Meriter

Eric Emanuel Festin, f. 12 okt. 1878 i Hackås sn (Jämtl.), d. 4 mars 1945 i Östersund. Föräldrar: lantbrukaren Jon Jonsson och Brita Ericsdotter. Mogenhetsex. vid Östersunds h. allm. läroverk 27 maj 1900; student vid Uppsala univ. 28 jan. 1902; jur. fil. ex. där 14 dec. 1903; arkeologiska, kyrkliga och folkmålsundersökningar 1905–11; museistudier i Finland och Petersburg 1910; fil. kand. i Uppsala 28 maj 1912; sekr. och intendent i fören. Jämtslöjd, Östersund, s. å., sekr. i Jämtlands läns fornminnesförening s. å. samt sekr. i Jämtlands och Härjedalens naturskyddsförening 1916; intendent och ständig sekr. efter dessas sammanslagning till Heimbygda, hembygdsvårdande förening för Jämtland och Härjedalen, 1923; deltog i ledningen av de arkeologiska grävningarna i Gamla Lödöse 1917; av Jämtlands läns landsting utsedd länsantikvarie samt chef för Jämtlands läns museum 11 sept. 1919; museistudier i Norge och Danmark; utfört arkeologiska undersökningar samt talrika kyrko- och gårdsrestaureringar främst i Jämtlands län; led. av kulturminnesvårdssakkunniga 1930–38; styr.-led. i Samfundet för hembygdsvård 1930–39; v. ordf. i Svenska museimannaföreningen 1931–33, ordf. 1933–34; fil. hedersdr i Uppsala 30 maj 1942. Sv. jägarförbundets hedersmärke i guld 1928 (för bäverns återinplantering i Sverige 1923); RVO s. å.; KorrespLHA 1929; RNO 1935; KorrespLGAA 1938; Nordiska museets guldmedalj för hembygdsvårdande gärning 1941.

G. 21 juni 1913 i Näs sn (Jämtl.) m. seminarielärarinnan Alma Johanna Margareta (Margit) Behm, f. 21 april 1880 i Hackås sn (Jämtl.), dotter av kronolänsmannen Johan Victor Leonard Behm och Olga Arbman.

Biografi

F., som kom att ägna hembygds- och fornminnesvården i Jämtland och Härjedalen sitt livsverk, föddes i Gillsta gård i Fäste, Hackås. F:s fader var norrman från Brekken, gränssocken till Härjedalen. Både han och hans broder hade flyttat över till Jämtland och gifte sig med döttrar till hackåsbonden Eric Ersson i Östgården, över denne morfader leder F: s svenska antavla bort till den i Jämtlands medeltidshistoria kända Skånkesläkten. F:s påbrå från norska fjällbor kan vara en förklaring till den envisa energi, varmed han trots hämmande sjuklighet in i det sista fortsatte sitt arbete.

Ett olycksfall i barndomen gjorde att F. icke kunde tänkas fortsätta i föräldrarnas gamla yrke. När han därför skulle sändas till en högre skola än hemsocknens, fick han, som förr ofta var vanligt, med prästens hjälp läsa in ett så stort pensum hemma, att han kunde tentera över någon klass i stadsskolan i Östersund.

Redan tidigt inriktades F. på sitt livsverk. Från den gård vid Storsjöns strand, där han föddes och växte upp, går blicken mångmila fritt över den centraljämtska bygden med Oviksfjällens massiv i västlig riktning, men närmast stranden stannar den vid konturen av stora, fantasieggande forngravhögar, som tydligt markera bygdens samband med gammal odling. Vid gårdens fjällfäbodar, där gossen av hälsoskäl fick tillbringa många somrar, stiftade han en tidig bekantskap med renskötande lappars liv och kåtaläger i Glen. Det var särskilt två av hans lärare, lektorerna S. J. Kardell och Peter Olsson, verksamma krafter inom den 1886 bildade Jämtlands läns fornminnesförening, som intresserade sina elever för hembygdsminnena och för föreningens samlingar. F. hade redan under skoltiden fattat intresse för de hembygdshistoriska forskningar, som bedrevos av kronolänsmannen i Hackås och Näs Victor Behm, vars jämtländska historia F. senare fick befordra till trycket och vars dotter 1913 blev F:s hustru.

