. von Heidenstam (1913) se ovan (s. 719); den har så förvanskade texter, att den är oanvändbar.

Den stora dagbokseditionen, »Axel von Fersens dagbok», 1—4 (1925), utg. av Alma Söderhjelm, består av utdrag ur dagboken i sv. övers, kapitelvis med av Sm skrivna inledningar. Utgivningssättet kan diskuteras (i många fall även fler och bättre uppgifter i Sm, M; dagb. där på franska). Översättningen är flerstädes alltför fri, ibland också oriktig, t.ex. i fråga om militära fackuttryck (jfr Dardel i Personhist. tidskr., 1927, s. 174 f.); även andra (t.ex. Svenson) ha anmärkt på felaktigheter. Sm saknade också stilkänsla, använder slanguttryck, skriver »fröken» Hagman i st. f. »mamsell» H., o.s.v.; jfr Lydia Wahlström i Personhist. tidskr. 1929 (s. 159 ff.). Redan jämförelse mellan de franska dagboksutdragen i Sm, M, och i D visa diskutabla differenser. Utgivningstekniken är dålig; man vet ofta ej vilken månad eller vilket år det rör sig om. D saknar personregister; ett sådant finns hos Personhistoriska institutet.

C. Litteraturen.

R. Klinckowströms (Km) utredningar om F. ingå i hans textedition (se under B.). Söderhjelms stora monografi (Sm, M) 1930 »Fersen et Marie-Antoinette» är tills vidare huvudarbetet, men någon samlad modern, helt vetenskaplig biografi över F. finns inte (Flachs lilla från 1896 är populär och starkt föråldrad). Sm, M, ger talrika förut otryckta, värdefulla texter av F., mest ur brev, franskan där följer även i dagboksutdragen striktare orig.-texten (också mer än hos Km). Vad som överallt stör i Sm, M, är det påfallande slarvet, även i fråga om fakta (t.ex. s. 106, not 2, att Fredrik I skulle varit Gustav III:s farfar! Kunstlers sobert romantiserade »F. et son secret», 1947, har värdefull apparat, s. 352—¦ 380 och bibliografi med bl.a. förteckning över fel hos Sm s. 385 ff. samt nyttig kronologisk översikt s. 381 ff.). Liksom i D vet man därtill i Sm, M, ofta ej, till vilket år ett nämnt datum hör.

Alma Söderhjelm har likväl större förtjänst om Fersenforskningen än någon annan genom det enorma material hon dragit fram och den mångsidiga belysning därav, som hon givit, samt genom lyckliga arkivfynd. Vallottons »Marie-Antoinette et Fersen» (1952) är ej vetenskaplig, utan populär. Den ger, utom visst franskt arkivmaterial, föga nytt utöver Sm, M, och är ibland felaktig (det har aldrig, se s. 9, funnits 'ett sextiotal' brev fr. Marie-Antoinette på Stavsund; jfr Km, 1, LXIV; i fråga om »Joséphine»-problemet har Vallotton, s. 131, orätt, däremot Sm i M, s. 384 ff., rätt — jfr ovan s. 745; V:s litteraturför-teckn. vimlar av slarvfel). Värdefulla äro Bellisents och Karmins specialstudier. Den utländska litt. (av t.ex. typen M. Carnegie, »En drottnings riddare», 1913) om F. är ofta av ringa värde, i de flesta fall medvetet romantiserad. Hit höra t.ex. arbeten av P. Gaulot (Paris 1892), Émile Baumann (Paris 1931), F. de Gélis (Paris 1935), Majorie Coryn (London 1938), N. Gonzälez Ruiz (Barcelona 1942) o.s.v. En ren roman är F. Moeschlin, »Den vackre F.» (1940). Två äldre svenska romaner, som röra F., finnas, nämligen C. F. Ridderstad »Svarta handen» (1848) och Sara Pfeiffer, född Schönbeck (sign. Sylvia), »Axel Fersen och Marie Antoi-nette. Historisk romantiserad skildring» (1880), som icke desto mindre har källhänvisningar, t.o.m. (s. 163) till utländskt, då otryckt material.

