Meriter

6. Hans Henrik von Essen, son av E. 4, f. 24 maj 1820 på Kavlås, Hömbs sn (Skarab.), f 2 juli 1894 på Alvasjö, Brandstorps sn (ibid.). Studerade privat under ledning av informator först i hemmet till 1834, sedan i Uppsala 1834–37; volontär vid Livreg:tets husarkår 1836; sergeant där 13 juni 1837; studentex. i Uppsala 5 dec. s. å.; genomgick en av J. A. Hazelius ledd kurs 1838; officersex. 8 maj s. å.; underlöjtnant vid nämnda husarkår 17 okt. s. å.; arrenderade Annefors' bruk, Fröjereds sn (Skarab.) 1843–55; avsked med tillstånd att i reg:tet kvarstå utan lön 19 jan. 1847; löjtnant vid nämnda husarkår 22 maj 1849; avsked med ryttmästares n. h. o. v. 26 april 1855; inköpte Tidaholms egendom och järnbruk, Agnetorps sn (Skarab.) 27 juni 1853; byggde 1858–59, ägde och bebodde Helliden i samma sn; innehade tidvis ett flertal gårdar i trakten av Tidaholm; verkställande direktör vid Hällefors järnbruk (Ör.; från 1864 Hellefors bruks a.-b.) 1856–66; anlade vid Tidaholm Tidaholms snickerifabrik (sedan Tidaholms bruk), tändsticksfabriken Vulcan, cellulosa-och pappersbruket Sphinx m. fl. industriella anläggningar. – Evangeliska fosterlandsstiftelsens provinsombud i Skara stift 1858–93; lekmannapredikant; innehade av biskop A. F. Beckman 1879 utfärdat predikotillstånd (venia concionandi).

G. 1) 29 dec. 1850 på Kavlås m. sin kusin friherrinnan Ulrika (Ulla) Charlotta von Essen, f. 20 nov. 1830 på Friggesby majorsboställe, Kyrkefalla sn (Skarab.), d 7 mars 1874 på Helliden, Agnetorps sn (ibid.), dotter av överstelöjtnanten friherre Thure Gustaf von Essen och friherrinnan Ulrica Charlotte Cronstedt; 2) 6 maj 1875 i Bovington church i Hemmel Hempstead, Herefordshire, England, m. lady Mary Hyacinthe Lambart, f. 8 okt. 1847 i Westen Laper More i Somersetshire, England, f 22 aug. 1933 i Stockholm (Engelbr.), dotter av Frederich John William Lambart, 8:e earl of Cavan, och Caroline Augusta Littleton.

Biografi

Det ståtliga släktgodset Kavlås i den gamla kulturbygden mellan Kungslena medeltidskyrka och numera Tidaholms stad, med fullblodsstall och ridskola, jaktpartier och kungabesök, var den yttre miljö, i vilken baron Hans von E. växte upp. En inom släkten på fädernet märkbar religiös ådra – visserligen hos E. länge latent – sprang senare tydligast i dagen hos E., andre sonen till general von E. (E. 4), men kombinerades också i hans karaktär med det heta och lätt uppbrusande blodet från den Gyllenhaalska mödernesläkten. Den viktigaste dominanten under E:s uppväxtår synes ha varit hästsporten. Han fick från tidiga pojkår formligen växa upp på hästryggen och blev en av sin tids främsta hästkännare med ett vida berömt stall. I ridhuset lärde E. sig sitta kvar på ölänningens rygg utan sadel eller betsel men med händerna i sidorna. Då han redan var underlöjtnant, inträffade följande episod. General G. A. Hierta hade för billigt pris sålt några ädla fullblodshästar till E:s far, emedan de ansågos odugliga. En dag kom Hierta till Kavlås, och hästarna släpptes lösa till beskådande. När Hierta fick syn på det vackraste av de försålda djuren, sade han med kännarmin, att han sålt den hingsten, därför att den hade »bockben» och skulle stupa, om en ryttare sutte upp på den utan tyglar. E., som stod där, fick ett infall, som han själv skildrar så i sina memoarer: »Utan att fråga min far om lov, kastade jag mig upp på den lösa hästen, som aldrig burit ryttare. Han rusade av i vilt språng runt omkring den stora gården, och efter några varvs rasande sken och vilda språng för att bli av med sin ryttare, stannade han i ett ögonblick helt tvärt vid porten, alldeles bredvid generalen och dragonofficerarne, utan att visa den minsta benägenhet att falla. Min far sade icke ett ord, men klappade hästen förnöjd – generalen sökte byta om samtalsämne. Min farbror kallade mig vänligt 'en överdådig tjuvpojke'». Ehuru E:s ganska stränga uppfostran sålunda helt inriktades på ett liv som kavalleriofficer, försummades icke ynglingens intellektuella utbildning. Studierna under ledning av en informator i hemmet förlades i okt. 1834 till Uppsala. Betydelsefullt för framtiden var, att E. där bl. a. studerade franska och engelska. Hans 1837 absolverade studentexamen upptar därför betyget »med beröm godkänd» i levande språk men inrymmer intet av de klassiska. Genom sin släkting Malla Montgomery-Silfverstolpe kom den unge E. att något leva med i det vittra och förnäma sällskapslivet i 1830-talets Uppsala. Den militära utbildningen hade dock börjat redan 1836 och fortgick därför delvis parallellt med de 1837 avslutade studierna i Uppsala. Även om E. efter hand avancerade till löjtnant och erhöll ryttmästares rang vid avskedet 1855, blev den militära banan aldrig hans egentliga väg.