F. avlade mogenhetsexamen i Östersund 1900 och började 1902 juridiska studier vid Uppsala universitet. Han avlade juridisk-filosofisk examen 1903, men ändrade snart sina studiemål och i hans fil.kand.-examen 1912 låg huvudvikten på arkeologi och konsthistoria. Professor J. A. Lundell stimulerade vid denna tid de unga studenterna till folklivs- och folkmålsforskningar, och i F:s blivande verksamhet kan man se många spår av denna inriktning. F. var bland initiativtagarna till Norrländska studenters hembygdsförening, i vilken han även blev ordförande, och höll livlig kontakt med det kulturella arbetet i hemlänet. När den livskraftiga föreningen Jämtslöjd under landshövdingskan Ellen Widéns egid kom till med många andra mål än namnet angav, var han bland stiftarna och utsågs till föreningens utomlänsombud. Han deltog även i arkeologiska arbeten, som doktor Knut Kjellmark inlett i Jämtland.

Jämtslöjd, länets fornminnesförening och prästerskapet hade tagit initiativ till en utställning av äldre kyrklig konst, den tredje i landet, och F. kallades 1911 för halvannan månad till sekreterare i utställningskommittén, i vilken chefen för »Kulturen» i Lund intendenten var sakkunnig. Utställningskatalogen, sammanställd av F., blev en utgångspunkt för de fleråriga kyrkliga inventeringar, som han senare fick företa i länet. F. fick även övervaka restaureringar i mer än hälften av länets 52 kyrkor. Hans kännedom om den kyrkliga konsten i länet var imponerande.

F. utsågs 1912 till intendent i föreningen Jämtslöjd och blev snart även sekreterare i den förut nämnda fornminnesföreningen. De drivande krafterna i dessa föreningar hade då redan börjat bygga fornbyn Jamtli vid Östersund. Den nyvalde intendenten fick nu överta ansvaret för tillväxt och utformning av detta friluftsmuseum, och det blev så småningom ett högtstående minnesmärke över jämtländsk odling i det framfarna.

År 1914 sändes F. på studieresa till länets sydligare landskap. Härjedalen hade visserligen sedan 1894 sin egen fornminnesförening och hembygdsentusiasten Erik Fundin verkade där med framgång för samling av landskapets hembygdsminnen, men särskilt på byggnadskulturens område ansågs ett räddningsarbete vara av nöden. F. och hans medhjälpare nedlade ett intensivt arbete i Härjedalen. Det resulterade bl.a. i att Jamtli fick sin Lillhärdalsgård som en kärna i samlingen av länets byggnadsminnesmärken. F. lekte senare med tanken att få tid till en akademisk avhandling om sina byggnadshistoriska forskningar. Den tanken kunde han aldrig förverkliga, men på gamla dar fick han ett akademiskt erkännande, då hans universitet 1942 gjorde honom till hedersdoktor.

Det var ett sjudande liv inom ideella rörelser i Jämtland och Härjedalen, när F. fick den ansvarstunga ledningen av länets fornminnes- och hembygdsvård, och här kände han sig hemma. Under ett tredjedels sekel, under fyra landshövdingars tid, kom han att bli en kulturell centralfigur, som samlade och entusiasmerade de många frivilliga arbetskrafter, som anmälde sig, enade stridbara viljor och genomförde planer, för vilkas förverkligande det fordrades mycket betydande ekonomiska bidrag från stat, landsting, kommuner och enskilda.

År 1916 började Jämtlands kvinnliga slöjdskola och omorganiserades 1921. F. var ledamot i styrelsen och lärare i textilkonsthistoria. Jämtlands läns museiförening bildades 1922. Länsmuseet, för vilket F. blev chef, byggdes 1928–30 och invigdes 6 sept. 1930. När 1923 föreningen Jämtslöjd, Jämtlands läns fornminnesförening och den 1916 bildade naturskyddsföreningen sammanslogos till Heimbygda, hembygdsvårdande förening för Jämtland och Härjedalen, blev F. ständig sekreterare. Föreningen utger Fornvårdaren och Jämten. I det 1928 bildade Sällskapet för utgivande av skrifter till Jämtlands och Härjedalens historia var han också med bland styrelseledamöterna.

