Meriter

Eriksson, Gunnar, f. 1 mars 1833 i Mörviken, Åre sn (Jämtl.), d. 11 april 1901 där. Föräldrar: hemmansägaren Erik Pehrsson och Sigrid Jönsdotter Åslund. Skolundervisning mest i hemmet; sockenskrivare i Åre 1849; inköpte 1856 sitt fädernehemman Mörviken; kyrkvärd i 24 år; led. av Jämtlands landsjämnadsting 1856; ordf. i kommunalstämma och kommunalnämnd; led. av Jämtlands läns landsting från 1863 (utom 1887, 1898 och 1900), ordf. under 8 landsting; led. av riksdagens andra kammare för Södra Jämtlands domsaga 1870–75 och 1879–81 samt för Jämtlands västra domsaga 1882 – första riksdagen 1887 samt 1891–93 (led. av särskilt utskott 1875, av lagutskottet 1879, av bankoutskottet 1880–84, av statsutskottet 1885, 1886, 1891 och lagtima riksdagen 1892 samt riksdagen 1893 och av konstitutionsutskottet första riksdagen 1887); av K. M:t utsedd led. av 1880 års lant-försvarskommitté; suppleant för fullmäktige i Riksgäldskontoret 11 mars 1881–7 mars. 1882; statsrevisor 1891 och lagtima riksdagen 1892. RVO1891.

G. 24 juni 1856 i Åre m. Christina Benjaminsdotter, f. 18 maj 1831 där, d. 16 juni 1884 där, dotter av hemmansägaren Benjamin Ersson i Mörviken och Ingrid Jacobsdotter.

Biografi

E., vanligen känd som Gunnar E. i Mörviken, tillhörde en gammal jämtländsk odalmannasläkt. Hans farfars far var hemmansägaren och nämndemannen Erik Olofsson i Rännberg, Åre, vilken, vald av Undersåkers tingslag, var riksdagsman för Västernorrlands län i bondeståndet vid riksdagen 1751–52 samt, vald av Undersåkers och Offerdals tingslag, vid riksdagen 1760–62.

Själv undervisades E., den elfte av tolv syskon, huvudsakligen i hemmet av föräldrarna samt av en lantvärnsman från 1809; läroböckerna voro huvudsakligen a-b-c-boken, psalmboken, katekesen och bibeln. Studierna avslutades i den s. k. Racklöfska skolan med några veckors kurs i räkning och skrivning. Efter konfirmationen 1849 valdes E., då blott sextonårig, till sockenskrivare i hemsocknen Åre. Faderns hemman, Mörviken, som han själv inlöste 1856 – s. å. han gifte sig – är beläget vid Åreskutans fot. E. gick i övrigt vanlig väg över kommunala förtroendeuppdrag – han användes i hemorten även vid förrättningar som auktioner, boutredningar, arvskiften,, m. m. – till politiska och insattes 1870, då 37-årig, i riksdagens andra kammare. Han hade en klar blick, gott minne och redig tankegång samt förmåga att i tal som skrift kort och tydligt framföra sin mening. I riksdagen slöt han sig till lantmannapartiet, där så många dugliga bönder inträdde just 1870.

E. visade vid riksdagen 1875 sin nykterhetsvänlighet. Han framhöll, att förbudet mot husbehovsbränning var ett steg i rätt riktning, för att stävja brännvinsfloden, men ansåg det vara fel, att de särskilda avgifterna för tillverkning och försäljning av brännvin skulle gå till kommunerna; detta bidrog bl. a. till att underhålla krogrörelsen. Han motionerade därför, att dessa avgifter skulle förvandlas i en tillverkningsskatt, som ginge till statsverket. Han sökte verka för förbättring av Norrlands kommunikationer genom förslag 1891 om inrättande av nattåg å norra stambanan, men fick då avslag. Politiskt uppmärksammades E. på sin sista riksdag 1893. Det var nämligen han, som under då rådande unionskonflikt förmådde gamla lantmannapartiets män att i andra kammaren ge sitt stöd åt ministären Boström beträffande dess uppträdande i förhandlingsfrågan med norrmännen om den gemensamma utrikesstyrelsen.

Ehuru E. vid sitt första inval i riksdagen ansågs ha frisinnad läggning, funno hans väljare honom småningom icke vara tillräckligt reformvänlig. Vid de tre sista riksdagsmannaval, då han uppställdes som kandidat, senast 1896, föll han därför igenom, och Jämtlandsposten ansåg, att hans långtifrån frivilliga avgång efter riksdagen 1893 av »hela det frisinnade Jämtland» hälsades med glädje. I landstinget var han de sista åren alltid en av de konservativas märkesmän. Av såväl vänner som motståndare karakteriseras han såsom slagfärdig debattör, med okuvlig, ibland hänsynslös iver arbetande för det, som han ansåg vara rätt. I det personliga umgänget var E. glad, vänlig och förekommande.

Författare

Bengt Hildebrand.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Underdånigt betänkande angående landtförsvarets ordnande, afgifvet den 19 juni 1882 af den till utarbetande af förslag i ämnet i nåder förordnade komité. 1–3. Sthm 1882. 1. VIII, 93 s. 2. 355, (1) s. 3 1 bl 27 tab 1 Si 3 tab'' 2' 3 s- 7 tab" 1 bl- 1 taD" 2> 9> 8> 104> 8 s- (Undert. som kom-mitteledamot.) — Dessutom anföranden och motioner i andra kammaren.

Källor och litteratur

Källor: Åre förs :s födelseböcker 1831 och 1833, Länsarkivet i Östersund, samt Åre förs :s vigselbok 1856 och dödbok 1884. – Riksdagstrycket. – S. J. Boëthius, Oskar II (Sveriges hist. till våra dagar, 13, 1923), s. 163; L. Mårtensson, Förteckning över bondeståndets ledamöter vid riksdagarna 1710–1800 (1937), s. 102, 118; Svensk bondepolitik, utg. av E. Thernaenius (1931); E. Thermaenius Lantmannapartiet (1928); F. Wernstedt, Fullmäktige i riksgäldskontoret 1789–1939 (1939). – Nekrolog i Östersunds-Posten 11 april 1901 och i Jämtlandsposten 12 april 1901.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gunnar Eriksson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15431, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15431
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gunnar Eriksson, urn:sbl:15431, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-18.