Ett kapitel för sig är den långa medelhavsresa, som E. företog i nov. 1841 och avslutade på sommaren 1842. Den yttre anledningen var ett hjärtfel, som sannolikt har haft intimt samband med ett än svårare hjärtlidande – en förälskelse, vars föremål såsom katolik ej accepterades av E:s föräldrar. Han medföljde korvetten Karlskrona på dess kryssning till Medelhavet för att i mildare luftstreck stärka sin brutna hälsa men hade så när förlorat livet, när han spolades överbord under en orkan på Atlanten. Resan, som även i övrigt var ganska äventyrlig, har fått en jämförelsevis .bred skildring i E:s memoarer (jfr resedagbok, m. m., sign. M. 237 a, KB).

E:s framtid inriktades alltmer på det praktiska livet, då han redan 1843 av sina föräldrar började arrendera Annefors' järnbruk, en mil norr om Tidaholm. Sedan han tillsammans med fadern inköpt Tidaholms bruk och egendom, förvaltade han efter 1846 även detta och bosatte sig där slutgiltigt vid tiden för sitt första äktenskap 1850, varefter E. köpte det av sin far 27 juni 1853. Efter dennes död febr. 1855 överläts åt E. 14 mars 1856 att för stärbhusets räkning t. v. förvalta det stora egendomskomplexet på över 50 gårdar, vilket han gjorde i tre års tid, innan arvskifte ägde rum. Detta förklarar avskedet från militärtjänsten.

Den ena sidan av E:s livsverk är av praktisk art: den industriella verksamhet, som gav upphov till staden Tidaholms framväxt. På den holme i Tidan, där Holmagården (senare kallad Tidaholm) låg, hade redan 1799 med utnyttjande av vattenfallen i Tidan grundats ett järnbruk eller en spikhammare, som jämte några mindre anläggningar övertogs av E. 1846. Men varken stångjärnssmidet eller det senare där tillgripna manufaktursmidet var ekonomiskt bärkraftigt, varför en finbladig såg samt snickerifabrik tillkommo. Man tillverkade dörrar, fönster, paneler o. d., varjämte manufaktursmidet övergick i fabrikation av lantbruksredskap och åkdon, särskilt de på den tiden riksbekanta »Tidaholmskärrorna», efter engelskt mönster. Dessutom köpte E. 3 nov. 1856 tillsammans med vänner Hällefors' järnbruk i Bergslagen, i vilket företag E. blev verkställande direktör. Att han blev intressent i och ledare för det ganska avlägsna Hällefors, dit han ju ofta måste företa affärsresor, berodde på att han genom sin första maka ärvde en tredjedel i rörelsen. Men de bekymmer, som bruksdriften medförde, blevo så tunga och invecklade, att E. lämnade styrelsen och bolaget, sedan han handhaft den i tio år (hösten 1866).

