Lorentz d.y. Creutz

Född:1646-03-31 – Finland (på Sarvlaks)
Död:1698-02-07 – Stockholms stad, Stockholms län

Diplomat, Landshövding, Kammarherre, Vice bergskollegiepresident


Band 09 (1931), sida 103

Meriter

3. Lorentz Creutz d. y., den föregåendes brorson, son till C. 1, f. 31 mars 1646 på Sarvlaks, d. 7 febr. 1698 i Stockholm. Herre till Kasseritz, Sarvlaks och flera andra gårdar samt Forsby och Malmgård i Pernå socken, Molnby och Näse m. fl. i Borgå socken, Västerby i Pojo, Tyko i Bjärnå, Kirjakkala i Uskela, Kauttua i Eura och Saaris i Tammela m. fl. Student i Åbo 1649 och i Uppsala 19 jan. 1660; vistades utrikes 1662—65, huvudsakligen i Heidelberg, där han inskrevs som student 6 sept. 1662; reste ånyo i utlandet 1665 (likpred.; pass infört under 6 aug. 1666 i riksregistr.)—1668. Auskultant i bergskollegiet genom K. brev 12 aug. 1659; assessor i bergskollegiet 18 okt. 1666 (tilltr. 1668); kammarherre 20 dec. 1668; marskalk vid ambassaden till Polen 1669; jämte v. presidenten Filip Bonde kommissarie till Lappmarken 25 apr. 1673; kommissarie till Bergslagen vid förhandlingarna om uppsättandet av ett nytt bergsregemente 18 nov. 1674; sändes under 1675 och följande år upprepade gånger till olika bergslager och bruk, särskilt till Finland, Stora Kopparberget, Nya Kopparberget, Sala och Hällefors; bevistade riksdagarna 1675, 1680, 1682—83, 1686, 1689, 1693 och 1697 och var därunder ledamot av talrika deputationer och utskott, bl. a. sekreta utskotten 1686—97; utnämnd landshövding i Västerbotten 13 dec. 1675 men tillträdde aldrig denna befattning; v. president i bergskollegiet 10 apr. 1680; ledamot av kommissioner till Öster- och Västerbergslagen angående brukens kontribution 20 dec. 1680 samt till bruk och bergslager angående kontribution och hammarskatt 5 jan. 1683; landshövding i Åbo och Björneborgs län 15 sept. 1682 (tillträdde sommaren 1683) och skulle tillika vara direktör över bergverken i Finland samt bibehålla vicepresidents- befattningen i bergskollegiet (K. brev 23 apr. 1683); erhöll i uppdrag att jämte krigskommissarien Joh. Gripenberg och assessorn Erik Rosendal förrätta reduktionen i Åbo och Björneborgs län 1683, att därstädes bivista kommissionerna angående båtsmansindelningen 31 jan. 1683 och indelningsverket 4 febr. 1683 samt att skattlägga bruken i Finland till hammarskatt och överenskomma med dem om kontribution 2 okt. 1683; ledamot 2 jan. 1684 av kommissionen angående tvisten mellan handelsmannen J. Rancken m. fl. och Åbo konsistorium om tillsättande av hospitalspräst i Åbo (underd. skrivelse 2 aug. 1684); erhöll avsked från vicepresidentsbefattningen i bergskollegiet 19 maj 1686; ledamot av kommissionen över indelningsverket i Nylands och Tavastehus län 8 dec. 1686; generalmönsterherre över adelsfanan i Finland 8 juni 1697.

Gift 1) 25 mars 1671 med Ebba Maria Fleming, f. 21 nov. 1653, d. 23 apr. 1678 på Flosta, dotter till amiralitetskaptenen Klas Fleming; 2) 11 maj 1684 i Stockholm med grevinnan Hedvig Eleonora Stenbock, f. 16 juni 1664 i Stockholm, d. 20 apr. 1729, dotter till riksrådet och fältmarskalken greve Gustav Otto Stenbock.