Till flertalet av dessa sammanslutningar bidrog F. med intensivt arbete och ofta under en debatt, som höll det allmänna intresset vaket. År 1919 hade landstinget utnämnt honom till länsantikvarie. Den verkligt stora omorganisationen skedde med museiföreningens bildande och med sammanslagningen till Heimbygda, ett framgångsrikt uppslag i rationaliseringens tecken.

Däri ingick den fördelaktiga uppdelningen av Heimbygdas årspublikationer i Jämten och Fornvårdaren. Jämten utvecklades till en folkkalender, vilken skilde sig från de flesta försök, som gjordes på området. Den blev en skrift med stor spridning i länet, en sammanhållande länk inom Heimbygdas organisation, som sträcker sig ut även till jämtarna i förskingringen. F. kände behovet att arbeta på bred front, och i Jämten använde han dagstidningsjournalistik med bilder och med blandning av bygdenytt och kultursida. I Fornvårdaren samlades de vetenskapliga bidragen, som med mycket få undantag ha bestående värde.

F. kom redan i Uppsala med i striden om uppdelningen av det norrländska landsarkivområdet. Jämtarna ville, att de forna norskdanska landskapen skulle få sitt eget landsarkiv. Med tillfredsställelse kunde F. slutligen se, att en länsarkivarie tillsattes och att arkivet 1928 började växa upp i Östersund, där samtidigt byggandet av det stora länsmuseet pågick. Bilden av det kulturella framåtskridandet kan fullständigas med att Jämtlands bibliotek (prof. Zetterströms donation), förut på Frösön, redan 1911 fick sin byggnad i staden och därmed blev tillgängligt för allmänheten. Länets dansk-norska historia gjorde att F. ofta vände sina forskningar västerut. För hembygdsintresset var det naturligt att följa utvecklingen av Anders Sandvigs Maihaugen i Lillehammer, och Jämtlands länsantikvarie satte särskilt värde på det beröm, som Sandvig gett åt härjedalsgården på Jamtli.

Stridsglad kastade F. sig in i offentliga debatter, som rörde hans arbetsområden. Han ansåg det nyttigt, att det talades om saken, även om man sköt över målet, och han ställde inte sitt ljus under ena skäppo. Med kraft grep han in i den strid, som några år före hans död blossade upp med anledning av sjöregleringarna i länet och tanken på att bygga ut Tännforsen för kraftförsörjning.

F. började återinplanteringen i vårt land av den utrotade bäverstammen. Från nordligaste Jämtland spred sig bävern snart in i Ångermanlands vattensystem. Han medverkade även till att sångsvanen åter började häcka i Jämtland. Den första släktgårdsinventeringen för ett län ordnades under F:s medverkan.

I sitt arbete ute i bygderna hade F. fördelen av att behärska jämtländska dialekter och kunde därigenom lättare få kontakt. Hans medfödda sinne för landsändans särpräglade, ofta drastiska, humor hjälpte honom också. Om den, som han riktade vassa repliker till, betalade med samma mynt, så tog han det från den glada sidan. Många stötte sig på hans säregna personliga manér, innan de kommo underfund med hur helt han gick upp i sin gärning. Om lytet (puckelrygg) gjorde att han vid något tillfälle sökte hävda sig med överlägsen intelligens, så var det psykologiskt förklarligt. Sin lilla lomhördhet kunde han ofta mästerligt utnyttja så, att han hörde endast det som behagade honom. En av de ledande personligheter, som han hade att samarbeta med, bankdirektör C. Lignell med äldre faderskapsrätt i Jamtli, var kolerisk liksom F. och i många avseenden dennes antipod. Dessa båda starka viljor kunde drabba samman mycket våldsamt, och ibland fick F. falla undan. I ekonomiska frågor hade F. mycket »sunt bondförstånd», även om Lignells ord här säkerligen vägde tyngre genom hans yrke.

F. hörde till pionjärgenerationen bland de svenska museimännen, och hans färgstarka personlighet uppskattades av kollegerna. Vid F:s jordfästning höll biskop Bohlin minnestalet över »stridsmannen och uppbyggaren».