Just detta år synes ha inneburit nästan oöverkomliga svårigheter för E. att hålla sina företag flytande, varom resebreven till hans hustru ge beklämmande vittnesbörd. Men en annan ton finnes där också: E:s fasta tro på Guds möjlighet att förvandla den mörkaste situation även på det ekonomiska området. Med all sannolikhet är depressionen under 1860-talets sista år dock bakgrunden till de nya stora anläggningar, E. företog vid denna tid. Den för Tidaholms utveckling mest betydelsefulla av dessa, den som fört namnet Tidaholm ut över världen, var tändsticksfabriken Vulcan. Vem av de två grundläggarna, E. och grosshandlaren Ch. E. Bratt i Göteborg, som än tagit initiativet till denna industrityp, måste det ha varit E:s förtjänst, att företaget kom att placeras i Tidaholm. När Bratt i mars 1868 inbjöd till aktieteckning i ett bolag för att tillverka tändstickor, skulle fabrikationen nämligen äga rum i Tidaholm i byggnader, som förut använts som stångjärnssmedja och nu ställdes till det nya bolagets disposition av E. mot en hyra av 550 rdr om året. E. skulle också leverera vattenkraft genom fallen i Tidan. Även om drivkraftsfrågan och traktens skogrikhet voro viktiga faktorer, torde E:s önskan att få den nya verksamheten knuten till sitt kära Tidaholm ha undanskymt de svårigheter, som den ringa tillgången på arbetskraft och de dåliga kommunikationerna utgjorde. Alla produkter måste t. ex. fraktas efter häst till Stenstorp, som 1868 var närmaste järnvägsstation, innan 1875 ett spår nådde Tidaholm. Redan 20 febr. 1868 hade E. i en skrivelse dels bekräftat de ovannämnda anbuden, dels även lovat »taga aktier för 10 000 å 15 000 riksdaler» (citat efter Murray). När bolaget konstituerades 12 mars s. å. och 4 juli 1868 sanktionerades av regeringen, stod E. därför med sina 25 aktier som den störste intressenten i rörelsen. Han blev också en av de tre personerna i bolagets styrelse.

De första åren av fabrikens historia äro en olyckskrönika. Den 10 dec. 1868, just som driften skulle börja, telegraferade E. till styrelsens ordförande: »Fabriken nästan nedbrunnen»! Till de pekuniära förlusterna kom att fabrikationen fördröjdes, tills E. återuppfört byggnaderna. E. kunde ej hindra, att fabriken stod stilla aug. 1870–mars 1871 till följd av »stagnation på marknaden». Emellertid hade revisorerna framställt anmärkningar mot företagets ledning med den påföljd, att denna från 1872 förlades till Göteborg, varvid E. uteslöts ur styrelsen. Förbindelserna mellan E. och Vulcan voro likväl alltfort starka: fabriken erlade arrende till honom, och han sålde de råvaror, som Vulcan behövde, från sitt bruk. De hårda slag, som även i fortsättningen drabbade den unga industrien, berörde därför också E. mycket nära. Den 13 mars 1873 inträffade i Tidaholm först en mindre eldsvåda, men redan 15 april följde en ny, som var så omfattande, att tillverkningen av säkerhetständstickor upphörde under flera månader. Och 1875 kom katastrofen. Sedan den ena byggnaden, »säkerhetsfabriken», 31 jan. brunnit ned till grunden, varvid E. själv svävade i livsfara, och styrelsen nätt och jämnt 16 febr. beslutat ersätta den med ny, inträffade 18 febr. en av de förfärligaste eldsvådorna i vårt land. Även fosforsticksfabriken brann, och i eldhavet omkommo 44 arbetande kvinnor och barn, varefter av nio svårt skadade ytterligare tre avledo. Ehuru E. vid tillfället ej var ansvarig i företaget och orsaken till olyckan lätt kunde rekonstrueras, var för honom, samhällets fader, slaget förkrossande. »Halva fabriken räddad – men, ja men var äro dessa arma själar, som i hast fördes in i evigheten — Du vet det o Gud!», skrev E. till sin bror Fredrik.