Biografi

Redan vid nyss fyllda tretton år benådades C. med ett K. brev, som fäste honom vid bergskollegium som auskultant. Det var sålunda tidigt bestämt, att han skulle träda i sin faders fotspår inom denna viktiga gren av rikets ekonomiska förvaltning. Men dessförinnan erhöll han en allsidig och grundlig utbildning. Efter nära treåriga studier i Uppsala fick han under lika lång tid (1662 —65) i Heidelberg förkovra sig i språk och för bergväsendet viktiga vetenskaper. Samtidigt skaffade han sig ökad världsvana genom exercitier och uppvaktning vid det med konungahuset nära befryndade pfalziska hovet, där han liksom andra förnäma svenska ynglingar mottogs med stor bevågenhet. På våren 1665 reste han hem utför Rhen och över Holland men återvände efter några månader till Tyskland. Han besåg nu de sachsiska, österrikiska och ungerska bergverken och utsträckte därpå färden till Italien. Efter återkomsten till hemlandet 1668 tillträdde han en assessorsbefattning vid bergskollegiet, som han erhållit under sin vistelse utomlands, men bereddes redan följande år tillfälle att lära känna även Polen.

Det visade sig snart, att den några och tjuguårige assessorn med bördens, rikedomens och en mångsidigt utvecklande uppfostrans företräden förenade arbetshåg och praktisk duglighet. Inom kort hörde han till kollegiets flitigast anlitade tjänstemän. Täta resor förskaffade honom en ingående kännedom om gruvor och bruk i den mellansvenska bergslagen och Finland. På samma sätt fick han stifta bekantskap med de lappländska mineralfyndigheterna, som just då dårade med för tidigt väckta förhoppningar. Ett ögonblick var han betänkt på att för deras skull förlägga sin administrativa verksamhet till den nordligasto provinsen och direkt deltaga i deras utnyttjande, för att dock senare komma till en nyktrare och riktigare uppfattning av de dåtida möjligheterna för en framgångsrik exploatering (bergskollegiets prot. 23 okt. 1679, 19 sept. 1680, 17 nov., 5 dec. 1685). Talrika diskussionsinlägg bära vittne om att C. förvärvat förtrogenhet med och intresse för såväl de tekniska som de administrativa och finansiella frågor, kollegiet hade att handlägga. Av allt att döma var det också med uppriktig tillfredsställelse, hans kolleger önskade honom »all lycka och självbegärlig vältrevnad», då han på våren 1680 tillträdde den vicepresidentsbefattning, hans fader före honom beklätt.

Inom kort fick C. träda i bräschen för sitt ämbetsverk. Vid riksdagen 1680 föreslogs det under intrycket av de finansiella svårigheterna att indraga bergskollegiet. Man tänkte sig, att dess sysslor skulle kunna övertagas av kammarkollegiet, en utväg, vilken måhända syntes naturlig även på den grund, att nämnda ämbetsverks president Sten Bielke nyss utnämnts jämväl till bergskollegiets chef. C, som redan tidigare (16 aug.) på grund av sin långa erfarenhet av Bielke uppmanats att föra bergväsendets talan vid riksdagen, kämpade på riddarhuset energiskt mot projektet. I vad mån det berodde på hans insats, att detta till sist fick förfalla, må lämnas därhän. Men säkert är, att riksdagen blev av betydelse för C: z' personliga ställning. Efter det stormiga uppträdet på riddarhuset 29 okt., då första omröstningen om godsindragningen ägde rum, satte han sitt namn under det aktstycke, varigenom en del av första klassen anmälde sin anslutning till reduktionen (2 nov.). Därmed hade han proklamerat sig som den nya regimens man. Dagen därpå var han med i det utskott, som till konungen uppbar adelns försvarsskrift i anledning av de ofrälse ståndens angrepp, ett aktstycke som tillika betecknade ståndets slutliga underkastelse under reduktionen.

Trots den iver, varmed C. ägnade sig åt sin karriär och sina tjänsteåligganden, glömde han ej sina intressen och plikter som stor jorddrott. I själva verket utgjorde denna sida av hans levnadsomständigheter ett så väsentligt moment i hans ställning, att hans offentliga gärning måste ses mot bakgrunden därav. Arvet efter fadern var mycket rikt. Även om stärbhusdelägarna voro flera, kom en betydande godskomplex på C: z' andel, främst den gamla släktgården Sarvlaks med kringliggande gårdar i Pernå socken samt Kasseritz i Lifland. Men tiderna voro farliga för stormanssläkterna. Det var ej nog med reduktionen samt bytes- och köpegodsefterräkningarna. De, som verksamt deltagit i rikets styrelse under den föregående perioden, och deras arvingar hade också att svara inför räfstekommissionerna. Långt innan dessas undersökningar förts till slut, hade den äldre Lorents Creutz' stärbhus ålagts en ersättningsskyldighet av inemot 60,000 dir smt. Då stärbhuset syntes hotat av ruin, föredrog emellertid Karl XI att låta »nåden och rätten följas åt». Ett K. brev av 26 maj 1686 fastställde, att arvingarna skulle kontant ersätta redan utdömda, ännu ej betalade summor och dessutom avträda en rad motfordringar och andra rättigheter men i gengäld befrias från vidare tilltal.