Den stora ständigt ökade utländska Marie-Antoinette-littera-turen är också oftast populär och romantiserad. Zweigs bekanta monografi är välskriven men utan all vetenskaplig apparat och med romantiserade inslag. En vetenskaplig biografi över drottningen är de la Rocheteries (1905), men föråldrad och före Sms hela produktion. Modernare är Arnaud-Bouteloups vetenskapliga monografi (1924), men även den utgiven före såväl D som Sm, M, liksom före Sms edition 1934 av Barnave-breven. Av drottningens korrespondens finnas vetenskapliga editioner; Girards är viktig. Castelots starkt romantiserade skildring (4:e uppl., 1953) har en ingående, givande översikt av särskilt franska källor (s. 363— 372) men ger om F. föga nytt. Castelots ståndpunkt till Josephine-problemet ansluter emellertid, riktigt, till Sm, M, och går (s. 161) mot Vallotton (jfr ovan). De av Castelot där utan årtal nämnda breven äro från 1784 (jfr Sm, M, s. 101). Romantiserad är Iain Pilkington, »Marie-Antoinette, drottning av Trianon» (1956).

Av stort intresse är katalogen över den stora Marie-Antoinette-utställningen i Versailles 1955 (se Källor: Chateau etc). Av F:s tillhörigheter finnas många på Lövstad, en del på Stavsund, en del hos kabinettskammarherren fil. dr greve N. Gyldenstolpe, bl.a. créme-koppar i blått o. vitt, som Marie-Antoinette anges ha givit F., samt vapenplåtarna från riksmarskalksvagnen d. 20 juni 1810 (jfr ovan s. 645). Kammarherre Erik Trolle, Fulltofta, äger av Fersensaker även bl.a. en del dylika créme-koppar.

I fråga om m o r d e t är Nermans populära »reportage» 1933, som innehåller många intressanta detaljer, utan vetenskapliga anspråk och icke alltid korrekt (jfr Hafströms två kritiker); huvudstudien är här Hafströms givande undersökning 1950; professor Hafström fortsätter att bearbeta ämnet.

B. H-d.

Tryckta arbeten: Le comte de Fersen et la cour de France. Extraits des papiers du grand maréchal de Suéde, comte Jean Axel de Fersen, publ. par R. M. de Klinckowström. T. 1—2. Paris 1877—78. — Laguerre d' Amérique (1780—1783). Paris 1897. 32, (2) s. (Bibliothéque de souvenirs & récits militaires. N° 20.) [Utdrag ur föreg.] Övers, i utdrag: The French army in the revolutionary war. Count de Fersen's private letters to his father, 1780—1781 (Magazine of American history illustrated, New York 1891, s. 55—70, 156—173). — Lettres du comte Axel Fersen [å E. Fosler] (Revue d'histoire diplomatique, 2, Paris 1888, s. 90—99). — Diary and correspondence of count Axel Fersen. . . relating to the court of France. Transl. [från Klinckowströms utgåva] by Katherine Prescott Wormeley. Lond. 1902. X, 355, (1) s., 7 pl.-bl. [Senare uppl.:] Boston 1909. — Marie-Antoinette, Fersen et Barnave. Leur correspondance. [Publ. par] O.-G. de Heidenstam. Paris 1913. (2), 333, (3) s. övers.: The letters of Marie Antoinette, Fersen & Barnave. ... transl. ... by Winifred Stephens and Mrs. Wilfrid Jackson. Lond. 1926. —¦ Axel von Fersens dagbok. Utg. av Alma Söderhjelm. D. 1—4. Sthm 1925—36. — Lettres d'Axel de Fersen å son pére pendant la guerre de 1'indépendance d'Amérique. Publ. ... par F. U. Wrangel. Paris 1929. VIII, 199, (1) s. — Dessutom brev till Gustav IV Adolf 1805—06 tr. i Bihang till Journalen för litteratur och theater, 1810, nr 2—4 (6/9 s. å.) samt 5—7 (29/9 s. å.). — Vidare brev till fadern tr. i F. A. von Fersen, Historiska skrifter, 5 (bil. 17; åren 1783—84), 1870, samt 7 (bil. 2, 5—7, 13—14; år 1788), 1871.