Fabrikerna återuppfördes inom tre månader, och fastän ännu en eldsvåda drabbade Vulcan 1879, levde det företag E. grundat vidare under den kraftfulle G. Murrays chefskap. Denne hade beslutat att göra Vulcan till Sveriges största tändsticksfabrik; det blev en tid den största i världen. För att nå målet ansåg han dock samarbetet med Tidaholms bruk och E. mindre fördelaktigt samt sökte lösgöra Vulcan från beroendet av dem. I denna dragkamp sökte E. stärka sin ställning genom att lånevägen mot mördande räntor göra stora skogsköp i trakten av Tidaholm men förlorade spelet, då Vulcan mer och mer inskränkte affärerna med honom.

Något år efter Vulcans tillkomst föddes ett annat stort projekt. Redan under sin spanska resa 1863 (se nedan) hade E. gjort bekantskap med engelsmannen jur., fil. och teol. doktorn James Blackwood. Då denne bl. a. också varit fältkaplan under Krimkriget, torde de två männen först ha funnit varandra på det religiösa planet. Sommaren 1866 träffades de åter i England, och under den följande för E. bekymmersamma tiden torde Blackwoods försök att hjälpa sin vän ha tagit formen av ett förslag till E. att anlägga en cellulosafabrik i Tidaholms närhet. Blackwood själv ingick som stor delägare, varefter planen stod inför sitt förverkligande 1873. Företaget var ingen tillfällighet, ty nära hälften av alla svenska pappersmassefabriker hade liksom Tidaholm förut varit järnbruk. Den s. k. »järnbruksdöden», som just drabbade sådana bruk hårdast, som hade dåliga kommunikationer och malmer, tvang dem att övergå till trämasseindustri. Efter fransktyska kriget kom också en högkonjunktur. Under intryck därav försträckte Blackwood medel både för att fullborda järnvägen till Tidaholm och till ett »pappersverk i förening med trädmassfabriken, så att man i ena ändan av huset kastar in en trädklump och i den andra sitter och skriver brev till sin kära syster på papper, som kommer fram färdigt», skrev E. skämtsamt till en av sina systrar 28 okt. 1874. När E. efter sin första hustrus bortgång 1874 gifte om sig med en anförvant till Blackwood, var det denne, som i maj 1875 förrättade vigseln. E. blev disponent för det i dec. 1874 grundade cellulosa- och pappersbruket, Sphinx a.-b. Men redan s. å. hade bakslaget inträtt efter högkonjunkturen. Pappersbruket drevs blott något år, innan cellulosafabriken hann bli färdig, och då voro kapital och krediter slut. Cellulosafabrikationen kunde aldrig ens börja. Bortåt en och en halv miljon säges experimentet ha kostat.

Situationen hade länge varit betänklig för E:s ekonomi, och slutligen kom sammanbrottet. Hela förvaltningen ställdes 1878 under administration av en styrelse, och i början av 1880-talet nödgades denna realisera E:s egendomar och lösöre. Enligt E:s egna uppgifter överstego, då administrationen av hans affärer vidtogs, hans tillgångar skulderna med ej mindre än omkring 800 000 kr., men summan smälte bort genom flera års dyrbar administration, aktiefallet och egendomarnas brådstörtade försäljning. Vid E:s död värderades hans egendom enligt bouppteckningen till 4 188 kr.