Bland de efterräkningar, som drabbade den äldre Lorens Creutz' stärbhus, gällde en dennes ovan skildrade Avestaaffär. Genom kammarkommissionens dom 22 febr. 1682 föreskrevs det, att all nettovinst å arrendet skulle avskrivas å pantsumman och bruket indragas, så snart denna gäldats. Creutz' och hans kompanjons rätt hade, såsom ovan berättats, 1675 övertagits av Isak Cronström (se denne) och Johan Funck och innehades nu av deras änkor. Förgäves anropade dessa om nåd. Den 1 juni 1685 förklarade den obeveklige konungen, att det måste förbli vid domen; köparna fingo söka sin hemulsman, dvs. Creutzska stärbhuset. För detta var utgången ett hårt slag: de båda änkorna krävde ej mindre än 658,333 dir kmt. »Den göri som ingen ärlig karl», utbrast C. också en gång i kollegiet (26 nov. 1685), »som sätter sitt kapital i verk för 8 pro cento, så som jag är dömder vid Avesta.» Motpartens rätt till ersättning var emellertid i och för sig ostridig, och saken måste ha sin gång. Men då öppnade ackordet med kronan en utväg. Det var och hade uttryckligen betecknats som en »cession». Och då det K. brevet sade, att stärbhusets tillgångar ej räckt till gravationernas gäldande, hävdade stärbhusdelägarna, att de gjort sig urarva och alltså ej behövde svara boets gäldenärer. Svea hovrätt gav dem rätt (17 juli 1689), men K. M:t ålade dem att visa, att gravatiorierna verkligen överstigit behållningen (6 maj 1690). Efter ytterligare en K. dom 22 apr. 1695 måste Creutzarna bekväma sig att framge en verklig bouppteckning, som utlämnades till motparterna. Därmed synes saken ha förfallit. Antagligen har det alltså visat sig, att boets tillgångar ej skulle ha räckt till, om ej ackordet 1686 mellankommit. Och av konungens nådegåva skulle, det hade en K. resolution 18 dec. 1688 fastslagit, endast mottagarna, ej dessas kreditorer, njuta fördelen.

Något försök att utreda, hur hårt reduktionen drabbade C, skall här ej göras. Att förlusterna varit betydande, är självfallet. C. använde emellertid den utväg, som konungen gärna lämnade öppen åt de förra possessorerna av indragna egendomar, och mottog flera av sina förlorade gårdar som rusthåll och berustade säterier. Snart framträdde han också som egendomsköpare i stor skala. Det viktigaste av de förvärv, han gjorde, gällde släktens andra huvudgods, Malmgård. Egendomen, efter reduktionen ett berustat säteri, inlöstes år 1696—97 av C. från kusinen Ernst Johan Creutz d. y. (se nedan 6) men övergick sedermera (1728) till presidenten Johan Creutz' grevliga ättegren.