Källor och litteratur

Källor: F:s ovan anförda dagböcker, räkenskaper, brevdiarium och hans övriga arkivalier (fullmakter, ankomna brev, o.s.v.) och brev i Stavsundssaml., RA, och andra i RA förvarade, ovan nämnda källor samt hans och Sophie Pipers, född Fersen, papper och brev på Lövstad jämte Marie-Antoinettes arkivalier där; de ovan under Tr. arbeten nämnda urvalseditionerna av F:s dagböcker och brev, särskilt de av R. Klinckowström och Alma Söderhjelm utgivna; Statsrådsprotokoll i justitie- och krigsärenden 1810—12, i handels- och finansärenden 1810, Kabinettet för utrikes brevväxlingen: koncept, Krigsexpeditionens och Inrikes civilexpeditionens registratur, Diplomatica: Gallica och Germanica (jfr ovan), Uppsala universitetskanslers koncept 1800—10, Svea hovrätts akter, prot. och utslag 20 aug. 1811 (samt inneliggande handl., däribland förhörsprot. inför över-ståthållarämb.), Collegii Medici arkiv, Biographica, Militaria: ansökn. o. meritför-teckn.: armén, C. M. Schoerbings relation rör. Rastatt (manuskr.-saml., vol. 219), Tosterup-saml. (vol. 67 och I. L. Silfversparres brev till sin hustru Sophie Sparre), RA; Generaladjutantsexpeditionens arkiv, Svea livgardes arkiv: krigsrättsprot., KrA; Särskilda kämnärsrättens prot. 1810—11 (rör. Fersenska mordet), SSA; F:s och G. Ph. Creutz' ovan nämnda brev i UB; C. G. v. Brinkmans brev till Martina v. Schwerin 22 april 1818 (meddel. av prof. Olle Holmberg) i Brinkmanska arkivet, Trolle-Ljungby; Sigtunastiftelsens klipparkiv (A. v. Fersen), Sigtuna. — E. Bimbenet, Fuite de Louis XVI ä Varennes, 2:a uppl. (1868; text o. källedition); Correspondance entré Marie-Thérése et Marie-Antoinette, [éd.] G. Girard (Paris 1933); Gustavianska brev . . . (1918); Handl. rör. riksdagarna 1809—15, utg. gm A. Brusewitz (Hist. handl., 25: 2, 1916); Handl. t. kronprins Carl Augusts historia utg. gm S. Clason (Hist. handl., 27: 2, 1925); H. E. Charlotta, Dagbok, 1—8 (1902—39); O. G. de Heidenstam, se ovan s. 719 och under Tr. arbeten; Konung Gustaf III:s efterlemnade... papper, [utg.] af E. G. Geijer (E. G. Geijer, Saml. skr., suppl., 1, 1876); Le comle de Fersen et la cour de France, publ. par R. M. de Klinckowström, se Tr. arbeten ovan; Lettres d'Axel de Fersen ä son pére, se Tr. arbeten ovan; Marie-Antoinette. Correspondance secréte entré Marie-Thérése et le cte de Mercy-Argenteau, publ. par A. d'Arneth, 1—3 (1—2, 2:a uppl., Paris 1875; 3, Paris 1874); Marie-Antoinette et Barnave. Correspondance secréte (Juillet 1791—Jan-vier 1792), [utg. av] Alma Söderhjelm (Paris 1934). — N. Ahnlund, [rec. av F:s dagbok, 4] (Hist. tidskr., 56, 1936, s. 422 f.); A. J. Amnéus, Om kronprinsen Karl Augusts dödssätt och de rättsmedicinska hufvudpunkterna af rättegången mot Rossi (UUÅ, 1866: Medicin); Jeanne Arnaud-Bouteloup, Le röle politique de Marie-Antoinette (Paris 1924); G. Bellisent, Le comte de Fersen créancier de Louis XVI (Revue de la revolution francaise, 15, 1923, s. 353—366); A. B. Benson, Sweden and the American revolution (New Haven, 1926; jfr Elovson, H.); B. von Beskow, Lefnadsminnen (1870), s. 39 f.; E. Bimbenet, se ovan; Biografiskt lexikon öfver namnkunnige svenske män, ny uppl., 4 (1875); Bulletin historique du Royal-Suédois (skilda häften, 1938 ff.); Sten Carlsson, Hans Gabriel Wachtmeisters dagbok 1807—1809 (VSL årsbok, 1943); dens., Gustaf IV Adolfs fall... (1944); dens., Gustaf IV Adolf. En biografi (1946); dens., Den svenska utrikespolitikens historia 1792—1810 (Den sv. utrikespolitikens hist., 3: 1, 1954); A. Castelot, Marie-Antoinette d'aprés des documents inédits, 4:e uppl. (Paris 1953; källredogörelse, s. 363—372); Chåteau de Versailles. Marie-Antoinette, archiduchesse, dauphine et reine [Utställningskatalog], 16 Mai—2 Novembre 1955. Editions des musées nationaux (Paris, 1955); L. de Contenson, Marie-Antoinette, Barnave et Fersen (Revue d'histoire diplomatique, 49, 1935, s. 28—42); M. J. Crusenstolpe, Medaljonger och statyetter (1882), s. 304—314; É. Dard, Bonaparte et Fersen (Revue des deux mondes, 1938); dens., Un rival de Fersen. Quintin Craufurd (Paris, 1947); H. v[on] D[ardel], [rec. av F:s dagbok, 2] (Personhist. tidskr., 28, 1927, s. 174 f.); O. Dixelius, Den unge Järta (1953); R. Durand, [Rec. av Sm, M; försmädlig] (Revue critique d'histoire et de litterature 1930, s. 457 ff.); J. A. Ehrenström, Efterlemnade historiska anteckningar, 2 (1883); G. J. Ehrensvärd, Dagboksanteckningar förda vid Gustaf III:s hof, 1, 2:a uppl. (1878); H. Elovson, De svenska officerarna i nordamerikanska frihetskriget (Scandia, 2, 1929); L. von Engeström, Minnen och anteckningar, 1—2 (1876); F. F. Flach, Grefve Hans Axel von Fersen. Minnesteckning jemte utdrag ur hans dagbok och brefvexling (1896); T. Fogelqvist, Typer och tänkesätt (1927; s. 231—254); E. Forssberg, Karl August, gustavianerna och 1809 års män. Ett bidrag till Nordens historia år 1810 (1942); För hundra år sen. Skildringar och bref från revolutionsåren 1809—1810, [1], utg. af S. Clason & C. af Petersens (1909); A. Garfvé, Fellingsbro sockens historia (1926), s. 285; O. Gasslander, Gattjina-traktaten 1799 (Scandia, 22, 1953—54); A. Geffroy, Gustave III et la cour de France..., 1—2 (Paris 1867); A. Grade, Revolutionen och Napoleon 1789—1815 (Världshist., utg. av S. Tunberg & S. E. Bring, 11, 1930); Gerhard Hafström, Justitiekanslern och Fersenska mordet (i Festskr. för Birger Ekeberg, 1950); dens., se även Nerman, T.; H. Hausser, [Rec. av Sm, M] (Revue historique, 164, 1930, s. 177 ff.); O. G. de Heidenstam, se ovan; Ingegerd Hildebrand, Den svenska kolonin S:t Barthélemy och Västindiska kompaniet fram till 1796 (1951); Erland Hjärne, Gustaf III och franska revolu- tionen (Svensk tidskrift, 19, 1929); Olle Holmberg, Riddaren av det förgångna (Dagens Nyheter, 16 mars 1952); Index över svenska porträtt 1500—1850, 1 (Sv. porträttarkivet, 1, 1935); Amandus Johnson, Swedish contributions to American freedom 1776—1783, 1 (Philadelphia, 1953); Seved Johnson, [rec. av S. G. Svensons avh.] (Hist. tidskr., 74, 1954, s. 341—349); O. Karmin, Le trésor de Marie-Antoinette et le comte Fersen (Revue historique de la revolution fran-caise, 15, 1923, s. 121—145); Ch. Kunstler, Fersen et son secret (Paris, 1947; källredogörelse, s. 352—380, kronol. översikt, s. 381—384); G. Lenotre, Le drame de Varennes juin 1791 d'aprés des documents inédits ... (Paris, 1908); [P. M. G.] de Lévis, Souvenirs et portraits (1813; s. 130 f.); B. Liljekrantz, Benjamin Höijer (1912); G. W. Lundberg [& F. L. P. Desfeuilles], Les comtes de Sparre et le comte Axel de Fersen, colonels du Royal-Suédois (1694—1714 et 1742—1791) (Revue internationale d'histoire militaire, 1, 1939, s. 33—62); dens., Un portrait d'Axel de Fersen (Bulletin hist. du Royal-Suédois, 1940); Y. Löwegren, Naturaliekabinett i Sverige under 1700-talet (1952); J. Mathorez, Les étrangers en France sous Tanden régime, 2 (1921); L. Maury, [Rec. av Sm, M; intressant] (Revue bleue, 70, 1932, s. 372 ff.); Minnen ur Sveriges nyare historia, saml. af B. v. Schinkel, förf. o. utg. af C. W. Bergman, 5, 2:a uppl. (1856); T. Nerman, Fersenska mordet. Historiskt reportage från Stockholm den 20 juni 1810, 2:a uppl. (1933; jfr rec. av G. Hafström i Hist. tidskr., 54, 1934, s. 124—128, o. i Personhist. tidskr., 34, 1933, s. 146 f.); J. W. Nilsson, De diplomatiska förbindelserna mellan Sverige och Frankrike under Gustav IV Adolf (1899); E. Nordenfalk, Samlingen porträtt-miniatyrer å Löfstad, Katalog (1945); [dens.], Löfstad, Kimstad s:n, Östergötlands län. Vägledning för besökande (1949); dens., Axel von Fersen. Ett 200-årsminne (1955); R. Nordin, Bonaparte och Fersen (Hist. stud. tillägn. Harald Hjärne, 1908); Lennart Norrlin, Anders