När E:s engagemang i affärs- och industrilivet upphört, lösgjordes de religiösa krafterna i hans väsen mer än förut. Det ekonomiska sammanbrottet befordrade den andra betydelsefulla sidan av E:s livsgärning: hans insats i den nyevangeliska folkväckelsen – till synes så artskild från alla hans praktiska initiativ. Likväl var allt hans tänkande och handlande religiöst bestämt, alltsedan hans ungdoms allmänna försynstro glidit över i nyevangelismens allt starkare strömfåra med dess koncentration kring Kristusgestalten. Hur detta skett, synes vara ett olösligt problem. Uppenbarligen har E:s på en gång något romantiska och allvarstyngda läggning starkt påverkats av vissa tragiska livserfarenheter under 1840-talet. Bland dem må särskilt nämnas ett vådaskott 8 aug. 1843, som tillgick så, att E. vid en vilopaus under fågeljakt i Äspered (Älvsb.) lagt sitt gevär laddat i knät, varvid hans jakthund råkade trampa på trycket. Skottet brann av och träffade hans vän, den 38-årige häradshövdingen G. Bergendahl, i bröstet, så att denne dog efter sex timmar. Kort före dödsögonblicket hade han sinnesnärvaro nog att yttra: »Jag förklarar inför alla närvarande, att Baron Essen icke haft den ringaste andel uti min död.» E. dömdes (Göta hovrätt 18 juli 1844) också blott att betala 50 rdr för »ovarsamt hanterande av laddad bössa». Men även om E. knappast behövde tillskriva sig någon personlig skuld till olyckan och han dessutom 1846 gäldade den vådaskjutnes samtliga skulder, måste händelsen ha djupt skakat E:s känsloliv. Han kallar själv denna olycksdag för sin egentliga omvändelse. Sannolikt har händelsen 1843 dock blott varit ett bland flera väckande moment, som förberett, att E. något av åren före 1850 på obekant sätt fördes till en personlig upplevelse av nåden i Kristus. Under 1850-talets förra hälft framstår han nämligen redan som en av nyevangelismens mera representativa gestalter i trakten, förenad i en livslång vänskap med sådana väckelsemän som F. Ph. Hierta på Främmestad, G. Linnarsson i Falköping och Wilhelm Rappe på Tagel – en dotter till den sistnämnde blev för övrigt gift med E:s bror Gustaf. Tillsammans med dem ställde sig E. bakom de män i Jönköping, som för att utsända lekmannapredikanter bildade Jönköpings traktatsällskap 1 juli 1853. Även om E. aldrig direkt tillhörde sällskapets – sedermera Jönköpings missionsförenings – styrelse, innebar hans intima vänskap med dess andre ordförande, den noble häradshövdingen T. H. Odencrants, att föreningens kolportörer söderifrån blevo väl mottagna i Tidaholmstrakten, liksom Evangeliska fosterlandsstiftelsens talare norrifrån. När H. J. Lundborg juldagen 1855 landstigit i Göteborg och därefter sökte intressera några nyckelpersoner för en fosterländsk missionsorganisation efter skotskt mönster, var det naturligt, att han också i början av 1856 besökte E. på Tidaholm och där höll en åtta dagars konferens, som sålunda på sitt vis förberedde Evangeliska fosterlandsstiftelsens tillkomst 7 maj 1856. Från 1858 till sin död stod E. som ett av dess ombud i Skara stift och mottog i sitt hem både dess andlige fader, C. O. Rosenius, och av dess ledande män t. ex. P. M. Elmblad (se denne), som båda predikade där.

Mest känd blev E. i sin hembygd som lekmannapredikant. Man kan särskilja två perioder i hans predikoverksamhet. Under tio år strax efter 1855 har E. offentligt talat över bibeltexter. Han synes dock under denna tid icke ha gjort speciella predikoresor utan endast ha uppträtt på Tidaholm eller på sådana platser, där han tillfälligtvis befann sig, såsom vid Hällefors' bruk. Från mediet av 1860-talet till omkring 1877 synes E. väsentligen ha koncentrerat sig på andra uppgifter än predikandets. Från slutet av 1870-talet, då E. lämnat sina kommersiella engagemang, sätter den andra och egentliga perioden i hans förkunnargärning in och pågår med smärre avbrott till kort före hans död 1894. Den underlättades därigenom, att E:s gamle vän, den mot lekmannaverksamheten förstående biskop A. F. Beckman sedan 1875 var stiftschef och 1879 gav honom skriftligt medgivande att predika i Skarastiftets kyrkor. E:s predikoresor i hembygden bestämdes till sin riktning och utsträckning uppenbarligen av hans personliga förbindelser, eftersom han icke reste på uppdrag av någon särskild religiös organisation utan av inre drift. Söderut for han runt Vättern till Huskvarna och Gränna, österut utmed Vätterstranden till Hjotrakten. De nordligaste predikoplatserna voro i hemprovinsen Mariestad och Karlsborgs fästning, den västligaste Lidköpingstrakten. Då E. de två sista åren av sitt liv bodde i Stockholm, uppträdde han både där och i Uppsala. E. talade sannolikt utan koncept, i det han utlade vers för vers, varför en predikan kunde ta både en och flera timmar i anspråk. Åhörarna voro sannolikt glada, när E. en gång talade i S. Fågelås' kyrka (Skarab.) och hans minderårige son Edward mitt under betraktelsens gång gick upp på predikstolen, ryckte sin far i rocken och ljudligt ropade »amen!» med åsyftad verkan.