Även som industriell föregångsman har C. gjort sig ett namn. Sedan gammalt hade det varit ett önskemål att sprida bruksrörelsen även till Finland och Norrland. Vid den tid, då C. på allvar kom med i bergskollegiets arbete, var frågan särskilt aktuell, varom det stora specialprivilegiet för bergverken i Finland och Norrland 9 aug. 1673 utgör ett vittnesbörd. Det var därför ganska naturligt, att han med sin ställning i kollegiet och Finland föll på tanken att begagna .sig av de i specialprivilegiet utlovade fördelarna. Från början visade han sig därvid utpräglat mån om sitt bästa. Då han 1675 begärde sitt första bruksprivilegium, oroade han sina kolleger genom att utöver vanliga förmåner kräva även tullfrihet, en företrädesrätt, .som K. M:t trots kollegiets tvekan också tillerkände honom (26 sept. 1675). Svårigheter av olika slag, såsom översvämningar, eldsvådor, skeppsbrott och avtagande skogstillgångar, blevo för honom skickligt utnyttjade skäl att utverka förlängda frihetsår. Det visade sig också sedermera, att han av skilda anledningar kommit att åtnjuta skattefrihet i en utsträckning, som ej kunde undgå att väcka uppmärksamhet. Misstankar uttalades t. o. m., att han med beräkning pressade upp tillverkningen över hövan under frihetsåren för att sedan inskränka den, när skattskyldigheten skulle taga sin början (K. brev 3 jan. 1687; bergskollegiets prot. passim.), Sina företag drev C. med målmedveten kraft. Hans första försök som bruksbyggare (Lehtis i Virmo socken norr om Åbo, privilegierat 21 okt. 1675) slutade med en katastrof: det nyss färdiga bruket förstördes i grunden av en vattenflod och uppfördes ej igen. Så kom kriget emellan, men då fredliga tider återvände, tog han i på nytt. Den 7 sept. 1682 uttog han privilegium för ett järnbruk i Forsby i hemsocknen Pernå, med egen masugn samt två hammare och fyra härdar. Även en knipphammare uppbyggdes vid bruket (1686), och en tid bedrevs där jämväl stålmanufaktur. Kort efter frihetsårens utgång nedlades emellertid en härd vid stångjärnshamrarna, och efter en eldsvåda 1695 fiqk Forsby nöja sig med en dylik hammare och två härdar. Ett andra brukscentrum skapade C. efter åtskilliga vacklande projekt kring Tyko säteri i Bjärnå socken i Egentliga Finland, som han inköpte 1684. Medelpunkten blev en masugn vid Tyko, som privilegierades 20 dec. 1686. Stångjärnet smiddes vid två hammare i trakten, vid Kirjakkala och Pojo (privilegier 20 dec. 1686 och 23 okt. 1689). En knipphammare fanns även, först vid Kirjakkala, sedan vid Tyko, och vid Hummeldal försöktes stålsmide (privilegium 9 jan. 1689). En tredje stångjärnshammare byggde C. vid Kauttua i Eura socken (privilegium 21 juni 1689). Malmen till de båda masugnarna hämtades i Roslagsgruvorna (Utö, Björsta och Dannemora). Tackjärnet till hammaren i Kauttua köptes likaså i Sverige.

En malm- och tackjärnsfångst sådan som de Creutzska verkens var den i Finland sedvanliga, sedan de första förhoppningarna om inhemska gruvor visat sig alltför sangviniska. För dem, som sålunda sågo sig hänvisade till att köpa malm och tackjärn, var det ett livsintresse, att prisen på dessa produktionsmedel höllos låga. En sådan politik tillhörde också bergskollegiets maximer. Men det kan mot bakgrunden av C: z' verksamhet som bruksidkare icke betraktas som en tillfällighet, att just han inom kollegiet blev en av de ivrigaste förkämparna för den pristryckande produktionsmedelsransoneringen. Den icke oanmärkta bismak av egna avsikter, som hans intressen sålunda gåvo åt hans inlägg som ämbetsman, accentuerades yttermera av ett redan antytt drag, hans icke alltför hänsynsfulla månhet om egna fördelar. Tidigt nog trodde sig hans kolleger spåra en knappast tillständig skillnad mellan vad han begärde för egen del och vad han eljest fann principiellt riktigt.

C: z' verksamhet i bergskollegiet inföll under en för hans särskilda syften gynnsam period. Till en början hade kollegiet med ännu ungdomsfriskt mod sett som sin uppgift att, som C. en gång sade (31 okt. 1681), »kultivera landet» genom en hastig indu- strialisering. I Finland och Norrland fanns det ännu utrymme för en sådan politik. Men i de centrala bruksbygderna började det bli trängre. Där framträdde också med växande styrka den för allt privilegierat näringsliv naturliga tendensen att begränsa nyanläggningarnas antal till de redan koncessioneräde brukens fördel. Motiveringen var, med en av det tillfälliga läget betingad växlande accentuering av argumenten, dubbel. Å ena sidan ville man förhindra ett pristryckande överutbud å den färdiga produkten, å andra sidan gällde det att undvika en prisstegrande konkurrens om produktionsmedlen, skogen, malmen och tackjärnet. Ett auktoritativt uttryck fick den nya riktningen i det av bergskollegiet utverkade K. brevet 21 dec. 1682, som principiellt gjorde koncession å nya bruk beroende av hänsyn till de äldres intressen. Tanken hade framförts av C. 6 okt. 1681, och faran för både järnets »vrak» och produktionsmedlens stegrande hade endräktigt framhållits av honom och Bielke, då den underdåniga framställningen först i princip beslöts (17 juni 1682).

