Meriter

Eriksson, Carl Johan Bertil, f. 19 juni 1890 i Stockholm (Jak.), d. 23 april 1948 där (Högalid). Föräldrar: biljardägaren Claes Johan Eriksson och Brita Öhman. Kemigraf 1906–17; livsmedelsinspektör för Stockholms stads livsmedelsnämnd 1917–19; ombudsman i handelsarbetarförbundets Stockholmsavdelnings samorganisation 1919–40; stadsfullmäktig i Stockholm från 1931 (andre vice ordf. 1938–41); ordf. i stadskollegiet från 1940; ledamot av riksdagens första kammare 1941–42; ordf. i arbetsnämnden för Stockholms stad från 1945; borgarråd i Stockholm för socialroteln 1946. – Ordf. i Stockholms socialdemokratiska ungdomsklubb 1917–18, i Socialdemokratiska ungdomsförbundet 1919–21; vice ordf. i Stockholms fackliga centralorganisation 1931–40, i Stockholms arbetarkommun från 1935; ledamot av styrelsen för a.-b. Stockholms spårvägar från 1937.

G. 4 juli 1936 i Stockholm (Högalid) m. Judit Maria Lovisa Blomqvist, f. 10 dec. 1895 där (Kat.), dotter av måleriarbetaren Nikolaus August Blomqvist och Anna Lovisa Gustavsson.

Biografi

Bertil E. gick den under 1900-talet vanliga vägen från det ursprungliga yrket via fackliga förtroendeposter till viktigare politiska uppgifter och administrativa uppdrag. Hans yrke var kemigrafens, och det var inom litografiska föreningen i Stockholm och i litografförbundet, som han gjorde sina första fackliga insatser. I förbundet var han sålunda styrelseledamot och revisor. År 1917 utnämndes han till livsmedelsinspektör i Stockholm, en befattning som han innehade till 1918, då han utsågs till ombudsman för handelsarbetarnas samorganisation i Stockholm. På den posten stannade han till dess han utsågs till stadskollegiets ordförande efter Fredrik Ström.

E. var även verksam inom den politiska grenen av arbetarrörelsen. Redan som yngling gick han med i den socialdemokratiska ungdomsrörelsen och blev ordförande i Stockholms socialdemokratiska ungdomsklubb, som bildades 1917 som ett motdrag, då gamla ungdomsförbundet vid partisplittringen s. å. slöt upp på vänstersocialisternas sida. Klubben i Stockholm blev en av hörnpelarna i det nya ungdomsförbundet. På dess andra konferens, som hölls 1919, valdes E. till förbundets ordförande. Av allt att döma var E. inte någon mera kraftfull politisk ledare av samma lyskraft som exempelvis hans efterträdare Rickard Lindström. Men han var en kunnig och arbetsam organisatör, som gjorde en habil insats för det nya förbundets konsolidering.

Under 1920- och 30-talen blev E. vid sidan av sitt fackliga arbete inkopplad på den stockholmska kommunalpolitiken. Han invaldes i arbetarkommunens styrelse och blev medlem av stadsfullmäktige 1931. En fullviktig insats gjorde E. i allehanda kommunala nämnder och styrelser och tillhörde Stockholms fackliga centralorganisations styrelse. Även åt HSB och sjukkasserörelsen ägnade han sina tjänster. Från 1940 togo de kommunala uppgifterna strängt taget hela E:s tid i anspråk. Förutom ordförandeskapet i stadskollegiet var han en tid stadsfullmäktiges andre vice ordförande. Han gjorde också ett kortare gästspel i riksdagens första kammare 1941–42. År 1946 utsågs E. till borgarråd för socialroteln i Stockholm, och i denna befattning var han verksam till sin död 1948. Bland hans insatser som borgarråd lägger man främst märke till ett tjänstereglemente av 1947, som rönte mycken uppskattning även från den berörda personalens sida. Han åstadkom också en ordning, som möjliggjorde riksavtal för städernas kollektivavtalsbundna grupper.

Som här har skisserats genomgick E. en i vår tid vanlig utveckling från arbetare till toppadministratör. Men man får av denna yttre händelsekurva ingalunda förledas att tro, att han personligen kunde hållas i strama tyglar av partitaktikerna. Han tvekade aldrig att säga ut sin ofta särpräglade mening om saker och ting, och han mötte också av denna anledning gensagor inom olika kretsar. Han framträdde inte i så hög grad utåt, var ingen framstående talare men skapade respekt genom att i arbetet göra mer än skäl för sig. Som exempel på hans självständiga ståndpunktstagande kan nämnas, att han under sin tid i ungdomsförbundet hörde till dem, som bekämpade vänstersocialisterna med Z. Höglund i spetsen, medan han i kommunalpolitiken upprättade ett fruktbart samarbete med denne.

Författare

Hemming Sten J:r.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor: Jakobs förs:s födelsebok 1890, Katarina förs:s födelsebok 1895, Högalids förs:s vigselbok 1936 och dödbok 1948, samtliga i Stockholm. – T. Lindbom, Den socialdemokratiska vmgdomsrörelsen i Sverige (1945). – Artikel i Morgon-Tidn. 1 april 1942 av R. Lindström; nekrologer i Morgon-Tidn., Dagens Nyheter och Sv. Dagbl. 24 april 1948.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Johan Bertil Eriksson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15428, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hemming Sten J:r.), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15428
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Johan Bertil Eriksson, urn:sbl:15428, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hemming Sten J:r.), hämtad 2024-04-18.