Det är svårt att avgöra, om E:s insats som predikant, eller som själasörjare för den enskilde skall tillmätas den största betydelsen. När E. helt lämnat affärslivet, fick han mer tid över än de flesta att besöka människor. Naturligtvis öppnades därvid genom E:s sociala ställning dörren för det nyevangeliska budskapet i första hand till aristokratiska familjer inom och utom släkten, men E. drog sig aldrig för att stiga in jämväl i den enklaste eller avlägsnaste koja. Utom de många belysande exempel på enskild själavård, som E. själv återger i sina memoarer, kan erinras om, hur man efter brandkatastrofen 18 febr. 1875 såg honom dagligen samtala med dem, som undkommit elden med större eller mindre skador. En dotterdotter till E. berättar, att när han skulle resa de två milen från Tidaholm till sitt kära sommarställe Alvasjö, höll han på att aldrig komma fram, därför att han ideligen måste titta in i stugorna vid vägen och samtala med folk i andliga ting. Bevarade brev i K. biblioteket äro blott spillror av E:s icke obetydliga själavårdande korrespondens. Till hans biktbarn hörde exempelvis kronprinsessan Louise av Danmark. E. sökte få människan att misströsta om allt sitt eget och att i sann ödmjukhet förtrösta endast på Guds kärlek för Kristi skull, även då den tog formen av hårda slag. – E:s generösa natur medförde en storartad frikostighet gentemot hjälpbehövande, vare sig det gällde att kosta på en ung flicka lärarinneutbildning i Stockholm (sept. 1853), en sjuk kolportör som den legendariske »Fjellstedts-Johannes» (Johannes Andersson) sjukvård i E:s hem (juli 1857), att ge den uttröttade unge Waldemar Rudin en stärkande vistelse i Varberg eller att skänka pengar och andra gåvor åt behövande vid otaliga andra tillfällen.

Av det tiotal utlandsresor, som E. företog mestadels i rekreations- eller affärssyfte efter sin ungdoms medelhavsfärd (se ovan), förtjäna två att särskilt beröras, då de visa, att E. mitt under sina vittfamnande ekonomiska engagemang på 1860- och 1870-talen kunde ställa sin tid och representativa personlighet i den kristna kärlekens tjänst, och eftersom E. också särskilt skildrat dem i sina minnen. Resan till Madrid i maj 1863 föranleddes därav, att ett trettiotal spanjorer, som i åratal hållits fängslade i Granada för sin evangeliska tros skull, av den bigotta drottning Isabella II slutligen hade blivit dömda till nio års galärstraff. Evangeliska alliansen organiserade då en deputation, som vid ankomsten till Madrid bestod av 22 representanter för nio olika europeiska länder och hos drottningen skulle söka utverka de dömdas befrielse. E., som var ende svensk, hade nu god nytta av sina språkkunskaper. Syftet med resan nåddes, trots att deputationen ej fick företräde hos drottningen. För E. personligen betydde resan, att hans därunder vunna personliga förbindelser och erfarenheter vidgade hans kyrkosyn utöver lutherdomens råmärken men skärpte hans inställning gentemot katolicismen. Samma resultat hade väl alla E:s besök på utländsk mark men särskilt den andra resa, som E. företog för Evangeliska alliansens räkning på sommaren 1871. Denna gällde det religionstvång, som de grekisk-ortodoxa prästerna utövade på den evangeliska befolkningen i de ryska östersjöprovinserna. För att närmare undersöka förhållandena där avreste E. 17 juni över Helsingfors till Reval – säkerligen icke utan ett visst intresse för den stad, till vilken hans släkt så länge varit knuten – besökte Petersburg m. fl. orter i Balticum, överallt informerande sig om de evangeliskas situation, och for sedan genom Polen över Wien till Stuttgart. Där anslöt han sig 8 juli till den deputation av representanter för olika kyrkor och samfund i Europa och Amerika, som 14 juli fick framlägga sin sak för kejsarens ställföreträdare. Bortser man från aktionens praktiska följder och i stället fattar i sikte dess betydelse för E. själv, fick han ej endast tillfälle att återse några vänner från sin spanska resa utan blev även bekant med t. ex. den berömde exegeten Tischendorff och en pastor Coulin från Geneve. E. inspirerades av kontakten med framstående amerikanska affärsmän, som liksom han själv låtit sitt ansvar som kristna gå före de timliga omsorgerna i hemlandet, han lärde känna både kväkare och baptister och var, när meningarna någon gång bröto sig, »ändå viss om att vi alla tre skulle råkas i himmelen» (memoarerna).