Men det var ej alltid, endräkten var lika stor. Redan 22 jan. 1681 hade C. haft en skärmytsling med Bielke om frälsehamrarnas förmåner, och frågan togs sedan gång på gång upp. Frälsehamrarna betalade ej hammarskatt. Häri såg C. en dubbel olägenhet: förmånen lockade till nyanläggningar, som eljes kanske skulle ha uteblivit, och gjorde det möjligt att överbjuda andra i tackjärnshandeln. Bielke åter höll på sitt stånds privilegier och lät därjämte ibland undfalla sig yttranden, som tydde på tvivel om den pristryckande ransoneringens ovillkorliga berättigande: även om tackjärnet stiger, blir det nog smitt, det är bra, ju mer bergsmannen kan få (25 nov. 1682, 9 maj 1683). Så småningom vidgade C. sitt krav till en allmän reglering av hammarskatten, som på grund av historiska tillfälligheter blivit ojämnt och nyckfullt fördelad. Därvid skulle man ej blott kunna göra allvar av frälsehamrarnas skattläggning utan även tillse, att hammare i bergslag, vilka genom sitt läge voro gynnade i konkurrensen om tackjärnet, bleve tyngre beskattade än andra.

Medan diskussionerna om hammarskatten pågingo, upptog C. även en annan fråga, där hans intresse ännu tydligare framlyser. De för de finska bruken viktiga Utögruvorna voro av frälse natur. För den malm, som bröts där, betalades vid blåsningarna endast en trettiondedel till kronan, men ägarna upptogo en avgift, en s. k. »genant», som var mer betungande än full tionde skulle ha varit. Redan 31 okt. 1681 hade C. antytt missnöje över frälsemännens sätt att stegra malmen. Den 4 och 22 aug. 1682 frågade han direkt, om ej kronan borde ha tionde av all malm, som ej frälsemannen själv förädlade. Meningen var, som sedan tydligare framgick, att i samband därmed genanten till frälseägaren skulle bortfalla.

Under hösten 1682 återvände C. gång på gång till sina båda förslag. Den 17 nov. kom det till en skarp sammanstötning mellan honom och Bielke, som höll på adelns rätt. Men C. visste råd. Ett par dagar senare, 22 nov., meddelade han, att konungen befallt honom konferera med Bielke om frälsehamrarna och frälsegruvorna. Därmed var spelet vunnet. Majoriteten slöt sig till C. Endast Bielke sökte alltjämt tala adelns sak. Diskussionerna blevo långa och delvis animerade. Men i samma underdåniga skrivelse (av 27 nov.), vari frågan om nyanläggningarnas begränsning framlades, hemställdes till slut om likformig hammarskatt, frälsehamrarnas beskattning och tiondeavgift å tackjärn av frälsegruvornas överskottsmalm. Så mycket hade Bielke dock åstadkommit, att de båda sistnämnda spörsmålens privilegierättsliga natur klart framhölls. Konungen såg sig också föranlåten att hänskjuta dem till ståndet vid den pågående riksdagen. Även där arbetade C. för förslaget. Slutet blev, att kravet på full tionde bifölls, emedan som det uttryckligen hette alla gruvor voro regala. Och även avgiften av frälsehamrarna beviljades, ehuru blott till hälften mot de ofrälse hamrarnas skatt.

Även vid verkställigheten av besluten spelade C. en viktig roll. Han blev sålunda den ledande i en stor kommission, som ute i bygderna skattlade hamrarna och tillika — liksom förut 1680—81, då C. även var med — förhandlade med bruksägarna om det belopp, varmed de särskilda bruken skulle deltaga i den vid riksdagen beviljade kontribution en. Och knappt hade han återkommit från kommissionen, förrän han började pådriva verkställandet av besluten om frälsegruvorna (17, 26 apr.). Om de ofrälse masugnsägarna skulle betala full tionde till kronan, följde därutav som en både principiell och praktisk konsekvens, att de ej borde betala för malmen till den frälseman, på vars ägor den »regala» gruvan råkade ligga. Detta var ju också C:z' egentliga syfte. Fullt följdriktigt betecknade han den åtgärd, som kollegiet hade att vidtaga, såsom »frälsegruvornas reducerande». Sedan K. M:t 18 maj 1683 fastslagit riktigheten av denna tolkning, avgick under 6 juni kollegiets skrivelse med närmare förhållningsorder i saken till landshövdingarna. Trots den fullständiga seger, C. i princip vunnit, blev den nya ordningen för honom en besvikelse, då det gällde hans egna bruk. Kollegiet tog visserligen Utö gruva, kring vilken C:z' intresse främst rörde sig, från de förra ägarna och lämnade den åt en kronoarrendator. Men samtidigt bestämdes det, att genanten här Sikulle behållas, då den var indräktigare för kronan än tionden, ett beslut, som under de följande åren mer än en gång skulle framkalla gensagor från C: z' sida. Därtill kom, att gruivarrendatorn ej alltid lyckades tillfredsställa hans krav på malm och att hans stora anspråk — det gällde både Utö och andra gruvor — många gånger mötte betänkligheter i kollegiet.