Fredrik Reuterswärd. Biografisk studie (1953); H. S. Nyberg, Johan Adam Tingstadius (1953); R. Nyerup, Rejser till Stockholm i Aarene 1810 og 1812 (Kbhvn 1816); M. Nylund, G. A. Reuterholm under förmyndartiden 1792—1796 (1917); M. M. Pontin, Saml. skrifter, 1 (1902); L. G. Rabenius, Officium parentale viro dum in vivis erat... Axelio von Fersen (1811); M. de la Rocheterie, Histoire de Marie-Antoinette (1755—1793), 1—2, 3:e uppl. (1905); H. Rosengren, Fersenska mordet (Ord o. bild, 19, 1910, s. 337 —352); Birger Schöldström, Förbiskymtande skuggor (1883), s. 59—86; A. F. Skjöldebrand, Memoarer, 4 (1904); A. Stade, Gustav IV Adolf och Norge 1798 och 1801 (Historisk tidskrift, 75, 1955); N. Staf, Polisväsendet i Stockholm 1776— 1850 (1950), s. 319—329; H. Stålhane, Gustaf III:s resa till Italien och Frankrike (1953); C. J. B. de Suremain, Mémoires (Paris, 1902); Sv. Dagbladet 14 jan. 1954 (Art. om Stavsundssaml.); Sv. porträttarkivet, se Index; Sven G. Svenson, Studentens klang- och jubeltid. Från Juntan till skandinavismen (Upsalastudenten genom tiderna, 1950); dens.', Gattjina traktaten 1799. Studier i Gustav IV Adolfs utrikespolitik 1796—1800 (1952); H. G. Söderbaum, Jac. Berzelius, 1 (1929), s. 338—364; Alma Söderhjelm, Revolutionärer och emigranter (1918); dens., Sverige och den franska revolutionen, 1—2 (1920—24); dens., Axel von Fersens dagbok, se ovan; dens., Den stora revolutionen, 1-—2 (1927—29); dens., Fersen et Marie-Antoinette (Paris 1930); dens., Kärlek och politik (1933); dens., Marie Antoinettes stora hemlighet (1934); dens., Spel och verklighet (1941); dens., Gustaf III:s syskon (1945); dens., se även ovan om utgåvan av Marie-Antoinettes och Barnaves brevväxling; E. Tegnér, Gustaf Mauritz Armfelt, 1—3, 2:a uppl. (1893—94); Ur svenska hovets och aristokratiens lif, utg. af A. Ahn-felt, 3 (1881); H. G. Trolle Wachtmeister, Anteckningar och minnen, 1 (1889); dens., se även under Carlsson, Sten, ovan; Lydia Wahlström, [rec. av F;s dagbok, 3] (Personhist. tidskr., 30, 1929, s. 159 ff.); S. M. Waller, Georg Carl von Döbeln (1947); H. Vallotton, Marie-Antoinette et Fersen (Paris & Geneve, 1952); K. F. Werner, Gustaf Abraham [Silverstolpe] (Några anteckningar om adliga ätten Silfverstolpe, 1884); E. Vest, Grefve Hans Axel von Fersen. En minnesteckning (Ateneum, utg. af W. Hagelstam, 1898, s. 89—112); J. Wibling, Opinioner och stämningar i Sverige 1809—-1810 (1954); [F. U. Wrangel], Ur arkivens gömmor af W. Legran (1912); dens., Blasieholmen och dess inbyggare, 2:a uppl. (1914); dens., [ed. av F:s amerikabrev t. fadern, se ovan under Tr. arbeten och Lettres etc]; S. Zweig, Marie Antoinette, en olycklig drottnings historia (1933); N. Åkeson, Gustaf III :s förhållande till franska revolutionen, 1—2 (1885—86); S. ödmann, Skrifter och brev, 2 (1925); [V. örnberg], Sv. ättartal, 7, 1891. — Meddel. av prof. Sten Carlsson, kabinettskammarherren fil. dr greve N. Gyldenstolpe, förste arki- varien Nils F. Holm, prof. Olle Holmberg, arkivrådet Olof Jägerskiöld, friherrinnan Thyra Klinckowström, hovintendenten major Erland Nordenfalk, m.fl.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Hans Axel Fersen, von, http://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15292, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand (s. 708—733 och 743—747) med bidrag av Gerhard Hafström (mordet på F., s. 733—743).), hämtad 2014-08-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15292
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Hans Axel Fersen, von, urn:sbl:15292, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand (s. 708—733 och 743—747) med bidrag av Gerhard Hafström (mordet på F., s. 733—743).), hämtad 2014-08-20.

Rättelser och tillägg

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel.
Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se