Sådana erfarenheter som dessa kunna ha påverkat E:s kyrkopolitiska ställning. Vad han kämpade för över alla samfundsgränser var det för all väckelsekristendom typiska kravet på en personligt omfattad och verksam tro med front mot världsligheten. Utifrån denna kristendomssyn bör E:s hela religiösa verksamhet förstås: att han sökte samarbete med präster, som voro »levande lärare», och någon gång genom sitt inflytande påverkade prästval i denna riktning, men att hän samtidigt beskyddade kolportörerna och därmed gjorde Tida-holmstrakten till ett nyevangeliskt centrum, att han själv predikade både i sockenkyrkor och i väckelsefolkets bönehus och att han ekonomiskt underlättade uppförandet av flera missionshus. Själv ledde E. Tidaholms missionsförening, som han tillhörde, så långt tillbaka protokoll finnas (1878), men säkerligen från dess början (1868) till och med 1891. Med sin även politiskt konservativa läggning var E. dock principiellt ense med den svenska kyrkan vad beträffar bekännelse och sakramentsförvaltning, utan dragning åt vare sig P. P. Waldenströms läror eller baptismen — man finner heller aldrig hans namn inblandat i striderna kring dessa riktningar, ireniskt sinnad som E. blivit genom kontakten med särskilt det mångskiftande anglo-sachsiska fromhetslivet.

E. var ingen verklig affärsman. Det tragiska i hans bana ligger därför på ett sätt däri, att han med offret av sin stora förmögenhet måste betala sina många initiativ. E:s historiska uppgift blev dock att i brydsamma tider lägga de hörnstenar, på vilka andra kunde fortsätta att bygga det samhälle, som 1 jan. 1910 blev Tidaholms stad. Denna ligger på den jord, som en gång var E:s egendom, och för därför med all rätt den Essenska ugglan i sitt vapen. Ett monument över E. invigdes 8 nov. 1914 på allmän plats i staden. Skimret kring hans personlighet beror därav, att han gav sitt offer utan en skymt av bitterhet, därför att han i sin gudsförtröstan funnit ett värde, som försonade honom med de tunga ödesslagen, över den.ståtliga gestalten vilade något på en gång originellt och mycket imponerande, som sammanhängde med, att han alltid förblev aristokraten. Hans gudsupplevelse och livet gjorde honom samtidigt till en sann människovän med något av korsriddarens höga kallelse och oförvägna handlande i sitt väsen.

E. vilar i familjegraven invid Tidaholms kyrka under en låg sten från trädgården vid hans hem Helliden strax öster om Tidaholm.

Författare

Per Erik Gustafsson.

Arkivuppgifter

Den viktigaste källan för kunskapen om E:s personlighet och religiösa verksamhet är hans från många synpunkter ytterst intressanta, medryckande skrivna självbiografiska anteckningar, utgivna under titeln »Några tilldragelser ur Baron Hans Henr. von Essens lefnad, meddelade af honom själf», 1–4 (1894–95). De kompletteras av en samling brev från och till E., numera i K. biblioteket. E :s brev till brodern Fredrik (jfr E. 6), som finnas på Kavlas, avhandla till stor del de ekonomiska transaktionerna bröderna emellan och ge glimtar från företagens utveckling. Där finnas dessutom en del familjedokument och -brev samt handlingarna rörande administrationen av E:s ekonomi.