Författare

J. E. Modén.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Norrländska studenters folkbildningsförenings i Upsala verksamhet ht. 1905–vt. 1910. Kortfattad redogörelse. Östersund 1910. 21 s. – Sven Johan Kardell [nekrolog] (Hist. tidskr., 43, 1923, s. 178—180). – Jämtslöjds kvinnliga slöjdskolas uppgifter och verksamhet (med tillägg av reglementen m.m.). Östersund 1925. 16 s. – Jämtlands läns museum. Vägledning. Östersund 1930. 32 s. 4:e tillök, uppl. Östersund 1939. 64 s. – Storsjöbygdens kulturminnen (Sv. turistför:s årsskr., 49, 1934, s. 55–74). – Saxon och den jämtska kulturväckelsen (Saxons bok på 75-årsdagen, Sthm 1934, s. 179–202). Även sep. – Ovikens gamla kyrka. Några minnesblad vid kyrkans återinvigning midsommarafton 1935. Uppsala 1935. 52 s. – Stenen i grönan dal. Några erinringar (På skidor, 1935, s. 167–180). Även sep. – Fornbyn Jamtli. Heimbygdas friluftsmuseum vid Östersund. Vägledning. Östersund 1936. 2:a uppl. Östersund 1937. 48 s. – Härjedalen – en gefleborgsk utpost (Från Gästrikland, 1937, s. 31–38). – Dessutom flera hundra bidrag i Heimbygdas tidskrift 1 (Fornvårdaren), Jämten och Jämtlands läns fornminnesförenings tidskrift; se Register till Jämtlands läns fornminnesförenings tidskrift 1887–1921 (1922) och dess fortsättning Heimbygdas tidskrift 1 (Fornvårdaren) 1923–1936, Östersund 1936, s. 1, 7–8, 10, Register till Jämten... [årg. 1, 1906–30, 1930], Östersund 1936, s. 6—8 samt Register till Jämten... 1937–1946, Östersund 1950, s. 2–3. [I nämnda tidskrifter av F. begagnade signaturer: – c; E. F.; F.; Incognito; Lillhåu-trompen.] Strödda bidrag i Sveriges natur och andra tidskrifter och tidningar. — Har dessutom . såsom kommittéledamot undertecknat ett betänkande.

Redigerat eller utgivit: Heimbygdas tidskrift 1 (Fornvårdaren). Bd 1–8. Östersund 1925–1944. – Jämten. Årg. 7 (1913)–38 (1944). Östersund 1913–1944. [7–16: Föreningen Jämtslöjds årsbok, 17—38: Heimbygdas tidskrift 2.] – Jämtlands läns fornminnesförenings tidskrift 1914–1921. Östersund 1914 –1921. – Betr. i dessa tidskr. ingående, av F. utg. eller red. arbeten se o.a. register. – V. Behm, Ur Jämtlands och Härjedalens historia intill 1814. Östersund 1920. VIII, 160 s. – Utställningstidningen. Officiellt organ för jubileumsutställningen i Östersund 1920. 1–3. Östersund 1920. – Redogörelse för Jämtlands läns Kungl. hushållningssällskaps 100-årsjubileumsutställning i Östersund 1920. Efter uppdrag av Hushållningssällskapets förvaltningsutskott utgiven. Östersund 1922. 175, (1) s. – Erik Olsson (Äcke), Gott humör. Jämtmål på vers och prosa. Östersund 1922. 112 s. (Tills. m. O. Fredriksson och E. Fredriksson–Folkwar.) – Östersund och Frösön. Några glimtar ur stadens och öns historia och topografi. Östersund 1927. (Jämtlands läns turistförening. [Årsskrift.] 1.) (Tills. m. E. Bosaaus och E. Magnusson.) – Minnesbilder från Jämtlands läns museum. 1–2. Östersund 1939. 13, (3) s., 15, (1) s.

Källor och litteratur

Källor: Hackås förs:s födelsebok 1878 och 1880, Näs förs:s vigselbok 1913, Östersunds dödbok 1945. – F:s skrifter. – Jämtlands läns landstingsprotokoll 1919. – Inbjudningarna till doktorspromotionerna i Uppsala universitets aula lördagen den 30 maj 1942 (1942), s. 20. – Nekrologer i Jämten 1945 och i dagspressen. – Personlig bekantskap.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Eric Emanuel Festin, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15301, Svenskt biografiskt lexikon (art av J. E. Modén.), hämtad 2024-04-26.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15301
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Eric Emanuel Festin, urn:sbl:15301, Svenskt biografiskt lexikon (art av J. E. Modén.), hämtad 2024-04-26.