Hur nära C: z' ingripande i frågorna om järnhanteringens beskattning än sammanhängde med hans enskilda industriella planer, betydde det dock samtidigt en insats till förmån för kronans fiskaliska intresse, som ej skulle lämnas obelönad. Redan 1682 utnämndes han till landshövding i Åbo och Björneborgs län men fick stanna i Sverige till nästa år för att deltaga i den med anledning av riksdagsbeslutet tillförordnade hammarskatts- och kontributionskommissionen i bergslagen. Som landshövding väntade honom en krävande verksamhet, om vilken mera nedan. Men hans arbete inom bergsförvaltningen skulle ej därför upphöra. Han fick nämligen alltjämt bibehålla sin vice presidentssyssla i bergskollegiet — en ganska naturlig anordning vid denna tid, enär landshövdingarna i brukslänen plägade bivista kollegiets sessioner — och skulle därjämte såsom direktör över bergverken i Finland öva en särskild tillsyn över dessa. Vid utverkandet av denna inflytelserika ställning hade C., delvis sekreterarvägen, gått sina kolleger alldeles förbi. När därför ett K. brev av 23 apr. 1683, som närmare ordnade hans ställning, 9 maj föredrogs i kollegiet, kom ett ganska oförtäckt missnöje till synes. Man beslöt till och med att förfråga sig hos konungen, hur C: z' uppdrag skulle uppfattas. Då konceptet till den underdåniga skrivelsen föredrogs 4 juni, hade dock betänksamheten vaknat. Bielke fann det nu klokast att låta med aktionen anstå, »till dess H. Creutz anmäter sig något». Nästa år gav C. anledning till en sammanstötning, som icke utan hans egen förskyllan slutade med hans fullständiga nederlag. Han företog sig nämligen att sätta i gång bruksbyggnader utan att avvakta föregående rannsakning eller ens anhålla om tillstånd. Det var för kollegiet ett kanske icke ovälkommet tillfälle att erinra C. om de med hans ämbetsställning följande förpliktelserna (22 okt). Frånsett de redan antydda friktioner, som blevo en följd av C: z otåliga företagsamhet, var det därefter lugnt, till dess han 1685 inlät sig på en ny konflikt med kollegiet, som förstörde hans ställning inom detta. Då han på hösten kom till sessionen, fann han ämbetsverket i färd med att söka hjälpa upp Hällefors silvergruva. Denna hade dittills drivits av brukande bergsmän, men då silvertillgången avtog, mäktade dessa trots mycken omvårdnad från kollegiets sida ej fullfölja arbetet. För att skaffa nödigt kapital stiftades då under kollegiets egid och med direkt deltagande av dess tjänstemän ett bolag, åt vilket gruvan skulle överlåtas. C. hade tidigare själv nedlagt mycket arbete på att hjälpa bergsmännen till rätta och visade sig nu från början missnöjd med det nya uppslaget utan att dock klart framlägga sina skäl. Efter delvis retliga meningsutbyten vägrade han till slut (15 dec.) att underteckna kollegiets underdåniga utlåtande i frågan. Hans egendomliga förhållande i denna sak anmäldes då till konungen och framkallade ett straffbrev, som han måste höra uppläsas i sittande kollegium. Sedan han därpå framfört en formlig ursäkt, slätades tvisten över (22 dec). Men måhända är det ej en tillfällighet, att vice presidentsbefattningen i kollegiet indrogs några månader efter dentna konflikt.

I sin landshövdingebefattning ådagalade C. mycken drift och duglighet. Med skärpa ingrep han mot fogdarnas och den lägre kronobetjäningens försumlighet och egennytta, i Finland ett gammalt ont, varöver, som hans ord föllo, redan greve Per klagat. I Åbo stads historia omtalas han som den kommunalt verksammaste bland 1600-talets landshövdingar. Hans skrivelser syssla ofta med handelns organisation, seglationen, nybyggesverksamheten på de stora gränsskogarna mot Österbotten, emigrationen, jakten och skogsväsendet, den kyrkliga förvaltningen, alltså med alla de skiftande frågor, som måste tilldraga sig en kraftfull och initiativrik styresmans uppmärksamhet. Över hans sista år kastade emellertid den förödande missväxten dystra slagskuggor. Här stod han liksom alla andra allt nit till trots maktlös.