Tryckta arbeten

Några tilldragelser ur Baron Hans Henr. von Essens lefnad. Meddelade af honom själf. 1–4. Sthm 1894–95. 96, 96, 184 s. (1–2 omtr. Sthm 1896.) – Hans Henrik von Essen. Levnadsminnen, i omarbetad form utg. av Edw. von Essen. Sthm 1948. 184 s.

Källor och litteratur

Källor (utom ovan anförda samlingar) : Hömbs förs:s dop-, vigsel- och dödbok från 1778, dopbok för Kyrkefalla förs. 1782–1836, Landsarkivet i Göteborg; husförhörslängd 1858 i Agnetorps sn; protokoll över studentexamen ht. 1831–vt. 1838, Uppsala universitets arkiv; meritförteckningar: Livregementets husarer 1823–40, tur- och anciennitetsrullor 1853, KrA; domböcker för Ås' härad år 1843 och 1844, Borås domsagas arkiv; bouppteckningar 1894, brottmålsutslag 1844, Göta hovrätts arkiv; G. Murrays memoarer om »Tändsticksfabriks Aktiebolaget Vulcan» (bos Tändsticksmuseet, STAB, Jönköping); Tidaholms missionsförsamlings medlemsförteckningar 1878–94, arrendekontrakt rörande missionsföreningens missionsbustomt 19 nov. 1879, i missionsförsamlingens arkiv. – E. Bosseus, När järnet och cellulosan möttes (Med hammare och fackla, 15, 1946); G. Cederschiöld & E. von Feilitzen, Den svenska tändsticksindustriens historia (1945); E. J. Ekman & N. P. Ollén, Den inre missionens historia, 2 (1921); K. Elmgren, Jönköpings Missionsförenings historia (1920–21); E. von Essen, Forna tiders Essar (1934); Evangeliska fosterlandsstiftelsens årsberättelser 1858–93; P. E. Gustafsson, Några dokument belysande C. O. Rosenius' förbindelser med Hans Henrik von Essen och Tidaholmsväckelsen (Kyrkohist. årsskr. 1950); A. Hultman, Helig eld (1928) ; F. Hägg, Knut Wilhelm Almqvist (1940); Sw. Johansson, Herrens werk (1885); A. Lewenhaupt, Svenskt sjuttiotal, hågkomster från ungdomen (1871–1881) (1937); C. J. Lindberg, Drag ur Carl Johan Lindbergs lif, upptecknade af honom själf (1905) ; [G. Lindberg, Minnestal] Vid invigningen av minnesmärket över Hans Henrik von Essen den 8 November 1914 (1914); dens., Tidaholm (i O. Sjögren, Sverige, geografisk, topografisk, statistisk beskrivning, 3, 1921); [J. E. Lundahl], Samuel Johanssons minnen (1937) ; Minnesskrift med anledning av Tidaholms missionsförsamlings 50-årsjubileum den 23–25 september 1922 (1922) ; E. Newman, Den Waldenströmska försoningsläran i historisk belysning (1932); dens., Evangeliska alliansen (1937); A. Norberg, Den kyrkliga väckelsen i Skara stift..., 2 (1944); G. Näsström, Carl Kylberg (1937); Bror Olsson, Från Martin Luther till Sven Lidman (1943); E. Palmqvist, T. H. Odencrants (1940); dens., De som bröto marken (1945); dens., De förde elden vidare (1946); D. Rudin, Waldemar Rudin (1921); P. Sonden, Biskop Anders Fredrik Beckman (1931) ; Svenska folkrörelser, 2 (1937); B. Wadström, Ur minnet och dagboken, 1, 3:e uppl. (1898); G. Wikmark, G. E. Beskow och nyevangelismen (1943). – Waktaren 1871 (resebrev m. m.), 25 febr. 1875; Göteborgs Weckoblad S maj 1S75. – Meddel av frih Edw. von Essen och fru Ulla Rinman, f. Kylberg

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Hans Henrik von Essen, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15503, Svenskt biografiskt lexikon (art av Per Erik Gustafsson.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15503
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Hans Henrik von Essen, urn:sbl:15503, Svenskt biografiskt lexikon (art av Per Erik Gustafsson.), hämtad 2024-04-19.