Mer än åt de uppgifter, som vanligen tillhöra en landshövding, måste C. ägna sina krafter åt enväldets stora reformer. På detta område framstår han vid sidan av Karl Bonde och Anders Lindhielm, som dock senare än han tillträdde sina finska län, som en av Karl XI: s främsta medhjälpare i den östra rikshalvan. En verklig utredning av detta reformarbete finnes tyvärr ej, men några uppgifter kunna åtminstone sammanställas, som antyda den yttre ramen för C: z' insatser. Han deltog verksamt i en rad kommissioner, som i orten arbetade för förverkligandet av konungens syften. Den nödvändiga förutsättningen för hela verket var reduktionen. Den var i C: z' län särskilt krävande, av de nära 200,000 dir smt i räntor, som indrogos i Finland, belöpte sig över 109,000 ensamt på detta område. Mycket bryderi förorsakade även rå- och rörs-, säteri- och ladugårdsrannsakningarna. 1687 var arbetet så långt framskridet, att extrakt- eller reduktionsjordebok kunde upprättas. Med reduktionen följde även undersökningar om städernas donationer och prästerskapets inkomster, frågor om köpe- och bytesgodsen, efterräkningar och dylikt. Så snart tillräckligt många gods började bli disponibla, upptogs arbetet på indelningsverket för kavalleriet, båtsmännen, officerarna och civilstaten. Omkring 1686 trodde sig C. kunna skönja slutet på verket, men ständiga revisioner visade sig nödvändiga för att säkerställa de indelta hemmanens bärkraft. Ännu 10 juni 1697 anbefalldes på C: z' initiativ en dylik med anledning av erfarenheterna under missväxtåren. Även i Nylands och Tavastehus län, där det först upprättade indelningsverket utfallit otillfredsställande, fick C. deltaga i den svåra förrättningen (1687). Sedan indelningsverkets konturer börjat stadga sig, kom turen till den ständiga roteringen. Redan då C. 1684 förrättade en utskrivning i gammal stil, kunde han inberätta, att allmogen lärt sig inse det fasta knekthållets fördelar och längtade efter reformen. Först efter riksdagen 1689 ansågs dock tiden mogen att på allvar taga upp frågan (K. brev 18 mars). År 1692 uppgjorde C. tillsammans med landshövdingarna i Helsingfors och Viborg ett gemensamt roteringsprojekt, och på våren 1696 kunde C. äntligen meddela, att adeln och allmogen enhälligt antagit knektekontrakten (5 mars).

Det är givet, att en verksamhet sådan som den ovan skildrade ej kunde genomföras utan att många enskilda intressen kränktes. Snart började C. också klaga över den ovänskap, han ådragit sig genom allvaret i sina förrättningar. Om detta var enda anledningen till de tvister, som störde hans verksamhet, må dock förbli en öppen fråga. Redan 1683 skar han på det skarpaste ihop med landshövdingen Karl Falkenberg, året därpå framträder en spänning i hans förhållande till krigskommissarien Johan Gripenberg, som av Karl XI ställts vid landshövdingarnas sida i reformarbetet. Till en början höll konungen C. om ryggen och befallde honom att förrätta sitt ämbete utan hänsyn till person (23 dec. 1683). En verklig triumf för C. var det, då han vid den ovannämnda revisionen av indelningsverket i Nylands och Tavastehus län fick nagelfara Gripenbergs arbete och däri kunde påvisa svåra brister. Men eljes blev hans egen väg snart ganska törnbeströdd. Bannbreven bliva så täta, att de knappast kunna tydas annat än som vittnesbörd om minskat förtroende. Han svarade i ödmjuka, egenhändiga skrivelser, som dock ej alltid kunde avvärja ytterligare vredesutbrott. Mycket illa togs det upp, då han trots sin ställning vågade begära en reglementsvidrig förmån (K. brev 23 sept. 1689). Omkring 1690 var hans ställning måhända hotad: han skulle taga sig till vara, skrevs det till honom, »emedan vidare med honom intet lärer bliva sett genom fingrerne» (resol. å brev 24 jan. 1691). Själv tillskrev C. sina missöden ovänners stämplingar och anhöll ivrigt att få ett län i Sverige för att komma konungen närmare (28 mars 1691). Senare tyckes hans ställning ånyo ha förbättrats, varom jämväl tacksägelser för ett och annat nådevedermäle bära vittne. Samma slutsats kan dragas därutav, att han alltjämt av konungen kallaJdes till ledamot av de sekreta utskotten vid riksdagarna, där han jämväl flitigt användes i representativa uppdrag. I Finland var hans ställning lysande tack vare hans rikedomar, hans vidsträckta jordbesittningar och hans höga ämbete. Sedan han 1698 i Stockholm, dit han rest för att deltaga i riksdagen 1697, bortryckts av en »fast oförmodelig, dock i Herranom ju visst salig död», firades året därpå hans begravning i Åbo domkyrka med stora högtidligheter. Officianten, biskop Johannes Gezelius, som i livet stått honom nära, kunde vitsorda hans trohet mot kristlig sed, framträdande i husandakt, trägna kyrkobesök och flitig nattvardsgång. Man erinrade ock om hans kärlek till studier, hans kroppsstyrka, själskraft och vördnadsbjudande gestalt. Om vreden ej alltid var långt borta, var han eljes mild och tillgänglig. Med rätta framhölls det säkerligen, att han varit ståndaktig i svårigheter, klok i rådslag och snabb i utförandet av fattade beslut. Det är egenskaper, som måste ha krävts för insatser sådana som hans i förvaltningsarbetet och Finlands ekonomiska liv. Till äventyrs hade han gått längre, om hans offentliga verksamhet stått friare gentemot hans enskilda affärer och personliga motsättningar. Det är nämligen tydligt, att han genom sin anslutning till reduktionen och sina insatser för kronans fiskaliska intressen under 1680-talets början i hög grad vann konungens öra och nåd. Men det är också uppenbart, att Karl XI med tiden kom att se på honom med en viss misstro, som ägde motsvarigheter i hans förhållande till kolleger och medarbetare. Måhända var det därför han fick stanna i Finland, där han liksom före honom fadern och farbrodern stundom med ängslan kände sig avlägsnad från händelsernas brännpunkt.

Författare

B. BOÉTHIUS.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

En betydande rest av C:z' skriftliga kvarlåtenskap förvaras i familjearkivet på Sarvlaks. I riksarkivet finnas talrika ämbetsskrivelser från honom till konungen och bergskollegiet men endast ett mindre antal enskilda brev utan större intresse, bland dem några brev till Erik Lindschiöld och ett brev till Fabian Wrede i Börstorps-samlingen, som vittna om närmare personliga förbindelser.

Tryckta arbeten


Källor och litteratur

Källor: Biographica, bergskollegiets prot. och registr., Svea hovrätts prot., K. domar och liber causarum vol. 139:6:19, akten till K. M:ts dom 22 apr. 1695 samt landshövdingens i Åbo och Björneborgs län underdån. skrivelser 1683—1698, allt i RA. — Handl. rör. finska kyrkan och prester- skåpet, utg. af K. G. Leinberg, 7 (1907); Sveriges ridderskaps och adels riksdags-protokoll, 12—16 (1895—1900). — Likpredikan över C. av Joh. Gezelius (1699) och latinskt åminnelsetal av Chr. Alander (1699); A. Al-lardt, Borgå sockens historia till freden i Nystad (1925); J. A. Almquist, Bergskollegium (1909); B. Boéthius, Hammarkommissionerna på 1600- och 1720-talet (En bergsbok, 1921); C. G. Björkenheim, Tyko (Herrgårdar i Finland, Egentliga Finland, H. 2, 1921); C. von Bonsdorff, Åbo stads historia under 17: e seklet, E>. 1 (1889—94); V. M. von Born, Beskrifning och historia om Sarvlaks egendom i Pernå socken (1898); dens., Förteckning öfver arkivet på Sarvlaks sätesgård i Pärnå socken (Sv. lit.-sällsk. i Finland, Förhandlingar och uppsatser, 3, 1888); J. Hedengren, Malmgård egendom i Pernå socken (1898); T. Hultin, Hist. upplysningar om bergshandteringen i Finland under svenska tiden, 1 (1896); G. Nikander, Finlands äldre järnindustri (Hist. arkisto, 35, 1926); M. G. Schybergson, Finlands historia, 1 (1903); A. A. von Stiernman, Swea och Götha höfdinga-minne, 2 (1835); P. O. von Törne, Sarvlaks (Herrgårdar i Finland, Nyland, 1, 1920—28); Sv. Ågren, Karl XI :s indelningsverk för armén (19221.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Lorentz d.y. Creutz, http://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15661, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOÉTHIUS.), hämtad 2014-10-21.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15661
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Lorentz d.y. Creutz, urn:sbl:15661, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOÉTHIUS.), hämtad 2014-10-21.

Rättelser och tillägg

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel.
Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se